Annons
Annons
Redaktionen

Redaktionen

Indien

Vagabond i Sri Lanka och Indien

Lunch med matgudinnan – 2006.05.29 Hon ser på mig med stel blick, rör inte en min. Hon har en blomstergirlang runt halsen och hennes ögon lyser av guld. Hon heter Annalakshmi och sitter mitt emot mig när jag äter lunch. Hon är inte av denna värld, utan en vackert snidad gudinna – och centralgestalt på

Text: Redaktionen • 2006-05-22 Uppdaterad 2021-06-23

Lunch med matgudinnan – 2006.05.29

Hon ser på mig med stel blick, rör inte en min. Hon har en blomstergirlang
runt halsen och hennes ögon lyser av guld.
Hon heter Annalakshmi och sitter mitt emot mig när jag äter lunch. Hon är
inte av denna värld, utan en vackert snidad gudinna – och centralgestalt på
restaurangen, templet och välgörenhetsorganisationen med samma namn. För i menyn står det: Detta är inte bara en restaurang, “it¹s the homeage of She”.
Och She, det är Annalakshmi.

När man äter lunch på Annalkshmi Restaurant i Chennai betalar man ganska
mycket. Mycket för att vara i Chennai. Men maten är gudomlig förstås. Och
miljön ser ut som en etnisk indisk dröm med mörka snidade trämöbler,
miniatyrteckningar på sidentyg på väggarna, gudastatyer i nischer och en
fontän med flytande vita blommor.

Och man äter med extra gott samvete. Alla som jobbar här är lärjungar till
en guru. Gurun heter Swami Sivananda Saraswati. Ett ganska typiskt
guru-namn. Mannen som lystrade till detta namn ­ han är död nu ­ hette
förstås nåt helt annat från början, men bytte namn när han upptäckt en ny
inre värld, skaffat sig efterföljare och öppnat ett ashram i den heliga
staden Rishikesh, där floden Ganges flyter ner frÙ�n Himalaya och ut på den
väldiga nordindiska slätten.

Nu lever hans namn vidare i stiftelsen Siva Shananda. Allt överskott från
den här restaurangen och stiftelsens andra resauranger i Malaysia, Singapore
och Australien går till sjukhus, sjukstugor och kulturcenter i Indien och
Sydostasien. De är till för de allra fattigaste, de utblottade.

Restaurangen i Chennai är en omåttligt populär samlingsplats för stadens
inflytelserika och berömda. De som kan spendera 60-70 kronor på en lunch och 150 kronor på en middag. Inte så dyrt? tänker du. Men, i Chennai är det
dyraste du kan äta utanför lyxhotellen.

Det blir pengar över med andra ord – och stiftelsen kan leva upp till sin
devis: vi tjänar de rika, likväl som de fattigaste fattiga.

Ingen av servitörerna är restaurangutbildade, kockarna har inte lärt sig
yrket professionellt. Nej, de, är volontärer med helt andra jobb vid sedan
av. Doktorer, journalister, hemmafruar, pensionärer, studenter eller som
en av kyparna säger: här lagas maten av mödrar, mostrar och farmödrar. Alla
jobbar de gratis. De tjänar Annalakshmi – och den gudomliga välgörenheten.

Vid mitt bord serverar en stolt hemmafru, en mullig kropp i en röd sari,
näsan i vädret, bestämd och respektingivande. Ingen man kör med. En matrona.
Hon serverar mig dagens lunch. En plåtpricka med ett bananblad på och åtta
små silverkoppar med vegetariska röror. Till det paratha och chapatti,
biryaniris, vitt ris och citronrisnudlar, papadam och sex sorters pickles.
Det ser fantastiskt ut och smakar ännu bättre. Men, min matrona ser att jag
ännu inte rört tre av rörorna.

– Du måste smaka allt, säger hon och ser sträng ut, tillräckligt sträng för
att jag utan att tänka efter omedelbart gör som hon säger.

