Milano – que bella!

ITALIENARE HAR EN FÖRMÅGA att tillverka ting med en personlighet och en skönhet som får min själ att sjunga. Jag vet inte varför jag fastnade för just det italienska, men jag vet att det började med en neongul vespa som jag köpte av min kusin för 100 kronor. Vespan ersatte en liten vinande japansk motorcykel som jag dittills susat fram längs de skånska vägarna men som jag nu var less på.
Jag gick på tekniskt gymnasium. Många av mina klasskamrater körde stora tyska, engelska eller amerikanska motorcyklar. I ett öronbedövande dån mullrade de iväg på lunchrasten för att käka på en annan skola. Efteråt kom jag puttrande på min vespa klädd i en mycket gammal mockajacka jag ärvt av min far.
Hur blev det så? Jag har ingen aning. Det enda jag kan konstatera är att den man är, den smak man har, inte enbart är ett resultat av grupptryck och reklampåverkan. I mitt fall är det som om det alltid funnits en liten italienare inom mig som väntat på att få komma ut.

OVANFÖR VÅR KÖKSVASK hänger en tratt i form av Pinocchios ansikte – själva pipen är näsan som blivit lång efter alla hans lögner. Jag avskyr tratten eftersom jag tycker illa om alla designade föremål som vill förvandla mitt hem till en barnkammare. Men eftersom familjen är den stora och eviga kompromissen hänger tratten där den hänger. Pinocchiotratten är en Alessi som designats av Stefanno Giovannoni och hans assistent Miriam Mirri. Giovannoni ligger bakom mycket av de fjompiga husgeråd som Alessi tillverkat de senaste åren: citruspressen som ser ut som en kines i stråhatt, saltströaren i form av en liten gosse, plastkaninen som är en hållare för tandpetare.
I vårt kök står även en citruspress från Alessi signerad Philippe Starck. Den är pinocchiotrattens absoluta motsats, en oerhört elegant form som påminner såväl om en månlandare som något slags trebent djur som kan tänkas bo på havsbottnen. Därför står den på en hylla som ett slags liten skulptur. För den är också trattens motsats i ett annat avseende: den är i princip värdelös. Hela konstruktionen är för ranglig för att stå emot trycket när man försöker pressa en citron och den saknar avskiljare för kärnor som den enklaste variant från Ica har.
Jag för min vackra, men ack så usla citruspress, på tal när vi visas in till fabriksgolvet på Alessi. Vår presskontakt ler vant och säger att Alberto Alessi själv en gång sa: “Jag föredrar om den fun-gerar men jag tror inte att folk köper en tekittel från Alessi för att koka vatten i den.”
Jag tittar bort mot mannen som med en liten punktsvets fäster handtag på tekittlar. Är det inte en djup förolämpning mot ens anställda att säga att funktionen hos de tillverkade tingen inte spelar någon roll, bara de är snygga nog att passa in i ett modernt kök?
Vi går vidare. Passerar kvinnor vid höga pelarborrmaskiner, män vid hydrauliska pressar som formar stål lika lätt som när man tummar ut en pajdeg, en laser skär cirklar i en aluminiumplåt som om det vore en skalpell genom hud, en robot från abb svetsar ihop en dubbelvas och överallt män och kvinnor som polerar fram blänk och lyster i de färdiga produkterna.
Jag gillar att traska genom fabriker. Det ger mig en respekt för tingen att veta vilket arbete det lagts ner för att tillverka dem. Jag kan betala mer när jag vet vilket slit och vilket kunnande det ligger bakom produkten.
Alessi är också ett av många italienska familje­företag. Farfar Giovanni började i Omegna år 1921 tillverka sockerskålar, kaffe- och tekannor, kärl för olja och vinäger och andra husgeråd av metall. Läget vid Ortsjön var inte bara gott vad gäller närheten till Milano, det var också beläget längs en av de rutter som leder upp och genom Alperna till andra marknader i Centraleuropa.
Från far till son, från far till son och en och annan svåger. Skickliga i att tillverka ting i metall, hyfsat usla på att marknadsföra sig. Sådär hade det nog fortsatt om inte sonsonen Alberto kommit in i bilden på 1970-talet. Det var hans idé att anlita etablerade konstnärer och designers för att masstillverka vackra vardagsföremål som även vanligt folk kunde ha råd med. Den förste som engagerades var Salvador Dalí – som visserligen aldrig kom till skott – och därefter har det blivit närmare 250 externa designers som anlitats.
Alberto Alessis idé var att göra något konstfullt av minsta äggkopp, att skänka prylen en gnutta poesi. På så vis skulle man kunna skapa ett begär efter produkten. Det slags begär som gör att kunden köper en ölöppnare för 200 kronor trots att hon redan har tio stycken – som fungerar bättre – hemma i kökslådorna.
Bonustips
Det finns en Alessibutik på Humlegårdsgatan 20 i Stockholm.

