Sagolandet Island smälter

Snöskotern lutar kraftigt åt höger. Jag gör som guiden sa vid genomgången för en halvtimme sedan, jag pressar mig så lugnt jag kan åt vänster för att inte kantra. Råkar ge mer gas, motorn rusar och skotern sprätter iväg. Styr lite okontrollerat åt vänster uppför sluttningen, skotern kränger till och far över kanten, därefter puttrar den åter fram på horisontellt underlag. Jag pustar ut. Inte för att jag hade dött, eller ens slagit mig om skotern tippat över, men det hade varit oerhört pinsamt att försöka förklara vad som hände för de spanska, amerikanska och italienska turisterna som kör framför mig i den långa raden av skotrar. Och för Bobo, guiden som kör längst fram.
– Nära ögat där, säger han och tittar på mig när vi stannar en stund senare.
Han ler och pekar på sina backspeglar.
– Jag har koll på er hela tiden.
Snöskotersafari på Vatnajökull. Om man varken tänker efter eller lyfter blicken kan det nog jämföras med att köra skoter i Sälen vintertid. Det är roligt och vitt. Att man far runt på Europas största glaciär har man ingen uppfattning om eftersom det bara går att greppa Vatnajökulls omfattning från ett flygplan. Men om man tänker efter är det otroligt. Under skotern är isen upp till tusen meter tjock och lyfter man blicken ser man hur en femtio meter djup glaciärspricka öppnar sig en bit bort och man ser också hur nära havet är. Det var det jag gjorde när skotern höll på att slå runt.

Bobo tar av sig hjälmen och torkar svetten ur pannan. Solen skiner och Vatnajökull gnistrar.
– Ni har tur, säger han. Det har regnat i två veckor, och i morgon ska det visst bli regn igen. Där nere ser ni förresten Höfn.

Jag kisar åt det håll han pekar och långt där borta, nedanför de branta bruna bergen ser jag några vita prickar som är fiskebyn Höfns bebyggelse. En av prickarna är glaciärmuseet där jag i går hörde den danska kvinnan säga till sin man: “Det är bisarrt att så mycket is kan smälta så snabbt”.

Reykjavik. Det är här resan börjar. Sitter på en plasttunna på den lilla fiskeserveringen Sægreifinn och äter obeskrivligt god hummersoppa. Det doftar svagt av fisk här inne och genom den öppna dörren kommer frisk salt luft från havet och hamnen. Sægreifinn har alltid legat i den här hamnbaracken, tidigare bara som fiskeaffär, men från och med i somras även som servering. Gubben som driver stället heter Kjaratan, en kortväxt väderbiten hes gammal fiskare. Det är han som fixar grillspetten, torsken och hälleflundran. Men det är inte han som gör den berömda hummersoppan.
– Nej, säger Agusta. Soppan är min och receptet är hemligt.
Jag tar ytterligare en sked, Agusta tittar fÙ�rväntansfullt på mig.
– Mmm, säger jag.
– Soppan börjar bli känd över Island, säger hon. Flera tidningar har skrivit om den.
Kjaratan går fram och tillbaka i sin lilla fiskeservering och ser nöjd ut mest hela tiden. Han kraxar oavbrutet med Agusta och fiskegubbarna som kommer in för att få lunch eller sällskap. Med mig pratar han inte. Hans engelska är dålig så utländska kunder får Agusta ta hand om. Ett gäng turister som nyss varit på valsafari i havet utanför Reykjavik, slår sig ner på en av bänkarna utanför dörren. De beställer inte val. Jag tittar på den uppstoppade sälen i taket och tycker att den kanske inte borde hänga där.

