Annons
Annons
Ola Sandstig

Ola Sandstig

Bolivia

Bolivia – himlens spegel

Himlen över Titicacasjön är blå, atmosfären så tunn att strålarna från solen skapar bildsköna mirakel. Som om sjön speglar sig i himlen och inte tvärtom.

Text: Ola Sandstig • 2005-11-21 Uppdaterad 2021-06-23

När busschauffören äntligen kör över den sista kullen och ner mot Titicacasjöns mörkblåa vattenmassa känns det som en befrielse. Österut draperar 6 000 meter höga snöklädda bergstoppar himlen, västerut böljar sig terassodlingar med anor från inkatiden och norrut öppnar sig en obruten horisont av vatten.
Vi trodde aldrig att vi skulle komma hit. I tre veckor har trafiken varit lamslagen för att los -campesinos, de fattiga småbönderna, blockerat vägarna med stenbarrikader. I Bolivias huvudstad La Paz har turisterna rusat in och ut ur busskontoren för att mötas av samma svar: “bloqueos, tal vez mañana” – blockader, kanske i morgon.
Blockaderna är böndernas protest mot sina arbetsvillkor och framför allt mot att regeringen sålt ut naturgasen – en av Bolivias mest lukrativa naturresurs – till privata intressen. Presidenten har fått slå knut på sig själv och till sist utlova en folkomröstning om gasens framtid för att få stopp på böndernas protester. Än så länge har det fungerat.

De enda spåren vi ser nu är några stora stenblock som ligger kvar på vägen. Chauffören svänger vant förbi dem, spottar ut skalen från -pistagenötterna han ätit genom den öppna sido-rutan och rullar ner mot Copacabana.

Copacabana ligger vid Titicacasjöns södra strand och har blivit något av en självskriven rekreationsort för Boliviaresenärer. Inte minst för trekkingbyråerna. De har orten inskriven i schemat, som acklimatisering inför höjderna i Anderna. Copacabana ligger på 3 800 meters höjd och för en nyanländ känns det som att andas genom ett sugrör.

Kontrasten mot högplatåns grådaskiga samhällen i adobetegel är slående. Trots ösregnet möts vi redan på busshållplatsen av en klunga småpojkar som ropar “mister, mister, cheap hotel”, och sticker flyers i händerna på turisterna. Längs huvudgatan blandas vackert slitna kolonialhus, nybyggda hotell och stånd som dignar av alpakakläder, souvenirer och vykort. Restaurangernas illgula menyskyltar skriker ut “trucha”, forell, i vartenda gathörn.

I kullerstensgränderna säljer aymarakvinnor, klädda i veckad kjol, virkad sjal och det obligatoriska plommonstopet, frukt, cocablad och en brun liten simpa från sjön.

Hela byn utstrålar en känsla av hemsnickeri och glad entreprenörsanda. Framför allt märker vi det på kvällen, när barerna tänder sin julgransbelysning och personalen plockar fram stubbar åt gästerna att sitta på.

Klockan åtta nästa morgon vilar sjön spegelblank. Gårdagskvällens korta regnskur ligger kvar i form av snö högst upp på kullarna. Cykelbåtarna på stranden, döpta efter fotbollsspelare som Ronaldo och Maradona, ligger frostnupna och väntar på att solen ska tina upp dem. Över sjön seglar några måsar.

Men plötsligt bryts tystnaden av ett par falska trumpetstötar som ljuder över vattnet. Det är reveljen från flottbasen. På en brygga på östra delen av stranden står ett led med kamouflageklädda ungdomar och ut ur barackerna snubblar en försenad militär med byxremmen i händerna. Kaptenen skriker ut en bullrande harang på -spanska när han rättar sig i ledet.

Flottbasen i Titicacasjön betraktas av omvärlden som en lite komisk egenhet. Flera bolivianer vi pratar med ler generat när den kommer på tal. Samtidigt är ämnet känsligt.

Bolivia förlorade sin kustremsa vid Stilla havet i kriget mot Chile för 126 år sedan, och sedan dess har flottbasen legat vid Titicacasjön som nu hyser en handfull patrullbåtar. Men bolivianerna kan fortfarande inte glömma sin kust. Den 23 mars varje år firas El Día del Mar – Havets dag, och alla presidenter med självaktning har försökt förhandla tillbaka kustremsan från Chile. I väntan på det får amiralerna nöja sig med att segla på en insjö.

Bolivia - himlens spegel

När reveljen ebbat ut tar vi en taxi till udden på halvön. Grusvägen är så gropig och full av hål att de två milen tar en dryg timme. Taxichauffören berättar att han fått förstärka bilens kaross och hjulaxlar för att den inte ska skaka sönder.

Längs stränderna betar flockar med lamor och upp ur vattnet reser sig mattor av totora-vass. Den används till hustak och för att göra de berömda vassbåtarna som inspirerade Thor Heyerdahl. Vi ser fortfarande någon enstaka vassbåt men de flesta har ersatts med flatbottnade träekor målade i pastellfärger vilka guppar omkring i vassen.

Titicacasjön brukar kallas för världens högst belägna navigerbara sjö. Det är inte riktigt sant, men den är troligen världens mest mytomspunna. Människor har påstått att de sett 50 meter långa sjöodjur. Vissa historiker hävdar att Atlantis ligger på sjöbottnen, andra att incaskatten skyfflades i sjön för att inte falla i händerna på spanjorerna. För 35 år sedan gjorde den franske dykarlegenden Jacques-Yves Costeau en odyssé i djupet med en miniubåt. Han hittade ingen skatt, men väl en halvmeter lång, och tidigare okänd, padda.

