Tillbaka till Thailand

Som kokostoppar sticker öarna upp ur havet. Planet går ner för landning i Phuket. Alla tittar lite yrvaket på de förunderliga öarna i Phang-Gna bukten. Havet syns åt alla håll. Det blågröna havet som inte ett fotografi i världen kan återge i rätt färgskala, det fantastiska varma badvattnet med snorkelvärldar bortom vår fantasi, det fasansfulla havet som tog över 5 000 liv i Thailand på annandag jul.
Jag undrar om någon kan landa på den här flygplatsen utan att tänka på tsunamin. Hur badande föräldrar förlorade sina barn då de slets med våldsam kraft ur händerna, hur fiskebåtarna i byn Naem Kem slungades flera hundra meter upp i byn och hamnade mitt bland husen. Alla dessa berättelser vi hört, sett och inte kunnat värja oss från för att de liknar våra egna liv. För att det kunde ha varit vi.
Nu hamras det på Phukets stränder, cementblandare går varma långt efter att solen gått ner. En ny säsong närmar sig, då måste det vara klart. Tankarna om en ny tsunami ligger som ett tabubelagt dis över Andamankusten. Det får inte hända igen, och gör det ändå det ska varnings-system förhindra en mänsklig katastrof.
– Det händer inte igen på hundra år, säger Tukkata i Khao Lak.
– Jag litar aldrig på havet igen, säger Manoj på Nai Yang Beach på Phuket.
– Om några år kanske vi har glömt, men jag sover fortfarande dåligt om nätterna, säger en barägare på Phi Phi Don.

Palmerna rasslar i den varma vinden, luften dryper av fukt. Vi ska ta oss runt Phuket, till varenda vik, till Khao Lak en timmes bilfärd norr om Phuket och till Phi Phi Island. Ända sedan månaden efter tsunamin har rapporterna skiftat om hur skadad Anadamankusten är. Från no problem till disaster. Vi ska se med egna ögon. Vår fotograf Susanna Asklöf var på Ko Lanta då tsunamin inträffade och stod med vatten upp till hakan. Tsunamin skadade allra värst Kaw Kwang Beach i nordväst och bland annat Noble House, Kaw Kwang Beach Resort och Twin Bay Beach Resort. De är nu öppna som vanligt igen och väldigt lite syns efter tsunamin.
På Ko Tarutao och Ko Lipe finns inga skador. Vi besökte Ao Nang och Railey Beach i Krabiprovinsen tre veckor efter katastrofen (Vagabond 1/05). Restauranger och hotell gapade tomma. East Railey, där många budgetresenärer och klättrare bor, var rejält skadat, men där valde många att stanna kvar och arbetade tillsammans med lokala befolkningen för att reparera förstörelsen. På West Railey syntes inga skador sånär som på en swimmingpool och ett resort som reparerades. Ao Nang klarade sig undan större skador och Nopparat Thara Beach användes till att laga de nästan 400 långsvansbåtarna som förstördes av tsunamin. Inte en tvekan om att de inom ganska snar framtid helt skulle återställa stränderna. I dag ser det lika vackert ut som innan tsunamin.
Till Krabi stad kom aldrig någon tsunami.

