• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Miami - innanför det röda repet

    Solbrända dagar och champagnedränkta nätter. Neon, silikon och Gucci.

    Miami - innanför det röda repet
    En svala gör en störtdykning och snappar till sig en insekt vid dammens blanka vattenyta. Solen står högt. Miami Beach ligger i ett stilla, dallrande dis. En skugga rör sig hastigt över den molnfria himlen. En skugga som inte ska vara där.
    – Oh my God! skriker någon skräckslaget.
    Wrrrrrr! En jet-ski – med en man och en kvinna på – kommer flygande i luften. Baam! Jet-skin studsar mot vattenytan och fortsätter ut mot den trafikerade gatan.
    Med ett brak landar den på asfalten. Motorn surrar ilsket i den tomma luften. Lacken fräser mot asfalten när vattenmoppen glider fem, sex meter i motsatt riktning mot trafiken. En bil närmar sig i hög hastighet. Föraren i bilen panikbromsar. Bilhjulen låser sig och glider över den heta asfalten. Däcktjuten gör att blodet isar sig. Varje sekund känns som en minut. De breda, svarta strecken efter bilen blir längre och längre. Fyra, tre, två meter kvar… Bilen kränger till och stannar plötsligt och mot alla odds i en högljudd sladd. Avståndet från den rykande bilen till paret är en meter. Knappt.
    – Oh my God, viskar kvinnan bredvid mig.
    Paret kliver av, sträcker på sig. Applåder. En megafonröst studsar mellan de pastellfärgade husväggarna.
    – Well done! Well done! Bra gjort! Bra gjort!
    Ytterligare en actionfilm är under inspelning i Miami. Mängder med kända och okända filmer spelas, och har spelats, in i Miami. Liksom filmstadskollegorna på västkusten är Miamis image till stor del uppbyggd av framgångsrika filmer och teveserier. Poliser, sol, sand, knark, lyxyachter och ond bråd död tycks vara manusförfattarnas mantran.

    Tyvärr är det inte brist på kreativitet som gör att varje teveserie och film är stöpt i samma form. Allt detta finns här. "Åk inte in i Little Haiti efter mörkrets inbrott. Undvik Downtown till fots på kvällen." Sällan blir man som turist varnad så mycket för olika områden som i Miami.

    Inkomstklyftorna mellan vissa stadsdelar är mer än enorm. Arbetslöshet, den goda tillgången på skjutvapen och närheten till Sydamerikas kokaodlingar är problem som Miami ständigt kämpar med. Högst upp i Miamis näringskedja står affärsmännen, musikfolket, nattklubbsägarna, filmstjärnorna och toppmodellerna. Längst ner de fattiga, illegala flyktingarna; haitier, jamaicaner, kubaner, sydamerikaner.

    Ändå är Miami en tolerant stad. Den kulturella mixen är stans styrka och dess pikanta krydda. I taxin skvalar en radiokanal haitisk kreol. Sista fredagen i varje månad är det populära gatusalsafester i Little Havana. Kan du spanska klarar du dig ofta bättre än om du kan engelska. Alla kulörer och influenser får plats. Rasism finns förstås, men i Miami handlar de sociala problemen inte om färgen på din hud, utan om pengarna du har – eller inte har.
    Himlen är stjärnklar. Från trädstammar och palmkronor hörs cikadors surrande. Den karibiska natten klibbar under den kritstrecksrandiga kostymen. Klockan är strax efter tio och kön ringlar sig redan lång utanför Opium Garden, en av Miaminattens trendigaste nattklubbar. Ett gäng solbrända tjejer i färglada silkestoppar och korta kjolar skrattar och skämtar med varandra. Två välkammade killar i kavaj står stelt bakom dem.

