• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Albanien öppnar porten

    Om det finns en vit fläck i Europa, finns den här. Albanien klänger sig fast där Balkan spretar iväg i frodiga drakberg.

    Albanien öppnar porten
    OM DET FINNS EN VIT fläck i Europa, finns den här. Albanien klänger sig fast där Balkan spretar iväg i frodiga drakberg. Landet har alltid varit en naturlig fästning. Kastanjer och sluttande tegeltak fyller bastionen, skyddsrum och minareter likaså.

    Jag kommer dit via båt från grekiska Korfu och är aningen osäker på vad som väntar. Trist, torrt, en geografisk skorpa? Icke då, för bortom Sarandas sömniga passkontroll får den vita fläcken färg. Förvånas över den lummiga grönskan, över sluttningarnas frodiga lövskogar. Häpnar belåtet över bergen och de ålderdomliga byarnas kärva skönhet. Gläds åt gästfriheten. Här är jag turist och som sådan ganska speciell, en sedan länge saknad gäst. Vi är på väg mot Gjirokastër, en stad som tycks huggen direkt ur bergen.
    Landsvägen inåt land. Resan går mot tiden före nu. Vägen är smal, ihoplappad och hålig och har vindruvsförsäljare och raggiga getflockar i vägrenen. Byarna är bleka. Betesmarkerna vattensjuka. Uppåt bergen klär en ovädershimmel de grekisk-ortodoxa kyrkorna i svart. Inför Muzzinapasset öppnar sig molnen. Kulblixtar far runt bland olivträd och stenskravel, lyser upp som bengaliska eldar, dör och slocknar. Trastar sjunger i ett sött doftande regn. Så öppnar sig himlen på nytt och släpper ut en hinna av blixtrande ljus. Mot den fonden korsar vi Vita bergen.
    NATUREN ÄR DRAMATISK. Det gäller också Albaniens historia. Under 1900-talet befriade partisaner landet från utländsk ockupation, från italienska fascister och tyska nazister. Under 46 år framåt lät samma rörelse försegla nationen. Medan Europa fick fred, fortsatte den albanska kronologin att tugga taggtråd. Stalinistledaren Enver Hoxha förbryllade omvärlden genom att först upprätta, sedan trotsigt bryta de kamratliga förbindelserna med Tito, Moskva, och Mao. Till slut stod Albanien ensamt mot världen. "Vi mot resten."
    Hoxhas epok var en tid när de som försökte fly till Grekland sköts eller fick 25 års fängelse, när barnen tvångsklipptes i skolan och lärarna mätte håret med linjal, när landets nationalrätt var bönor … tre gånger om dagen. Nu är det annorlunda. Kanske inte perfekt, men i alla fall annorlunda. Mercedesbilar paraderar på gatorna. Butikerna är välfyllda. Utifrån ett västligt perspektiv skulle man kunna frestas att kalla bilden för sydeuropeiskt normal.
    NÄR EN AV MINA albanska vänner däremot, för ungefär tio år sedan, studerade engelska på universitetet i Gjirokastër kunde sådana självklarheter som sandwich och pizza lika gärna varit namn på främmande planeter. Ingetdera existerade i Albanien, bara bönor, lås och bom. Nu finns båda två liksom fri företagsamhet och den nya tidens frestelser och besvikelser.
