Annons
Annons
Karin Wallén

Karin Wallén

Peru

Mot Machu Picchu

Fyll vattenflaskorna, snöra kängorna, vamos - nu går vi. Mot Machu Picchu, den förlorade staden. En av världens största kulturskatter.

Text: Karin Wallén • 2005-11-15 Uppdaterad 2005-11-15

Inkaleden är lika lång som ett maraton. Den går inte direkt i inkaindianernas spår, men nästan. Och för att få vandra på den måste vi ha en licensierad guide. Det är bara att inse att vi inte är några extrema äventyrare, inga Indiana Jones-typer på väg att upptäcka en hemlig skattkammare. Vi är ett gäng turister som packat ryggsäckarna fulla med termounderställ och godis. Kamera och vattenflaska ligger nära tillhands, men tälten och maten behöver vi naturligtvis inte tänka på. Det finns det andra som gör.
– Det här fixar ni, amigos. Rekordet till Machu Picchu är tre timmar och fyrtiofem minuter. Vi har fyra dagar på oss, säger vår guide, Freddy, och sätter sin vandringskäpp i marken med ett beslutsamt “vamos”. Nu går vi.
Fjorton par kängor trampar igång med den käckhet i stegen som bara infinner sig så där i början av en vandring. Stigen är snäll mot oss denna första dag. Den är hyfsat platt och lättgången och vi känner oss knappt svettiga när vi gör ett kort stopp vid den första av flera inkaruiner som vi ska komma att se längs vägen. Patallacta ligger nedanför oss, där tre dalgångar möter varandra. Jag blickar ut över de typiska terrasserna men kan inte låta bli att tänka på att den verkliga skatten väntar oss några dagar längre fram. Någonstans bortom de branta sluttningarna, bortom mjölksyra, skratt, svordomar och skavsår, där ligger vårt mål.

Så vi fortsätter gå, med blickarna på stigen, upp mot bergen, och ibland lite sökande från person till person. Var och en trevar lite varsamt efter det där ögonblicket då det lossnar och kanske till och med klickar. För mig och Will händer det nästan på en gång. Mycket för att vi håller samma takt, men kanske ännu mer för att vi båda gillar Sydney och dykning. För mig och Greg händer det när vÙ?rt samtal glider in på amerikansk snabbmatsindustri. Med Seth händer det nog gradvis över dagen fast kanske särskilt lite senare på kvällen, när vi borstar tänderna utanför våra tält och i hemlighet önskar att vi skulle sova i samma. Nu blir det jag och Megan som somnar bredvid varandra i stället och jag drömmer konstiga drömmar om vänner därhemma som inte uppför sig som de brukar.
När jag vaknar nästa dag är huvudet fortfarande rörigt och jag undrar om jag har börjat få känningar av höjdsjuka, redan på 3 000 meter över havet. Te gjort på kokablad lär göra susen i så fall. Jag får dagens första rykande kopp i min hand medan jag fortfarande ligger intrasslad i sovsäcken.

– Amigos! I dag ska vi ta oss över Dead woman’s pass . Om ni klarar det kanske jag talar om för er varför det kallas så, säger Freddy och ler. Bakom solglasögonen kisar han nog och blinkar till, så där som han gjorde när han berättade om toaletterna. Sju miljoner dollar ska finska staten ha skänkt till Peru, öronmärkta för upprustningen av inkaleden och Machu Picchu. Resultatet blev sju toaletter. Det måste vara solitt guld i rören, menade Freddy och log sitt leende. Sedan gick han över till att tala om inkaindianernas historia och nämnde i förbifarten att det inte finns några riktiga belägg för det han säger. Allt är teorier och spekulationer, vissa mer etablerade än andra.

Enligt legenden härstammar inkafolkets härskare från solgudens son, Manco Capac, som tillsammans med sin syster och fru Mama Ocllo sattes ner på jorden för att tämja de vildar som inte ansågs tillräckligt vördnadsfulla inför gudarnas makt. Manco Capac ska ha levt på 1200-talet, men det var inte förrän 1438, då Pachacuti utsågs till den nionde inkahärskaren, som det egentliga inkariket grundlades och Cusco utsågs till huvudstad.

Under Pachacutis tid vid makten erövrades det mesta av Anderna, och med hans son, Tupac, utvidgades väldet ytterligare. De folk som inte frivilligt inordnade sig under de makthungriga inkaindianerna anfölls med katapulter, yxor, påkar och spjut. Det var en brutal men effektiv strategi. I början av 1500-talet hade inkariket blivit ett av världens största imperium, och sträckte sig från Colombia i norr till Chile i söder, innan spanjorerna invaderade och tog över. Det var ungefär vid den tiden som Machu Picchu övergavs och föll i glömska.

