Annons
Annons
Foto: Per J Andersson

Foto: Per J Andersson

Indien

Dimman lättar i Delhi

Delhi har gått från en förorenad politikerstad med hög arbetslöshet till en miljövänlig tillväxtstad full av förhoppningar.

Text: Per J Andersson • 2005-10-24 Uppdaterad 2021-06-23

Var är vimlet? Var är husen? Var är staden? Förbryllad ser jag ut genom de bruntonade rutorna på Ambassadortaxin som just lämnat morgondimman vid de daggfuktiga fälten vid flygplatsen, och nu skumpar på huvudstadsboulevarder omgivna av rhododendron och snurrar genom skrytrondeller med prydliga blomplanteringar i mitten.
Den ökända morgondimman! Den som brukar försena flygtrafiken till och från Delhi och är ett samtalsämne över hela Indien. Tevenyheterna brukar visa bilder på Delhidimman när den är som tätast. Då suckar Indien igenkännande: samma väder varje vinter!

Men nu tunnas dimman ut och i det alltmer transparenta diset tar Indien form: trippar grå bufflar, knattrar sicksackande mopedrikshor, vandrar uniformerade skolbarn hand i hand. Män på huk inlindade i bruna filtar värmer sig runt löv- och skräpbrasor. En matt, vit solskiva som sakta gulnar, andedräkter som bildar ångplymer, teglas som ryker, en ko som råmar.
När taxin kör genom Central Ridge, stadens skogsreservat halvvägs mellan flygplatsen och centrum, hoppar tjittrande makakapor ut ur -buskarna. Så nära, så nära. Jag skulle kunna sträcka ut armen och klappa deras ludna axlar.
Skog, bufflar och apor? Jag börjar tvivla på att jag kommit till huvudstaden i världens näst folkrikaste land.
Några minuter senare kör taxin genom basaren Karol Baghs slitna vitgrå stadskvarter. Vi hamnar mitt i en svårlöst trafikknut omgiven av böljande folkströmmar och trottoarer belamrade med mjölsäckar, bildelar, resväskor och kläder.
Taxin lirkar sig ur trasslet och glider vidare mot huvudstadens mitt. Plötsligt bryter solen genom. Under en blå himmel ser jag de slitna antikins-pirerade kolonnerna vid Connaught Place, britternas sista koloniala dröm, omgiven av solkattsglittrande skyskrapor i glas och stål, nutidsstaden.

Länge betraktades Delhi som en taktisk undanmanöver och en avkrok.
Britterna beslöt 1911 att flytta huvudstaden från det politiskt oroliga Calcutta, där bengalerna börjat protestera mot kolonialväldet, till det feodala lugnet i Delhi.
Men gamla Delhi dög inte för britterna. Det muromgärdade Shahjahanabad, döpt efter mogulhärskaren Shah Jahan, med moskén Jama Masjid och palatset Red Fort, var för gyttrigt och arkitekturen för orientalisk.
Uppdraget att uppföra New Delhi gick till den brittiske arkitekten Edwin Lutyens, som byggde en pampig boulevardstad med antika förtecken, med låga byggnader, parker och rondeller, några kilometer söder om Old Delhi.
En stad med en arkitektur som blickade bakåt och en stadsplan som blickade framåt. Gatorna planerades på tjugotalet när privatbilism knappt fanns i Indien, men klarar ändå skapligt av att svälja de nästan fyra miljoner fordon som finns i Delhi i dag. I kontrast till världens alla kaotiska mångmiljonstäder, som växt fram organiskt, finns det bakom New Delhi en tydligt urskiljbar plan. En plan som knyter samman gammalt och nytt. Du kan stå i mogulernas Red Fort och i en rak linje mot sydväst se britternas Connaught Place, Hotel Imperial och presidentpalatset. Du kan flyga över stan och se att vägarna är dragna i hexagonmönster, snyggt där uppifrån och på skisser, men ett mönster som gör att man tappar riktningen och promenerar vilse.
Stadsmuren runt Old Delhi fick vara kvar för att markera gränsen mellan österländskt och europeiskt, eller som Edwin Lutyens uttryckte det, för att skydda “New Delhi från råttorna i Old Delhi”.
New Delhi skulle bli en huvudstad värdig ett imperium, en huvudstad som Storbritannien kunde briljera med. Därför byggdes maktens cent-rum med helt andra förtecken än resten av stan. Vicekonungens palats (numera presidentpalatset) fick en jättes proportioner. Paradgatan Rajpath (Kungsgatan), blev flera kilometer lång och omgavs av vida fält tänkta för parader och uppvisningsexercis. Och den pampiga triumfbågen India Gate i paradgatans andra ände byggdes för att utstråla segervisshet. Alltsammans skulle få europeiska maktdemonstrationer som Schönbrunn och Versailles att blekna.
1931 var allt klart, politikerna och tjänstemännen flyttade in. New Delhi blev officiellt huvudstad i juvelen i imperiets krona, det brittiska Indien.
Dimman lättar i DelhiNär Indien blev självständigt 1947 förblev Delhi med sin svulstiga maktarkitektur landets politiska centrum, staden där man gjorde politisk karriär. Men allt annat som förknippas med modernitet och framsteg började snurra runt Bombay och andra miljonstäder längre söderut. New Delhi blev en stillastående avkrok i en föränderlig värld.

