Bara ett lejonvrål bort

Blicken faller på ett avtryck i sanden. Även om jag inte är någon spårare av rang, går det inte att ta fel på vem som tassat runt vårt läger föregående natt. Efter ett samtal med lägrets enda beväpnade vakt visar det sig att fem lejon varit på besök bland tälten.
Kalahari Tented Camp är unik bland camperna i Kgalagadi Transfrontier Park. Här finns inte något stängsel som håller de vilda djuren på avstånd.
Vill man komma de svartmanade Kalaharilejonen riktigt nära, är det här stället att besöka. De vackra bestarna är inte så blodtörstiga som ryktet ibland gör gällande. Visst fäller de tre gånger så många byten som sina släktingar i Krügerparken, men närgångna turister brukar de normalt låta bli. Men nyfikna är de.
Campen ligger längs Auobflodens östra strand. Det där med flod kan man väl ta med en nypa salt. Det var över femton år sedan det rann något vatten i dess uttorkade fåror.
För att dra till sig mera vilt har man passande nog upprättat ett vattenhål nedanför de fina lyxtälten.

Mot kvällningen tar jag och min reskompis Akim plats i ett par solstolar. Här kan vi sedan njuta av skådespelet när närmare hundra gnuer i en rak linje sakta vandrar mot detta vattenhål. När man sedan vet att en lejonflock och tvÙ� stationära gepardpar ser flodbädden som sitt vardagsrum, blir situationen mer spännande.
Efter klockan åtta har den blodröda himlen ersatts av ett fyrverkeri av stjärnor som får oss att nästan tappa andan. Vi tittar på Vintergatan i hela dess prakt samtidigt som lägereldens flammor sprakar.
Senare på natten när jag ligger i min säng hör jag hur en stor lejonhanne kallar på uppmärksamhet.
Jag somnar med ett leende på mina läppar.

Halv sex följande morgon ringer väckarklockan. Det är svinkallt. Glöm allt vad morgondusch heter. På med alla klÙ?derna och kängor i en rasande fart.
Efter en snabb frukost med den uppgående solen som enda sällskap förbereder vi oss för ytterligare en dag i Kgalagadi Transfrontier Park. Parken ligger på den nordligaste spetsen av Sydafrika med Namibia som granne i väster och Botswana i öster.
Parken anses av sydafrikanerna själva vara landets kanske bäst bevarade turisthemlighet. I skuggan av den mer kända Krügerparken har man här i lugn och ro arbetat fram ett koncept som sätter parken och dess invånare i centrum med minimal inblandning från människan.
Den sydafrikanska delen av parken är ungefär hälften så stor som Krügerparken.
För fyra år sedan beslöt man dock att riva gränsstaketen så att de vandrande hjordarna fritt kunde ströva över markerna. Slår man ihop -Kgalagadi Transfrontier Park med Gemsbock National Park på Botswanasidan blir parken -Afrikas största med över 36000 kvadratkilometer. Lika stort som hela Jämtland.

Dagens mål Ù?r campen i Nossob, ett par timmars bilresa från Kalahari Tent Camp. Vägarna i parken består i bästa fall av packat grus och i sämsta fall av lös sand. Men man behöver inte använda sig av en fyrhjulsdriven jeep för att ta sig runt. Vi använde oss faktiskt av en liten bakhjulsdriven bil i lätt flugvikt under vårt Kalahari-äventyr.
Hemligheten med bilkörning på ökenväg ligger annars i att hålla en jämn fart (50 kilometer i timmen är högst tillåtna hastighet i parken) och att köra mitt på vägen. Försök inte att leka rally-förare. Det är långt till närmaste sjukhus.
Innan man ger sig av från campen måste man få med sig ett infartstillstånd till nästa destination. Det är det enda sättet för parkens personal att veta vart man är på väg, samt att sakna en om man av någon anledning inte kommer fram.

I sakta mak rullar vi vidare mot Nossob. Inom en knapp timme har vi sett giraffer, gnuer, -springbockar, gemsbockar och en ensam fläckig hyena.
Nossob ligger på den östra sidan av parken på gränsen till Botswana och går längs floden med samma namn. Om man tycker att ordet flod är missvisande för Auob, så är det än värre ställt med Nossob. Här är det över hundra år sedan något vatten forsade fram. Marken är så torr att det knastrar.