    På andra sidan Muzzinapasset störtar vägen ner bland Drinosdalens majsfält och vattenmeloner, bland svagt brummande kraftledningar och flockar av rödfalk och svalor. En gång såg Europa ut så här. Bergssidorna täcks av utslängda byar, tätt sammanhållna klickar av låga stenhus, liksom fastlimmade bland cypresser och fruktträd. Trafiken är minimal. En ensam traktor, klungor av arbetande folk på fälten. Och så mitt i den idylliska bilden, något som ser ut som ett storskaligt svampangrepp. På Enver Hoxhas tid försågs Albanien med 300000 bunkrar, med mil efter mil av skyttegravar och värn. Hela landet byggdes om till en gigantisk fästning.
    DET ÄR EFTERMIDDAG när vi rullar in i Gjirokastër. Stan måste vara något av ett unikum. 70 procent albaner, 30 procent greker, 100 procent sten. Çasupibergen i norr verkar ha tröttnat på sin egen last, kastat av sig onödig börda och låtit stenblocken rasa ner för branterna för att först ta spjärn mot dalgångens kant. Väl där märker man aningen förvånat att skredet lagt sig efter en stadsplan. Längs de branta backarna i stadsdelarna Partizani och Palorto stannar jag undrande inför vad som skulle kunna vara ett hem och ett tak, men lika gärna slutklämmen i ett skred av sten som lagt sig i en ovanligt prydlig och symmetrisk hög. Husen i det gamla Gjirokastër bär klara drag av Asterix och Hattstugan. Grå sten och lika grå skiffer har staplats, vridits och vänts till väggar, gränder och torg. Fikon och vinstockar klär trädgårdarna i grönt. Moskéer och minareter strävar mot himlen.
    Det är i kvarteren nedanför Gjirokastërs citadell som en röst oväntat brister ut i ett försynt, men klart hörbart "Excuse me". Mannen presenterar sig som lärare, kläcker ur sig några få fraser på engelska, växlar sedan över till tyska för att avsluta budskapet på franska. "Varför skildra det som är fult?" ifrågasätter han och syftar på mitt val av fotomotiv, ett äldre hus vars tak är på väg att störta in. Bildurvalet påstås olyckligt, ja direkt missvisande. För Gjirokastër är en stad av anmärkningsvärt intelligenta män. Författaren Ismail Kadare föddes här, likaså den stora ledaren Enver Hoxha. Ur skjortfickan plockar mannen upp en stencilerad stadskarta och förklarar lämpliga motiv. Sedan försvinner han i riktning mot den nybyggda stadsdelen med händerna knäppta bak ryggen.
    ALBANIEN FYLLDES MED EN bisarr personkult då Enver Hoxha skapade Europas motsvarighet till Nordkorea. Enver var allt, en kommunistisk superhjälte, ofelbar och suverän. 1985 dog den gamla partisanledaren. Några år senare började tiden komma ifatt och luckra upp Albanien. Demokratirörelsen ville göra upp med personkulten och vräkte stans Hoxhastaty över ända. Talkörer skrek på förändringar. Oppositionen lyckades med det mesta. Utom att radera bort den gamla diktatorns namn från folks medvetande.