Flest restauranger per capita
Senare ett helt annat Reykjavik. Borta är gubbarna och hummersoppan. Det är september och den ljusa natten trotsar klockan som närmar sig elva. Huvudstaden har kastat sydvästen och klätt sig för fest. Jag vandrar gatan Lauvegur, som övergår i Bankastræti och till sist Auturstræti fram och tillbaka. Kvarteren jag trampar har förmodligen flest barer och restauranger per capita i hela världen. Öppettiderna är generösa, helger stänger stan sällan före klockan sex på morgonen, och det dricks en hel del sprit. Jag kan inte låta bli att undra varför det sups så mycket i Reykjavik. Och hur folk har råd att gå ut, Island är ju dyrt? Misstänker att är svaret på båda frågorna är detsamma: folk jobbar mycket. Beställer en whisky med is från Vatnajökull.
Tillbaka på hotellet där teven visar katastrofbilder från New Orleans. Skyddsmurar har brustit och orkanen Katrina har ödelagt stora delar av stan. Människor skriker ut sin förtvivlan i reportrarnas mikrofoner. Vädret är vår fiende. Jorden blir varmare, orkanerna värre och glaciärerna mindre. Island och New Orleans är närmare varandra än man kan tro.
Tar väg nummer 1, den så kallade ringvägen som går runt hela Island, ut ur Reykjavik. Kör åt sydost, genom det surrealistiska landskapet runt den lilla staden Hverageradi, där berg ligger utslängda som spetsiga sandhögar och marken är grön och svart av lav och lava. Här och var ryker det ur varma källor och luften luktar sulfat.

Ringvägen tar mig vidare in det gröna sagolandet nedanför glaciärerna Eyjafjallajökull och Myrdalsjökull på Islands södra kust. I turistbroschyrerna kallas området Njals land eftersom det är här stora delar av Islands mest omtalade saga, Njals saga, utspelar sig. Här levde den fridsamme Njal och hans bäste vän, den tuffe Gunnar, sina liv i slutet av 900-talet. Här utspelades familjedramer som får såväl Shakespeare som Norén att blekna i jämförelse och här utkämpades strider brutalare än något annat.
Huruvida de isländska sagorna, som tilldrog sig runt 1000-talet och ofta skildrar utvandringen till Island, vikingafärder, släktfejder och bittra rättsfejder, är sanna eller påhittade tvistar litteraturhistoriker om än i dag. Den vanligaste uppfattningen tycks vara att berättelserna är en blandning av historiska händelser och fiktion.
Oavsett vilket har sagornas bild av Island och islänningarna för alltid etsat sig fast i vårt medvetande. Den hårdkokta berättarstilen, helt befriad från översvallande uttryck och stämningsskapande naturskildringar, målar ett kargt, vackert och storslaget land. Karaktärerna är tuffa, fåordiga och omöjliga att få ur balans. Som till exempel Atli i Grettis saga Ásmundarsonar som när han fått ett spjut rätt genom magen sakligt konstaterar: “De är på modet nu, de där bredbladiga spjuten”, varpå han faller död över tröskeln. Eller som Vésteinn i Gisla saga Súrssonar som när en lönnmördare stöter ett dödande spjut i bröstet på honom säger: “Den tog.”

En nutida version av Atli och Vésteinn skulle kanske kunna vara den isländske fotbollsspelaren Gunnar Heidar Thorvaldsson, som efter att nästan fått ett öga utpetat av en motståndare sa: “Det tål jag. Jag är islänning.”
Nej, jag tror inte på att 2000-talets islänningar är som sagans. Inte heller inbillar jag mig att alla islänningar bär på samma egenskaper, men jag tror ändå att Hannah på studenternas turistbyrå i Reykjavik har rätt när hon säger:
– Vem som helst klarar inte av att bo på en ö vid polcirkeln där halva året är ljust och andra mörkt.
Den isländska sagans störste kändis – författaren, historikern, politikern Snorre Sturlasson – levde och dog i Reykholt drygt åtta mil nordöst om Reykjavik. Jag träffade honom för några dagar sen. Med en bok under armen står han rak i ryggen på sin höga piedestal framför Reykholts vitmålade skola och tittar ut över de bördiga åkrarna i Reykholtdalen. Han står mitt i den lilla byn som består av ett 20-tal villor, en gammal kyrka som inte används, en ny kyrka som används, ett hotell samt – precis som alla andra små samhällen på Island – en Essomack som i brist på annat får ta på sig rollen som byns samlingsplats.
Snorre var under 1200-talets första hälft en av Islands mäktigaste män. Han var hövding i flera landsdelar, utsedd av Norges kung Håkon IV Håkonsson som styrde över Island. Det var dock den norske kungens män som mördade Snorre i september 1241. Han utförde tydligen inte sitt jobb såsom konungen önskade.