Jag har tagit Freddys varningar på allvar och hyrt en bärare för hälften av min packning när vi lämnar tältlägret i Wayllabamba efter en mäktig pannkaksfrukost. Musklerna har surnat till lite efter första dagen, och jag anar att tusenmetersstigningen till Dead Woman’s pass inte låter sig göras med fjäderlätta hopplasteg.
Det har jag alldeles rätt i.
Solens första strålar har precis börjat värma när vandringen uppför branten börjar kännas allt tyngre. Nu är jag glad att jag köpte den där vandringskäppen för fyra kronor i Ollantaytambo. Kanske får jag även nytta av den påse med kokablad som jag inhandlade för två kronor. Jag tar en näve av de gröna, lite torra bladen, och smular ner en bit aska i dem för att få snabbare effekt. Sedan börjar jag tugga. Kuren ska motverka höjdsjuka och göra det lättare att andas den tunna luften. Jag vet inte om det hjälper men tungan domnar i alla fall en smula, och det kittlar lite i ena kinden.
– Ingen fara, det här är inte knark, säger Freddy och tuggar så saliven börjar rinna ur ena mungipan.
Kokabladen lär innehålla nyttigheter som magnesium, kalcium, järn och vitaminer. Det krävs en omfattande process för att utvinna kokain ur dem, men det är ändå förbjudet att föra in dem i Sverige. Efter en stunds tuggande börjar bladen lösas upp och ge en bitter smak i munnen. Jag spottar ut det gröna kladdet och skänker resten av påsen till Seth. Sedan går vi in i dimman.

Dead woman’s pass ligger på 4 200 meter över havet. Det är den högsta punkten på inkaleden och den sista biten upp till toppen blir en andfådd historia. Jag tar några kliv i taget och vilar en stund däremellan. När jag når fram skingras dimman och de flesta av mina nya vänner tycks redan vara på plats. Det känns lite som en målgång i slow motion när jag tar de sista stapplande stegen och pustande slår mig ner på en sten. En lagerkrans av kokablad hade varit på sin plats. Fanfarer hade inte heller suttit fel. Men mest av allt önskar jag mig en chokladbit.
Jag kurar ihop mig i den höga, kyliga luften och tänker att här någonstans finns ett kvarlämnat skelett från någon död kvinna, en turist kanske, som gett namn åt Dead Woman’s pass. Just då avbryter Freddy mina fantasier och säger att berget vi bestigit har konturerna av en kvinna som ligger på rygg, därav namnet. Nu sitter vi och vilar på hennes mage. De två toppiga brösten ligger fortfarande höljda i dimma.
Nedstigningen på andra sidan går utför en brant stenig stig, där enstaka lila lupiner lyser upp den gröna omgivningen.

Bärarna har som vanligt sprungit förbi oss på snabba fötter i dåliga skor, med packningen i en säckväv på ryggen. De ska hinna före oss och slå läger vid kvällens övernattningsplats. Deras ständiga uppassande känns smått genant för en budgetresenär som är van att göra det mesta själv. När vi kommer fram är tälten resta och en av bärarna går laget runt med vitlöksbröd och juice.
Middagen är om möjligt ännu godare än kvällen innan och när mörkret faller trollar någon fram både rom och whisky. Jag och Seth delar tält och pratar om svensk sommar och skidåkning i Colorado. Sedan somnar jag till ljudet av duggregn mot tältduken och slipper fler konstiga drömmar.
– Är det sant? Ska vi uppåt igen?
Isabel har skavsår och bytte vandrarkängorna mot sandaler redan efter första dagen. Hon klagar inte, men när vaderna som sitter ihop med hennes såriga fötter börjar göra ont sinar tÙ?lamodet. Passet vi ska ta oss över ligger 3 950 meter över havet. Med Dead Woman’s pass i ryggen tycker de flesta att det är en barnlek. Isabel grymtar lite men fixar det såklart.
På andra sidan passet har molnen sänkt sig tätt mot marken.
– Chicos, det är Amazonas som har skapat den här fukten. Här börjar regnskogen, säger Freddy.
Vi fortsätter neråt och når ruinerna av -Sayaqmarka. Hit fördes varor som skulle fraktas vidare till Machu Picchu. Exotiska frukter kom från Amazonas, potatis och sädesslag från Cusco. Inkafolkets odlingsteknik var avancerad och enligt Freddy utvecklade de inte mindre än 185 potatissorter. I det svårtillgängliga Machu Picchu fanns samhällets elit och för dem var endast det bästa gott nog.
Freddy visar oss hur husväggarna i Sayaqmarka har hål på varsin sida av dörröppningarna. När ett rep fästes i hålen och sträcktes över öppningen betydde det att dörren var stängd. Skulle någon våga ta sig förbi repet och göra intrång väntade ett hårt straff.
– Tjuvarna knuffades utför ett brant stup, säger Freddy och gör en konstpaus innan han fortsätter:
– Av sin egen mor.