Men nu Phuket. Thailands kanske mest välmående del, om man bortser från tsunamin. Raka led av gummiplantager vittnar om inkomstbringande naturtillgångar vid sidan om turismen. Ön är Thailands största, fem mil lång och två mil bred. Uppskattningsvis 2,5 miljoner turister besöker Phuket varje år. Den del av Thailand där turismen brett ut sig allra mest i hela landet.
Här, i Khao Lak och på Phi Phi Island.
Det märks också på Phukets priser. En läsk på Surin Beach kostar 10 kronor, på ön Ko Chang omkring 4. Ett mellanklassboende cirka 500 kronor, på ön Ko Samui max 350.
Taxi mer än tredubbelt så dyrt som i Bangkok.
I många år var Phuket handelscentrum för Andamanhavet. Portugisiska sjöfarare kom till ön, kinesiska handelsmän, araber och sydindiska tamiler. Phukets invånare i dag är en spegel av historien, nästan hälften är kineser. Buddismen är störst men många moskéer vittnar om att muslimer också slagit sig till ro på ön. Den tropiska mixen av kulturer präglar ön i ljud och ljus. Undantaget är Patong. Öns största och mest välbesökta strand. Här doftar sololja och bakfylla, här låter vattenskotrar som en svärm getingar längs strandbrynet, neonskyltar blinkar om ping-pong-shower och striptease. Restauranger från de flesta av världens kök finns representerade och shoppingen bjuder allt från flip-flop till juveler.
Det är inte min bild av att resa i Thailand men uppenbarligen många andras.
Ingenting syns av tsunamins skador, trots att de var stora här. På Phukets tingeltangelstrand har resurser inte saknats. Här sköljde vågorna rakt in i varuhusen som ligger knappt 100 meter från stranden. De som befann sig i våningen under markplan var chanslösa.
Men nu syns ingenting.
Phuket Town på östra sidan, en kvarts resa från Patong, har klarat sig helt utan skador från tsunamin.
Karon Beach strax söderut har en helt annan prägel. Lugn, flack. Här orsakades skador mest av bilar som slungades in i restauranger och butiker längs strandgatan. Delar av Karon är fortfarande byggarbetsplatser för att reparera skadorna.
Kata Beach, den lite mer personliga stranden och något mer exklusiv bland de stora, skonades från större åkommor och i dag syns inga större spår av katastrofen. Svenska RÙ?da Korset finns på plats med fast kontor för stöd till anhöriga som återbesöker Phuket.
Nai Han sargades rejält av vågorna. Flera bungalower sveptes bort, Yanui Bai Bungalows försvann helt liksom restaurangen bredvid. Inga större spår av tsunamin syns och den lilla fina stranden är tillbaka i sin stilla lunk.
Rawai Beach ligger öster om den sydligaste spetsen och skyddades relativt väl från tsunamin. Havet betedde sig märkligt även på denna sida men inte i närheten av hur det var på västsidan. Några restauranger fick mindre skador men redan dagen efter öppnades allt igen. Rawai har en helt annan atmosfär än de andra stränderna. Fiske-båtar guppar i det smaragdgröna vattnet, det finns gott om skugga och thailändska familjer. Havet är lugnt till skillnad mot västkustens stränder där det ibland kan vara väldiga vågor och farliga underströmmar.
Kamala Beach är ett sorgligt kapitel. Formad i en båge, en gång säkert omnämnd som paradis men i dag en krigsskådeplats. En av de värst drabbade stränderna. Hus, tempel, bungalower krossades och står fortfarande i spillror. Om det står klart till kommande säsong är mycket tveksamt. Här finns inte samma resurser som på Patong Beach några kilometer söderut.

Nai Yang och Mai Khao Beach på norra delen av ön är de kanske mest orörda och minst inställsamma stränderna. Delar av dem är skräpiga och otillgängliga, medan andra kantas av små restauranger där lysrör dinglar i palmerna, elen drivs med brummande bensinaggregat och maten wokas över glödande kolbäddar.
Restauranger som spolades bort likt man blåser på korthus. Nu skottas sand på Nai Yang för att plana ut marken där borden ska stå. Många är i ordning, medan andra har långt kvar.
Skräddaren har öppnat sin butik igen men kommersen har inte kommit igång.
– Förr hade jag en till två kunder om dagen, nu har jag en till två i månaden, säger Manoj Kumar Rana och skakar på huvudet.
– Det är väl lågsäsong också, påpekar jag.
– Lågsäsong, visst, men inte så här låg. Men jag överlever tack var det här, säger han och pekar på kortärmade tröjor med emblem han gjort till bland annat Räddningsverket.
Han, liksom restauranger och vissa hotell, lever nu på de hjälparbetare som finns på ön. De blir färre och färre.
Thailändska staten har hjälpt Manoj liksom andra småskaliga näringsidkare inom turismen med 20000 baht (knappt 4 000 senska kronor), därutöver 2 000 baht till hushållspengar.
– Jag litar aldrig på havet igen, svarar han på frågan om vad han tror om framtiden.
– Det är det enda jag vet. Men jag måste få kunder igen. Jag har öppet varje dag mellan 8 och 22. Jag tänker inte missa en enda en.

Phuket kommer att hämta sig förr eller senare. Om man ska välja att åka dit är naturligtvis ett fritt val. Varningssystem finns i Patong, nu planeras likadana att sättas upp i Kata, Karon och Kamala. Fler kommer. Man ska vara beredd på att vissa stränder fortfarande bär på sår och att byggarbetsplatser finns runt hörnan. De allra flesta kommer att ha iordningställts till kommande säsong, möjligtvis är Kamala Beach undantaget. Man ska också ha i åtanke det psykiska trauma som finns kvar. Inte en enda människa är oberörd. Alla har något att berätta, många har förlorat någon eller något. Men det finns liv och hopp.
Khao Lak är ett helt annat kapitel.
Jag har funderat i dagar på hur jag ska beskriva det jag sett.
Som om kriget dragit fram.
En spökstad.
Döden ligger som ett mögligt täcke över bukten.
Skriken hänger kvar i luften.
Jag har aldrig sett något liknande.

