Annons
Annons
Foto: Fredrik Schlyter

Foto: Fredrik Schlyter

Ecuador

Galápagosöarna – i fablernas värld

Galápagosöarna i Ecuador - på djurens egna villkor

Text: Karin Wallén • 2005-11-15 Uppdaterad 2021-06-23

Äntligen ombord. På Floreanas soldäck, under en klarblå himmel. Jag lutar mig tillbaka och tar av mig klockan. Nu ska den vita linjen runt handleden bort, tiden är ändå inte viktig. Då försvinner plötsligt solen. En flock fregattfåglar som bestämt sig för att slå följe med båten. Som stora, svarta drakar svävar de ovanför oss. Ljudlöst och nära, helt orädda. Välkommen till Galápagosöarna. Det här är bara början.
Bachas Beach på ön Santa Cruz blir vår första landstigning. När vi vadar in mot den kritvita stranden känns det nästan övermäktigt. Det är solen och vattnet, de turkosblå vågorna mot den korniga korallsanden. De kolsvarta blocken av stelnad lava där knallröda krabbor ömsom försvinner och kommer fram när havet dansar in.
Det är de makligt vaggande pelikanerna som plötsligt lyfter med vinden och sedan störtdyker ner genom vattenytan för att fylla näbben med fisk. Framför allt är det känslan av att få vara i en unik del av världen, i en vulkanisk skärgård som inte liknar någonting annat.

Ett kargt landskap breder ut sig på andra sidan sanddynerna. Nakna, grå trädstammar spretar mot himlen i den dallrande hettan och jag kan bara inte sluta le. Jag nickar men lyssnar bara med ett halvt öra när guiden Jorge pekar och berättar om olika fågelarter som flyttar än hit, än dit över vårt jordklot. I stället tittar jag på ett rosa flamingo-par som betraktar oss från lagunen bakom hans rygg. “Häftigt” är det bästa ordet jag kan komma på. Allt bara finns här, framför oss. På riktigt.

Charles Darwin var kanske inte riktigt lika hänförd när han kom hit 1835. “Inget kunde vara mer ogästvänligt”, skrev han i sina anteckningar, och liknade det karga landskapet vid en kultiverad del av helvetet. Men Galápagosbesöket kom att påverka honom djupt, och de fynd han gjorde skulle bli viktiga när han några år senare presenterade sin evolutionsteori.
Darwin såg att djurlivet på öarna påminde om det på Sydamerikas fastland, men att det samtidigt visade upp väsentliga skillnader. Det visade sig att de djur som levde på Galápagosöarna hade utvecklat unika egenskaper för att överleva och det var bland annat genom dessa studier som teorin om det naturliga urvalet fick fyr. Det kanske mest kända exemplet är de finkar som lever i Galápagos, och som utvecklat olika typer av näbbar beroende på vilken föda de har tillgång till på just sin ö. Darwinfinkar kallas de, för att hedra den store naturforskaren – som blivit något av ett skyddshelgon för Galápagos nationalpark.

Galápagosöarna - i fablernas värld

North Seymour Island är bruna klippor och låg vegetation. Jag håller nästan på att snubbla över en liten brun sten när jag ser att det inte är en brun sten utan en sovande sjölejonunge. Den smälter in i omgivningen där den ligger och ser så bedårande ut att det inte är klokt. Den öppnar inte ens ögonen trots att vi passerar alldeles nära, utan bara sträcker lite på sig och sover vidare. Så är det på Galápagosöarna. Djurlivet tittar lite slappt på oss, som att vi är en självklar del av deras vardag.
– De har inte lärt sig att vara rädda för männi-skor eftersom de inte blir jagade här, säger Jorge.
Han uppmanar oss att hålla behörigt avstånd till djuren. Vi ska inte gå för nära, inte störa. De är trots allt vilda djur och vi är på besök i deras hem, deras barnkammare, deras skafferi och kärleksnäste. Vi fortsätter stigen fram i det steniga landskapet, förbi diande sjölejon och skriande måsar, ser halvmeterlånga svarta ödlor som ligger helt stilla med huvudet mot solen. Det är havsleguanerna som reglerar sin kroppstemperatur på det viset. När de blivit tillräckligt varma lyfter de överkroppen så att vinden kilar in under magen, och när de vill svalka sig ännu mer slinker de ner i vattnet. Det gör inte den stora gulröda landleguanen, som vi ser vila i skuggan av en kaktus.
Plötsligt står ett par platta blå fötter i vår väg. Och bakom dem ett par till. Riktigt himmelsblå är de, och de trampar sakta runt, runt med hög stegföring. Blue footed boobies kallas de här lustiga fåglarna på engelska – blåfotade sulor på svenska – och deras parningsdans är smått fascinerande.

