Annons
Annons
Mikael Persson

Mikael Persson

Estland

Tallinn – sagostaden

Det sovjetiska oket har brunnit upp, ur askan har ett estniskt Manhattan rest sig. Tallinn växer på bredden och höjden. På andra sidan Östersjön ligger en huvudstad som bubblar av självförtroende.

Text: Mikael Persson • 2005-02-24 Uppdaterad 2005-02-24

TALLINN. Tvärs över Östersjön. Färjan styr in mot olika skalor i novembergrått: havet, himlen och skogen, dis och fukt. Stunden senare punkterar Tallinn allt det bleka med en effektfull knall. Sagostaden börjar här. Kyrkspiror och torn reser sig från Domberget. Fästningsmurar sluter sig kring pastellfärgade fasader, vindsvåningar och sluttande tegeltak. Tallinn är ungefär som choklad. Man tar en bit och blir på gott humör. Man tar en bit till och glömmer bort att det är vinter.

Så är det. Tallinn ger mig alltid en svårdefinierbar upprymdhet, i känsloläge lite som att vara kär. Små detaljer bildar vällust. Skramliga spårvagnar får fönsterrutorna att darra. Rådhustorgets julmarknad doftar pepparkaka och kanel. Fortsätter längs Långgatan Pikk, förbi marsipanmakarens hus och 1800-talskonditoriet Maiasmokk. Äter lunch framför en öppen eld med sprakande vedträn. Följer sedan kvällsmörkret in i en kyrka vars nakna golvplankor doftar höstnatt. Det är gratiskonsert, muusikatund, Bach, Mozart och Vivaldi. Äldre kvinnor i nopprig basker sitter tysta i bänkraderna med slutna ögon. Ute faller snön på nytt över trappstegstak och vindflöjlar, över kullersten och innergårdar.

TALLINN ÄR EN STAD av överraskningar, men också igenkännande. Här finns bitar av tyskt och svenskt, av Guldlock och Bröderna Grimm, men också partier av påtvingat Moskva. Historien har mer än en gång klafsat in i stan tillsammans med objudna gäster. Ibland har de medfört något gott. Oftast inte. Hansan byggde under medeltiden upp handel, rikedomar och ett starkt mått av tyskhet. Svenskarna fanns här under mer än ett århundrade, öppnade skolor och översatte bibeln. Sedan följde tsarväldet och en tuff period av förryskning.
Under 1940-talet drog Nazityskland in med mörka blodspår i följe. Slutligen satte Sovjetunionen på den obekväma tvångströja som avlägsnades först i och med självständigheten 1991 och som rimligtvis fortfarande borde kräva generationer i terapi. Ändå känns Estland definitivt mer väst än öst. Mentalt ligger Tallinn betydligt närmre Götgatan och Skansen än Donetsk och Röda Torget.

KANSKE JUST DÄRFÖR hittar jag både Ivar Lo och volymer om småländsk historia på Estlands Nationalbibliotek. I Sverigerummet arbetar Merilin som talar flytande svenska. Hon föddes i Tallinn 1976. 27 år. Då är man fortfarande ung. Ändå minns hon en helt annan tidsålder. Under uppväxten tillhörde Tallinn Sovjetunionen. Ryska var obligatoriskt i skolan. Hon tvingades lära sig ett helt främmande alfabet, dikter om Lenin, bar röd stjärna och var medlem i oktoberbarn och pionjärerna. “Kan du tänka dig!”, säger hon förvånat över att allt det där bara ligger något årtionde tillbaka.
Affärerna då var inte tomma, men rymde ett snålt utbud. Hon minns hur hon kom över den första bananen, något som alla hennes vänner hört talas om, men få hade sett och än färre smakat. Knallgrön och avvisande fick den ligga och mogna i ett skåp. Så fort Merilin vaknat gick hon dit för att se om den tagit färg. När tiden för avsmakning kom byttes längtan mot besvikelse. Förväntningarna på det okända hade varit enorma. Bananen smakade sämre i verkligheten än i fantasin.

