Annons
Annons
Mikael Persson

Mikael Persson

Nederländerna

Amsterdam under ytan

Överallt vatten. Överallt cyklar, påskliljor, vingliga hus som tycks vaknat upp efter en omtumlande natt. Följ med till Amesterdam - en stad som känns bra i magen.

Text: Mikael Persson • 2005-06-03 Uppdaterad 2005-06-03

EUROPA SJUNKER KNAPPAST LÄGRE än så här. Husen speglar sig i kanalerna. Amsterdam skrattar med öppen mun. Hur skulle den kunna göra annat?

Flygplatsen ligger fem meter under havsnivå, järnvägsstationen vilar på 26 000 pålar, trädda genom lömsk gyttja. Överallt vatten, blanka stråk som bromsar upp och ger lugn. Överallt cyklar, påskliljor, vingliga hus som tycks vaknat upp efter en omtumlande, rumlande natt och nu söker stöd hos varandra, lutandes i omöjliga vinklar. Det här är en stad som känns bra i magen. Kanske för att den doftar som en tröja som torkat utomhus i solen, för att det är april och det mesta doftar så. Kanske för att lindarna just slagit ut i försynta, gröna knoppar och kaféerna börjat duka upp i det fria. Frisk och självsäker. Ändå finns där en lätt rodnad, lite finurliga rynkor bak stans solglasögon.

Amsterdam började nämligen med en bluff. Tidig medeltid var platsen knappast attraktiv för andra än de som naturen utrustat med simhud mellan tårna. Det krävdes ett mirakel för att få den att växa i styrka. Och ett sådant skaffade sig Amsterdam på egen hand. 1300-talets resenärer tilltalades nämligen mer av spirituella fenomen än av träskor och tulpaner. År 1345 låg en rik köpman för döden intill dagens Kalverstraat. Prästen kall-ad-es dit för att dela ut sista nattvarden, ett tunt oblat, några tuggor och så himlen. Mannen tuggade, men oblatet löstes aldrig upp. Tjänaren slängde det till eldstadens vildsinta lågor, men oblatet förblev intakt. Folk bar det förundrat till kyrkan, men nästa morgon låg det åter vid sjukbädden. Och vips hade Amsterdam sällat sig till Jerusalem, Rom och Santiago de la Compostela på den internationella pilgrimsrutten.

Besökarna kom och lämnade, precis som besökarna i dag, Amsterdam tyngda av souvenirer. Pengar flöt in. Och byn växte till en betydande stad, med tiden till och med till ett centrum för hela världshandeln.

TÄNK PÅ ETT ORD när du tänker på Amsterdam. Kanaler? Okej då, tänk på ett till. Tolerans, kanske? Promenerar genom stan dagen då förmiddagen blir till vår och eftermiddagen till sommar. Någonstans vid Vondelpark går det inte längre. Kastar hängslena, ryggsäcken, knäpper upp. Hela stan finns här, utsträckt i gräset. Jonglörer, fotboll, flätade picknick korgar, kullvräkta cyklar, hundar som jagar ankor, trillar ner i kanalerna, plaskar förtvivlat och stångar sig trötta och toviga mot de branta kanterna innan de handgripligt hjälps upp av äldre damer i hatt.

Fortsätter sedan lite längre bort. Spårvagn nummer två. Hållplats vid Hoofddorp Plein. Industriområde med lastpråmar och försäljning av laminatprodukter. En trappa upp väntar Arno. I morgon firar hans bryggeri treårsjubileum.

ARNO BORDE VARA BEKYMRAD, men är det inte. Två av medarbetarna försvann vid elvatiden. Inget märkvärdigt, kort leverans, några lådor öl. Men fortfarande vid tretiden på eftermiddagen är firmabilen spårlöst försvunnen. Ingen kontakt. Död mobiltelefon. Och så till slut en förklaring. Varmt väder, nervevade rutor. Vips hade vinden dragit iväg med kartan och nu var de vilse. Jodå, de hade stannat bilen och frågat om hjälp. Men kartläsaren, som till utseendet påminner om en koffertmördare, fick aldrig något svar. I stället hade de tillfrågade blivit rädda och sprungit därifrån. Så vad kunde de göra, mer än att njuta av solen?