– Nå? insisterar hon och väntar på min kommentar.

Jag behöver inte vara falskt artig: utan himlar med ögonen och tittar upp in
i hennes stränga ansikte, och säger:

– Fantastic!

Då får jag det första leendet.

– Ja, sån här mat får man vanligtvis inte på restaurang i Indien. Det här är
sån mat vi lagar hemma.

Hon kommer tillbaka med olika rostade frön och pulver gjorda på spenat och
linser och häller på mitt ris.

– Rör om med fingrarna, befaller hon.

Jag lyder omedelbart. Tittar på henne och förstår vad hon väntar på.

– Mycket gott, säger jag.

Då får jag dagens andra leende. Sedan går hon. Bara för att vara tillbaka
med fler smaksensationer som hon häller på min bananbladsdekorerade
plåtbricka. Och hon fortsätter att kräva en omedelbar reaktion. Soppa nummer två , ett glas med en röd buljong – har jag inte rört, orkar inte. Då säger hon.

– Jamen, du måste smaka.

Min uppfordrande matmor går in i köket. Jag tittar in i gudinnans stela
guldansikte och funderar på vem hon kan vara. Annalakshmi stirrar ut i
lokalen, snett till höger om min axel. Då är min matmor tillbaka.
– Vem är hon den där Annalakshmi? frågar jag.

– Vet du inte det? Säger min matmor.

– Nej, ingen aning, I am from Sweden.

– Matgudinnan. Hon är matgudinnan, säger hon barskt och går in genom
svängdörrarna till köket ­ denna gång utan att bjuda på ett leende.
(Per J Andersson, Chennai, Indien ­ 2006.05.29)

Gudinnan med fiskögonen – 2006.05.28

Föreställ er att den egyptiska kulturen från faraonernas tid hade överlevt till i dag. Tänk er att kulten vid templen i Luxor och sfinxen och pyramiderna i Giza hade pågått utan avbrott sedan tusentals år tillbaka och utövats, praktiskt taget oförändrad av nya läror.

Då har ni en någorlunda korrekt bild av kulten i Shri Meenakshi-Sundareshwarar-templet
i Maduari i Sydindien. Varje dag strömmar minst 15 000 besökare till tempelkomplexet, ett av de största i Indien. De kommer för att låta sig imponeras av allt det vackra och för att be och få välsignelse av Shri Meenakshi, en sydindisk uppenbarelseform av Parvati (Shivas fru) och Sundareshwarar, en variant av Shiva. Men här är ordningen feministiskt korrekt: man ber först till Meenakshi, hon är både vackrast och viktigast, har mest makt, är den man räknar med, och först därefter till hennes make, alltså Shiva. (En möjlig förklaring: Sydindiens dravidiska kultur har matriarkala traditioner, till skillnad från den nordiniska, indo-ariska, som från början är patriarkal.) Men varför är hon vacker, hur gestaltas det? Jo, hon har fiskögon, brett sittande, som är ett gammalt sätt att visa att en kvinna är attraktiv. Det ansågs väl helt enkelt snyggt förr i tiden.

Staden Maduari lever upp till myten om Indien många gånger om. Smala gator kantade av kiosker med bananklasar och juicefÙ�rsäljare med prydligt uppradade granatäpplen på blå trähyllor – och cyklar, kor, cykel- och mopedrikshor inkrånglade i svårlösta trafikknutar. Över allt en doft av koskit, blomgirlanger och rökelse och mellan allt hundratals skräddare – en specialitet här i stan – som jagar de få turister som vågat sig hit under årets hetaste månad. Jo, jag föll till föga och beställde en Nehru-skjorta. Skräddaren skulle ha 30 kronor för att sy upp den efter mina mått. Leveranstid: 4 timmar. Inför detta förbluffande attraktiva erbjudande kom jag av mig och tappade lusten att pruta.