Snorres pool
Snorres heta pool finns kvar i Reykholt, liksom en bit av den tunnel han använde när han gick mellan sitt bad och sitt hus. Man tror i alla fall att det är hans tunnel. Man tror också att det är grunden till hans gård man hittade för fem år sedan ett 20-tal meter från poolen och man tror att hans släktgrav finns på kyrkogården. Men man vet inte säkert. Sigrún Hjartardóttir på byns enda hotell vet i alla fall att man måste ta till vara minnet av Snorre.
– Det är det enda mord vi har här, så det måste vi vårda, säger hon.
Statyn framför skolan är för övrigt en gåva frÙ�n Norges kung Olav år 1947. Kanske hann samvetet ifatt till slut.
Men nu kör jag alltså genom Njals saga på sydkusten, förbi Hlidarendi där Gunnar mördades och förbi Bergbórshvoll där Njal brann inne tillsammans med sin fru och sina söner. Vägen går genom grönt jordbrukslandskap. Längre inåt land pekar den konformade vulkanen Hekla mot himlen och ute i havet slår vågorna mot Vestmannaeyjarnas kust.

Där Njals saga slutar byter Island skepnad.Vägen över lavafältet Eldhraun på södra östkusten är spikrak. Det går en kilometer utan att jag använder ratten, och flera mil utan ett möte. Det platta och kusligt öde landskapet, som de första kilometrarna var riktigt fascinerande, är efter två–tre mil in till döden enahanda. Och skrämmande. Vad händer om bilen brakar ihop? Hur länge måste jag i så fall vänta innan någon ser mig? Sätter mitt hopp till pricken på kartan som heter Kirkjubæjarklaustur. Där borde jag kunna träffa folk, där borde jag kunna ta en kopp kaffe. Det är ungefär en mil dit. Två mil senare inser jag att jag Kirkjubæjarklaustur nog var de där husen jag blåste förbi för tio minuter sen. Inget fika, inga människor.

Bilen känns mindre och mindre för varje mil den tillryggalägger i det stora landskapet. Till höger kryper Atlanten allt närmare, till vänster växer bergen, de brun-gröna spetsiga, karga bergen. Och där, bakom bergtopparna och i dalgångarna ser jag Vatnajökull. En 8 400 kvadratkilometer (Gotland är 3 100 kvadratkilometer) stor platåis från vilken flera dalglaciärer löper likt en jättes fingrar ut i dalgångarna ner mot havet.
Vatnajökulls kalla oberäkneliga skönhet lockar och skrämmer på en gång. Färgen skiftar från glimrande snövit, till iskallt stålblå, sandbrun och sotsvart. Klippformade isväggar och djupa sprickor gäckar och fascinerar alla som ger sig ut på guidade turer över isen.
Under den kalla ytan döljer sig ett explosivt inre. Den senaste tidens mest förödande vulkanutbrott inträffade 1996 vid Grímsvötn, ett sjöområde under Vatnajökull. Is forsade fram med våldsam kraft och förstörde bland annat 19 kilometer av ringvägen som förbinder Reykjavik med landets östra delar, däribland en rad broar. De nya är byggda helt i stål, för att stÙ� pall för rusande ismassor.
Strax norr om en av de längsta stålbroarna ligger islagunen Jökulsárlón. Rena och klara isberg med över tusen år gammal is från dalglaciären Breidarmerkurjökull flyter omkring i lagunen som naturens egna konstverk. Förutom några tyska turister bredvid mig på den lilla serveringen vid lagunens kant, hör jag bara isen som knäpper, vattnet som skvalpar och små isnålar som klirrar i strandkanten. Bedövande vackert såklart, men också sorgligt. Den växande lagunen är ett bevis för att Breidarmerkurjökull krymper. Det har den visserligen gjort förr man aldrig så fort som nu. 1975 var lagunens yta åtta kvadratkilometer, i år är den 15 kvadratkilometer. Temperaturen stiger. Isen smälter.

