Annons
Annons

703533.jpg

Indien

Kamelsafari i Indien

Flight 493 till öknen. Stolarna är nersuttna, tyget solkigt. Stolsfickan framför mig är söndersliten och fladdrar i draget från det immiga kalluftsutblåset i taket. Väskhyllorna i fläckig, bucklig plast. Följ med på kamelsafari Indiens öken.

Text: Per J Andersson • 2005-09-19 Uppdaterad 2005-09-19

Vi flyger in över Rajasthan. Först valnötsformade, röda kullar, en mörk, slingrande flod, en stor, blank sjö. Sedan ett lapptäcke av kvadrater med olika gröna nyanser som bryts mot torra, bruna vidder längs öknens kant.
Ett landskap som på bara 3 000–4 000 år – geologiskt sett knappt mer än några minuter – förändrats maximalt. Tät djungel har ersatts av trädlösa stäpper, elefanter av kameler.
Planet störtdyker ner mot mellanlandningen i Jaipur. Piloten verkar lika ivrig som Indiens galna busschaufförer – svänger fram och tillbaka samtidigt som marken rusar närmare i rasande fart. Det kittlar i magen.
Ett kort stopp och sedan en raketstart och längre in över Rajasthan. Högt över de bulliga Aravalli-bergen, som markerar en distinkt gräns: österut kulliga jordbruksbygder och skogar, västerut den platta Thar-öknen.
–Jag var i Jaisalmer för tio år sedan. Kul att se allt som förändrats, säger jag glatt till den indiska kvinna som jobbar med brittiskt bistånd till öknens byar.
–Förändrats! spottar hon, som om hon satt Indian Airlines trekantiga formfranska i halsen.
–Ja, tio år är ju en…
–I Jaisalmer har inget förändrats.
–Inget alls?
–Not a bit!
–Haaa, moooaaa!
Vishnarams rop sätter fart på kamelerna. De vecklar ut sina väl vikta ben, lyfter sina ormlika, fläckiga halsar mot solen och grymtar irriterat.
Ett dovt, instängt avgrundsgurgel, som om vrålet fastnat långt nere i magen, ett sagoljud.
Äntligen är karavanen på väg.
Vi rider passgångarens malande, gungande skritt över ett ständigt skiftande ökenlandskap. Röda, steniga skifferslätter. Sandiga, torra bäckfåror. Ljusbrun sprucken jord – symbolen för torka och elände. Decimeterhögt monsungräs med dunvippor skimrar som silver i den flacka eftermiddagssolen. Mjuka, räfflade sandyner prickiga av frasande buskage och rullande stäpplöpare, som liksom vinden, djuren och människorna rör sig västerut.
Det enda som hörs är de skramlande kokkärlen, de klunkande vattendunkarna och de knirrande lädersadlarna. Jo, och så kamelförarnas runda, korthuggna konversation på rajasthani. Jag rider tillsammans med Vishnaram och när han mumlar nåt i min nacke tror jag att han pratar med mig. Men plötsligt svarar Rupa Ram som rider på kamelen tio meter framför oss.
Öknen har en enorm akustik: ljuden känns dämpade och mjuka, som om man haft bomull i öronen, och på samma gång knivskarpa. Som på sjön. Som på kalfjället.
Plötsligt i en vindby hör vi hundar som skäller, men vi ser inga hundar, inga människor, ingen by. Vi hör kling-klang-klong från plåtskällor långt innan vi möter fårhjorden. Och så de märkliga pistolskotten, som efter en halvtimmes ritt över ett krön, runt en kulle och över ett sandhav visar sig komma från pojkar som med rappa pisksnärtar skrämmer bort kråkor från de monsunmogna hirsåkrarna.

