Vietnam – från nord till syd

Hanoi[/h2] HELTÄCKNINGSMATTAN SKIFTAR i nötbrunt, grått och rost. Skulle kunna vara fläckar av spyor och blod men förmodligen bara i en uppjagad fantasi. Badkaret har en ljusgul smutsrand, i tvättstället syns spottfläckar och sladden till fläkten har gått av. Hotellrummet stinker av rök och mögel.
Ut! Måste äta, måste få näring i den reströtta kroppen, blodsockret måste upp för att kunna tänka klart. Club sandwich och kaffe. Halvljummet kött, dressing som något katten hostat upp, pommes frites som om de redan var tuggade. Kaffet har en grön hinna och är så gammalt att koffeinchocken vevar igång som en reflex.
Ut! Gatan är full av motorcyklar och människor drar stora vagnar. Tut, tut, tut, vi är i vägen. Vart vi än går tutar någon på oss. Vi har ingenstans att ta vägen. Vi gillar inte Vietnam.

Nytt hotell.Tvåhundra meter längre bort i det sjudande Gamla stan.
–You need to rest, säger mannen i receptionen som om han visste precis, visar oss upp till fjärde våningen med utsikt över Hanois takåsar. Öppnar till ett litet rum, skinande rent, teve med massor av kanaler, kylskåp, blankt badkar och tekoppar, varmt vatten i termos och två små kakor.

VARFÖR VÄLJER MAN ett land framför ett annat att resa till, vad är det som gör att man tar beslutet att dit ska vi åka? Vietnam har funnits som en bild innanför ögonlocken hela mitt liv. Barnet som fångats på ett svartvitt foto, bränd av napalm i det besinningslösa kriget, skriker, springer för sitt liv. Kartan över landet som visades oftare i teve än svenska väderkartan då jag var liten. Storebror som engagerade sig i fnl. Engagemanget i politik och intresset för u-landskunskap satte igång studentrörelsen och spred sig som en skogsbrand över västvärlden. Deer Hunter, Apocalypse Now. Jag undrar om det finns något land i hela världen som blivit så omskrivet och bildsatt som Vietnam.
Resenärer har ropat att detta är det nya för dem som tröttnat på turisthorderna i Thailand. Lika vackert, minst lika god mat.

NU. TAR ETT djupt andetag och stegar ut i Hanois tutande gröt. Ingen idé att bära med sig gamla svenska trafikregler. Hur gör de här? Titta och lär. Tänk inte så mycket, bara gör som andra. Och sakta händer det som ofta händer i en främmande kultur. Man blir en annan, blir en av många på gatan. Sakta klär man om till landets oskrivna regler. Vi går rakt ut i gatan. Litar på att motorcyklarna väjer, att tutandet inte är en flytta-på-dig-signal utan snarare ett här-är-jag-så-du-vet-ljud. Och vi hittar ett kafé vid sjön Hoan Kiem där milda vindar blåser in i de vietnamesiska festflaggorna. Sätter upp fötterna på muren mot sjön, läppjar på kaffe som får tårarna att rinna ner för kinderna. Ser en gammal kvinna göra tai-chi i skuggan av en pil, två män i basker spelar spel på ett bräde. Ett barn leker med sin drake.
Nu, nu landar vi i Vietnam.

HANOI LIKNAR INTE något annat. En stor stad med känsla av det lilla. Breda avenyer och ockragula villor i kolonialstil med pelare och stora balkonger, trädgårdar med jättelika terrakottakrukor och beväpnade vakter. Trånga gränder där kvinnor i konhattar småspringer med ok över axlarna. I var ände av oket gungar stora skålar med lök eller tomater.
Gamla stan är en myrstack av affärer och försäljare, varje gata är döpt efter de produkter som säljs, Hang Non – hattgatan, Gia Ngu – fiskgatan, Lo Su – väskgatan. Det finns 36 gator, efter några dagar blir de lätta att navigera efter: Kastrullgatan blänker av kastruller som hänger likt stora vindruveklasar längs trottoarerna, silkesgatan bländar i regnbågens färger och skogatan har säkert en miljon skor i sina fönster.
Sjön Hoan Kiem är en välsignelse. Omringad av den tutande massan och de låga slitna husen, av kulörta lyktor om kvällen. Stadens mittpunkt. Hit går man efter jobbet, drar på sig tränings-overallen och spatserar några varv runt sjön. Tar en kaffe på något av kaféerna, stämmer träff med någon man är kär i, eller som vi – för att andas. Men inte för att vara ifred.
Vietnam är att rekommendera för den med dåligt tålamod. Försäljare finns på en armlängds avstånd till dess att man stänger hotelldörren om sig. Vykort, guideböcker, teckningar, hattar, frukt, en tur i cyklo (cykeltaxi). Som resenär säger man förmodligen no thank you åtminstone hundra gånger om dagen.
I Hanoi finns tillräckligt mycket att göra för att uppehålla sig minst en vecka. Men museerna är mest av allt politisk propaganda. Här ligger Ho Chi Minh i sitt mausoleum. Vietnameser vallfärdar för att få se sin “farbror Ho”. Han som en gång drev ut den franska kolonialmakten, och som ledare för Nordvietnam startade kampen om ett enat land, och som fick amerikanerna att se rött och stödja Sydvietnam mot det kommunistiska väldet.
Huvudstaden, där tre och en halv miljon människor bor, är för många det första avstampet mot resten av Vietnam. Många tar sig österut till Halong Bay, för att bo på en båt några dagar och glida över det turkosa vattnet omgivet av väldiga berg och klippformationer som skjuter fart rakt upp mot himlen. Eller åt nordväst, till Sapa. Hem för bland annat stamfolken hmong och dzao, och där flera vandringar utgår. Vi åker söderut.