Jag dricker ett glas med rykande chai i ett gathörn och läser på i en liten skrift om stan. Madurais historia går tillbaka till århundradena före Kristus. Under Pandyan-kungarnas dynasti, som varade i över 1 000 år, bedrev staden/kungariket handel med antika Grekland och Romarriket. Kulten i templet är ännu äldre och går tillbaka till de vediska riter som introducerades i Indien från 1500 f kr och framåt.

Men allt det där om att det är så gammalt är egentligen inte så imponerande. Det som imponerar på mig är den obrutna traditionen från då till nu. Som om grekerna fortfarande bad till Poseidon, italienarna fortfarande bad till Apollon och skandinaverna fortfarande bad till Tor.

Tänk er om Stockholm vore Madurai: då skulle det inte ha stått ett kulturhus vid Sergels torg i City, då hade det där legat ett en kvadratkilometer stort tempelkomplex där – med tusentals gudafigurer, och i mitten, i det allra heligaste rummet (stängt för alla med kamera och alla som inte bekänner sig till asa-tron) skulle Tor, Oden och Frej trona, indränkta i oljor, målade med röd färg, omgivna av eldar.

Strax efter soluppgången traskar jag runt Shri Meenakshi-templet. Går vilse – för att jag vill gå vilse. Det är en del av charmen. Det är så mycket att man inte kan ta in allt – inte som fakta. Det skulle bli långa listor, uppräkningar av gudarnas namn, intrikata äventyr, frigjorda kärleksrelationer och invecklade släktförhållanden. Det orkar man inte med, inte i den här hettan. Men som fysisk upplevelse går det bra. Jag stoppar undan guideboken och irrar med vidöppna ögon.

Jag andas in dofter från de kampferflammande oljelamporna. Jag tittar på alla tusentals snidade små demoner och gudafigurermålade i bjärta färger, figurer som pryder templets gopuras, 40-50 meter höga pyramider. Jag lyssnar på den trancendentala tempelmusiken. Jag lägger en rupie i snabeln på en av tempelelefanterna, som har svastikor målade på öronen, och får en mjuk snabelpuff som tack på mitt huvud.

Jag stannar vid en av de många donationsboxarna. Trots att templen i Tamil Nadu är statligt finansierade vill man ha pengar, mer pengar. I vilken form som helst. På en skylt står det: “All credit cards are accepted for donations”.

Här finns också en hall där man varje dag serveras gratis lunch till alla som vill ha. På en skylt står det att det är möjligt tack vare delstatens högt ärade chefsminister. Man kan bidra även här. Om du donerar 20 000 rupier (circa 3 500 kronor) kommer maten att delas ut en gång om året för överskådlig framtid på en särskild dag, som donatorn bestämmer. Kanske din födelsedag, kanske din bröllopsdag, förslår informationstavlan.

Tänk dig: I dag delar vi ut ris och curry till er alla eftersom det just det i dag är Mr Per Anderssons födelsedag. Och så kommer det att pågå i 10 år framöver. Man skulle bli en legend, en levande myt i stan – och alla skulle fråga sig: Vem är denna Mr Andersson? Kanske en av harappacivilisationens, Indusdalens, gamla kungar?

Har du inte råd kan du för all del nöja dig med att donera en tiondel, 2 000 rupier. Det räcker till att dela ut mat till 250 människor på en enda dag, en dag du väljer. En budgetvariant för indisk lägre medelklass och västerländska ryggsäcksresenärer.(Per J Andersson, Maduari, Indien – 2006.05.28)

Vishnu är död – 2006.05.27

En av de mest spännande upplevelserna med att resa är att få höra andra röster och åsikter och se på konflikter ur andra synvinklar än dem man är van med.

Jag sitter på ett kafé i stadsdelen Triplicane i Chennai och dricker traditionellt sydindiskt Coorg-kaffe, som har har en stark, bränd smak och serveras med varm mjölk, en smak som skulle kunna få vilken kaffeälskande italienare som helst att förvånat konstatera att Italien när allt kommer omkring kanske inte har världens godaste kaffe. Och jag läser i en indisk tidning om världens enda hinduiska kungadöme. Vad kan artikeln handla om? Indien? Fel! Indien är inget hinduiskt kungadöme, utan en sekulär republik.