De vita kropparna vaggar långsamt när fötterna lyfts och sänks, nästan som i slow-motion. Halsarna är krökta och ovanför de långa näbbarna sitter de ljusa ögonen tätt. Blickarna känns genomträngande, pupillerna är små som knappnålshuvuden och fötterna så osannolikt blå att hela fågeln ser ut att ha trillat ur en tecknad filmruta. Hon grymtar lite, han visslar. Deras näbbar möts för ett ögonblick, sedan slår de ner huvudena igen. Han kråmar sig och sträcker ut vingarna men hon låter sig inte imponeras utan flyger därifrån. Kanske är det bara en del av flörten.
– Hon kommer nog tillbaka ska ni se, säger Jorge. Han har sett den här dansen många gånger förr.
Vi känner oss privilegierade för att ha fått en smygtitt rakt in i blåfötternas privatliv, men behöver bara ta några steg till för att tjuvkika på nästa flörtande kärlekspar. De är överallt. Hormonerna bokstavligen flyger i luften på North Seymour Island. En stor fregattfågel passerar strax ovanför mitt huvud. Hakan hänger som en uppblåst röd ballong under näbben på honom – han är på jakt efter en hona att para sig med.
Honorna, med sina vita hakor, ser nästan ut som vildvittrorna i Ronja Rövardotter när de glider omkring i skyn. När de sitter uppflugna i de till synes döda träden påminner de mer om gamarna i Djungelboken. Några ligger och ruvar i trassliga bon och i en spretig buske sitter ett gäng duniga ungar och iakttar oss när vi går förbi. Snart ska de lära sig att tjuva fisk från måsar och andra fåglar som är bra på att dyka. De ska plundra småfågelbon och börja hänga efter turistbåtar och utveckla knep för att sno till sig en matbit. Men fina är de. Häftiga liksom.

När vi åter sitter på båten gungar det ganska duktigt. Måltiden som serveras är som vanligt en fröjd för ögat, och säkert också för smaklökarna. Men det vill sig inte riktigt. Vi är fjorton passagerare och de flesta ser sig om med lite glansiga ögon och sammanbitna käkar. Bara de två holländskorna äter hungrigt som om gunget inte fanns.
Vi andra petar i maten och försöker fästa blicken på någonting utanför fönstret. Kapten har lovat att larma om han ser delfiner – så när vi hör signalen blir alla plötsligt väldigt pigga och kutar upp på däck. Då får vi veta att det inte är delfiner han sett, utan en val, vars stora stjärtfena gjort en lov över ytan. Vi spanar intensivt ut över havet, men tyvärr – uppvisningen är över för den här gången och vi hann inte fram förrän ridån redan gått ner.
På Santa Fe blir kaktusarna fem meter höga. De höjer armarna som i en västernfilm och avfyrar sina skott mot en fortfarande alldeles klarblå himlen. På stranden ligger sjölejonen och jäser i grupp. Ibland grymtar de lite, vältrar sig över varandra, klänger och gosar och rullar sina byltiga kroppar något varv innan de somnar igen.
Ungdjuren är det lite mer fart i. De jagar varandra i vattnet, skuttar och dyker med en smidighet de saknar på land. Sedan stapplar de upp och galopperar som halta hundar över stranden. En stor hane vaktar sitt revir vid vattenbrynet och brölar åt en yngre konkurrent som får bråttom iväg.
Han banar väg över sanden, rakt mot mig där jag ligger på min handduk. Jag hoppar åt sidan och den bortjagade kraschlandar med huvudet på min bok. Där ligger han med sin blöta nos på den uppslagna sidan en bra stund medan jag står en bit bort och snopet väntar på att få återgå till Dan Brown och hans symboliska mysterier. Efter några minuter tycks han ha läst klart, och släpar sig vidare.

Galápagosöarna - i fablernas värld

De första människorna som [/b]bosatte sig i Galápagos var straffarbetare som skickades hit 1832, när Ecuador gjorde anspråk på den avlägsna ögruppen. Men redan tidigare, under 1600- och 1700-talen, hade människor använt sig av Galápagos som ett stopp under långseglatser. Pirater, fiskare och valjägare passerade med jämna mellanrum och fick smak för den perfekta nödprovianten – jättesköldpaddan. Den kunde överleva ombord utan både mat och vatten i upp till ett år, för att sedan slaktas och bli en färsk bit kött på tallriken. Detta bidrog till att jättesköldpaddan höll på att utrotas helt.
Med bofasta människor kom också husdjur, och ytterligare hot mot sköldpaddans existens. Getter och grisar åt deras mat eller förstörde bon, hundar och katter tog deras ungar. Också landleguanerna drabbades hårt.
Introducerade djur, och växter, utgör fortfarande ett hot mot Galápagos unika arter.
Men i dag försöker man återställa ordningen. Charles Darwin Research Station på Santa Cruz hjälper naturen på traven genom att låta sköldpaddornas ägg kläckas i säkert förvar och se till att ungarna växer till sig i några mÙ?nader innan de sätts ut i naturen.
Stationens kändis är Lonesome Jack, den sista sköldpaddan från Pinta.
Varje enskild ö i Galápagos har utvecklat mer eller mindre unika arter och forskarnas dröm har länge varit att Jacks gener ska leva vidare. Men den gamle sköldpaddehanen är inte ett dugg intresserad av damerna han tussas ihop med. Han är och tycks förbli Lonesome Jack, den enda i sitt slag, så länge han lever.
En gång var slutet nära. Året var 1994 och delar av den fiskande lokalbefolkningen var arga, jättearga, på allt vad nationalparker och forskare heter. Bakgrunden var den att sjögurkor, som fanns i miljontals på GalÙ�pagos havsbotten, plötsligt blivit hårdvaluta. Restauranger i Singapore och Taiwan hade ett outsinligt behov av den eftertraktade delikatessen, och de betalade bra. Av oro för överfiske beslutade nationalparken att den tillåtna fiskekvoten skulle begränsas ytterligare. Upproret lät inte vänta på sig. 72 sköldpaddor slaktades i protest. De halshöggs och hängdes upp i träden.

