Harlem står på tur

Det finns hjälp för den hårlöse hos Veronicas Beautyrama på Frederick Douglass Avenue. “If you can’t grow it, Veronica will sow it, and no one will know it.” Och inte bara här. Antalet hår- och skönhetssalonger in da Harlem-hood är legio. Mestadels drivna och besökta av västafrikanska kvinnor, alltid med dörrarna på vid gavel, gränsen mellan inne och ute är oväsentlig.

Från ett hektiskt och trångt Midtown Manhattan några tunnelbanestationer bort är man plötsligt som på besök i en amerikansk småstad. Breda boulevarder där den heta höstsolen leker fritt, gott om plats att gå på. Mycket himmel och inte så mycket folk. Tempot är långsammare, här möter man få av de där stressade ansiktena med blickarna fästa långt i fjärran. En kille med baggy jeans och svarta adidasdojor sitter i det öppna skyltfönstret till en elektronikaffär, LB kallar han sig och har växt upp i Europa. Han kan intyga att något hänt med Harlem de senaste åren.

– Det har ryckt upp sig, från att ha varit fattigt håller det på att bli jättepopulärt. Många vita flyttar hit, det är bra att befolkningen blandas. Säkrare har det blivit också. Baksidan är väl att hyrorna blivit mycket högre, jag betalar 1 200 dollar i månaden för mitt lilla kyffe i ett brownstonehus här i närheten. Många som vuxit upp här har inte råd att bo kvar utan måste flytta.
Ganska nyinflyttad i området är Marcus Samuelsson, vår meste kockstjärna i usa. Han bodde i Midtownsmeten förut men tröttnade på hetsen och den obefintliga kvarterskänslan, så Harlem kändes helt rätt. New York är för övrigt hans hemstad sedan nio år tillbaka.

– Den här staden håller på att bli som London för turisterna, man åker hit flera gånger. Då kan man också lära känna stans andra ansikten, fördjupa sig mer i maten, kulturen. Här i Harlem finns verkligen både och, säger han.

Och turisterna håller på att återupptäcka traditionstyngda Harlem, där den afroamerikanska kulturen exploderade i sin rikedom på tjugo- och trettio-talen. På 1800-talet byggt som förort för vita på väg uppåt, men de senaste årtiondena plågat av förfall, kriminalitet och droger. Inget frestande turistmål, precis. Men befolkningen i The Big Apple sväller, och någonstans måste människor ta vägen när hyrorna i Mid- och Downtown blivit högre än själva husen. Investeringarna i Harlem märks, det byggs, renoveras, öppnas affärsverksamheter, bubblar i kulturlivet. I Morningside Heights tronar Columbia University. En växande välmående svart medelklass har börjat flytta in, men som LB konstaterade; även fler vita.

Efter att ha kryssat mellan cementblandare och uppbrutna gatstenar, når jag 116:e gatan med sina afrikanska restauranger och butiker. Området kallas även för Little Senegal, och ett av dragplåstren i matväg här är just senegalesiska Africa Kine. Själva restaurangen ligger en våning upp, i entrén är det lunch-take away genom ett smärre hål i väggen, väggarna är gröna och det doftar välkryddad kyckling. En man sitter och äter vid ett litet bord direkt ur en folielåda, han har släktingar i Göteborg säger han.
En av servitriserna en trappa upp guidar genom menyn, säger att businessfolket från Midtown gärna kommer hit för att äta på helgerna.
– Vita gillar afrikansk mat. En favorit här är Thiebu Djeun, det är fisk kokad i tomatsås, och de nästan gråter för att det är så gott.
New York är överhuvudtaget synonymt med bra mat. Däremot inte med trottoarserveringar. Inte heller kaféer, det är mer ett europeiskt fenomen. Här är det deli’s som gäller, men kafékulturen börjar komma så smått, vilket espressohaket Settepani Bakery på 120:e gatan är ett bevis på. Leah Abraham och hennes italienske man öppnade stället för tre år sedan, då stod folk bara och gapade, berättar hon:

– Varför i hela friden ska man sitta ute och äta, var standardkommentaren. I början var det tufft, men nu har vi lärt känna de som bor här i området och många tycker det är skönt med ett ställe där man bara kan sitta ner, utan att det nödvändigtvis måste vara med alkohol.
Harlems kommersiella puls bultar starkast på 125:e gatan. Kommer man hit en tidig morgon kan man beskåda konstnären Frank Gaskins fantastiska muralmålningar innan affärernas inbrottssäkra plåtfasader rullas upp. Eller efter stängning, när de helt plötsligt dyker upp igen.

Längs hela 125:e trängs den västafrikanska kulturen med stora kedjor som Starbucks, Subway Pizza och Old Navy. Skyskraporna lyser med sin frånvaro. Och till skillnad från det busy Downtown samsas rörelsen av människor på väg, med det stillastående, småpratande. Tumlar nästan rakt in i en grupp bastanta afrikanska kvinnor i matchande kjolar, blusar och hårdukar. De inspekterar sakkunnigt utbudet av peruker och hårförlängning i ett skyltfönster – våfflat, rakt, ebenholtsfärgat eller nästan rosa – take your pick.

Stressade människor med mobiltelefonerna inklämda mellan axel och öra, kvinnor som får håret fixat i godan ro. Det luktar avgaser, varma kryddor och hårvårdsprodukter. På ett pyttelitet träbord står en massa plastjox till försäljning. Jag köper en fullständigt meningslös groda i plast för en dollar, bara för att mannen bakom bordet är så vänlig.

Vill man veta något om den afroamerikanska kulturhistorien är det till Studio Museum man ska gå. När museet öppnade 1968 var det landets första i sitt slag för afro-amerikansk konst. I dag erbjuder man konstutställningar, litteraturkvällar, arkitekturvandringar, film och workshops. Vissa fredagar är det även bar och dj på innergården. En av de mest välbesökta utställningarna när jag är där är hrlm:pictures, som blandar bilder från Harlems betydelsefulla förflutna med alster tagna av dagens unga Harlemfotografer: några ungar i stora shorts leker i en pool, ett träd där folk kastat upp skor, ett par svarta biker-tjejer på sina vrålåk.

– Studio Museum har alltid varit betydelsefullt både för Harlemborna och de lokala konstnärerna. Fast visst händer det mycket i Harlem just nu, det kommer mer och mer folk utifrån, konstaterar museets pr-manager Ali Evans.

Som i samma andetag ifrågasätter att Bill Clinton blivit så uppmärksammad bara för att han flyttat sitt kontor till 125:e gatan.

– Men var är han? Han kunde gott visa sig mer här i Harlem, det skulle betyda en hel del.
Det börjar bullra i magen. Soulfood, den amerikanska Söderns välsmakande kök med kyckling, ockra och yams är också typiskt Harlem.

På Amy Ruth’s är det nästan fullt, men det finns ett ledigt bord precis vid kassadisken. Trots prägeln av busy stamställe är atmosfären varmt välkomnande, insvept i ett sorl av röster och dämpad jazzmusik. Servitrisen tar sig tid att förklara menyn och rekommendera. Väljer southern Alabama’s curried chicken med collard beans, potatismos och friterad ockra. Och jo, det är sant. Riktigt bra mat får en nästan att börja gråta.

---

Text: Redaktionen • 2006-03-20
Restips • USA • New York