Kappadokien - grottornas by

Kappadokien - grottornas by

Efter timmar på landsväg inåt land från den turkiska medelhavskusten tappar naturen plötsligt fäste. Vad som syns känns inte längre rimligt. »Ett annat land?« frågar jag. »Ett annat stjärnsystem«, föreslår naturen. Välkommen till Kappadokien

Publicerad 2005-06-15 15:08

KAPPADOKIEN. Grottbyar och underjordiska städer. Vinstockar, mullbärsträd och klippskorstenar som den i Pasabagi där polisstationen påminner om en bucklig halvnot. Landskapet är perforerat av klippor. Vita och smuliga strävar de uppåt som muterade svampar, som väldiga fallosar, som fartygsskrov på väg att tippa över.
Bland detta omöjliga formades ett slags förhistoriskt miljonprogram. Hela bostadskvarter gröptes fram till mångtusenåriga tvåor med kök. Trakten lever delvis fortfarande under jord. Här bor Mehmet och den långörade hunden Hasmet. Här hyr jag en grotta med ekdörr och svag belysning.
ALLT STARTADE för 30 miljoner år sedan. Då började den skapelseprocess som tycks bottna i ett psykedeliskt rus. Vulkanerna Erciyes, Hasan och Melendiz Daglari for i luften. Landskapet täcktes av tuff, sammanpressad vulkanaska och stenrester. Med vindens hjälp formades terrängen till orgelpipor och skorstenar, till dalgångar vars sidor påminner om marängtårtor i genomskärning. Materialet var poröst och lättarbetat.
Trakten urholkades av hattier och hettiter. Långt senare av kristna. Då hade karavanvägarna redan närt trakten med ett betydande mått av rikedom. Kappadokien fylldes av kloster och kyrkor.
Bibeln ställdes med tiden mot koranen och det kejserliga Bysans mot framryckande araber. Vid perioder av oro gick befolkningen bokstavligen under jord. Under den anatoliska myllan formades städer som rymde 10 000-tals människor, åsnestall, vinpress och fyllecell. På andra håll gröptes klippor ut och blev till katedraler, hem och skola.

MORGON. Låter grottans dörr stå på glänt. Kliver sedan ut i morgongryningen. Skuggor rusar ner för en veckad brant. Sedan mer klippor; klippor som raketer i stand by-läge; klippor som ett slags överdimensionerade spettekakor; flera av dem urholkade till grottbostäder med teveantenn och trädgårdstäppa.
Mitt i denna geologiska happening manövreras en åldrig Ford Taurus med stor tveksamhet. Vid ratten sitter en tioåring. Han hälsar artigt, tutar och pekar glatt mot framsätets svarta brödkasse och svänger sedan höger. Fordonet parkeras framför en bergvägg försedd med fönster, dörr och röda pelargonior. Grottbyn Göreme har just vaknat och gnider sig yrvaket i ögonen. Där finns vägvisaren Mehmet, hunden Hasmet och en utlovad tur mot landskapets innersta.
CITRONTIMJAN VÄXER vid kanten av den stig vi följer. Druvor och pumpor likaså. Snävt mellan saltvita klippor ringlar sig dalgången bort. Bort från bilar och allt mänskligt ljud förutom suckarna från stigande varmluftsballonger. Ibland följer fickor där gummor i säckbyxor krattar små åkerlappar. Annars mest bara stillhet. Sjungande näktergalar. Djupblå iris i skugga. Fukt som klibbar fast på ankelhögt gräs. Där stannar Mehmet och rycker loss en aprikos. Frukten är hård och förtöjd i en gulrosa rodnad. Ändå stoppar han den i munnen.
–Du vet, säger han och fortsätter efter en konstpaus.
–Alla turkar härstammar från nomader. Tidigare var vi alltid på flykt. Vi åt när tillfälle gavs. Om frukten var omogen spelade mindre roll.
KAPPADOKIENS HISTORIA bläddrar fram århundraden av rastlöshet. Aposteln Paulus skakade galler i provinshuvudstaden Caesarea (dagens Kayseri). Under medeltiden blev trakten del av det ottomanska väldet. Fram till 1920-talet var ändå en stor del av befolkningen kristen och grekisk.
I samband med skapandet av det moderna Turkiet, tvingades grekerna på flykt. Kvar blev kyrkorna och köpmanshusen. Liksom de turkiska bönderna som gick och hackade i myllan och såg solen avlösas av måne. Trakten var fattig och därmed ointressant. Först för några årtionden sedan upptäckte turister och turistnäring ett fantasilandskap i träda. Åtminstone delar av det.
–Härom året hittade jag någonting, viskar Mehmet hemlighetsfullt.
Dalen tycks ta slut, men en smal skåra leder vidare mot ett nytt rum. Hasmet försvinner in i ett hål tillräckligt stort för att jag ska kunna följa efter på huk. Takdamm rasar ner. Mehmet hostar till. Så öppnar sig plötsligt salen till en av många bortglömda katedraler. Bastanta kolonner håller upp grottan. Ornament och vita väggar väver en känsla av kraft och stillhet. Allt är täljt för hand, undangömt i labyrintens mitt, dit inte ens getterna hittar.
KVÄLL I GÖREME. Ett strömavbrott har tvingat byn till ett sparsmakat ljus från måne, stjärnor och oljelampor. Vandrar sakta längs gränderna. Grottornas sockertoppar lutar sig över sliten gatsten. Kvinnor rör sig tyst mellan klippspiror. Långt bortifrån hörs en sjakal. Betydligt närmre röster. Finner Mehmet och hans flickvän vid ett värdshusbord. Samtalet kretsar kring ett turkiskt ordspråk som lyder så här: "Tycker du om rosor får du stå ut med taggarna."
TIDEN HAR HUNNIT ifatt månlandskapet. El, internet och nattöppna barer. Men också konflikter, rotlöshet och politiska och religiösa spänningar. Världen har hittat hit. Men den tittar förundrat och konstaterar: Det här är inte Turkiet. Det här är en egen planet. Kappadokien.
Kommentarerna nedan skrivs av läsarna. Här gäller inte det utgivaransvar som finns på Vagabond.se. Läs våra regler.
Skriv kommentar
Sortering:
Karmafilter:
Skriv kommentar
Namn
Nedanstående fråga hjälper oss att hålla spam borta från sidan.

Vad blir trettio plus fyra? Skriv svaret i siffror:

Mer läsning

Webbfrågan

  • Vad oroar dig mest inför en kommande resa just nu?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.