DMZ[/h2] GRÖNA RISFÄLT, EN FLOD med lätta krusningar, leriga stränder. Fuktiga vindar och en spöklik tystnad. Tankarna går till en kyrkogård som begravts i sitt eget öde.
Nästan 100 år av franskt kolonialstyre i Vietnam tog slut 1954. Ho Chi Minhs styrkor kontrollerade då 80 procent av Vietnam och i en uppgörelse i Genève beslutades att landet skulle delas vid den 17:e breddgraden. Sydvietnam skulle från nu ledas av antikommunisten Ngo Dinh Diem, som senare skulle få stöd av usa i kriget mot kommunistiska Nordvietnam. Floden Ben Hai var gränsen, ingen fick ha trupper på ett område av 5 km på var sida om floden. dmz – Demilitarised zone.

DMZ BLEV INGET ANNAT än en av de blodigaste platserna i landet då Vietnamkriget rasade. Även efter krigsslutet 1975 har 5000 mÙ?nniskor satt livet till i dmz på grund av landminor. Fortfarande är området farligt, ingen bör åka hit utan guide.
–Hur många har sett Apocalypse Now? frågar vår guide längst fram i bussen.
Nästan alla räcker upp handen.
–Då har ni sett den amerikanska bilden av kriget. Nu ska jag visa er vår. Ni säger säkert Vietnamkriget, inte sant? Här säger vi The American War.
Den slitna bussen letar sig fram genom risfält och väldiga berg. Djungeln tätnar, bambuns raka stammar spänner upp sig som stora solfjädrar, palmerna skuggar likt jättelika paraplyer. En klippa bland många – Rockpile – amerikans-ka soldaters bas. Där fanns ett helt samhälle uppbyggt för rekreation, sjukvård, boende och -planering. Högt högt upp i bergen. Vi ser ingenting förutom en klippa inbäddad i dimma. Vi skulle aldrig hittat den ens med den bästa guidebok utan att någon pekat ut den. Ingen säger något, alla i gruppen gör förmodligen samma sak; anar ljuden av helikoptrarna, lukten av rök, infernot. Likadant vid Khe Sanh Combat Base. Platsen för strider där omkring 500 amerikanska soldater och 10000 nordvietnameser satte livet till. En platå med vidunderlig utsikt, med kaffeodlingar tätt inpå. Här står amerikanska helikoptrar uppställda, en skyttegrav, ett museum. Utanför ingången står bybor och försöker sälja skärvor av krig. Tändare, delar av granater, mynt.

VI LOTSAS RUNT av en mycket kunnig guide. Att göra allt det här på egen hand hade varit svårt. Att gå ner i de omtalade tunnlarna Vinh Moc omöjligt.
–Håll er nära varandra nu, det är lätt att gå vilse, säger guiden och tänder en stor ficklampa. En grop, ett hål och där inne börjar de 2,8 kilometer långa tunnelsystemet.
Vi går hukade, det är inte mer än en och en halv meter i takhöjd, pyttesmå lampor glest utspridda indikerar vägen med svagt sken. Jag önskar att jag hade en egen ficklampa. Då och då utmynnar en tunnel i ett litet rum, där kan vi resa på oss. Rum som användes till undervisning, ett annat var biograf. Tunnlarna byggdes 1966 då amerikanska artilleriet slet sönder det mesta i sin väg. I tunnelsystemet bodde omkring 600 nordvietnameser i två år, 17 barn föddes i underjorden. Tunnlarna är i motsats till de utanför Saigon (Cu Chi) helt intakta från den tiden.
Det är kallt, väggarna är mjuka. Obehaget sitter som ett stryptag runt halsen. Jag snubblar och trevar efter mannen som går framför mig.
Då går strömmen. Mörkare än så här kan ingenting bli. Mannen framför mig tänder en liten ficklampa.
–Here, take my hand, säger han. Jag tar den varma handen och sträcker min andra bakåt till nästa.