Här drog kryddexpressen fram. Gungande och knirrande kamelkaravaner längre än Lapplandspilen for genom jordens största sammanhängande ökenbälte. Från Delhi, genom Thar-öknen och bort till marknaderna i Damaskus, Memphis (dagens Kairo), Ancyra (Ankara) och Byzantium (Istanbul). Kameler fullpackade med sekiner, guld- och silverbroderade tyger och senare peppar och kardemumma.
Ett millenium innnan Marco Polo, Vasco da Gama och Magellan flängde runt och trodde att de upprättade nya handelsvägar, red en strid ström av interkontinentala affärsresenärer fram och tillbaka mellan Asien och Europa.
Århundradena runt år noll fanns starka centralstyrda imperier i Kina, Nordindien och Rom och handeln mellan dem var intensiv. Kryddvägen till Indien var sammanbunden med sidenvägen till Kina och romarnas vägnät i Europa; man kunde färdas sammanlagt 1 280 mil i öst-västlig riktning på väl utstakade, anlagda vägar, från kinesiska Shanghai i öster till spanska Cádiz i väster – jordklotets utan konkurrens längsta väg.
Men ett par hundra år efter Kristus rämnade världsmarknaden. Imperier föll och krig flammade upp och inkräktade på den globala handeln. Handelsvägar blev invasionsvägar, misstro grodde, murar restes.
Europa och Asien fick dras med 1 000 långa år av lågkonjunktur och krympande handel. Först på 1100–1200-talet kom uppgången. Det var byggboom i Europa och fred längs rutterna. Befolkningen och därmed efterfrågan ökade.
Åter trampades stigarna och vägarna i Västasiens och Indiens öknar av fullpackade lastkameler.
Men till skillnad från “de stora upptäckarna” tänkte medeltidens affärsresenärer mest på affärer, skrev inga böcker och hade sällan kontakter i hoven.
Kort sagt: de blev aldrig några världsstjärnor och omnämns därför inte i historieböckerna.
“Köpmännen själfve brukade i regeln uteslutande intressera sig för handeln och hade endast sparsamma underrättelser att lämna rörande de olika landens naturliga beskaffenhet.”, som H.H. von Schwerin påpekar i De geografiska upptäckternas historia (1905).
Europa fick sin peppar, men inte en djäfvel visste ännu vad en hindu var för nåt.

Solen försvinner bakom en sanddyn när vi kliver av kamelerna för att slå nattläger. Ljuset rusar ner bakom horisonten. Öknen drabbas av ett definitivt mörker; utan ficklampa ser man inte ens sina egna fötter.
Motula, den tredje och yngste kamelföraren, får eld på de gråa pinnar han plockat längs vÙ�gen och snart sprakar och knäpper det under de buckliga, sotiga kastrullerna. Elden lyser i deras pupiller, vedröken sticker i mina ögon. Vishnaram kokar linser till en tunn, brun gröt som kallas dal och steker hackad okra och chili i olja och curry. Motula kavlar sjungande ut chapatidegen mot en upp och nedvänd plåttallrik.
Kamelerna ligger i den mjuka sanden och tuggar smackande i sig sin blast, fiser då och då liksom fladdrigt. De runda dyngbaggarna flyger brummande genom natten, tystnar och kraschlandar i sanden, kommer på rätt köl och rusar fram och tillbaka i jakt på kamelspillning, springer ibland vilse och – tjofs! – krockar med våra kastruller och vattendunkar.
Tittar upp i rymden. Herregud, den är ju full av stjärnor, från horisont till horisont. Vintergatan! Miljarder världar sammansmälta till ett brett, vitt stoftmoln bakom tusentals urskiljbara prickar.
Men redan vid nio på kvällen ljusnar det vid horisonten. Jag tror först att det är ljuset från en stad långt bort, men förstår inte varför ljuset blir starkare och starkare. Skenet sprider sig upp över himlen – och så går månen upp. Full och rund kastar den ett mjölkvitt, nästan elektriskt ljus över öknen. Vintergatan slocknar. En spökvärld tänds. Vassa, förvridna skuggor från buskarna och akacia-träden mot de bleka sandynerna.
Man skulle utan problem kunna läsa en bok i månskenet. Och alldeles nyss var det mörkare än i en säck.
Det är som om någon kopplat en extra förstärkare till himlakropparna. Allt är så starkt. Så här ser det inte ut hemma.