TIDIG MORGON I MILANO. Medan vi väntar på att få tala med Patrizia Cappellini köper en man möbler för 75 000 kronor. Mannens kostym och bakåtkammade hår blänker, hans manschettknappar och pennan som förs över checkblocket med ett raspande gnistrar.
När 75 000-kronorsmannen hastat vidare och jag frågar Patrizia om de bara tillverkar möbler för rika slår hon ut med händer:
–No, No! Alla kläder syns i vår butik, säger hon med en engelska som inte alltid är korrekt men likväl begriplig. Vi har alla slags kunder. Cappellini gör möbler för speciella människor.
Och visst är möblerna speciella. Shiro Kuramatas Side 1, den svartvita S-formade hurtsen som reser sig från golvet som en kobra, Jasper Morrisons Thinking Man’s Chair som ser till hälften designad ut och till hälften ihopplockad av det som blev över när rörmokaren dragit nytt i badrummet, eller Marc Newsons Embryo Chair som från sidan verkligen har något av fostrets mjuka, hoprullade form.
Cappellini, av många ansedd som den viktigaste möbelfirman i världen, arbetar på samma vis som Alessi. Man är inte rädd för att anlita konstnärer eller utländska designers, men man är noga med att alla nya idéer liksom silas genom ett italienskt filter. Detta filter heter Giulio Cappellini. Det är han som ser till att alla möblerna andas Italien även om de ritats i Milano, Tokyo eller New York. Stilen är mycket elegant, mycket minimalistisk i en pop-klassisk mix.
–En Cappellinimöbel, förklarar Patrizia, ska helst vara så stark i sitt uttryck att den ensam ska kunna fylla upp ett rum. Den ska kunna ses som en skulptur i ett tomt galleri.
Så är det också verkligen. Möblerna är som konstverk – vilket kanske också är anledningen till att hälften av sittmöblerna inte går att sitta i. De är förmodligen tänkta att stå i en foajé eller en lobby och anslå tonen av att det är här som speciella människor möts.
Många av Cappellinis möbler har jag bestämt för mig att jag sett förut, fast i en mycket billigare variant, varför jag frågar.
–Vad har du för uppfattning om Ikea? Störs du av att era möbler så tydligt och burdust kopieras?
–Nej, nej. När man jobbar som vi gör får man räkna med kopior. Ikea är genialiska på att producera billigt för alla.
Bonustips
De flesta mer exklusiva möbelaffärer i Sverige säljer en och annan Cappellinimöbel. Exempelvis Nordiska Galleriet i Stockholm och Svenssons i Lammhult med filialer i såväl Göteborg som Malmö.

KLOCKAN VAR SEX på kvällen den 18:e april år 2002 när det lilla sportplanet på inflygning till Linateflygplatsen plötsligt styrde ur kurs in mot centrala Milano. Mannen vid spakarna ville inte leva lÙ�ngre och ändade några minuter senare sitt liv genom att ramma Pirellitornet mellan 24:e och 25:e våningen.
Skyskrapan som i 45 år symboliserat bildäck blev omedelbart i stället en påminnelse om att det som hände i New York den 11:e september året före kunde hända igen, när som helst, var som helst.
Men när arkitekten och designern Gio Ponti ritade Pirellitornet var det inte bara en manifestation över en mycket framgångsrik italienskt däckfabrik. Ponti ritade in hela den framtidstro som spirade i efterkrigets Italien. Blickar man upp mot denna smala sexhörning från sidan har den mer formen av något modernt elektroniskt, något som hör ihop med en dator eller en hemmabioanläggning. Hexagonen strävar verkligen mot höjden, mot ljuset, mot framtiden och verkar säga till alla på gatan: “Stig in i mig och jag ska skänka dig de möjligheter du behöver för att bli en sannare och lyckligare människa.”
Jo, jag vet, det där sista blev lite högtravande. Men det beror på att jag betraktar Pirellitornet från ingången till Milanos centralstation som på alla sätt är dess motsats. Stationen är tung och bastant, tycks vilja förminska varje människa som träder in och påminna henne om hennes obetydlighet. Mussolini såg själv till att stationen till hälften liknar ett antikt tempel, till hälften en gravkammare. Den blickar tillbaka, hyllar bönder, romare och Mussolini själv förstås.
Efter fascisternas fall lät man den stora väggmosaiken på den östra flygeln sitta kvar –men man plockade bort bitarna som utgör Mussolinis ansikte – som en ständig påminnelse om onds-kans närvaro.
Innanför glasdörrarna till flygeln finns fortfarande det mottagningsrum som Mussolini lät bygga för att ståndsmässigt ta emot Adolf Hitler. Det är förfärliga rum som än mer ger sken av att man är i ett förrum till helvetet: pompöst och livlöst, väggarna dekorerade med yxor och handgranater, en balkong att skrika till folket ifrån, trägolv med intarsia i form av hakkors – två våningar under denna paradvåning, från en hemlig plattform, avgick tågen med judar och motståndsmän till de tyska koncentrationslägren.
Med denna station som fond är det inte underligt att man ser Pontiskrapan – byggd på ruinerna efter andra världskrigets bombningar – som en ikon för tron på individen, skönheten, luften och ljuset.
Om en annan byggnad som Ponti ritade skrev en journalist “Elegant som en i gräset tappad damsko”. Trots de invändningar man kan ha mot denna svepande beskrivning passar etiketten på mycket av dagens italienska design. Och glöm aldrig att eleganta italienska damskor ibland kan vara motsatsen till bastanta fascistiska stövelklackar.Bonustips
Damskocitatet fälldes av den svenska tidskriften Arkitektur när den recenserade Italienska kulturinstitutet som stod klart på Gärdet i Stockholm 1958 efter ritningar av Gio Ponti. Kan beskådas än i dag.