I 20 år arbetade Arno på mentalsjukhus. Patienter skulle slussas ut i arbetslivet, men kom ofta tillbaka efter en eller två veckor. I det verkliga arbetslivet anpassades jobben efter en mall, efter en sorts människor. Full fart, högt tempo, lite instruktioner, helst inga frågor. Samtidigt närde Arno en dröm. Att brygga ett eget öl, ett riktigt gott öl. Hemma i köket experimenterade han vilt. Vattenkokare och hinkar och till slut fanns det där, den välbalanserade och smakfulla brygden.

I dag har bryggeriet de Prael 35 anställda. Flertalet lider av schizofreni. Framställning av alkohol i kombination med mentala problem låter som ett präktigt självmål. Men konceptet funkar bra. Öl ska användas som ett njutningsmedel, inte som ett bedövningsmedel, säger Arno. Arbetsstyrkan är extremt motiverad och lojal. Projektet har fått stöd från bankfonder, privata arbetsförmedlingar och till viss del Amsterdams stad. Utrustningen köptes in begagnad. Behållare från ett kursat bryggeri i Tyskland. Jäskar från ett mejeri. Nu puttrar det på, lugnt och stilla.

Det viktiga har inte varit effektivitet, utan att framställa bra produkter och skapa trivsel. Så långt har de lyckats. Ölsorterna André, Johnny, Mary och Heintje har fått positiva omdömen. Samtliga är uppkallade efter holländska artister som bär på melankoliska, självförbrännande levnadsöden. Favoriten Johnny är en sommarfrisk och skummande hyllning till namnen från Jordaan.

JORDAAN, VÄSTER OM PRINSENGRACHT. Solen och gavelhusens fasader speglar sig i murriga kanaler; den som undrar var Rembrandt fått sitt gåtfulla ljus ifrån behöver inte gå längre än hit; titta i vattnet efter din egen spegelbild och du har svaret. Mästaren själv tvingades flytta hit efter att ha gått i personlig konkurs.

Jordaan var länge förlorarnas Amsterdam, ett av Europas mest tättbefolkade och eländigaste områden. Knegarfamiljer trängdes ihop på minimala utrymmen. Bullriga och illaluktande fabriker låg instoppade bland bostadshusen. Ibland spillde radikalism och missnöje över, som på 1880-talet när militär kallades in för att kväsa ett uppror och 26 människor sköts ihjäl. Mot 1900-talets slut bytte Jordaan hastigt sida. Stans nyrika upptäckte områdets förtjänster. Centralt, lugnt, vackert. Proletärstämpeln uppfattades dessutom som lite kittlande, småsexig.

Mitt sovrum vetter mot Bloemgrachts vatten. Vaknar ofta innan gryningen. Ljuden är vänliga. Flöjtande koltrastar, Westerkerks klockspel, trög cykelgenerator eller sothöns som kivas i kanalen. Allt är så vackert, så prydligt.

FÖRST PÅ TIDIGA måndagsmorgnar kan man gissa sig till det Jordaan som en gång varit. Marknaden på Noordermarkt saknar filter. Hit kommer hela Amsterdam, blont som brunt, galet som nyktert. Vid besök där väljer du lämpligen någon av följande strategier: klassiska Café Winkel med kaffe, äppelkaka och utsikt över marknadsstånden. Eller så går du rakt på kommersen och flyter med den ström som understryker vad du förmodligen redan visste: Amsterdam är en världsstad, en stad av världen. Alla finns här. Marockansk imam i svart filtmössa, holländsk wannabe hippie i knähöga läderstövlar, indonesier, turkar, holländare i grova polisonger och surinameser med rastaflätor. Allt säljs här. Batiktryck, tibetanska smycken, knappar, gosedjur. Stannar upp inför Barbi Bentons Greatest discohits på vinyl, men fastnar ändå till slut för en liten kopia av björnen Paddington.