Städerna och forten längs denna medtida huvudled fungerade som den tidens vägkrogar, transferhallar och råvarubörser.
I Jaisalmer, ett fort som tronar på en ensam klippa som höjer sig över det väldiga sand- och stenhavet, blev några få handelsmän väldigt rika på kort tid.
Guman Chand Patwa handlade med både kryddor och tyger, men mest pengar tjänade han på penningutlåning och opium, som ju blev poppis som en själsligt stimulerande drog bland intellektuella i romantikens Europa.
Med vinsterna från knark och spekulation byggde Patwa sitt imperium. I slutet av 1700-talet ägde familjen 300 handelscentra från Afghanistan i väster till Kina i öster. Hemma i Jaisalmer byggde han påkostade hus till var och en av sina fem söner. Dessa indiska grosshandlarvillor, havelis, är precis som fortet byggda av ljus, skir, precisionsuthuggen sandsten. En arkitektur som får europeiska samtida slott att kännas klumpiga och vulgära.
Mjukt rundade fönster- och dörrkarmar med sirliga blommönster. Alkover hängande på fasaden som svalbon, med stenräcken perforerade av hundratals små gluggar, en uråldrig byggteknik som släpper in luft och ljus men stänger ute sanden, en arkitektur som praktiseras från Marocko i väster till Indien i öster. Svala, små innergårdar som gjorda för te- och vattenpipeseanser på murriga persiska mattor. Rymliga salonger med takfläktar som genom en sinnrik konstruktion med remmar drevs för hand av en tjänare i ett annat rum. Ja, här gottade sig de nyrika.
Men redan innan husen stod klara hade det blivit lågkonjunktur för kamelkaravaner. De konkurrerades ut av de snabbare och leveranssäkrare fartygen. Exportörerna skickade sina varor till hamnen i Bombay.
Jaisalmer var inte längre öknens mest besökta vägkrog, utan bara ännu en by i provinsen. Kamelstigarna dammade igen. Patwa startade en sanskritskola för pojkar i sina fem hus och lämnade själv stan.

Jaisalmer var på dekis i tvåhundra år.
Stan krympte. 115 000 invånare i slutet av 1800-talet, 8 000 i början av 1960-talet.
Men krigen mot Pakistan 1965 och 1971 gav stan, som ligger bara tolv mil från den pakistanska gränsen, en ny roll. Militären byggde en flygbas för de dånande, silverglänsande MIG-planen och ett regemente för de kamelberidna gränstrupperna.
1965 drogs den första riktiga vägen fram till stan, 1968 var järnvägen klar och 1975 kom de första utländska turisterna.

Jag traskar runt i gränderna i Jaisalmers fort. Hus, mur, gata, torg, trappor – allt i samma sandsten, som om hela stan var ett stycke. Avlopp som sipprar ut från hål i husen direkt ner i grändens rännsten. Grå, gyttjiga vildsvin, puckelryggiga vita kor med skinnet spänt över det knotiga skelettet som en tältduk och svarta långhåriga getter som bökar, vankar och klafsar runt i skit och lerig blast långt inne i de smalaste gränderna mitt i stan. Det kan inte ha sett så annorlunda ut under kamelkaravanernas glansperiod.
Tittar in i alla dessa rum som är öppna mot gränden; scener med isärdragna ridåer. En dunkel, sotig teservering, trång som en skokartong, fylld av tedrickande män axel mot axel på smala, murriga, kvistiga träbänkar. Ett vardagsrum med ärtgröna stenväggar och därinne en ensam, tjudrad kalv under en naken glödlampa. Ett rum med golvet helt täckt av skrynkliga kläder, en flimrande teve som visar en ljudlös tennismatch, en man som sover och en kvinna som stryker med ett gigantiskt, rostigt, träkolseldat strykjärn.
Plötsligt är det kväll. Jag tittar upp mot fortet och ramlar nästan baklänges av synen. De höga murarna, de monumentala portarna och de cylinderformade försvarstornen badar i strålkastarljus: varm, gul sten mot natthimlen. Hundratals fladdermöss, som blir vita prickar i skenet, flyger pipande in och ut i tornen och portarna.
Det är nåt man sett förr och ändå inte. Klassiska sagor, serietidningar, barnböcker och filmer. Tusen och en natt, Aladdin, Tintin, Ronja Rövardotter. Det känns märkligt att knalla omkring här och titta på alla dessa sagoschabloners moder, att inse att det är på riktigt.
Ett tryckeri, ett hål i väggen. Tryckarna vadar i pappersremsor från en skärmaskin. Blytyper för att trycka devanagari – det där både krumeluriga och fyrkantiga alfabetet som man skriver hindi med – slängda huller om buller i nötta träkaster. Bly, en tryckteknik som försvann från Europa för 15–20 år sedan.
–Kom in! Jaså, från Sverige, då måste ni se hur vi har det.
I ett hörn står en oöppnad trälåda.
–En modern tryckpress. En datoriserad offset. Jo, vi ska packa upp den snart. Ja, den nya tiden har kommit till Jaisalmer.