SJÖN ÄR SOM EN OMVÄND ALP. När trakten för evigheter sedan trycktes ihop av landmassor på drift och pressade upp alptoppar till höga höjder valde sjön att sticka neråt i djupet. Att bli en klar, blå skåra bland de omgivande bergen.
Det är en vacker sjö. Det är vackra alper. Men båten jag står framför är perfekt. Vackrare än en Aquarama kan en motorbåt inte bli. Denna perfektion tog mer än 100 år att uppnå.
I Sarnico vid bergssjön Iseo grundade 1842 Pietro Riva en liten firma som främst sysslade med att reparera båtar som skadats av höststormarna. Men den före detta fiskaren Pietro visade sig ha en sådan talang för detta hantverk att kunderna snart krävde att han skulle bygga helt nya båtar. Vilket han gjorde, samtidigt som han lärde upp sin son Ernesto Riva som senare lärde upp sin son Serafino Riva som renodlade varvet till att bygga sportbåtar och lärde upp sin son Carlo Riva.
Nu har det gått drygt 100 år sedan starten och Riva har blivit något av båtarnas Ferrari. När man kollar paparazzibilder från 1960-talets Rimini, Monaco eller Beirut så nog är det en Riva prins Rainer rattar, Peter Sellers kliver ur, Sean Connery kliver i. Liksom det är en Riva Brigitte Bardot poserar i med plutande läppar och svällande behag på den tiden hon fortfarande var mer intresserad av italienska män än djur i nöd.
–Se här, säger Aurore, som visar oss runt i den avdelning av Rivafabriken där gamla båtar renoveras, skrovet har lackats tio gånger. Ytan är som ett hölje av glas. Och titta här, på de ljusa infällningarna i mahognydäcket. Det är också mahogny. Men blekt så att det liknar elfenben.
Samtidigt var Aquaraman slutet på den strävan efter perfektion som startade 1842. För år 1969 började även Riva tillverka båtar av glasfiber och ingenting blev längre sig likt. Ankrar man en Aquarama bredvid en nybyggd 85 Opera så är det som att blicka från ett konstverk till en, tja, en båt.
De nya modellerna blir förvisso större, snabbare och innehåller än mer finesser för varje år, men det är något helt annorlunda än vad Pietro Riva började snickra på för 160 år sedan.
–Och här är kylen och här är mikron, mässar Aurore när hon visar runt i Operan, sängkammaren har en halvrund säng och ljudsystem från Bang & Olufsen.
Aurore tittar på mig och ser vad jag tänker.
–Javisst, säger hon med en suck, ibland drunknar själva båten i ett hav av ismaskiner, utegrillar och tevespel. Och visst önskar vi ibland att oljeshejker och nyrika ryssar hade varit mer fokuserade på farkosten, men lägger man upp fem miljoner euro för en ny yacht har man förstås en del att säga till om.
Bonustips
Rivafabriken i Sarnico är inte öppen för allmänheten. Håll därför koll på när den svenska Rivaklubben ska lufta alla sina fernissade dyrgripar: www.clubrivasweden.com.