Johnny Jordan då? Han står staty där Elandsgracht möter Prinsengracht. Sångerna tillhörde alla. Johnny var ett slags Lasse Lönndahl med sorgkant. Melodierna klibbade liksom fast i medvetandet. Smäktande röst, sorgset dragspel och så plötsligt uppspelta trummor, pang, en cymbal. Refrängen växte fram till något som tycktes hämtat från en hejarklack. Johnny var älskad och omtyckt, men bar på en hemlighet. Texterna handlade om Amsterdam, om Jordaan och vackra kvinnor. Johnny var gift, men drogs till män. Äktenskapet var blott ett alibi. När det sprack kastade Jordaans invånare sten på sin Johnny och jagade honom ur stan. Åtminstone mentalt.

HUR VAR DET NU MED AMSTERDAMS TOLERANS? Lika äkta som trätofflorna, som porslinshundarna som kikar ut genom Jordaans fönster? Alldeles säkert mer äkta än så, men ändå inte helt givet. Allt har sin tid. På 1530-talet anlände grupper av tyska anabaptister för att grunda det nya Jerusalem. De slet av sig kläderna, rusade runt nakna på gatorna, intog stadshuset och rusade ut på gatorna på nytt. Vad hände? De nakna revoltörerna fick sina huvuden uppspikade på stadsporten. 430 år senare kastade folk åter kläderna, denna gången i Vondelpark. Under drogrus försökte ett antal människor nå ett annat slags himmelrike. Vad hände? Folk blev förkylda. Inte så kul kanske, men avsevärt bättre än att få en tolvtums spik genom näsan.

När Bet van Beeren föddes 1902 var stan inte riktigt mogen för henne och hennes systrar, men den skulle bli det. Bet växte upp som den äldsta av tolv döttrar i Jordaan. 25 ĂĄr gammal tog hon över t’Mandje pĂĄ Zeedijk. KafĂ©et blev det första där homosexuella inte behövde gömma sig. Bet själv föredrog kvinnor. Ofta sĂĄgs hon susa genom stan pĂĄ sin knattrande motorcykel, iklädd tuff läderjacka och med flickvän pĂĄ bönpallen. När Bet dog 1967 lĂĄg hon pĂĄ lit de parad pĂĄ kafĂ©ets biljardbord under tvĂĄ dagar. Hyllad och saknad.

DET EN TRĂ–G MORGON NĂ„R AMSTERDAM TALAR till mig. SpĂĄrvagnar och cyklar kivas om utrymmet. LastprĂĄmar glider ljudlöst längs Amstel. Pelargoniorna har slagit ut pĂĄ husbĂĄten nedanför hotellet, i träden längs Prinsengracht rör sig en liten flock med stjärtmesar. Ă–verallt vackra hus, stora värmeälskande fönster. “Klaga inte!” säger stan, “jag är inte som andra.” Men kanske den hĂĄller pĂĄ att bli?

Amsterdam uppfann sig själv. Inget unikt för städer precis. Men till skillnad från kontinentens kolleger, som fastnat i självgodhet och idétorka är Amsterdam fortfarande pigg och påhittig. Rent fysiskt växer stan med en beundransvärd uppfinningsrikedom. Nej, det oroväckande är inte stans utseende, snarare dess innehåll, vad som riskerar att få fäste om allt går galet. Mångfalden som ett problem, inte som en tillgång. Toleransen är ju Amsterdams varumärke på samma sätt som Eiffeltornet är Paris, som Frihetsgudinnan är New Yorks. Eller hur?

Nu har oskulden, om nu Amsterdam någonsin haft någon sådan, gått förlorad. 2002, Pim Fortuyn, den öppet homosexuelle högerpolitiken. 2004, filmaren Theo van Gogh. Båda mördades med diffusa politiska motiv. Den sistnämndes film Submission hade just visats i holländsk teve. Budskapet var tankeväckande, men också provokativt. En muslimsk kvinna tvingas in i ett äktenskap, hon misshandlas av sin man, hon våldtas av en manlig släkting. Kort efter dödades van Gogh på öppen gata.

Gärningsmannen var en ung man med påbrå från Marocko. Kopplingar påstods finnas till islamistisk extremism. Dådet följdes av en moské i brand, av muslimska hem utsatta för attentat, av frågor utan svar. Varför? Varför just här? Kanske för att polariseringen ökar överallt. Kanske för att Holland trots allt tillhör världen.