Månen lutar åt fel håll och nattbussen till Bikaner studsar ettrigt fram på en väg full av hål genom ett landskap lika torrt som öde.
Passerar ett släckt, slumrande Pokaran där folk garanterat inte sov när Indien i maj 1974 inte långt från byn sprängde sin första och hittills enda atombomb – vad mycket skit öknar får utstå!
Mittgången är full av landsbygdskvinnor i röda saris med silverapplikationer och med grälla, breda plastarmband från armbågarna ända upp till axlarna. Indisk filmmusik, smärtsamt hög, skrapig, sprucken: en gäll, barnslig kvinnoröst och en mullrande, mogen mansröst sjunger i duett. Jag får lust att strypa båda två. Tung, oljig rök från bidis, handrullade fattigmanscigaretter. En pojke med huvud som en ettåring och ben smala som hos en nyfödd, skriker en, två timmar utan uppehåll; är inte överens med guppen, vill inte ha mammas bröst.
Och den barfota konduktören klättrar vigt mellan stolsryggarna, över våra huvuden – hoppsan, en tå i håret – för att komma fram och ta betalt längst bak, ser till att alla har det så bra som möjligt, är ett under av uppmärksamhet. Jag tycker att det mesta är olidligt. Han skrattar och ler. Alla i bussen – utom jag, ettåringen och hans mamma – törnar sött in. Oberörda. En annan smärtgräns.
Mitt i natten stannar bussen på en mörk sandgata i en liten by. Sex män sover på träsängar med flätad jute precis där bussen parkerat. Ingen vaknar trots att det väller ut 40 människor för att dricka te en meter från deras huvudkuddar.
Öknen runtomkring som en svart vägg.
Två teförsäljare i vita undertröjor jobbar frenetiskt och svetttas ymmigt i det kritvita skenet från en flåsande bensinlampa, som drar till sig fladdrande malar och prasslande gräshoppor. Över ett flämtande gasolkök stormkokar det söta mjölkteet som sedan rykande hälls upp i små tunna glas, och så står vi där, sömniga och skrynkliga, och blåser och smuttar och ler blygt mot varandra.

Bikaner. Karavaner mitt i stan bland jeepar och mopedrikshor; mörka kameler med högfärdiga, sömniga blickar som drar uråldrigt knirrande träkärror med gigantiska ballongdäck och tre–fyra meter höga säckar med säd och hö.
På hustaken parabolantenner.