Som Sikand är jämngammal med New Delhi. Hans pappa var en av ingenjörerna som byggde britternas imperiestad i slutet av tjugotalet.
– Vi bodde i en regeringsbungalow i södra Delhi medan den nya staden växte upp runt omkring oss. Efter skolan brukade jag gå och titta på bygg-maskinerna som schaktade för palatsen och boulevarderna.

I dag bor Som Sikand i en bungalow med en grönskande trädgård nära Connaught Place. Han jobbar i sitt eget företag, Som Sikand & Co Scooter Division, i Gole Market bara någon kilometer därifrån. Han kallar sig “en av de få ärliga affärsmännen i Delhi” och berättar stolt att det var han som personligen sålde den första skotern i Indien. Han minns till och med datumet. Det var den 10 oktober 1960. I dag finns det miljoner skotrar i Delhi som likt ilskna svärmar av bin surrar i morgon- och kvällsrusningen.
När New Delhi stod klart 1931 bodde 300 000 människor i stan. Motorfordon var fortfarande sällsynta, flockar av sjakaler letade sig in i bostadsområdena och åt sopor, hundratals hjortar betade där Indira Gandhi International Airport nu ligger, det fanns ormar i villaträdgårdarna och enligt en tidningsnotis från trettiotalet siktades en gång en tiger nära presidentpalatset.
I dag har bilarna och människorna för länge sedan skrämt bort alla vilda djur större än råttor. Som Sikand tycker inte bara att miljön var bättre förr, utan även de styrande.
– Det förekom ingen apartheid i Indien under britterna, säger han. De bodde visserligen ofta i finare hus än indierna, men inte i reservat. Även indiska tjänstemän av högre rang bodde bland britterna, och vi var välkomna i salongerna.

Delhi är inte längre en avkrok. När Indien liberaliserade sin ekonomiska politik på nittiotalet och tillväxten i den indiska ekonomin sköt fart började också hjulen att snurra fortare i Delhi. Ingen annan stad i Indien har växt så snabbt: från tio miljoner 1991 till femton miljoner i dag. Och i ingen annan stad har det skapats så många nya jobb. Delhi, The Boomtown, epicentret i Indiens ekonomiska frammarsch, är en stad full av förhoppningar och strebrar. Sab chalta hai, allt är möjligt – om man inte är utblottad.
Även miljön har förbättrats radikalt. Fram till millennieskiftet var Delhi världens fjärde mest förorenade stad, där invånarna varje dag andades in gifter motsvarande 20 cigaretter. Rökte man ett paket frivilligt blev effekten genast dubblad. De värsta utslÙ?ppen kom från bussar, lastbilar och mopedrikshor, som spydde ut tunga svarta moln med illa förbränd diesel. Att färdas i en öppen mopedriksha genom Delhis rusningstrafik kändes som att sticka in huvudet i ett avgasrör.
Men ett under har skett, skapat av en obändig stark politisk vilja. I dag drivs alla kommersiella fordon i Delhi av ren naturgas. Delhis bussbolag kallar sig världens största ekologiska transportföretag och för att markera miljörevolutionen har alla gulsvarta mopedrikshor målats om och blivit gulgröna – och därtill försetts med en förkortning som markerar förändringen: CNG (Compressed Natural Gas). När man färdas i en öppen mopedriksha genom Delhis rusningstrafik i dag kan man känna blomdoften från rondellernas planteringar.
Det fula fattigdomsspöket har motats tillbaka av tillväxten och det fula föroreningsmonstret har besegrats av politikerna. De vilda djuren har ännu inte återvänt, men sedan dieseldimman lättat har Delhi i alla fall blivit människovänligare.