    En blankpolerad, gul Ferrari rullar i krypfart förbi på gatan. Se och synas. Jantelagen hör inte ihop med Miami. Har du pengar, silikonbröst, magrutor eller en raketartad karriär är du stolt över det.
    Kön rör sakta på sig. Hur stor chansen är för att komma in på ett ställe där gästlistan snarare är platina- än guldkantad vågar jag inte sia om. På det fyrstjärniga hotellet jag bor på fick jag några entrébiljetter, Concierge Preferred Guest Pass, till olika klubbar av nattportiern. En av dem har Opium Gardens logotype.
    Jag kliver ur kön och går fram till vakten, en storvuxen man med den universella, buttra jag-är-vakt-och-bestämmer-minen.
    – Ursäkta mig. Gäller den här i kväll? frågar jag och sträcker över det lilla röd-svarta kortet.
    – Javisst! Välkommen sir, säger han och ler ett bländande, onaturligt vitt, leende mot mig. Kroken till det röda sammetsrepet hakas av och jag är inne.
    Opium Garden. Namnet för osökt tankarna till Miamis förkärlek för droger. Staden har alltid varit förtjust i illegala substanser. Under förbudstiden på 1920-talet kom Miami att bli den största inskeppningshamnen för alkohol på den amerikanska östkusten. I slutet av samma årtionde köpte Al Capone sig ett hus i Miami och snart följde fler prominenta gangstrar efter. Miami blev en spel- och sprithåla. En rik sådan förstås. Stan blomstrade.
    Några decennier senare kom kokainet. Filmstjärnor, rikemansbarn och partyfolket hade snart inlett ett osunt kärleksförhållande med det vita, trendiga pulvret från Sydamerika. 1985 testade en lokal farmakolog sedelbuntar från sju av Miamis mest respekterade banker.

    Samtliga bar spår av kokain. Att majoriteten av pengarna också kom från kokainaffärer var förstås ännu mer alarmerande. På 1980-talet fanns allt i Miami – amfetamin, ecstasy, kokain, GHB, marijuana, … och förstås sol, hav och strand. Miami blev den givna partymetropolen. Dekadent, glittrigt och paradisiskt.
    1984 klev de Versacestylade poliserna Tubbs och Crockett från Miami Vice in i tevetittarnas vardagsrum. Snart hade hela världen fått sin bild av det soliga, palmkantade och förmögna Miami. Succéserien kanske inte skildrade Floridapolisens arbetsmetoder eller klädval på ett helt korrekt sätt, men den satte definitivt Miami på den mentala kartan hos mängder med människor som ännu inte planerat sin semester. Att knarket flödade och kriminaliteten var ett gigantiskt problem var det självklart inte så många som tog notis om. Det var ju hit de rika åkte för att sola, bada och festa. Det var ju här det senaste modellomslaget till Vogue var plåtat. Miami var glamour.
    Och pengar förstås.
    R'n'b-beats dundrar ur jättelika högtalare. I taket hänger rosa, orientinspirerade papperslampor, inte helt olika de som går att köpa för någon tia på Ikea. Den största skillnaden är nog prislappen. I de låga vita sofforna sitter folk och spanar ut mot det halvfulla dansgolvet. Den palmkantade innergården är den givna starten för en kväll på Opium Garden. Någon beställer in champagne, någon annan en drink.
    På herrarnas toalett står en äldre man i t-shirt och jeans. På ett bord har han dukat upp med en buffé av enkla glasburkar. Burkarna är fyllda med allt från tuggummi och godis till cigarrer och kondomer.
    – Pengarna går till min familj på Haiti. Jag har fina cigarrer. Prima kvalitet!
    De enkla glasburkarna med plocksaker är en kontrast till champagnen som precis öppnats nere vid dansgolvet. Jag köper en cigarr. Den haitiske mannen är pratglad. Han frågar nyfiket om Sverige. Hur lång tid tar det att flyga? Är det kallt? Vad pratar ni för språk? Förutom en eller två fraser med bartendern blir toalettmannen den enda jag pratar med under kvällen. Se och synas. Och spendera pengar, det är det som Opium Garden går ut på. Pratar gör man mest med de rätta människorna. Stockholms Stureplan gånger 1 000 plus strand och palmer.
    Nere på dansgolvet har folk strömmat till. Ett par dansar med böljande höftrörelser mittemot varandra. En flaska champagne ploppar till och sprider sin dyrbara rök bland ett välblonderat tjejgäng. Lite längre bort står dörren till vip-avdelningen på glänt. Obevakad. Jag ser min chans. Kryssar bland exklusiv parfym och högklackat över dansgolvet, fram till glasdörren. Tittar mig snabbt omkring. En sekund senare är jag inne i det allra heligaste.