PÅ KORT TID har Tallinn bytt skepnad från sovjetisk utpost till expansiv och självsäker huvudstad. Nu flödar opportunismen. Pengarna likaså. Tallinn växer på bredden och höjden. Kring sovjettidens skrytbygge, Hotel Viru, reser sig ett slags estniskt Manhattan. Här finns biopalatset Coca- Cola Plaza, Radisson och shoppingcentret Viru Center. Här finns massor av möjligheter för de som har pengar. Och kraft. För på Estlands väg tillbaka mot den stora världen följde också en rad problem: arbetslöshet, sexhandel, droger och allt större inkomstklyftor.
–Förr var man garanterad jobb efter skolan, säger Merilin.
–Nu är det betydligt tuffare.
Om den nya stan är ett skyltfönster så är det gamla Vanalinn Tallinns egentliga varumärke. Rådhustornet och kyrkspiror vakar över stensatta gränder, över butiker och kaféer. Här finns massor av turister, men inte så mycket liv i övrigt. Söker mig därför utanför murarna mot en stad som svettas, andas och lever. Spårvagnslinje 1 drar bokstavligen från slott till koja, från det välmående Kadriorg och Peter den stores sommarpalats till slitna, ruffiga Kopli. Under den halvtimmeslånga färden byts skrytbilar och champagnefasader mot uteliggare och vodka med skruvkork. Kliver av vid järnvägsstationen Balti jaam och spatserar ut bland Kalamajas klädsamt slitna trähus och stora äppelträdgårdar.
På en udde ut i havet ligger Kopli, förlorarnas stadsdel, en urban freak-show, halt och lytt, men med fickor av sliten skönhet. Här blandas lantlig idyll med industriskorstenar och sotiga järnvägsvagnar som växlas in på stickspår för att till synes glömmas bort. Flagnad trähussocialism omgärdas av trädgårdsstaket som verkar kunna störta in när som helst. Kullerstensbelagda proletärgator varvas med vittrade borgarkvarter, plåtskjul och neogotik. Området omges av rykten om kriminalitet och droger. Stadsdelen är sliten och orakad, men genomlever ändå sitt tillstånd med värdighet och en gnutta självbelåten arrogans. Till och med kråkorna vägrar föraktfullt att flytta på sig för förbipasserande.

TALLINN HAR FÖRÄNDRATS. Nog är det så. Gamla stan har fått färg. Nya stan höjd, stål och glas. Andra områden vilar fortfarande i ett slags status quo i väntan på ansiktslyftning. Stan har blivit vackrare. Men också tuffare.
–Som tonåring kunde jag promenera hem på nätterna utan att behöva vara rädd. Nu har stan blivit hårdare, säger Merilin innan hon efter en konstpaus bestämt lägger till:
– Men tro inte att det var bättre förr!
– Nu har vi vår frihet.
– Och vår identitet!
Tillsammans stannar vi framför 16-våningshuset “tornet” där familjen flyttade in 1979. Kanske är det för att solen lyser, för att nysnön glittrar som kristaller. För just i dag ser Öismäe riktigt trevligt ut. När Merilins familj flyttade hit, efter att under år levt trångbott i farmoderns lägenhet, var stadsdelen Öismäe nybyggd och eftertraktad. Här hade myndigheterna skapat sitt utopia. Höghuskropparna formades till en blomma med konstgjord damm i mitten som pistill. Resultatet rÙ�knades till ett av Sovjetunionens mest attraktiva bostadsområden. Här fanns skolor och affärer. Och daghem. I ett av dem tillbringade Merilin 1980-talets första dagar. Hon brukade kika över dess staket mot de ryska barnen som lekte på ett annat daghem några hundra meter längre bort.
Egentligen havererade sovjettidens utopia långt innan själva imperiet rasade samman. Här i Öismäe skulle den lyckliga arbetaren bo och trivas i något som ändå blev till mer förvaringsplats än hem. Nu vandrar vi genom den avsomnade epokens avtryck. Ibland syns den, som i Öismäe, Lasnamäe och andra satellitstäder. Ännu oftare hörs den. 40 procent av Tallinns invånare talar ryska som förstaspråk. Under de två första åren efter andra världskrigets slut invandrade 180000 människor från Sovjetunionen. Tanken var att esterna skulle bli minoritet i sitt eget land. Nu är det ryssarna själva som flyter runt utan fast förankring. De två kulturerna lever parallellt med varandra och tycks inte ha någon riktig vilja att smälta samman.

TROTS KLYFTAN känns Tallinn ändå obestämt nordiskt. Påståendet låter kanske märkligt, möjligen obegripligt. Men mycket är som hemma. Bussar kommer och går med lutheransk pliktskyldighet, 18.37, på minuten exakt. Tallinns julmarknad säljer glögg i plastmugg. I estnisk teve visas Baren och Vem vill bli miljonär. Hotellreceptionisten heter Inga Juhansson. Får ungefär samma känsla som att i vuxen ålder plötsligt upptäcka ett okänt syskon. Svenskt, men ändå inte. Tallinn är Tallinn och stan är på väg att hitta tillbaka till sig själv.


Text: Mikael Persson • 2005-02-24
EstlandRestipsTallinn

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top