Vi är cirka 50 kilometer från Nossobcampen nÙ�r Akim upptäcker en gam som cirklar i skyn. Någonstans ute på flodbädden ligger resterna av ett slaget djur.
Ett par minuter senare möter vi ett tyskt par som frenetiskt blinkar med sina strålkastare för att fånga vår uppmärksamhet. På dålig engelska säger de två att de sett fyra lejon i närheten. Med uppmaning “var försiktig” sätter vi genast fart med ögonen på helspänn.
Det tar inte mer än en minut förrän vi ser gruppen av rovdjur. De ligger på den högra sidan av vägen i en liten uppförsbacke. Sakta närmar vi oss med en blandning av glädjefnatt och respekt.
Det finns precis så mycket plats att vi med vår lilla bil kan ta oss förbi de fyra lejoninnorna.
– Ha, jag visste att vi gjorde rätt när vi valde den här lilla bilen.
Akim, som sitter vid ratten, lägger i en låg växel och börjar sakta ta sig upp för motlutet. När vi är i jämnhöjd med honorna, händer det som bara inte får hända. Bilens löjligt små däck gräver sig tjutande ned i sanden. Vi kommer ingenstans.
– Förbannade riskokare! Varför skulle vi snåla när det gällde valet av hyrbil?
Den rusande motorn väcker lejonen till liv. Jag vågar knappt andas. Först när ett av lejonen nästan sticker in huvudet i bilen blir jag medveten om att fönstret är nervevat. Med en ängels tålamod får jag sakta upp rutan till en behaglig höjd.
Nu beslutar lejonen sig för att höja insatsen. På ett ögonblick har de mer eller mindre omringat bilen. Men i stället för att försöka konsumera två lätt nervösa resenärer, beslutar de sig för att utnyttja skuggan från bilen. Ögonblicket senare ligger plötsligt fyra mätta lejoninnor och sover runt fordonet.

Nu gör jag nästa intressanta upptäckt. Lejon stinker. En kraftig odör av ruttet kött sprider sig i den allt hetare bilen medan savannens drottningar ligger på rygg och frustar av välbehag.
Den följande halvtimmen förflyter utan större aktivitet. Inte förrän en holländare i en jättestor Land Rover anländer till platsen får vi en chans att göra något åt situationen. Vår räddare i nöden ställer sig på signalhornet vilket gör att lejonen för en kort stund byter plats. På något makalöst sätt lyckas vi få loss bilen så att den rullar ner för backen igen. Akim trycker gasen i botten och kommer förbi lejonflocken precis innan de demonstrativt lägger sig rakt över vägen.
När vi lämnar platsen någon timme senare har lejonen inte flyttat på sig, trots att sju bilar står på kö och vill förbi.

Vi når Nossob knappt timmen senare. Till skillnad från Kalahari Tented Camp är vi denna natt skyddade från rovdjuren med hjälp av ett högt staket. Här finns helt enkelt för många lejon i krokarna för att något annat skulle vara tänkbart.
När vi inkvarterat oss i vårt medhavda tält, tar vi en välbehövlig siesta medan middagssolen steker på. Här i Afrika styrs allt liv av solens position på himlen. Först vid fem på eftermiddagen börjar djuren röra på sig igen.
På aftonens program står nattsafari.
Vid sju sticker vi iväg tillsammans med vår utvalde parkvakt för kvällen. Detta är för övrigt det enda sättet att se parken efter solens nedgång, då parkens samtliga grindar stängs vid sex.
Vi har inte kommit långt förrän vi ser lilafärgade moln svepa in från Botswana. En stund senare tar vinden i. Långt bort kan vi se blixtar och höra åskan.
Efter ytterligare en timme registrerar mitt luktsinne en tung sötaktig doft i vinden.
– Det är regn i luften, säger vår guide. Och nu förstår jag plötsligt hur de vilda djuren så väl kan märka av skillnader i väderleken. Samtidigt blir vinden allt starkare. Det är först nu som jag också upptäcker att savannens alla djur försvunnit. De vet tydligen något som vi dumma turister inte vet.
Nu börjar vår guide också se lite orolig ut. Utan förvarning träffas jag av en ordentlig vindpust i ansiktet. Men den här gången är vinden uppblandad med sand och damm. Vi är på väg rakt in i en sandstorm.
Guiden lägger helt om kurs, på en sekund har hon ändrat kursen med sikte på campen. När vi efter vanvettig körning når grindarna är sikten nere på någon meter. Vi stapplar fram på vägen mot vårt tält. Hundliknande skuggor passerar oss på någon meters håll.
– Schakaler, säger Akim obekymrat. Precis som vi söker dessa djur efter en plats att vänta ut stormen.
Förmodligen finns det ett hål någonstans i staketet. Måtte det vara ett litet hål.

