Tsunamilarmet går – spring!

–JAG ÄR LEDSEN ATT JAG VÄCKER DIG , men det har skett en jordbävning utanför Sumatra. Det kan finnas risk för ny tsunami. Kom till lobbyn.
På två sekunder går fler tankar genom mitt huvud än någonsin förr.
Det är inte möjligt.
Jo det är det.
På med shorts och t-tröja, skit i resten – spring!

I LOBBYN EN TRAPPA UPP har ett 30-tal svenskar samlats. Sömdruckna barn ligger i soffor, vuxna står och pratar i telefon. Många med sammanbitna ansikten. Lobbyn är som en platå med tak. Inga väggar, nattens varma vindar blåser in. Jag bor på det hotell där Räddningsverket, Svenska Röda Korset, polisen, Svenska kyrkan och UD håller till.
Havet brusar några hundra meter bort.
Under veckan har vi lärt känna prästen Daniel Tisell. Det är han som väcker oss. Det är han som tar emot oss i lobbyn. Lugn och varm sträcker han över en flaska vatten så vi kan dricka.
Han vet att man blir torr i munnen av rädsla.

EN LÅNG MAN FRÅN Svenska generalkonsulatet stegar in med papper i hand och hörsnäcka i örat.
–Vi vet att det inträffat en jordbävning som mäter 7,2 på richterskalan. Vad vi däremot inte vet är om den orsakar en tsunami. Thailändska myndigheter har utfärdat en tsunamivarning, säger han myndigt.
Thailändsk teve står på, vi se hur folk lämnar sina hem, hur bilköer bildats och hur turister springer upp i bergen. Inom några minuter kommer ny information.
–Bilar står beredda om vi behöver evakueras, vi är relativt säkra där vi är. Om en tsunami inträffar kommer den hit 01:13.

JAG TITTAR PÅ klockan, den är kvart i ett.
Jag hör havet där borta.
Skickar sms hem att vi är ok.
Stämningen är spänd men lugn.
Alla lyssnar på havet.
Jag är vansinnigt rädd.

KLOCKAN PASSERER DET ödesdigra klockslaget och tjugo över ett kommer generalkonsul Christer Asp och berättar att faran är över.
–Ni kan gå och lägga er igen.
Vi lägger oss med kläderna på och lampan tänd. En väska är packad med pengar och pass.

NÄSTA MORGON slår det mig att det bara var svenskar i lobbyn. Och vi väcktes av varandra. Inte på något sätt var det satt i system eller i organiserad form, bara av en slump blev vi väckta för att vi blivit vän med Daniel.
Hotellets personal har inte väckt några gäster. Jag går till receptionen och frågar varför. En viss nervositet utbryter, ingen vill svara, till slut kommer en kvinna och säger att de väckte samtliga och ler ansträngt.
Vad hon än säger så fanns bara vi svenskar i lobbyn.
Ingen som blir väckt av informationen att det skett en jordbävning utanför denna kust ligger kvar i sängen och sover vidare. Alla har huvudet fullt av bilder hur det såg ut efter tsunamin. Innan var det såklart annorlunda. Få visste vad tsunami var, säkert inträffade jordbävningar ute i havet men orsakade inte mer än några höjda ögonbryn. Och satte absolut inte igång några larm.

PATONG BEACH på Phuket har varningssystem. Kata, Karon och Kamala står på tur. De väldiga sirenerna utlöses av jordbävningar och får signaler via sattelit. Varningar ska också gå ut via sms till alla som är uppkopplade på mobilnätet. Ingen kan säkert veta om jordbävningarna orsakar någon tsunami, men ingen vågar längre ta risken att de inte gör det. Nerverna är på utsidan.
När larmet gick i Patong gick telefonerna varma. Förmodligen visste de flesta på Phuket bara inom några minuter.
Det hotell jag bodde på hade inga egna planer på evakuering. Kanske finns de som har det. Men en sak är säker – så här kan man inte ha det.

DET MÅSTE FINNAS mer än varningssystem, klara evakueringsvägar och helt klart mer information om vart man vänder sig om dylikt skulle inträffa. Mer kunskap. Ändå vet jag inte om det räcker. Hotet finns där ju ändå.
Jag befann mig bland proffsiga människor, mer omhändertagen än jag var kan man knappast bli. Av ren slump. Men jag var rädd. Fruktansvärt rädd.
Hur rädda ska inte de vara som varit med om tsunamin, som har förlorat någon, som sett bilderna på teven. Intellektuellt kan vi resonera om att sannolikheten att det inträffar en gång till är försvinnande liten. Känslomässigt går det inte att resonera alls.

FÖR PHUKET KOMMER det som inträffade den 26 december 2004 alltid att vara en belastning. Det finns fler platser i världen som ligger i riskzonen för jordskalv och eventuell tsunami, men det är i Thailand vetskapen om vad som kan hända sitter som tatuerad i huden.
Förr var Thailansresan inget som krävde så särskilt mycket funderingar. Allt var så lätt. Men nu gör den det. Dels undrar många hur det ser ut efter förstörelsen, dels finns frågorna om det kan hända igen. Ingen vill utsätta sig för den risken. De stora larmtornen på Phukets stränder är en påminnelse om detta. Larmen kommer tjuta igen.

ENLIGT SEISMOLOGISKA institutet var skalvet i slutet av juli ett typiskt efterskalv. De kan mäta upp till 8 på richterskalan. Det kommer att inträffa fler men de kommer att avta i antal och styrka. Detta kan pågå i flera år. Därefter återgår allt till det normala. Det vill säga en jordbävning var tionde år som är över 7 på richterskalan, inom samma område.
Under 7,5 är risken oerhört liten för en tsunami med allvarlig verkan. Vid 8 kan man befara en katastrof.

DET ÄR INTE LÄNGRE SJÄLVKLART självklart att resa till Phuket. Vissa bryr sig mindre och kommer snart att bada i de varma vattnen längs kusten. Andra börjar titta på alternativ. Hua Hin? Ko Samui? Helt klart har tsunamin förändrat turistströmmarna i Thailand. Jag reste själv mellan öarna i Siamviken på andra sidan landet månaden efter tsunamin. Fullbelagt nästan överallt. Tidningen Bangkok Post rapporterade redan i januari att Chiang Mai i norra Thailand fått ta emot avsevärt mycket fler besökare än tidigare.

JAG ÄLSKAR THAILAND, kommer alltid att resa till Thailand, men jag kommer välja mina hållplatser i landet noggrannare. Ingen ska behöva vara rädd. Så rädd som jag blev av larmet vill jag aldrig mer bli. Phuket får vänta.

---

Text: Bodil Sjöström • 2005-08-11
Restips • Thailand • Phuket