Hue[/h2] SKRATTAR SÅ DET IMMAR igen på mina glasögon. Jag är förpackad i en jättelik plastpåse inköpt för fem kronor, hål för huvudet och till och med en liten luva. Regnet slår mot cyklons tak. Cyklochauffören gör allt han kan för att jag inte ska bli blöt. Stannar, drar ner jalusien, knäpper fast det i sidorna. Det enda som sticker ut genom öppningen är mina immiga glasögon.
–Okay madam?
Själv trampar han barfota i tunna bomullsbyxor, t-tröja med texten Hawaiidream och en basebollkeps. Sakta gnisslar vi fram genom den gamla tempelstaden Hue i centrala Vietnam. Parfymfloden klyver staden i två delar. De tutande motorcyklarna är utbytta till cyklar och rostiga bussar, båtar målade till stora drakar guppar i hamnen. Tomma. Fågelinfluensan har brutit ut och gjort Vietnam lika öde som en skolgård om sommaren. Det redan överdimensionerade tilltaget av resebyråer skapar nu panik. Med fysiska tilltag försöker de sälja sina tjänster till oss. Drar in oss i de små butikerna, ber oss skriva på listor för just deras utflykt. Det är sorgligt och obehagligt, men till vår fördel. Köparens marknad gör att vi kan pruta ner de riktigt fina hotellen till överkomliga priser. Vi bor fyrstjärnigt för 400 kronor natten (för två, inklusive frukost).

CYKLOCHAUFFÖREN HAR anledning att sjunga. Han har lyckats fånga mig och styr ut över den väldiga bron Trang Tien. Män med kameror försöker stoppa oss. Vill ta en bild av mig i cyklon på bron och sälja för några dong. Ett par immiga glasögon på väg på sightseeing.
Långt där borta vajar den röda vietnamesiska flaggan med den gula stjärnan på flaggtornets topp. Längsta flaggstången i landet med sin 37 meter. Flagtower – signalen från ett land som under flera hundra år varit i klorna på andra. Tyfoner och krig har förstört den, människor har rest den igen.
–Citadel, ropar cyklochauffören och pekar mot ett enormt tempelområde, hem för den sista kejsardynastin som tog slut 1945. Byggt tidigt 1800-tal efter samma principer som Den förbjudna staden i Peking. Stora delar cyklar vi genom, men den inre delen når man bara genom att betala motsvarande 25 kronor i entréavgift och till fots. Utspridda palats och paviljonger, purpurfägade väggar, ockragula portar, väggornament i de finaste krumelurer, tak som i sagoböcker, gårdar som blänker av det nyss fallna regnet.
Cykloturens ändstation är Thien Mu Pagoda. Vi har lämnat Hue bakom oss, cyklat genom små byar, sett människor sitta utanför sina hus och äta tillsammans på små låga pallar. Det är söndag. Det är fridfullt. Pagodan berör. Uppförd på 1600-talet, symbol för opposition. I en av de små byggnaderna bakom pagoden finns en ljusblå liten bil som drar till sig allas uppmärksamhet.

PAGODEN HAR sedan länge varit hemvist för buddister. Sydvietnams president Ngo Dinh Diem var katolik och lät sin armé angripa buddistiska demonstrationer i Hue. Den 11 juni 1963 körde munken Thic Quang Duc till Saigon i en ljusblå Austin, klev ur och tände eld på sig själv i protest mot Diems aktioner. Den brinnande munken finns på bild intill den blå bilen bakom pagoden. En bild som skapade kraftiga reaktioner över stora delar av världen. Särskilt efter det att madame Nhu (presidentens svägerska) kallade händelsen för ett “barbeque party”.
–Let them burn and we shall clap our hands, tillade hon.

Hoi An[/h2] Båten puttrar, solen bryter igen det tunna molntäcket. Vi sitter i fören och möter de varma vindarna. Vinkar åt fiskarna som drar upp stora håvar med dagens fångst.
Hoi An var fram till början av 1990-talet en fiskeby, men därefter förvandlad till att delvis bli en turistby. I sin utstrålning inte helt olik Skagen i Danmark. Flera av gatorna är avstängda för trafik, husen är låga och i kraftfulla färger och med flagnade fönsterluckor.
Cyklochaufförerna har organiserat sig och gått på kurs. Ingen frågar mer än en gång om man vill åka, fler gånger är påfluget, står det i tidningenSaigon Times.

