• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Turkiska Olympos - gudarnas strand

    Det finns stränder som är bad. Och så finns det stränder som är så mycket mer än så. Olympos är en sådan.

    Turkiska Olympos - gudarnas strand
    VID ETT BACKKRÖN kantat av paraplypinje stannar bussen från Antalya. Ur en väntande bil kliver en kvinna som ser bekant ut. Blonderat hår mot axlarna, platådojor och rosa topp. Baby Spice? En något åldrad sådan, tänker jag. Aynur Kurt, svarar kvinnan, hälsar med fast handslag och ber mig vänligt sitta in. Färden mot havet följer en slingrig väg mellan sötkastanj och rinnande forellvatten. Där mellan kurvor och kassettbandspelarens Do you wanna be my baby, chaca, chaca berättar hon: född 1956. 20 år som gymnastiklärarinna. Nu spänstig pensionär. Som änka övergav hon storstadslivet i Antalya, följde kusten åt väster tills det började se trevligt ut.
    OLYMPOS LIGGER där medelhavskusten öppnar sig som en glittrande akvamarin. På buktens sidor klättrar pinje och löv. Branta berg följs av en smal kustremsa med citrus- och tomatodlingar. Här ligger Aynurs härbärge. Att det fick namnet Peace Pansiyon var dotterns idé. Att det känns som ett hem är Aynurs förtjänst. Blir bjuden på vattenmelon och klarröda bigarråer. Samtidigt glider pensionatets alltiallo, tysken Valter, förbi med gitarr på en i övrigt naken överkropp. Värmen har flyttat fram positionerna. Och allt håller på att gå över styr. Hettan till och med hörs. Pinjeträdens bark och kottar sprakar och knäpper som avlägsna popcornkok. Papegojan Coco dansar fågeldansen till eget musicerande. Huvudet snurrar. Termometern visar 40 grader. Inser att allt utom stranden egentligen är otänkbart.
    SALT, BLÅTT, BLANKT. En stilla viskning av frasande skum. Tar några simtag för att få överblick. På redden, segelbåtar med valnötsfärgade skrov. Längre ut delfiner. Olympos har av Glamorgan University korats till världens näst vackraste strand (efter Malta). Förmodligen bevisar det ingenting. Samtidigt är skönheten obestridbar. Mellan två bergsbranter spänner en drygt tre kilometer lång båge av klappersten, sand och singel. Innanför väntar myrten, stenpinje och lagerträd. Utanför kristallklart havsvatten i kraftfulla blåtoner. Ändå är det vad som saknas som märks mest. Inga hotellkomplex. Ingen betong. Inget som stör. Bara några få tavernor och dussinet lågmälda pensionat. Resten är mer naturlig rekvisita. Spridda badgäster. Parasoll och handdukar. Den sommarlediga hippiekolonin följt av en flodmynning som stakar ut vägen mot Kadirs Tree House och en samling grovt timrade trähuskojor mittemellan High Chaparral och Moder Jord.
    SEN KVÄLL OCH MIDDAG på Peace Pansiyon. Gästerna är samlade kring ett bord med bröd, vinkrus och grillad forell. Där sitter ett turkiskt par på bröllopsresa, en ensamstående mor från Frankrike och så Valter som dök upp från Tyskland för att "stanna i fem dagar, men som blev kvar i fem månader". I själva verket har det redan gått två år. Tillräckligt lång tid för att Valters preussiska ordningstänkande ska ha gett vika för ett slags pragmatism som han påstår är typisk för trakten:
    –Hellre inte göra någonting alls, än att göra något dåligt.
    Ursäkten räcker oftast till en dag på stranden eller middagar som denna där stråkar och kvidande musik skär genom rymden och Aynur far upp i rullande magdans samtidigt som vinflaskorna motvilligt dukas av till en begynnande morgonrodnad.
    DET ÄR DÅ JAG BESTÄMMER mig: mot draken! Börjar gå genom ett mörker där värmen liksom klibbat fast. Doppar mig snabbt i havet för att sedan följa apelsinlundarna mot den svarta skugga som markerar bergen och början på en 3 000 årig legend; den om Chimaera. Den trehövdade draken sprutade kvastar av dödlig eld. Från kungariket Tiryns sändes Bellereofon för att betvinga odjuret. Uppdraget var en hämnd för att sagohjälten avvisat drottningens inviter och samtidigt dragit på sig kung Proitos avundsjuka. Men Athene bistod honom. Med den bevingade hästen Pegasus hjälp dräptes monstret. Trots det fortsatte flammorna att lysa. Nattliga seglatser kom ur kurs och krossades mot klipporna. Pirater slog sig ner i trakten och tog sig till berget för dunkla offerriter. Mithras, österns gud för ljus, förknippades med platsen. Förmodligen tillbads även guden Hefaistos (Vulcan).
    BORTOM EN FLAT häll skymtar elden. Då har jag redan varit uppe och vänt vid ett vattenfall, missat markeringen och hamnat i en smältvattenfylld ravin. Där, med virvlar upp till midjan, möter jag oväntat en kvinna till häst, följd av en svart hund fäst i kätting. Hon heter Fatma och kokar senare te över drakens lågor och bjuder på bröd med aningen bränd korv. I hennes sällskap känns fenomenet mindre farligt. Nuförtiden förklaras det lite torftigt och trist … gas. Ungefär så doftar också platsen, som ett överhettat stormkök. Nedanför branten väntar något ännu starkare: havet och Aynurs värdshus. Det finns stränder att bada längs. Och så finns det stränder som bjuder på betydligt mer än så.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!