Dimman har lättat och det luktar grönt när vi fortsätter vår vandring från Sayaqmarka, nu på en av originalstigarna som användes av inkafolket. Vi har äntrat jordens lunga och det känns verkligen lättare att andas. Träden är tunga av mossa och det täta buskaget glittrar av droppar från regnet som föll nyss. Någonstans kväker en groda så det ekar i dalen.
Vid vårt sista övernattningsställe väntar en varm dusch för den som vill stå i kö en stund och betala tio kronor. Självklart vill jag det. I morgon ska vi gå upp tidigt för att se dagens första strålar snudda vid Machu Picchu. Jag ska hälsa solguden Inti med någorlunda fräscha armhålor och nytvättat hår.
Intipunku, solporten. Klockan är fyra på morgonen när vi står i bergssprickan där solen ska bryta igenom, med blickarna mot vårt mål, vår skatt. Jag visste väl att det skulle det vara värt alla skavsår, alla blöta kläder och trötta muskler. Om vi bara kunde se något. Machu Picchu ligger dränkt i dimma.
Flera i gruppen hastar vidare medan jag, Rudi och Seth dröjer oss kvar. När vi långsamt börjar strosa ned från solporten lättar plötsligt dimman och bit för bit träder de fram. Ruinerna som vi sett så många gånger förr, på bild. Vyn med de välbekanta terrasserna med bergstoppen Huayna Picchu i bakgrunden får mig att rysa, inte bara av de kyliga vindarna, utan av rent välbehag.

Det går förmodligen inte att jämföra med de känslostormar som måste ha drabbat den amerikanske arkeologen och äventyraren Hiram Bingham när han snubblade över Machu Picchu den 24 juli 1911. Bingham var ute efter att hitta inkarikets sista fäste, Vilcabamba, och trodde han var på rätt spår när han fick höra talas om några gamla ruiner på en otillgänglig plats 3 400 meter över havet.
En äldre man pekade ut riktningen till Machu Picchu, som betyder gammalt berg. Men det blev elvaårige Pablito Alvarez som guidade honom fram till ruinerna.
Bingham upptäckte en stad som var igenvuxen och snårig, övergiven sedan århundraden men ändå välbevarad. Machu Picchu hade klarat sig undan de spanska conquistadorernas plundringar. Här hittades bevis för inkafolkets framskridna byggnadsteknik och deras avancerade astronomiska beräkningar.
Vår grupp är en av de första att gå genom entrén denna morgon och det är skönt att slippa trängas med de stora busslaster som ska anlända framåt dagen. Vi vandrar trappa upp och trappa ner i den hemliga staden. Vi fascineras av soltemplet, vars rundade väggar är byggda med en precision som kännetecknar byggnader från Pachacutis tid.
Varje stenblock är med exakthet utskuret för att kunna pusslas ihop med nästa, helt utan murbruk. En gång om året, vid sommarsolståndet, går solens första strålar rakt igenom ett fönster i templet.
Sammanlagt består Machu Picchu av 206 hus, varav ungefär en tredjedel är någon form av tempel. Vi flanerar runt och undrar hur det såg ut på 1400-talet, då staden tros ha varit en tillflykt för inkarikets härskare och societet. Fynd som gjorts på platsen tyder på att Machu Picchu till stor del beboddes av olika konsthantverkare som skulle serva det fina folket.

Troligtvis fanns här inte mer än drygt 500 invånare då, och förmodligen bodde de inte här mer än halva delen av året. I dag får upp till 400 personer vandra på inkaleden, varje dag. Och Machu Picchu sjunker ungefär två centimeter varje femårsperiod, i takt med att Urubambafloden äter sig in i det gamla berget.
Historiens vingslag fläktar tungt över den gamla ruinstaden när Freddy pekar ut hur Machu Picchu är byggd i formen av en kondor. Cusco är puman och Urubambafloden är ormen. Inkaindianernas symboler träder fram ur sina gömmor. Och över oss strålar äntligen solguden Inti från sin tron i himlen, ovanför gröna, mulliga bergstoppar.


Text: Karin Wallén • 2005-11-15
PeruRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top