De senaste hinduiska kungadömena i nuvarande Indien, till exemnpel Chola- och Vijayanagar-rikena, upphörde att existera för 400-500 år sedan, ungefär när de europeiska kolonisatörna landsteg I sin jakt på kryddor och andra råvaror.

Svaret är: Nepal. 1962 utropade kung Mahendra Nepal till ett hinduiskt kungadöme. Det innebar för all del inte att Nepal var en fundamentalistisk teokrati. Det rådde hela tiden religionsfrihet och landets muslimer kunde till och med få statsbidrag för att göra sin haj, pilgrimsresa till Mecka.

Men häromdagen försvann jordklotets sista hinduiska kungadöme. Blev det braskande rubriker i de stora västerländska tidningar om denna historiska händelse? Jag tror inte det. Den nuvarande kungen, Gyendra, son till Mahendra, gick i alla fall med på att förvandla landet till en konstitutionell sekulär stat, som ett led i de reformer som maoistgerillan och den demokratiska rörelsen krävt.

“Vishnu är död”, lyder en rubrik i det indiska nyhetsveckomagasinet Outlook. Vad betyder det? Jo, kungen av Nepal sågs som en inkarnation av Vishnu, upprätthållaren i den hinduiska treenigheten, trimurti (Brahma, Vishna, Shiva). Såväl pappa-kung Mahendra som nuvarande kung Gyendra såg till att leva upp till myten. De kunde framträda i en förgylld vagn utformad som en månghövdad kobra, precis så som guden Vishna brukar avbildas.

Så blir Nepal, precis som Indien, en sekulär stat. Då är väl allt frid och fröjd? Nej, inte riktigt. Nepals hindunationalister, en militant folkrörelse, protesterar. De ser övergången till en sekulär stat som en konspiration mot Nepals nationella identitet och anar kristna (läs västerländska) påtryckningar.

Dessutom var det protester i Indien häromdagen. Det var anhängare till det hindunationalistiska oppositionspartiet BJP som brände bildäck i vrede för att grannlandets kung klivit ner från Vishnus kobra-tron och blivit en alldeles vanlig världslig kung.

Jag beställer mer kaffe och läser vidare i Outlook. Häromdagen uttalade sig påven Benedict XVI kritiskt om att vissa indiska delstater – framför allt de som styrs av BJP – har begränsat möjligheten för indier att konvertera till kristendom. Att låta omvända sig har bland annat varit ett sätt för lagkastiga och daliter att ta sig ur sin låga position i det hierarkiska hinduiska kastsystemet. Ett skäl för att inte låta indier omvända sig mera är att missionärer, påstår en del, lockat över folk till Jesus Kristus med ojusta metoder, med löfte om pengar och materiella ting.

Indiska regeringen ilsknade till över påvens uttalande. Regeringen sa att Indien har en tydlig distinktion mellan å ena sedan de religiösa institutionerna och å andra sedan staten – och att man inte propagerar för någon religion över huvud taget (vilket inte stämmer när det gäller delstaten Tamil Nadu, som har statliga tempel, se min rapport från Tiruchirapalli).

I Indien finns alla världsreligioner och de existerar sida vid sida sedan tusentals år, under full religionsfrihet. De första kristna proselyterna dök upp redan århundradena efter kristus, som ett resultat av Tomas Tvivlarens missionsresa österut och förmodade ankomst till dagens Sydindien år 52 e Kr. Ungefär så sa indiska regeringen till påven, som man trodde inte hade läst på.