OM KVÄLLEN glimmar byn av tusentals små papperslyktor. Restauranger pÙ? taken, kafeer med varma croissanter och korgstolar på koloniala verandor. Och ska man välja en plats på jorden att sy upp sina kläder på så är det här.
Skräddare som syr upp kläder i bomull, linne och siden finns nästan överallt.
Vi hoppar av båten i närheten av den stökiga fiskemarknaden och går bara några kvarter. Där vinkar en gravid kvinna på oss och hon blir vår personliga skräddare för några dagar framåt. Det är mycket att tänka på och många processer. Sånt tar tid. Välja plagg och modell, välja tyg och färg, mäta, sy, prova, kanske ändra (läs mer i guiden).
Vi bor några kilometer utanför byn. Lågsäsongen har ännu en gång gett oss möjlighet att för bara några hundralappar bo i lyx. En resort precis vid stranden. På morgonen slår vi upp dörrarna på balkongen. Där utanför guppar fiskebåtarna.
Och utanför dörren står män med motorcyklar som vill köra oss in till byn. Jag säger no thank you för första gången i dag och går i långsam takt mot det väldiga havet. Vid strandbrynet sitter två buddistiska munkar. Deras brandgula tyger fladdrar i vinden. En av dem har dragit tyget över huvudet. I smyg fotograferar jag dem. Går närmare, vill inte att de ska få syn på mig. Några steg till, försiktigt, den hårda vinden gör att de åtminstone inte kan höra mig. Lyfter kameran till ögat och möter den enas blick. Han skrattar och böjer huvudet bakåt. Under det brandgula tyget sitter hans kamrat och röker.

Saigon[/h2] DEN TROPISKA NATTEN DALLRAR. Träden på gatan Dong Khoi är fulla av glittrande små lampor. På en balkong mot gatan finns ett bord för två. Trafiken brusar nedanför. Tut-tut, men inte alls så tutigt som Hanoi. Men kanske har vi vant oss. Det är 16 dagar sedan vi landade i Vietnam. I morgon ska vi åka hem. Vemodet träs på som en trång mössa. De vegetariska vårrullarna sätts på bordet, en kall immig Tigeröl öppnas med ett pys. Veckorna summeras, intrycken sorteras. Saigon har bjudit på allt det en storstadsresenär önskar. Swimmingpool för lata dagar, shopping så att alla presenter för hemkomsten är säkrade. Matupplevelser som får thailändska köket att kännas mesigt, bluesklubbar med lokala förmågor som sjunger mer än vad de borde och historien om krigets slut.

TIDIG MORGON 30 APRIL 1975 forcerade två av Viet Congs (fnl:s gerillatrupp) stridsvagnar stängslet på presidentpalatset. En soldat sprang upp på byggnadens balkong och hissade Viet Congs flagga. På andra våningen satt Sydvietnams dåvarande ledare general Minh. När en av Viet Congs officerer tågade in sa generalen: “Jag har väntat på er, för att överlämna makten.” Officeren svarade: “Man kan inte lämna över något som man aldrig haft.”
Saigon stod i lågor. På amerikanska nyheter rapporterade man om den största förflyttningen av människor någonsin. Helikopter efter helikopter lyfte från amerikanska ambassadens tak. Vid de stora grindarna trängdes sydvietnameserna för att få hjälp ut ur landet.
Jag var 13 år och såg det på teven. I dag heter presidentpalatset Reunification Palace och är en av stadens största turistmagneter.
Saigon fick namnet Ho Chi Minh City. På papperet men inte i folkmun. Landet enades formellt 1976 men det var långt kvar till mänsklig försoning och trygg ekonomi. 58 000 amerikaner hade satt livet till, 300 000 sårades, Viet Cong och Nordvietnam förlorade 1,1 miljoner människor. De civila offren uppgick till 2 miljoner.

MIDDAGEN PÅ BALKONGEN är över. Kaffekoppar dukas ut, dags att betala och gå hem den sista kvällen på resan. I Vietnam kan man betala med amerikanska dollar eller vietnamesiska dong. Jag har lärt mig ett knep att snabbt hålla reda på var jag har vilken valuta. I den högra fickan har jag dollar. I den vänstra dong.

---

Text: Bodil Sjöström • 2005-02-04
Restips • Vietnam