BORNEO- OCH JAVA-EILAND. Namnen klingar långt bort, ur ett holländskt perspektiv fjärran kolonialism, rent allmänt maximalt med äventyr. Amsterdams nya ögonstenar reser sig ur floden IJ, konstgjorda och bebyggda. Man kan ta bussen dit, men effektfullaste entrén sker via sjövägen. Skeppen till Amerika lade tidigare ut från dess kajer. Nu finns den nya världen här. Arkitekturen tar sats i det gamla, traditionella. Kanaler, broar, slanka huskroppar, typiskt Amsterdam. Men också nytt, ett lekfullt tänjande av vad som är möjligt. Experimentlustan kulminerar med Valen, som en gnutta påminner om just en sådan i akt att göra ett kvickt språng tillbaka mot vattnet.

Här skulle jag vilja bo, tänker jag samtidigt som en rödlätt kvinna vandrar bort till cykelstället och placerar en ljuslockig pojke i barnsadeln. Hon heter Margo och bor i en stad som är fantastiskt vacker, men sig inte riktigt lik.

–Något har hänt efter morden. Spänningarna mellan dom och vi, mellan invandrare och holländare märks till och med bland barnen i skolan. Hur blev det så? undrar Margo.

Kanske har en pakistansk taxichaufför svaret. Åker med honom från Centraal Station.

–Tänk dig en ny sång som spelas så fort du slår på radion, säger Shajid.

–Den behöver inte vara bra. Men du hör den från morgon till kväll. Till slut tycker du till och med om den. Så har det varit sedan 11 september. Sedan mordet på den där filmaren. Vanligt folk tror att alla muslimer är farliga. Upprepas det tillräckligt ofta, blir det sant.

ÄVEN AMSTERDAM HAR varit i underläge. Under andra världskriget kom nazisterna. Medan Rotterdam jämnades med marken, sparades Amsterdam rent fysiskt. I stadsdelen Plantage ligger villorna lika vackert utspridda som blomsterarran-gemangen i stora, gröna trädgårdar. Välmående judiska familjer bodde här, många pysslade med diamanthandel. Trakten var så rik att guldförgyllda lejon lättjefullt placerades ut för att pryda ingången till Wertheimpark, trots att konstverken stals vid flera tillfällen. Sedan kom kriget.

Många judar lämnade Holland och i princip livet vid Hollandse Schouwburg. Teatern användes av tyskarna som uppsamlingsplats för deportationer. Ett monument hedrar minnet av 104 000 personer som aldrig kom tillbaka. Samtidigt pågick motståndet i det tysta. Många avslöjades och avrättades. Men bara några kvarter bort från Hollandse Schouwburg fanns ett gömställe som aldrig upptäcktes – lejonburarna på zoo. Tyska befäl gick ofta dit och stannade upp inför djurens konung, men förstod aldrig vad som dolde sig bakom gallret. Blott djurskötarna kände till hemligheten. Motståndsmännen åt av lejonens mat, gav sig ut på nätterna och genomförde räder.

MIN VÄN NIKI bor i en tvårumslägenhet tvärs över vattnet från zoo. Solen skiner. Hägerkolonin fylls av risbon och av fåglar. Intill kanalen Entrepotdok dricker vi espresso till en skur av cyklar. Folk på väg hem från jobben tar sats över brons puckelrygg och susar förbi med ett lätt vinddrag. Amsterdam är lika mycket cyklar som Beijing, en av få städer utanför Asien där sannolikheten att bli påkörd av ett fordon som manövreras med pedalkraft är större än att träffas av något som drivs med bensin. Bilar hörs, det gör inte cyklar. Cyklar bevarar Amsterdam friskt, det gör inte bilar.

Just de egenskaperna är Amsterdams bästa, tycker Niki. Stad, men också livskraftig grönska och alltid nära till vatten, som när man tar färjan tvärs över floden till Amsterdam Noord och reliefen av centrum och båtar fortfarande finns där i fonden, men utan ljud. Eller som när man tar bussen till City Beach, den jättelika byggarbetsplatsen som i väntan på hus intagits av picknickkorg-ar, hundar, småbarn och sand som inte är riktigt perfekt, som är sträv, som man blir, ja faktiskt smutsig av. Men det är kul att vara där tycker Niki. Amsterdams enda fel är rött. Red Light District.