Tvärtemot den vanliga västerländska uppfattningen om religion i Indien har många religiösa indier faktiskt en mer liberal syn på sin religion än vad många västerlänningar har. Hinduer dyrkar muslimska sufihelgon. En del muslimer och kristna besöker hinduiska tempel, särskilt de som bär på hopp om lindring från sjukdomar. Och i Tamil Nadu finns det till och med kyrkor dit också hinduer och muslimer kommer för att be (Jesus and Vishnu, same, same, but different).

Visst, BJP och de andra hindufanatiska organisationerna, som den militanta hinduiska frivillighetskåren (RSS) och Världshindurådet (VHP), är mer renläriga, mindre toleranta. Men deras agerande är snarare ett politiskt fenomen, ett uttryck för en känsla av att de andra religionerna breder ut sig – och att hinduismen måste försvaras. Framförallt handlar det om att mota tillbaka islam.

Allt detta har exploaterats av NJP, VHP och RSS och lett till fasansfulla kravaller mellan hinduer och muslimer. Men trots det är våldet undantagen, och samexistensen och blandningen av läror vanligare.

Världshindurådets ordförande, Ashok Singhal, var faktiskt överens med påven på en punkt häromveckan, läser jag i tidningen: islamiska jihads ambition att skapa fundamentalistiska teaokratier är ett hot mot religionsfriheten i världen, i Europa likväl som i Asien.

Förvirrande? Ännu mer förvirrande blir det om man tänker på att ordförande i Kongresspartiet, fortsättningen på Mahatma Gandhis självständighetsrörelse – symbolen för indisk nationalism, själv är … Hindu? Muslim? Sikh? Buddist? Nej, fyra gånger fel. Hon är katolik från … Delhi? Bombay? Calcutta? Fel igen. Hon kommer från – Italien.
(Per J Andersson, Chennai (före detta Madras), Indien – 2006.05.27)

Ett levande helgon – 2006.05.26

I det jättelika tempelkomplexet i Sirangam pratar jag med prästen framme vid guden. Han är bra på engelska och förklarar vad jag ser.

– Får jag ta en bild på dig? frågar jag.

– Nej, nej, det är inte möjligt. Jag håller inte på med pengar, saker, fotografier och sånt.

– Inte?

– Nej, jag är praktiskt taget ett helgon. Ta inte illa upp, men tyvärr, ingen bild.

– Det är okej, jag förstår, svarar jag.

Utanför templet möts jag av man i höftskynke och bar överkropp och tre streck i pannan, tre streck som symboliserar Vishnu. Han ser mycket helig ut. Han vill att jag ska ta en bild på honom. Han sätter sig ner, blundar i en mediationspose och hummar “oum”. Jag tar en bild.

– Då vill jag ha pengar, säger mannen.

– Du är alltså inget helgon, skrattar jag.

Men han förstår inte och insisterar på ett bidrag.
(Per J Andersson, Srirangam, Indien, 2006.05.26)

Shiva och Vishnu online – 2006.05.26

Och regeringen kungjorde: alla hindutempel i tamilernas land skola hava en websajt. Skapelsens urljud – oum, oum – skola tillhandahållas till alla och envar via olika plug-ins, som Windows Media Player, Real Player och Quicktime. Och den kraftfulla tamilska tigerns skutt – symbolen för vår kulturs styrka – skola visa sig för människorna tack vare senaste version av Flash.

Ordern, som förstås inte var formulerad på fuskgammelsvenska utan på tamil och engelska, kom för ungefär tre år sedan. Den var utfärdad av Hindu Ara Nila Thurai, den myndighet i Tamil Nadu (= tamilernas land) som administrerar delstatens alla stora och mellanstora hindutempel. Till skillnad från i resten av Indien år nämligen hindutemplen här statliga och skattefinansierade.

Senthil Murugesan heter en ung dataingenjör I hjärtat av tamilernas land, i en stad med det tungvrickande namnet Tiruchirapalli. Så tungvrickande att stans invånare föredrar att säga Trichy, helst två gånger. Fråga: Where are you from? Svar: Trichy-Trichy.