På City Light Studio i Bikaner porträtteras öknens folk. Harbans Lal plåtar sandiga bybor med turban, mulliga köpmän i kostym och välkammade skolbarn i uniform.
Den slitna bälgkameran, som han fortfarande använder, köpte han 1944 när Indien ännu var en brittisk koloni.
Ansiktena på de jättelika svart-vita negativen maskar han med rödfärg och – simsalabim – på den färdiga bilden blir hyn europeiskt ljus. Ökenmänniskornas egna kopparbruna färger retuscheras bort, som om de var missbildningar. Han visar högar med gamla bilder: ett galleri av indier förvanskade till ljushylta européer.
Harbans räcker mig en trång, gråsvart nylonskjorta och en mönstrad grön slips och ber mig byta om. Han ger mig en kam och en karaff med vatten där det simmar en ensam larv och ber mig kamma håret bakåt. Jag gör som han säger och förvandlas till en anakronism, hitforslad från 50-talet, mot en kuliss med jakarandaträd i blom.
Sedan tar han en sladd som slutar i en tuss av nakna koppartrådar och trycker in härvan i kontakten, det fräser och gnistrar och tre 500 watts glödtrådslampor med dammiga, buckliga plåtskärmar tänds.
–Sitt still, berordrar han.
Jag svettas ymmigt. Glödtrådslampor är effektivare än infravärme.
Han tar av linslocket. Låter ljuset rusa in i kameran någon sekund. Sätter på locket igen.
Det var så man gjorde innan de automatiska slutarna uppfanns.
En dag senare kommer jag tillbaka för att hämta den färdiga bilden, som nu handkolorerats till oigenkännlighet.
Det var så man gjorde innan färgfilmen uppfanns.

–Jaha, och vad är det där för sorts kameler? frågar jag på det statliga kamelstuteriet utanför Bikaner.
–Den här ljusa kallar vi jaisalmeri, svarar Anand Sing entusiastiskt, de har smala framben, springer 25 kilometer i timmen och ger tre–fem liter mjölk per dag.
–Bikaneris är mörkare och har långt hår, är bäst som dragdjur.
–Och så har vi gujarati-kamelerna. Som du ser har de krulligt hår, är brunsvarta och har stinna juver: de ger sju liter mjölk per dag.
–Nu jobbar vi med att försöka korsa jaisalmerin och gujaratin för att få en kamel som mjÙ�lkar som en mejeriko och springer som ett vilddjur.
–Sa jag kameler? Ja, egentligen är de ju dromedarer. Strunt samma, kamel som kamel. Vi har 270 stycken just nu och 150 anställda. Människor alltså.
–Bönderna kommer hit med sina flick-kameler för att få dem påsatta – he, he – av våra förstklassiga avelshingstar. Det är gratis, liksom en förpackad sats sperma för artificiell insemination, allt för att höja den genetiska standarden på byarnas dragdjur.
–Vi avlivar aldrig kameler, inte ens sjuka.
–Varför inte?
–Vi är barmhärtiga. De får leva tills de självdör.
–Han där ser inte frisk ut?
–Nej, han har brutit frambenet, halkade under en militär karavan till Jaisalmer. Nu Ù?r han 24 år gammal, självdör snart.
–Stackarn!
–Jo, visst… men hans pappa var en ståtlig tjänare för de stolta gränsvaktstrupperna och en gång träffade han Indira Gandhi och Yassir Arafat.