Amit Saigal bor i en lägenhet i en av södra Delhis många gated communities. Ett av dessa staketomgärdade bostadsområden där medelklassen vaktas dygnet runt av privata vaktbolag. Alla jag känner i Delhi bor bakom stängsel. Jag kan inte helt och hållet förstå deras rädsla. För mig är Delhi en säker stad. En stad där våldsbrott och våldtäkter sker betydligt mer sällan än i Stockholm. En stad som man promenerar genom i nattsvart mörker utan att känna ängslan. I mina ögon är mina vänner onödigt räddhågsna. Kanske är de rädda för den slumrande kraften i det enkla faktum att de lever ett hyggligt medelklassliv sida vid sida med en frustrerad underklass.
En ruggig vinterkväll när andedräkterna bildar vita ångmoln och fullmånen blänker i bilarnas vindrutor är jag bjuden på middag hem till Amit. Han är redaktör, manager och centralgestalt i Indiens rock- och popmusikvärld. Hans roll är att introducera mig i ett annat Indien än det pittoreskt färgglada och traditionella.
Amit är en godmodig 35-åring med hästsvans och järnkoll på läget. Han är skild och har en dotter som bor hos honom då och då. Generöst länge läser han sagor för henne om kvällarna, och gästerna – rockmusiker, journalister, vänner – får klara sig själva ett tag med varandra, cd-spelaren och en flaska Jack Daniel’s. Dottern går före. Amit, en ensamstående, varmhjärtad rockbohem, men med privatchaufför och kock. För så privilegierat ser livet ut i Indien för människor som i samma position i Sverige knappt har råd med månadskort till kollektivtrafiken.
På middag hemma hos Amit träffar jag Anirban, sångare i fusionbandet Orange Street. Anirban läspar och har rödfärgat hår. Han är intelligent, lågmäld och väldigt förtjust i Amits chilistarka köttfärsröra. Vi plockar kokta grönsaker med fingrarna, doppar nanbrödet i såserna och pratar om Indiens rockscen. Förut skrev Anirban sångtexter som inte hade så mycket med hans egen verklighet att göra, men för fem år sedan, när han var 26, gifte han sig och flyttade från hemmets trygga vrå till en egen lägenhet. För första gången i livet började han läsa dagstidningar och bekymra sig om livets realiteter. Det började också märkas i texterna han skrev.
– Är man medelklass i Indien och bor hemma lever man en i skyddad värld. Jag rörde mig nästan aldrig utanför hemmet, jag levde i det blå, säger han senare på kvällen när han kör oss hem till hotellet i sin indiska Marutibil på folktomma genomfartsleder förbi igenbommade basarer.
Nästa eftermiddag ses vi i Orange Streets studio. Trumset, instrument, heltäckningsmatta, nya macintoshdatorer och sladdhärvor. Vi sitter i en nedsutten skinnsoffa och lyssnar på låten “Dharma” från Orange Streets nya cd. Anirban sjunger om Indien–Pakistan-konflikten. Plötsligt har den snart 60 år gamla konflikten, som nu närmar sig en lösning, börjat engagera honom. Han är själv hindu, men har flera muslimska vänner, som han vet råkar ut för problem på grund av sin religiösa tillhörighet. Pakistan är inte vår fiende, är Anirbans budskap, vi sitter alla i samma båt och måste komma överens.
Anirban och de andra i bandet börjar mixa en nyinspelad låt där Anirbans rapinfluerade sångstil med engelsk text samspelar med bandkollegan Imrans klassiska indiska sång, som sjungs på omväxlande urdu (Pakistans och de indiska muslimernas språk) och hindi (Indiens största språk).
– De flesta rockband i Indien sjunger på -engelska för att de tycker att det är coolt, säger Anirban när vi klivit ut i den svala eftermiddagsluften under den höga skymningshimlen med varsitt rykande glas chai i händerna.
– Vi kände att vi vill utforska våra rötter. Vi vill vara det nya globala indiska soundet, där engelska och hindi blandas till en spännande mix, precis som i vårt vardagsliv.
Det doftar kardemumma och nejlika från våra teglas. Anirban rufsar till sitt röda hår.
– Därför är vi inte längre ett renodlat rockband, säger han, vi har blivit ett fusionband. Det är den enda rimliga hållningen i ett land som Indien.
– Jag gillar inte Delhi, säger Sanjit Das fotograf och webbdesigner. Han har långt svart, glänsande hår fångat i en hästsvans. Han är klädd i jeans, sportskor och en grå ulltröja med polokrage. Vi träffas på en av kafékedjan Baristas kaféer, symbolen för det nya Indien, i Khan Market i södra Delhi som är planerat som en jättelik förort med bostadsområden omgivna av gröna parker och genomfartsleder, och affärerna samlade i små isolerade öar runt parkeringsplatser och torg. Att promenera i Edwin Lutyens New Delhi känns orimligt.