Sedan början av 1900-talet har jordens medel- temperatur stigit med 0,6 grader, och av de senaste tio åren är nio de varmaste som någonsin uppmätts. Inget konstigt med det, anser en krympande falang inom klimatforskningen. De naturliga växthusgaserna påverkar klimatet så att vissa perioder är varma, andra kalla. Så har det alltid varit. Lejonparten av klimatforskningen säger dock vi i dag har en ökad växthuseffekt som till stor del är människans verk. För temperaturen stiger snabbt nu. En orsak är förbränningen av kol och olja som har ökat koncentrationen av koldioxid och andra växthusgaser i luften med 55 procent sedan industrialismens början.
Och tyvärr, även om vi skulle stoppa utsläppen i dag är skadorna vi hittills åsamkat atmosfären för evigt. Konsekvenserna går inte längre att stoppa, om 100 år är jorden mellan två och fem grader varmare. Det låter kanske inte så mycket men följderna blir dramatiska, inte bara på Island.
Varmare klimat för med sig fler och starkare orkaner, eftersom orkaner bildas när havsvatten avdunstar och krockar med kallare luft uppe i atmosfÙ?ren. Varmare klimat för också med sig att havsnivån stiger, dels på grund av att vattnet expanderar när det blir varmare, dels på grund av att smältvattnet från jordens glaciärer måste ta vägen någonstans. Enligt FN:s klimatpanel, IPCC, kommer havsnivån att stiga med 10 till 60 centimeter på 100 år, vilket är förödande för låglänta länder som Holland och Bangladesh.

Höfn är en liten oansenlig by med 1 500 invånare vid randen av Vatnajökull. En huvudgata som går genom byn ner till hamnen (Höfn betyder hamn), en liten shoppinggalleria med fyra–fem affärer, några smågator där barn spelar boll och flyger drake, ett bibliotek, samt några restauranger och hotell. Ingen jag träffar i Höfn vill bo någon annanstans. Inte Sigrún Kapitola till exempel. Hon jobbar på Höfns campingplats.
– Här finns gott om jobb, mest inom fisket men också inom turismen som växer. På sommaren räcker inte arbetskraften till.
Sigrún berättar att hon tar med familjen på skidtur på Vatnajökull några gånger om året.
– Bor man här är man uppe på isen då och då. Det är därför alla i Höfn har fyrhjulsdrivna jeepar. Här behövs sådana bilar på riktigt.
Willy på Restaurang Viking vill inte heller flytta. En 28-årig kille med snälla ögon som avslutar alla sina meningar med ett leende. Han är i och för sig aldrig uppe på Vatnajökull eftersom han är höjdrädd, men Höfn vill han inte byta bort.
– Jag jobbade som fiskare några år och bodde då i Grindavik utanför Reykjavik. Jag gillade det inte. Det var för mycket människor och bilar. Inget går upp mot lugnet här.
Han häller upp öl åt två av restaurangens fem gäster. Sen tittar han på mig igen.
– Min pappa dog i somras. Han var den yngste brodern.
Jag blir överrumplad och vet inte vad jag ska säga.
– Ehh, vad tråkigt, jag beklagar. Det måste kännas hemskt för dig.
– Ja.
Inte heller 18-årige Gunnar vill bo någon annanstans.
– Var skulle det vara? säger han och skrattar. I Vik? Har du varit där? Det är en håla. Där bor bara 300 personer.
Gunnar är stor och stark och den här kvällen märkbart berusad. Han dunkar sina väldiga händer i min rygg.
– Hey, the Swedish man! Ska du ha stryk?