–Många tycket det är lite häftigt, lite coolt och sexigt. Men tolerans är något positivt, eller hur? Många av de prostituerade är fattiga tjejer ifrån Östeuropa. Hur coolt är det?

I Red Light Districts utkant. Fyra glas står uppställda på ett brunt träbord. De två vänstra bär på en frisk, gulvit kulör. Det är starkt, men inte fränt. Känner hur värmen sprider sig inombords.

–Nu är du illa ute, säger Charles som är sjukpensionär och fördriver tiden som frilansande guide.

–För 400 år sedan kunde den här uppsättningen ha betytt början på slutet.

Genevern var dutch courage, holländskt mod, när skeppen lämnade Amsterdam för att runda Kap och skörda världen. Inför expeditioner lurades folk på gatan med löfte om sprit, drack sig fulla, skrev på papper och befann sig dagen efteråt på väg mot Moluckerna eller Java. Det Ostindiska kompaniet, Vereenigde Oost Indische Compagnie, voc, var världens första multinationella drake. Precis som dagens globala jättar hade företaget ofattbart stor makt. voc kunde grunda kolonier, sluta avtal och starta krig. Redan innan expansionen hade holländska sjöfarare lärt sig hitta till kryddorna. Peppar på Sumatra, muskot på Bandaöarna, nejlikor på Moluckerna. Indonesien gjordes till en holländsk kryddgård. Succén i öster följdes upp på andra sidan Atlanten. 1667 knycktes Surinam från engelsmännen. Många rika Amsterdambor skaffade sig en eller ett par plantager i Sydamerika. Ifrån Västafrika hämtades slavar.

HAR DU TÄNKT PÅ att Amsterdam byter blod varje morgon? Stanna till utanför Centraal Station. Ställ dig vid nedgången till Metron och du ser ett vitt flöde avlösas av ett svart flöde. Den kostymklädda stan tar tunnelbanan ut till Bijlmer, Amsterdam Arena och höghuskontor som glänser som i krom. I motsatt riktning far Bijlmers invånare, de färgade, surinamesiska, till kneg i stan.

På 1960-talet förvandlades Amsterdam till världens näst största surinamesiska bosättning. En bit av Sydamerika, plopp, rakt ner i Europa. Mönsterförorten Bijlmer hade då redan bytt rykte till monsterförort. Holländarna själva ville inte bo där, så hyreslängorna fylldes av invandrare. Förlorat territorium säger en av taxichaufförerna utanför Westerkerk. Livligt, säger jag en söndagskväll när Amsterdam väntar på regn och stadsdelen till skillnad från resten av stan rör på sig, struntar i att söka skydd: ett tivoli, spunnet socker och street basket.

LÖRDAGSMORGON. Det betyder framför allt en sak. Stadsdelen Pijp brakar loss i Hollands största gatumarknad. Albert Cuyp Straat blir till handel och happening, en kilometer eller så med försäljare och stånd. Att gå här är som att röra sig genom en film, en film som är lite galen men definitivt inte farlig. Servitrisen på kaféet sjunger entusiastiskt med i 60-talsschlager och uppmanar gästerna att stämma in.

Dagstidningar säljs på fyra olika alfabeten.

Restaurangerna serverar baklava, kokbananer och rijsttafel. Och så själva marknaden. En slokörad basset lufsar bland tryckkokare och kamouflagemönstrade jeans, bestämmer sig för att hoppa ner och stannar inför en surinamesisk flagga där det säljs torkad mango och gospel på cd. Korsar samma gata i kvällningen. Försäljarna har packat ihop. Truckar drar förbi med bananlådor. Vid spårvagnshållplatsen står fyra världsdelar, uppklädda och förväntansfulla inför en kväll på stan. Längre bort, kanaler, torg och fest. Amsterdam.


Text: Mikael Persson • 2005-06-03
NederländernaRestipsAmsterdam

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top