Rajasthans 22 maharajor styrde enväldigt. Till sin hjälp hade de jaghirdars – de fruktade, jordägande vasallerna. Eftersom maharajorna var trogna först moghul-härskarna och senare britterna lämnades deras medeltida ökendiktaturer i stort sett i fred. När folket fick nog och gjorde uppror kände sig både de hinduiska maharajorna, de muslimska mogulerna och de kristna brittiska kolonisatörerna hotade och föll i varandras armar. Ibland förenar makt mer än religion och kultur.
Maharajorna var inte intresserade av reformer. Rajasthans skolor var färre och uslare, bönderna fattigare och de mänskliga rättigheterna svagare än i övriga Indien. Till och med innehav av en skrivmaskin ansågs vara ett brott.
Men när Indien blev självständigt vid midnatt den 15 augusti 1947 klämtade klockan för de indiska kungarna. Ett och ett halvt år senare tvingades de signera sin egen abdikering, fast tack vare ett fett apanage från regeringen i New Delhi kunde de fortsätta sitt monstruöst luxuösa palatsliv. En maharaja hade 27 Rolls Royce. En annan gifte bort sin dotter till en prins i ett bröllop som Guinness Rekordbok beskriver som världens mest påkostade. En tredje arrangerade ett bisarrt bröllop mellan sina hundar, där 250 hundgäster klädda i Ù?delstensinfattade brokader sittande på utsmyckade elefanter tog emot brudgummen när han anlände med tåg.
1971 tyckte premiärminister Indira Gandhi att det var nog och drog in maharaja-bidraget och berövade dem deras officiella titlar.
Excesserna stack nog en del i ögonen, men många beundrade också sina maharajor. Och respekten för överheten hade etsats in i folket med ömsom hot, ömsom löften. Strax efter självständigheten såg Hanwant Singh, den siste styrande maharajan av Jodhpur, och 67 andra nobla herrar ur de kungliga familjerna sin andra chans. De ställde upp i valet till delstatsparlamentet – vidhan sabha – och kammade hem fantastiska 49 procent av platserna.
Strax efter valet, men innan rösterna räknats klart, gav sig Hanwant Singh ut på en avkopplande flygtur i öknen med sitt privatflygplan. Kanske funderade han för mycket på det kommande valresultatet, för plötsligt flög han rakt in i en telegrafstolpe – och dog.
Utan maharajan av Jodhpur kom det kungliga maktåtertagandet av sig och Nehrus kongressparti tog över rodret även i Rajasthan.

Maharaja Swaroop Singh sitter på divanen i jaktsalongen i sitt palats i Jodhpur och gnider sin mustasch. Jag sveper med blicken över rummet. Där ett bord av ett elefantöra som balanserar på en snabel. Där ett pennställ av en buffelhov. Där ett par enorma elefantbetar. Där ett rytande, uppstoppat lejon. Där en gammal vagga omgjord till barskåp – “min äldre bror dog strax efter sin födsel i det där barskåpet” – och där en tavla med namnen på Jodhpurs alla maharajor i rakt nedstigande led – från 1212 fram till i dag. 783 år vid köttgrytorna.
Mogulernas, mahajarornas och britternas jaktorgier anses vara den viktigaste anledningen till att stammen av indiska lejon, tigrar och vissa fågelarter utplånats från stora delar av Indien. För att rädda vad som räddas kan är de flesta av jaktmarkerna nu naturreservat.
Men Swaroop Singh, bror också till maharajan som flög in i stolpen, ser sig själv och sina förfäder som miljövårdare med socialt ansvar.
Om storviltjakten säger han:
–Det var inte vårt nöje, utan vår plikt att jaga. När byborna var hotade av vilda djur ryckte vi ut för att rädda dem. Skogarna runt Jodhpur var fulla av pantrar på den tiden. Träden är nerhuggna nu, även de vi planterade för att stoppa ökenspridningen. Djuren är borta. Miljön är förstörd.
Om Jodhpurs två palats som tog tusentals arbetare tre respektive fjorton år att bygga:
–Efter första världskriget hade vi svält i Indien. Min pappa lät bygga Ajit Bhawan Palace och hans bror Umaid Bhawan Palace för att ge jobb åt de svältande massorna.
Swaroop saknar inte heller politiska ambitioner. På 60-talet satt han ett kort tag i delstatsparlamentet som icke partiansluten ledamot.
–Gud har gett oss en fri vilja, säger han. Varför ska man då organisera sig i partier?
När regeringen drog in hov-pengarna på sjuttiotalet tvingades Swaroop Singh, liksom de flesta av Rajasthans maharajor, att bygga om palatset till hotell.
Att rita hus, inreda rum och snickra är maharajans hobby och stora delar av ombyggnaden är hans verk. Mitt i ett av rummen gror ett levande träd; det växer upp genom ett hål i taket.
–Andra talar om ekologi. Vi praktiserar det, fnyser han.
Medan farbror Umaids palatshotell är som en lyxig, orientalisk bakelse inredd med kolonial kitsch och vulgär-rokoko, är Swaroops palats mer rustikt, egensinnigt och modest. Bungalower byggda med traditionella metoder och material, en engelsk trädgård med fiskdamm och små, puttinuttiga broar och en innergård där man äter buffé på glasbord med saffransgula dukar upplysta underifrån, under öknens sprakande stjärnhimmel.
–Varje dag ger jag mig ut på jeep-safari med gästerna. Tittar på öknen och vilda djur och besöker byar och pratar med folk. Vårt motto: checka in som turist, bli vår gäst, checka ut som min ambassadör.
Demokratin i dagens Indien är han besviken på.
–Det är ett förfall. Inget händer. Vilda hundar och mentalt handikappade på gatorna, överlastade bussar, passagerare på tågtaken och en hel familj på varje skoter. Vi behöver politisk handlingskraft, så att lagarna efterlevs.
–Vi har att göra med outbildade människor. Då måste man ha straff som ger avskräckande exempel. Nu dödar folk varandra på gatan. Sånt hände inte på vår tid.
–Vad tycker ni egentligen om era maharajor?
–Äh, de är som vilka vanliga medborgare som helst, fast lite rikare förstås, säger en.
–Vad bryr jag mig om dem. De har ju varken makt eller särskilt mycket pengar längre, fnyser en annan.