På väg mot Vatnajökull
Han slutade skolan i förtid och jobbar nu som fiskare. Ute på havet i 30 dagar och hemma en vecka, så ser hans liv ut. För några månader sedan hade han änglavakt när han kraschade med sin rosa sportbil. Gunnar berättar hur han supit sig full när han fått reda på att hans bästa kompis låg med hans tjej. Ursinnig satte han sig i bilen och tryckte gasen i botten ut ur Höfn.
– Jag körde in i ett träd. Det var synd. Jag hade sparat länge till den där bilen.
Nästa morgon sitter jag i den fyrhjulsdrivna jeepen på väg upp mot Vatnajökull. Ska snart köra snö-skoter för första gången i mitt liv. Guiden Bobo pekar på det bruna berget utanför jeepens sidoruta.
– För 40 år sen gick Vatnajökull hit ner. Nu stannar den 40 meter längre upp. Om 1 000 år har Vatnajökull försvunnit, säger han och tillägger:
– Vi gråter när vi tänker på det.
Jag har inte hjärta att tala om för honom att om växthuseffekten fortsätter som i dag, har polarisarna och Grönlands isar smält om 1 000 år. Vatnajökull är borta om 200 år.

Guide Island

Resa dit

Iceland Air och SAS flyger från Stockholm, Göteborg, Malmö och Köpenhamn från cirka 4 500 kr. Från maj flyger också lågprisbolaget Iceland Express från Stockholm och Göteborg till Reykjavik. En biljett kostar från cirka 1 800 kr. researrangörerna Hekla Travel, Islandsresor, Vulkanresor Islandia och Christers resor säljer paketresor.
Resa runt
Hyrbil är enklast. De flesta hyrbilsföretagen finns på Keflaviks flygplats. Prislistor finns också på Reykjaviks hotell. Lägsta priset för en vecka med liten bil är 2 500 (Berg Car Rental, tel 577-60 50). Vanligast är att en liten bil kostar cirka 4 300 kr. Vill du ha en fyrhjulsdriven bjässe kostar det cirka 9 500 kr. Ett busskort runt ön kostar runt 3 000 kr.
Bo
Leifur Eiriksson, Skólavör∂usstígur 45, tel 562-08 00. Trevligt hotell nära Hallgrimskirkja i centrala Reykjavik. Enkelrum kostar cirka 1 600 kr under högsäsong (maj–sept), annars cirka 1 000 kr. Dubbelrum kostar cirka 2 000 kr (högsäsong) och cirka 1 300 (lågsäsong).
Borg, Pósthússtræti 11, tel 551-14 40, www.hotelborg.is. Reykjaviks äldsta hotell öppnade på trettiotalet. Fint art deco-hotel. Enkelrum kostar ca 1 900 kr (högsäsong) och 1 500 kr (lågsäsong). Dubbelrum kostar 3 300 (högsäsong) och 2 500 kr (lågsäsong).
Fosshotel Vatnajökull, Lindarbakki, Höfn, tel 478-25 55. Öppet maj–sept. Ligger en knapp mil utanför den lilla byn Höfn. Närmsta granne är Atlanten på ena sidan och Vatnajökull på den andra. Har 26 rum, alla med egen dusch och toalett. Här bodde filmteamet när James Bond-filmen Die another day spelades in häromkring. Enkelrum kostar 1 100 kr/natt, dubbelrum 1 250 kr. Under högsäsong (juni–augusti är priserna de dubbla.
Gistiheimilid Asgardur, Ránarslód 3, Höfn, tel 478 -13 65, www.horn.is/asgardur. Guesthouse vid hamnen i Höfn. 32 dubbelrum och 4 enkelrum. Dusch, toalett och teve på alla rum, annars inga extravaganser. Dubbelrum kostar 130 kronor, enkelrum 110 kronor. Frukost kostar 15 kr..
Höfn campsite, tel 478-10 00. öppet under högsäsong (mitten av maj till mitten av september). Det är tillåtet att campa här även under lågsäsong, men då ingår ingen service. Kostar 60 kr per natt.
Äta
Sægreifinn, Verúd 8 (vid småbåtshamnen), tel 553-15 00. Gammal fiskaffär som i somras gjordes om till enkel servering. Agustas hummersoppa är fantastisk.
Vid Tjörnia, Templarasundi 3, Reykjavik, tel 555-86 66, e-post vidtjornina@simnet.is. Att komma hit är som att komma hem till någon. Restaurangen är helt enkelt en lägenhet med hall och allt. Bara fiskrätter på menyn. En lunch kostar mellan 150 kr och 290 kr, en middag mellan 300 och 580 kr.