    HOXHA FÖDDES INTE LÅNGT ifrån den plats där män i dag sitter utomhus och dricker små koppar turkiskt kaffe medan värmen knäpper och sprakar i platanernas bark. Fram till 1991 rymde den gamle ledarens hem Museum of the Anti-fascist national liberation War of Gjirokastra. Nu är propagandan och det uppskruvade tonläget ersatt av ett etnografiskt mischmasch. På väg bort från museet stöter jag på en pensionerad lärarinna som svarar svävande på frågor om Hoxhas Albanien.
    –Framtiden får döma ledaren om den tiden var bra eller dålig jämfört med den tid som är nu och den tid som väntar oss.
    –Albanien är inte färdigt ännu! utbrister hon.
    –Hur skulle någon kunna ha facit redan nu?, frågar gumman retoriskt innan hon fortsätter sin redogörelse. Enver moderniserade landet. Gav oss el, sjukhus och skolor.
    Gamla och unga lärde sig läsa. Alla hade jobb.
    Det var en tid som hon förstod sig på.
    –Nu har inkomstklyftorna blivit så stora. Långt ifrån alla barn går i skola. Och folk saknar både jobb och pengar.

    Särskilt på en plats tycks Gjirokastër tveka inför val av riktning. Räddhågset trevar sig stan över en smal puckelrygg och fyrar osäkert av ett antal stickspår: hala, stenlagda gränder tar sats upp mot fästningen, lika branta backar kastar sig vårdslöst ner mot den nyare stadens affärer och fotbollsstadion. Vid denna brytpunkt ligger några kaféer. Stannar där, beställer ett glas raki och hamnar i samspråk med en ung alban.
    –Det nya Albanien handlar om frihet och personligt val. Möjligheten att själv kunna välja. Inte bara varor i affären utan också inriktning av livet.
    FÖRR VAR MANÖVERUTRYMMET så begränsat. Som liten överraskades den unga mannen av sin lärare när han i stället för att läsa läxor, som alla albanska barn förväntades göra, i stället spelade fotboll tillsammans med kompisar och hade mål mellan två äppelträd.
    –Den natten sov jag ingenting. Jag var så rädd för det straff som väntade på mig.
    Söndagsmorgon. Kyrkklockor och borgklippans svarta kajflockar väcker försynt Gjirokastër till ett tillstånd av normalitet och eftertanke. Kvällen innan har stan likt ett trotsigt barn vägrat att gå och lägga sig. Albanien har besegrat ärkerivalen Grekland i fotboll. Barbröstade män har paraderat genom natten på flaket till en öppen pickupbil. En ensam bastuba eller möjligtvis ett valthorn har envist hållit stånd mot månen. Nu är det morgon och mjuka sopkvastar möter stenbeläggningen utanför moskén. Inklämda i en blå Fiat skyndar fyra ortodoxa präster genom den stad där basarbutikernas plåtjalusier rusar upp med ett hotfullt muller.
    UNDER ENVER HOXHAS tid förklarades Albanien högtidligt som världens första officiella ateistiska land. Helgedomar förvandlades till magasin och brännvinsbryggerier. Den som ville slippa trubbel skulle tro på partiet, på Enver och ingen annan. Trosbekännelsen byttes mot pragmatism och överlevnad. Något liknande sägs ha hänt under det ottomanska styret. I nästan fem århundraden stod landet under den turkiska sultanens överhöghet. Islam anammades då i större omfattning än i något annat europeiskt land. Varför? Kanske för att de som konverterat till islam, till skillnad från kristna, slapp att betala skatt till sultanen. Kanske för att muslimer till skillnad från kristna slapp att skicka en av sina söner till janitsjarerna, sultanens elitarmé. I Albanien har tillvaron ofta handlat om att överleva.
    RESAN FRÅN Gjirokastër till havet tar två timmar. Under färden berättar naturen en storslagen historia om resliga lövvalv, om virvlande källor av turkost bergsvatten där bröllopsföljen stannar till för att dricka te, om berg, kloster och kulhål från 1990-talets slut då pyramidspel och korruption höll på att vända upp och ner på Albanien. Nu är lunken lika stillsam som landskapet.
    Vid byn Mesopotamias bysantinska kyrkoruin spelar en vaktel. Runt nästa serie kullar följer Butrint med illyriska lämningar, akropolis, antik teater och den upphöjda tidlöshet som bara en trakt som varit bebodd i tvåtusen år kan uppvisa. Strax syns havet och Ksamili. Pinjeklädda landtungor möter ett vatten som glittrar nästan overkligt blågrönt. Havet är salt, inbjudande och mjukt. Det kunde varit Grekland, det kunde varit Italien, men det är Albanien och kusten är nästan tom på badgäster. Hyr en båt från en av tavernorna och far till Sorkhades, ett av fem små skär mitt ute i den skimrande akvamarin som bildar sund mot grekiska Korfu. Dyker ner i det djupa, klara vattnet, trampar runt med några loja simtag och förundras över avsaknaden av folk. Låter mig sedan skeppas i land och tar en taxi tillbaka till Saranda.
    PÅ HUVUDGATAN ROTEAR en gödkalv sakta över en träkolsbädd uppställd på trottoaren. Saranda tycks efter albanska mått ovanligt välmående. Redan under den kommunistiska folkrepublikens dagar var det här en uppskattad badort. Läget är magnifikt, bebyggelsen ligger på en sluttning ner mot Adriatiska havet. Kärnan är i och för sig trist och intetsägande, precis som stranden. Men vad gör det när tysta badvikar finns in på knutarna och trakten bjuder på 290 soldagar per år. Försynt turism har redan börjat hitta hit. Lite engelsmän, lite greker och folk från Balkan. Framtiden ser nog trots allt ganska ljus ut. Mitt emot mig, på rakihaket Bequa, sitter en nyvunnen albansk vän och äter djathe i pjekur, ugnsfriterad ost späckad med chili, tomat och grön paprika. När han var tio år gjorde storebrodern gemensam sak med en grupp friidrottare och hoppade av i Grekland. Men det var då. Nu är livet bättre. Albanien bättre. Och min vän är gift.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!