I diset högt över det massiva fortet i Jodhpur kretsar gamar och örnar. Kanonerna pekar hotfullt mot ökenslätten: därborta kom fienden ridande. Brahmin-kvarteren långt där nere skimrar i blått. De indiska turisterna vallas i tÙ?ta grupper, som om de var sammanhängande organismer med 20 par fötter.
Vindarna tar fart nere i gamla stans gränder. Dagen vibrerar av liv. Varmluft och ljud – någon som hamrar på en fälg, en hund som skäller, en skoter som ökar farten – skickas uppåt längs bergväggarna och de tjocka försvarsmurarna, så tunga att de ser ut att vara uthuggna ur själva berget.
Rovfåglarna seglar på uppåtvindarna. Stiger, sjunker. Tittar på oss. Gamen med sina kraftiga ben som hänger nästan lealöst rakt ner, beredd att ta mark, som ett flygplan som fällt ut landningsställen. Örnen med sin krokiga Concorde-nos, alltid beredd på en störtdykning, står stilla däruppe, uppburen av sin egen säkerhet.

I ett trångt, luftkonditionerat kontor med tonade rutor i en affärslänga i Jodhpurs utkant: en knattrande matrisskrivare, en surrande fax. På åttiotalet sålde Lall Enterprises teveapparater och kylskåp till öknens välmående medelklass, nu exporterar man handvÙ?vda bomullsmattor, batikfärgade tyger och snidade trälådor med mässingsinfattningar till Sydafrika, Sydeuropa, USA och Norge.
–För sex år sedan började regeringen uppmuntra små exportföretag. De hjälper oss med att knyta kundkontakter och att åka på internationella handelsmässor, berättar Geeta Lall, som tillsammans med sin man och deras 40 anställda exporterar för över två miljoner kronor om året till en global kundkrets.
Lall Enterprises har dessutom flera hundra kontrakterade hantverkare som väver, sågar och hamrar i sina hem ute i byarna i öknen. Ett modernt företag som säljer gamla idéer: det finns familjer som har vävt dessa bomullsmattor, durries, på samma sÙ�tt, med i stort sett samma mönster i flera generationer.