En timmes bilresa på fastlandet norr om Phuket ligger denna vik med flacka stränder. Ett hundratal hotell, resort och bungalowbyar fanns här. Dykfirmor, turistbyråer och barer. Allt är krossat. Som om vågorna var av betong. Ett trevåningshus intill stranden gapar med krossade rutor och urblåsta väggar. Sängkläder hänger ut genom hålen som förr var dörrar och fönster. På marken hittar jag skor, en necessär där solkrämen ligger kvar, en halv räknemaskin, en t-tröja. Blå kakel har slitits ur en swimmingpool, trappor är krossade.
En polisbåt, stor som Djurgårdsfärjan, har vräkts upp på land 1300 meter från strandkanten.
På en handfull hotell och resorts pågår renovering. De små souvenirbutikerna på andra sidan vägen har öppnat, även där räddas kommersen av hjälparbetare och de volontärer som finns på plats. Några restauranger är också igång. I övrigt är detta bara en fruktansvärt sorglig plats.
Det kommer ta år innan Khao Lak är tillbaka. Om orten nu kommer tillbaka. Många tvekar på huruvida man ska bygga nära strandkanten igen. Man kan också undra huruvida någon vill söka sitt tropiska paradis på en plats där 4 000 människor dog och tusentals skadades. Somliga talar om spöken, men det verkliga skälet till den tveksamma uppbyggnaden är att förstörelsen är så stor att det nästan handlar om att bygga en mindre stad från början.

I båda ändar av den förr så turistbelamrade viken pågår mer verksamhet. I fiskebyn Naem Kem någon mil norrut, som nästan helt och hållet slets itu, byggs nya hus och båtar. Fiskebåtar uppkastade mitt i byn står som märkliga minnen av vad som hänt.
I den södra delen av Khao Lak, Lam Kaen, ligger svenskägda Poseidon Bungalows.
Fem stugor och restaurangen på stranden förstördes. Ett träd är dekorerat med färgglada band. Tillägnade en god ande som då och då syns bland palmerna.
– Vi förlorade hus men inga liv, säger Tukkata.
Viken här ligger avsides från den stora strand där det ohyggliga skedde. Till skillnad från den uppgivenhet som fanns där finns här en blick framåt.
– Det händer inte igen på hundra år, vi ska bygga upp det här igen, säger Tukkata.

Resan till Phi phi island är inramad av spyor. Hård sjö, plastpåsar att kräkas i delas ut av personal på båten. En kvalmig stank sprider sig, regnet kommer som en piska och alla söker sig in under ett litet tak.
Men havet kring öarna är lika blågrönt som alltid. Passagerarna på båten är mestadels thai, det är buddhistisk högtid och tid för utflykt. Till Phi Phi Don, den bebodda av Phi Phi-öarna, åker man främst av två skäl. För att dyka eller snorkla, partaja. Nu finns här två skäl till. Det ena är nyfikenhet, det andra och kanske främsta är för att hjälpa till som volontär.
Färggranna snorklar sticker upp i de sagolika vikarna. Röda båtar tuffar fram som tagna ur en Kalle Anka-tidning, långsvansbåtar med blommor i fören och så det första tecknet av tsunamin.
Båthuset längst ut på piren har krossat tak.
En lätt stank av sopor möter, en ilning skjuter genom kroppen. Den karaktäristiska strandremsan som alltid är avbildad på vykort – Ao Ton Sai – är jämnad med marken. All vegetation är borta, hus ser ut som om bomber exploderat inuti. Phi Phi Don är en sörja. I östra delen av Ao Ton Sai dunkar musik, säljs snäckhalsband och kall öl. Några bungalowbyar har byggts upp på nytt. De skiner i bjärt kontrast mot sopor och dypölar några hundra meter därifrån.
– Om några år kanske vi har glömt, men jag sover fortfarande dåligt om nätterna, säger en barägare.
På bardisken ligger vykort med motiven hur kända ställen på ön såg ut före och efter tsunamin.
Återuppbyggnaden har börjat men kommer ta tid. Här finns fler volontärer än vad jag sett någon annanstans. Inga bilar finns på ön, mycket är småskaligt och sker i långsam takt. Bara att få bort soporna kommer att ta veckor.
Längre bort längs ön ligger stränder och resort som varit öppna så gott som hela tiden efter tsunamin och där inga märken alls syns.

Många väljer att besöka Phi Phi Islands bara över dagen. Två och en halv timme tar båten till Phuket, en och en halv till Krabi.
Det är dags att åka hem.
Men det är svårt att ta stegen ut på piren.
På ett märkligt sätt känns det både bra och fruktansvärt att vara här. Bra för att få veta. Fruktansvärt för att man lätt kan förstå den panik som rådde här då alla vill ta sig härifrån. Då ingen visste om det skulle komma fler vågor eller efterskalv.
En kvinna säljer klingande vindspel i en liten butik. Jag ber att få köpa två. Hon ger mig ett pris på motsvarande 40 kronor.
– Okej, säger jag och börjar plocka i plånboken.
– No no, what is your price? säger hon och lägger sin hand på min.
Hon vill att jag ska pruta.
Hon är en av de 2 500 bofasta på ön.

---

Text: Bodil Sjöström • 2005-10-24
Restips • Thailand • Khao Lak • Phi Phi • Phuket