Kaffi Hornid, Hafnabraut 42, Höfn, tel 478-26 00, e-post kaffehornid@eldhorn.is. Bra kafé och restaurang med bland annat pasta, crêpes och fiskrätter. Stora portioner. De vanligaste huvudrätterna kostar mellan 230 och 420 kr. Förrätter kostar omkring 90 kr och räcker som lunch.
Restaurang Vikin, Vikurbraut, tel 478-23 00. Restaurang i Höfn med storbildsteve. Här äter familjen pizza på dagen och kvällen. Bar och dans på kvällar och nätter. På helger spelas livemusik.
Nöje
Nattlivet i Reykjavik Ù?r osannolikt med tanke på stans storlek. Området kring huvudgatan Lag och torget Læktorg är förmodligen världens bartätaste. Här följer några favoriter:
Oliver, Laugavegur 20A, tel 552-23 00. Skulle lika gärna kunna stå under rubriken Äta. Nyast, hippast och hetast i Reykjavik just nu. Stilrent och snyggt i två våningar. Restaurangen är på den rökfria nedervåningen, på övervåningen finns bar och lounge med soffor och bord. Ju senare på natten, desto mer bar och mindre restaurang.
Rosenberg, Lækjargata 2, tel 551-80 08. Klassiskt laid back-ställe i Reykjaviknatten. Här spelas jazz och blues och publiken är mycket blandad. På fredagar och lördagar spelas livemusik (ibland även på andra dagar). Har också en i jämförelse ganska billig meny.
Dillon, Galet rockställe där Reykjaviks egen rockfarmor Andrea Jönsdottir spelar rock från sextio- och sjuttiotalen.
Kaffibarinn, Bergsta∂astræti 1, tel 551-15 88. Chict kafé och bar som delägs av Damon Adler, sångare i det engelska popbandet Blur. Kaffibarinn tycks ha bättre hållbarhet än Blur som har sina bästa dagar bakom sig. Gästerna här bär omsorgsfullt utvalda second hand-kläder och är mellan 20 och 30 år. På dan rökigt kafé, på kvällen och natten medveten bar.
Sevärdheter/aktiviteter
Valsafari Reykjavik. Det finns två företag – Elding och Whale Watching Centre – och de ligger alldeles bredvid varandra i Reykjaviks hamn. Deras program är identiska; turen tar cirka 3 timmar och avgår klockan nio på morgonen och ett på eftermiddagen. Priset skiljer dock något: Elding tar 3 700 kr för vuxna och 1 600 för barn (7–15 år), medan Whale Watching Centre tar 3 800 kronor för vuxna och 1 500 kronor för barn. Barn under 6 år är gratis hos båda.
Skaftafell National Park: tel 478-16 27 (informationscentret). Skaftafell är Vatnajökulls sydligaste del och nationalparken Islands största. Den ligger ca 30 mil från Reykjavik och 15 mil från Höfn.
En tur på Vatnajökull. Glacier Jeeps (tel 478-10 00, www.glacierjeeps.is) i Höfn ordnar glaciärturer med jeep (950 kr) eller snöskoter (1 200 kr). Det är dyrare jämfört med liknande turer på andra glaciärer på Island, men så är också Vatnajökull störst. Äventyret tar ungefär tre timmar, varav en timme går åt till att åka jeep upp till och ner från glaciären, och 30 minuter till ombyte och skoterlektion. Alla utflykter går att boka på busstationen och campingplatsen i Höfn (se ovan).
Jörlasarlon: Lagun vid foten av den del av Vatnajökull som heter Brei∂amerkurjökull. Stora och små isberg flyter runt i det kristallklara vattnet. Här spelades vissa scener i James Bondfilmen Die Another Day in. Även filmen Tomb Rider spelades in här.
Internet
icelandvisitor.com. Allmän information om Island.
www.visiticeland.com. Isländska turistbyråns hemsida.
Guideböcker
Iceland, (Rough Guide). Bra informativ och lite roligare än Iceland (Lonely Planet).

Läs också:
Rida på Island

---

Text: Per Johnsson • 2006-03-19
Island • Restips • Reykjavik