Avstånden är för stora. Stadskänslan är för utspädd. I New Delhi tar man sig mellan A och B med taxi, riksha eller buss.

Det slitna och gyttriga Khan Market med sitt stora utbud av trånga affärer har de senaste åren blivit favorittillhåll för utländska ambassadanställda och indisk medelklass. Här finns klädaffärer för redesignade traditionella indiska kläder, en anrik bokaffär, välsorterade leksaksaffärer och moderna kaféer och snabbmatsställen.
Sanjit beställer en caffe latte vid disken. När vi satt oss vid ett av de små runda borden i ljust trä berättar han om sin bakgrund: född av bengaliska föräldrar från Calcutta och uppväxt i bergstrakterna i nordöstra Indien. Han kallar sig själv och sin familj för “ekonomiska flyktingar” som sökt sig till Delhi. De kom till huvudstaden för att den erbjuder jobb och möjligheter, inte för att den är en särskild älskvärd plats.
Han sippar på sitt ljusbruna caffe latte i koppen med Baristaloggan och pratar om det schizofrena i att leva ett hyggligt medelklassliv i ett samhälle där en tredjedel av befolkningen lever i fattigdom. Samma dag har han kommit tillbaka från södra Indien där han för Unicef fotograferat förödelsen efter tsunamin. Han är fortfarande skakad.
– Åh, jag lever ett dubbelliv. Ena stunden umgås man med fattiga, nästa stund äter man en middag som kostar mer än vad de tjänar i månaden, säger han med en grimas.
Vi hoppar in i Sanjits bil och glider långsamt vidare i Delhikvällen med den sikhiska, sufiinspirerade sing-a-song-writern Rabbis nya låt i bilstereon. Utanför de stora villorna på de tysta gatorna runt Khan Market står vakterna och huttrar i sina bruna ulluniformer. Jag ser inga tiggare, inga uteliggare, inget indiskt myller, men mörka häckar och dunkla parker och en ensam nattvandrande försäljare som är på väg hemåt med sin te- och matvagn. Vi bromsar in i det strålande ljuset framför Ambassador Hotels entré. Sanjit lämnar bilnyckeln till en av vakterna, som kör bort bilen för att parkera den, och vi går in och omsluts av ljuset och värmen.

Vi slår oss ner i hotellets franska bistro med chict flagnade skänkskåp och blommiga stols-kuddar och beställer varsin Kingfisheröl. Sanjit berättar om sin idealism. Han tar inte reklamuppdrag för företag som Nike och Coca-Cola. Det måste finnas en människovänlig tanke bakom, resonerar han. Arbete är inte bara att tjäna pengar, utan att göra gott för människorna. Semester är inte att lata sig, utan att engagera sig i något nyttigt.
Han klarar sig bra på foto- och webbdesignuppdrag för Unicef och andra ideella organisationer. Ekonomiskt oberoende, fri från storfamiljens band, fri att göra som han vill. Han behöver inte som så många andra unga män med arbete försörja sina föräldrar eller syskon. De klarar sig bra själva.
Trots att Sanjits föräldrar på äldre dar blivit mer religiösa accepterar de hans moderna livsstil, agnostiska livsfilosofi och det faktum att han har brittisk flickvän och inte några omedelbara planer på att gifta sig.
– Jag är hindu, som mina föräldrar, men äter gärna biff. Herregud, alla dessa tabun! Mina föräldrar firar jul, utan att riktigt veta varför. Varför inte? Det är en bra anledning till att ha fest, säger Sanjit, tar en klunk öl direkt ur flaskan och tillägger: dessutom är biff gott.


Text: Per J Andersson • 2005-10-24
IndienRestipsNew Delhi

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top