När vi till sist når fram till tältplatsen är det en viktig ingrediens som saknas. Tältet. Fram med ficklampan. Vi hittar vårt ultralätta tält ett femtiotal meter bort. Fast förankrat i en taggbuske.
Under stort slit får vi fast tältpinnarna. Kryper snabbt in i tältet och sveper in oss i sovsäckarna. Regnet börjar falla. Eftersom vi befinner oss mitt ute i en öken har vi inte brytt oss om att lägga över något regnskydd. Vi är ju i Kalahariöknen.
Upp igen och på med skyddet.

Några timmar senare väcks jag ur min sömn. Regnet har upphört. Det råder en total stillhet utanför tältet. Jag ser stjärnor genom tältduken.
Det är då det händer. Hela natten fylls av ett gigantiskt lejonvrål. En hanne har beslutat att visa vem som är kungen här ute. Jag har hört lejon förut, men aldrig så här nära. Lejonhannen ger ifrån sig ett halvt dussin bröl åt gången. Så höga att min bröstkorg vibrerar.
En sak är säker. Innan du har hört en lejonhannes nattliga serenad, har du inte upplevt det äkta Afrika. Jag känner mig som en 2000-talets Hemingway. Geväret utbytt mot en digitalkamera.
Fullkomligt slut ruskar jag ökensanden ur håret och somnar.

Dagen efter vaknar vi i soluppgång. Vi hittar ett hundratal spår av schakaler runt vårt tält. De har gjort processen kort med en av våra kylväskor som vi glömt framme.
Bilen packas och ger vi oss iväg mot Twee Rivieren som är parkens in- och utfart och tillika parkens största camp. På vägen dit funderar jag på de gångna dagarnas äventyr. Har sett massor av djur. Det enda jag egentligen saknar är ju att få se en stor lejonhanne.
Endast tio minuter från parkens utgång får vi plötsligt syn på några bilar som står stilla nere i en svacka. Ett stort teleobjektiv sticker ut från den närmaste bilen och avslöjar att något är på gång. Vi närmar oss sakta medan vi ivrigt spejar. Trettio meter från vägen ligger orsaken till uppståndelsen. En stor praktfull lejonhanne ligger och myser i morgonsolen. Hans svarta man skimrar. Jag tror knappt mina ögon. Jag sliter fram kameran och fumlar med febriga fingrar fast mitt zoomobjektiv. Måtte han inte sticka innan jag fått min bild. Men det är lugnt. Han poserar välvilligt. Plötsligt ser jag att han inte är ensam. Bredvid sig har han en lejonhona. Innan jag hunnit fatta det parar sig djuren mitt framför oss.
Akim och jag tittar på varandra. Nu drar vi. Vi mÙ?ste ju ha något kvar att se fram emot nästa gång vi kommer hit.
Några minuter senare sitter vi i en luftkonditionerad affär och dricker en Cola. Jag kollar snabbt igenom bilderna på min kamera.
Just där och då inser jag att jag just varit med om några av mina allra bästa naturupplevelser någonsin. Drömmar har slagit in. Äventyret ligger bara ett lejonvrål bort.

Guide till Kgalagadi Transfrontier Park hittar du i Vagabond 7.2005

---

Text: Jan Pettersson • 2005-09-28
Restips