Längst ut på halvöns udde träffar vi Juan – en fiskare som sadlat om och numera ror ut turister till ön Isla del Sol. Hans ansikte är nästan svart och fårat som en nyplogad åker av hårt arbete och sol.
– Förr brukade det koka av fisk här, säger han och sveper med handen över sjön. Men nu är det nästan utfiskat.
Så gott som all forell som tillagas på restaurangerna är odlad. Forellerna är visserligen inplanterade från början och ingen naturlig del i faunan. Värre är det med Costeaus padda – den är endemisk och räknas som världens största och har minskat drastiskt i antal. Då den anses vara gynnsam för sexlusten slutar livet för många paddor i en hushållsmixer och serveras som “frog juice” i Lima.

Juan släpper iland oss på en klippa på öns södra udde. Vi vandrar över urgamla terassodlingar mot byn Yumani. Den ligger nedbäddad i en bäckravin där det snustorra busklandskapet plötsligt byter skepnad. Metertjocka eucalyptusträd reser sig upp mot himlen och mellan dem slingrar sig en precolombiansk trappa från stranden. I skuggan av träden ligger den fontän där byborna hämtar sitt vatten. Tre hål i en mur, av vilka vart och ett ska symbolisera dygderna Ama sua, Ama llulla och Ama kella. Från inkaspråk till svenska: “Stjäl inte, Ljug inte och Var inte lat”.
Den enda dygden som är svår att efterleva på Isla del Sol är den sista. Den totala stillheten, som de surrande humlorna snarast förstärker, ligger som en bedövande filt över den lantliga idyllen. Allt tycks gå i ultrarapid. Till och med åsnorna. Enligt legenden är Isla del Sol födelseplatsen för inkafolket: Skapelseguden Viracocha ska ha rest sig ur Titicacasjöns vatten, ställt sig på en klippa på ön och frammanat månen och solen. Ur samma klippa ska solgudens barn, Manco Capac och Mama Ocllo sprungit fram, lämnat ön och skapat Cusco i Peru, varifrån incas civilisation spreds vidare.

Klippan finns kvar på norra delen av ön, tjugo minuters promenad från byn Challampa. När vi kommer dit möts vi av en gammal man iklädd poncho och inkamössa, som tar en mindre avgift av turisterna. Jag får en känsla av att turistrådet klätt ut honom eftersom i stort sett alla bolivianska män bär keps. Solen är obarmhärtig och han har kisat sig till veritabla kråkfötter i ögonvrån.
Vi frågar efter klippan, han pekar.
– La roca, si si.
Bredvid stigen står ett litet stycke dammig sandsten. Vi tittar på den i en minut, som för att blidka gudarna, men lyckas inte frammana någon större religiös hänförelse.

Ön hyser fler Inkalämningar. Bland annat La Chinkana: en stenlabyrint “med rustika stenar på en slänt ” som turistbroschyren så beskrivande uttrycker det. Men Isla del Sols attraktionskraft ligger på ett annat plan.

Vi vandrar tillbaka mot södra delen av ön på en magnifik led som går mitt på ryggen av ön. Efter en timme når vi öns högst belägna bebyggelse, slår oss ner på restaurang Titicaca och beställer in en öl och nygrillad forell.
Utsikten är bedövande. Tvärs över Titicacasjön blottar den 20 mil långa bergskedjan Cordillera Real samtliga av sina taggiga toppar.

Norrut skymtar Perus kustlinje, där kolsvarta åskmoln börjar torna upp sig. Men över Isla del Sol är himlen blå, atmosfären så tunn att strålarna från kvällssolen inte bryts och därmed inte ger samma eldröda sken som normalt. SjÙ�n tycks spegla sig i himlen i stället för tvärtom.
Med ens känns det självklart, naturligtvis föddes Inkariket just här.

Resefakta: Titicaca (från nr 8 år 2005)

Resa dit: Flyg tur och retur La Paz kostar ca 10 000 kronor med bland annat Iberia, Varig och British Airlines.
Resa runt: Klart billigast och färgstarkast är att resa med de regionala bussarna, där packningen surras på taket. Varje by har ett busskontor och i La Paz finns ett bra på Calle Sagárnaga. Bussarna avgår varje halvtimme vid gatorna kring Cementerio. Enklast är att ta taxi dit i god tid innan avfärd för att lokalisera exakt var bussen avgår. Resan La Paz–Copacabana tar ca 4 timmar och kostar runt 40 kronor. Ett alternativ är att anlita en av de otaliga researrangörerna på Calle Sagárnaga.
Bo: Budgetresenärens paradis. Ett fräscht dubbelrum kostar mellan 30 och 50 kronor natten. Gå runt och be att få titta på rummen. Är du frusen: fråga om det finns calefacción – värmeelement.
Äta: Billiga restauranger i överflöd med likartad meny. En middag kostar runt 20 kronor. Ingen utvecklad restaurangkultur, men hemtrevlig stämning.
Säsong: Maj–september då klimatet är torrt. Juni–juli har kyliga nätter, men soliga dagar. Solen är stark!
Mer info: Guidebok från Lonley Planet, Rough Guide, Footprint eller liknande rekommenderas. Bakom de flesta av turistbroschyrerna och webbsidorna står privata reseföretag.
Missa inte! Motorprästen. Varje söndag köar bolivianerna på torget utanför katedralen för att få sina motorfordon välsignade av prästen. En bisarr rit där både vigvatten och alkohol flödar.
Missa gärna! Nästa militärkupp. Bolivia är för närvarande politiskt instabilt. Svenska medier har dålig täckning. Kolla UD:s reserekommendationer innan du åker.


Text: Ola Sandstig • 2005-11-21
BoliviaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top