QUADRILATERO ÄR ETT ganska litet område i Milano och ändå tycks det rymma alla italienska klädskapare av rang. Strosar man runt lite på måfå har man strax bockat av Giorgio Armani och Prada, Valentino och Gianni Versace, Gucci och Dolce & Gabbana.

När nu Quadrilatero är ett av världens absoluta centra för exklusivt mode bör man förstås inte förvänta sig att butikerna skyltar med något som vanligt folk går loss och tokshoppar på. Har klänningen i skylten ingen prislapp kostar den förmodligen minst 30 000 kronor. Är t-shirten skyltdockan bär prismärkt med 100 € är det förmodligen butikens billigaste plagg.
Prisnivån medför att butiksbiträdena är måttligt intresserade av oss som bara vill glo och fingra lite på den fina värld vi aldrig kommer att få ta del av. Men försök med ett glatt buongiorno följt av ett posso dare un’ occhiata? Vilket ungefär betyder “får jag titta runt lite?”.
Undantaget är Giorgio Armani Superstore där man försökt behålla de exklusiva kläderna och samtidigt locka vanliga kunder med överkomliga småprylar, accessoarer, choklad och böcker.
Även om Giorgio Armani funnits med länge kan man nog ändå påstå att hans absoluta genombrott kom tämligen sent, närmare bestämt 1980 då Richard Gere i filmen American Gigolo omsorgsfullt placerade ut sin kavaj, skjorta och slips på en säng. Kritikerna menade att Geres Armanikläder syntes så ofta att de borde stå med i rollistan – men det här var innan vi vant oss vid att filmer är fulla av produktplacering.
Vad Armani gjorde med det italienska herrmodet var att slita ut de ofta tämligen monstruösa axelvaddarna kavajerna hade och istället satsa hårt på exklusiva material med ett snyggt fall. Resultatet blev elegant men samtidigt löst och ledigt. Så där andra italienska designers satsade på det strikta, strama eller det utlevande, chockerande, fann Armani en linje i det coola och sofistikerat eleganta.
Bonustips
För den som glömt hur Gere såg ut som gigolo finns det bilder på hemsidan http://us.imdb.com/title/tt0080365/.
Som gåva till sin hustru Hélène hade han med sig en silkestunika som hon av blygsel aldrig någonsin bar. När man höll den mellan fingrarna, var det som att nudda vid ingenting.
(ur romanen Silke av Alessandro Baricco).

MEDAN MÄNNISKOR SÖKER efter den perfekta formen, den perfekta designen, har naturen redan fixat det perfekta materialet. Inget annat stoff har samma lätthet, samma vackra fall och samma lyster som siden.
Solen ser ut att sjunkna ner i nästa dal, bakom nästa alp. På Comosjön taxar ett litet sjöflygplan ut från stranden, drar på fullt varv och låter pontonerna klyva vattenytan. Skummet yr, planet lyfter som en liten arg anka och kränger bort mellan de branta bergsryggarna. Vågskvalpet efter planet får en liten underlig båt med tak och två roddare som ror med ansiktena i färdriktningen att kränga betänksamt.
En gång var dalgångarna här fulla med de mullbärsträd vars blad är de enda silkesmaskarna accepterar. Men Como var varken först med eller störst på siden. Snarare kan man säga att Como är sist. När andra sidenindustrier för länge sedan slagit igen tillverkas de vackraste tyger man kan tänka sig fortfarande i denna alpdal. Att modedesigners från Milano alltid varit grannar med sidenväverierna i Como har haft stor betydelse.
Lite fakta: silke används även för sin styrkas och vattenabsorberande skull till flugfiskelinor, skidjackor och fallskärmar. Det behövs 220 kilo löv för att producera 1 kilo silke; en silkesmask rör sitt huvud i sidled 150  000 gånger när den spinner in sig i en kokong som består av en 500 meter lång tråd som inte är mer än 30 tusendels millimeter tjock. Konsten att tillverka siden kommer från Kina och har varit känd i 5 000 år.
I sidenbutiken fingrar jag på en ljuv kimono, känner på några eleganta skjortor, stryker med handen över ett överkast med prislappen 20 000 kronor. Det enda jag tycker mig ha råd med är en sidenslips, vilket är extra trist då det är ett plagg jag aldrig bär.
Bonustips
För den som inte är på väg till Como finns K. A. Almgrens sidenväveri & museum på Södermalm i Stockholm. Tel 08–642 56 16, www.kasiden.se.

---

Text: Johan Tell • 2005-05-17
Italien • Restips • Milano