I heta, röriga rum vidöppna mot en bakgård med högar av nya handknutna mattor mitt i Jaipur sitter mattingenjörerna och ritar millimeterexakta mönster på rutat papper, som vore det komplicerade kopplingsscheman i en högteknologisk verkstad. Pappersskisserna färgläggs och skickas sedan ut till byarna, där mattorna knyts innan de kommer tillbaka för tvätt, klippning och paketering. Från första pennstrecket till färdig matta tar det nio personer sex–åtta månader.
Kunderna skickar fotografier med uppmaningar: gör en sån här matta! Tyskarna gillar runda, engelsmännen murriga och amerikanerna ljusa med guld. Och Saraswati Overseas Ltd verkställer.
–Det har växt upp många nya kläd- och mattexportörer i Jaipur de senaste åren. Konkurrensen är stenhård. Bara eliten av företag överlever, säger Anurada Dut, Saraswatis designchef, på klockren brittisk engelska.

I ett mörkt kontorsrum med nakna betongväggar i en halvkällare i ett annat hörn av Jaipur: Kamal Sachetee staplar paket på skrivbordet framför sig med Shri Nakoda Enterprises 37 sorters rökelse, som det just nu är strykande åtgång på i Singapore och på Mauritius.
Rökelsepaketen har förföriska, kondomklingande namn som Love, Go away Evil, Success, Come to Me, Adam & Eve, Fortune, Good Luck.
–Lukta, säger han och sticker fram några handrullade, sandelträdoftande stickor under min näsa. Aaaah, och de kostar ingenting att producera. Vi säljer storpack som innehåller 24 paket à 30 stickor – alltsammans för en enda dollar. Och då ingår frakt. Och ändå gör vi en hygglig vinst.
Snart åker han till Mellanöstern och Afrika för att sälja rökelse, tyger, kläder och marmor. Och sedan Japan. Och sedan kanske Europa. Kamal Sachetee vilar inte på sina framgångar.
1986 sa han upp sig från sitt jobb och startade eget och idag exporterar han för nästan en miljon kronor om året till samtliga världsdelar. Han är energisk och koncentrerad på ett nästan asocialt sätt. Han ringer ideligen på sin betjänt som andfådd flänger in och ut ur rummet med rapporter, brev, fakturor och teglas. Faxen tuggar fram rökelseorder i rykande fart och hans företag växer och växer.
Han beställer in ännu fler paket och staplar dem metodiskt ovanpå de andra på skrivbordet.
–Okej, vi blir inte miljonärer på en dag, men vi tar oss ständigt in på nya marknader, säger han stolt, till hälften gömd bakom berget av rökelsepaket.

Någonting har hänt. Inflationen sjunker, rupien flyter och exporten ökar.
Order kommer och fakturor går via satelliter som snurrar ljudlöst flera hundra mil över öknen. Lastbilskaravaner med Thar-öknens hantverk, kryddor och tyger rör sig brölande på National Highway no 8 – från byarna runt Jodhpur och Jaipur mot hamnen i Bombay. Med gasen i botten, med tjutande tryckluftsförstärkta tutor, korsar de flera av de gamla kamelkaravanstigarna.
Sen lastas öknens hantverk ombord på containerfartyg som når Kapstaden, London och New York på bara några veckor.
Det har regnat i öknen. Det var de bästa regnen på flera decennier. Det flöt rännilar av livsnödvändigt, livgivande vatten i sanden. Dammarna fylldes. Vattennivån i brunnarna höjdes. Och nu: frön som legat gömda i sanden i många år gror och spirar. Det grönskar i öknen.
Vägen är blockerad av vandrande sanddyner. Stigen klyver den gräsiga stäppen. Våra eftermiddagströtta kameler gungar sakta, malande framåt. Fyra män på springande kameler rider upp bakom oss, vill köra om. De sitter i damsadel utan att hålla i sig, det ser obekymrat och lustfyllt ut. En av dem tänder en bidi och frågar var vi kommer ifrån, får ett svar, tittar forskande på oss, och plötsligt ökar de allihop farten, rider snabbt om oss och försvinner bakom ett krön, som om de haft en gaspedal att trampa i botten.
Som en lek. Som en dans.
Och Jaisalmer, ökenfortet, har för länge sedan försvunnit bakom oss, sjunkit under horisonten, finns inte mer.
Som om det bara var en dröm eller en hägring från medeltiden.


Text: Per J Andersson • 2005-09-19
IndienRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top