    Det är här inne som de så kallade a-list-kändisarna hänger, USA:s yttersta artist- och skådespelarelit. Lokalen är stor som en mindre svensk nattklubb. Här och var står tända värmeljus. På väggarna hänger svart-vita fotografier, signerade av mästerfotografen Helmut Newton. I mitten plingar champagne- och drinkglas mot en transparent bardisk, som är flankerad av låga soffor i syndigt rött och breda bakåtlutade fåtöljer. Lokalen är ännu långt från full. Det är fortfarande tidig kväll för de riktiga jet-settarna. Inga superstjärnor finns att skåda.
    När jag öppnar drinklistan känner jag plötsligt en hand på axeln. Mitt namn finns inte med på någon a-lista. Jag är inte en av de Utvalda – en av dem som utan att blinka har råd att beställa en flaska skumpa för 38 000 kronor.
    När kroken till sammetsrepet klickar till bakom mig någon timme senare är klockan långt över två. Atlanten är svart som olja och bröstar till och från upp sig mot den hjälplösa stranden. Jag tar av mig skorna. Sanden är sval och grovkornig. En skylt berättar att enligt lokal lag får man inte vara på stranden på natten.
    Det är okej att köpa handeldvapen samma dag som man blir myndig, men att gå barfota på stranden när det är mörkt går inte för sig.
    USA slår knut på sig själv åter en gång.
    Jag tar på mig skorna igen. South Beachs berömda Ocean Drive puttrar fortfarande av liv.
    Neonljusen fräter som syra i ögonen. Jag värjer mig med en hand. Det här är Miamis motsvarighet till Drottninggatan i Stockholm och Avenyn i Göteborg, fast med mer attityd. Ocean Drive är också viktigare än de två – den tämligen korta gatan är nämligen en av de få i Miami där folk faktiskt tar sig fram till fots.
    Miami började växa i ungefär samma veva som bilen började rulla i större antal på usa:s gator. Miami är därför anpassad för biltrafik, inte mysiga promenader. Hela stan är skapad efter ett praktiskt, men ganska trist, rutmönster. För den som vill se mer än strand, hav och sitt hotellrum är hyrbil att rekommendera.
    South Beach-området får i turistsammanhang allt som oftast representera hela tremiljonersstaden Miami. Vykorten är fotade här, många av turistbroschyrernas bilder likaså. Här hittar du neonljusen, den djärva art decó-arkitekturen, de slanka palmerna och, bortanför dem, den nästan vita stranden som följer stan från norr till söder.
    På utomhusbaren Clevelander är festen i full gång. Folk badar i poolen, dricker shots och dansar under lampförsedda palmer. Allt sker i ett rosa neonskimmer och till dunkande dansmusik.

    – Vi säljer mest Budweiser av alla barer i usa, säger bartendern när min öl landar på bardisken framför mig.
    Det finns inget skäl att inte tro honom. Bruna glasflaskor med vit-röda etiketter står tomma lite varstans. Ölen kostar ungefär som hemma. När jag tar min första mun kall, sprittande öl slår det mig att det är här som de vanliga människorna samlas. De som inte har dollargrönt som favoritfärg, kör Ferrari och har Gucci eller Prada från topp till tå.
    Jag tittar ut mot havet. Månen speglar sig i det mörka vattnet. En liten park skiljer Ocean Drive från stranden och den brusande Atlanten. Någonting rör sig inne bland träden. I skenet av en lyktstolpe ser jag att det är en gammal man.

    En grön arméjacka hänger som en stor filt över hans tunna kropp. Skägget är tovigt och smutsigt. Han stannar upp framför en nedfallen kokosnöt och plockar upp den med båda händerna. Våra blickar möts. Han höjer kokosnöten med ett leende och ropar något på kreol. Jag skålar i luften. I Miami är livet en fest.
    För oss som har pengar i fickan.