Året därpå intog 50 machetebeväpnade män Darwin Research Station. De körde ut forskarna och belägrade stället. De drack, spelade poker och fäktade med sina svärd mot djuren – inklusive Lonesome Jack. Under tre dagar satt han gisslan. Statsmän från Ecuador flög in för att förhandla med fiskarna, som i slutänden inte fick ut någonting av sin desperata protest. Inte på papperet i alla fall. Tjuvfiske går att komma undan med, så länge det finns pengar med i bilden. Att muta domare och myndighetspersoner ingår i spelet om fiskevattnen.
I Post Office Bay på ön Floreana betalar ingen för frimärken. Man bara lägger sitt vykort i tunnan, precis som sjöfararna gjorde redan på 1700-talet. Sedan hoppas man att någon annan ska ha vägarna förbi, ta hand om den post som landsmän lämnat efter sig, och se till att den kommer fram. Det ska väl inte vara helt omöjligt med tanke på att runt 70 000 turister besöker Galápagosöarna varje år, och några av dem rimligtvis är från Sverige.
Jag tar med mig två vykort, ett ska till Hägersten och det andra till Uddevalla, och lämnar ett som ska till Falun. Två månader senare ska det dimpa ner hos mina föräldrar med poststämpel från Barbados, medan de vykort jag skickat den vanliga vägen med frimärken från Ecuador fortfarande inte kommit fram.
På kvällen sitter vi på däck och ser solen gå ner som en blodapelsin över havet. Vi är hundra mil från fastlandet, på en plats där två strömmar möts. Varmt mot kallt. Det är därför vi har sett både sjölejon och pingviner, intill stingrockor och sköldpaddor. Djur som i normala fall inte ses sida vid sida trivs här, tillsammans.
Larmet går – den här gången är det delfiner i sikte. Alldeles bredvid fören hoppar de fram i mörkret, i svallvågorna av båten. Vi tittar ner på dem en stund och sätter oss sedan till rätta under en stjärnklar himmel. Sjunger “Guantanamera” till gitarrspel och maracas, tills havsluftens sövande effekt tar ut sin rätt.
Nästa morgon är jag vaken före soluppgången. Några passagerare ligger och sover på dÙ�ck när jag och en av holländskorna kränger på oss våtdräkter under tystnad. Nu ska vi till en annan värld, den under vattnet.
Det tar inte lång tid innan vi ser vår första Galápagoshaj. Mörkgrå och smäcker med spetsig nos och stolt ryggfena navigerar den förbi oss. Jag andas onödigt fort en stund. Så kommer en till och en till, och sedan tre på en gång. Visst har vi sett en del hajar under snorkelturerna tidigare under veckan också, tillsammans med rockor, sköldpaddor och lekande sjölejon. Men att umgås med dem femton meter under ytan är ändå speciellt.
Vi spanar på några revhajar som ligger och vilar under ett stenblock. Deras rundade huvuden sticker ut lite, liksom den karakteristiska stjärt-fenans vita spets. När jag tittar bakåt ser jag ett helt stim av hajar passera oss.
Vi fortsätter lÙ?ngs revet och hamnar i ett gigantiskt akvarium, eller kanske en Disneyfilm. Det är rosa koraller, regnbågsfärgade papegojfiskar, gigantiska marmorfläckiga rockor som seglar förbi, och en butter stenfisk som försöker gömma sig på botten. Ett gäng barracudor passerar i elegant synkroniserad grupp. Silverblänkande, smäckra och långsmala, med en uppsyn av härdat stål och bestämdhet. Och överallt små och stora fiskar, randiga och prickiga, trubbiga och spetsiga.

Sedan blir hela havet silver. Småfiskar i massor bildar en kompakt vägg framför mig och jag förbereder mig för att det ska säga smack när jag krockar med dem. Men i stället bara formar de sig efter mig, gör en tunnel åt mig att simma i, kapslar in mig i blänkande silver. Det här är deras värld och vi får titta på.


Text: Karin Wallén • 2005-11-15
EcuadorRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top