Kort efter ordern om en internetsajt för varje tempel kunde Senthil skriva under ett lukrativt kontrakt. Han registrerade en webdesignfirma tillsammans med några kompisar, hyrde en lokal i utkanten av stan och satte igång med stor entusiasm. I dag designar han och hans sju anställda hemsidor åt 300 kunder i stan (och några i USA). Tempelsajterna är kärnan. Kolla till exempel in http://www.srirangam.org/ – den har Kavita, en av Senthils anställda, gjort.

Hur hittade jag Senthil? Jag googlade på Trichy hemma I Sverige för några veckor sedan och hittade en portal till stan. Jag skickade ett mail till sidans konstruktör om att jag var på väg till Trichy. Jag fick ett glatt svar: “I will be happy to assist you. See you in Trichy, Senthil”.

Nu har Senthil precis kommit på besök till mitt hotellrum för en pratstund och en kopp sydindiskt starkt kaffe. Mitt hotellrum är som en svit. Cirka 30 kvardratmeter med soffgrupp, kabelteve, luftkonditionering, och 24 timmars room service. Vad kostar då det? En förmögenhet? Inte alls, 130 kronor per natt – och då får jag dessutom dagstidningen The Hindu instucken under hotellrummsdörren i ottan.

Vi pratar om den starka tamilska kulturen och alla hindutempel. Tamil Nadu är något så ovanligt som en del av världen som lyckats bibehålla sin traditionella kultur samtidigt som man anammat ny teknik. Med en mer än 1000-årig oavbruten tradition av pösi, dans och musik, av en egen litteratur och sedan 50-talet också en helt egen tamilspråkig filmindustri, som nästan kan mäta sig med hindifilmindustrin, Bollywood. Samtidigt har internet, IT-företag och allmän modernisering kommit, men med få globala varumärken.

Att vara i Tamil Nadu känns som att vara i landet som den amerikanska kulturimperialismen glömde. När man zappar mellan de 59 kanalerna på kabelteven hittar man 57 indiska, flera av dem tamilska, och två utländska (BBC och CNN, men inte en enda västerlÙ?ndsk underhållningskanal).

Senthil har välstruken skjorta och byxor med pressveck, och ger ett propert intryck. Han utstrålar självförtroende. Han är 26 är, gifte sig i mars i år och har ett framgångsrikt företag, som han tror ska växa och bli dubbelt så stort på ett par år. Vad mer kan man begära? Livet ser ljust ut för honom.

Senthil går till templet varje fredag- och lördagskväll med, som sig bör, en bricka med blommor, rökelse och en kokosnöt, och ibland en knippe bananer och lite annat krims-krams, för att få den välsignad av prästen.

– Hur träffade du din fru? frågar jag.

– Via http://www.bharatmatrimonial.com/, svarar han.

– Va? Du gick in på en kontaktsajt, hittade en läcker, intressant tjej, mailade henne och så dejtade ni …

– Nej, nej, avbryter han. Mina föräldrar la ut uppgifterna om och en bild på mig. Likadant gjorde hennes föräldrar.

– Så det var inte kärlek på internet?

– Nej, föräldrarna skötte kontakterna. Det var arranged marriage online, svarar han.

Nästa dag besöker jag hans webdesignkontor i ett nybyggt hus som kallas Vinnyl Garden och ligger strax utanför stan. Först går jag fel, en trappa upp istället för rakt in till höger, och hamnar hos Vilambi Reddy, som driver ett e-handelsföretag som säljer vattenreningstabletter, örtsalva mot psoriasis och mjäll, myggnät … Jag hinner inte anteckna near Vilambi rabblar alla produkter, som har en sak gemensamt: lokala material, gamla traditioner, snygga förpackningar, ett modernt försäljningssätt.

Hade inte Senthil kommit och undrat vad jag hade tagit vägen hade jag nog suttit där än och lyssnat på Vilambi. Han skulle kunna sälja insektsgift till mig och jag hade tackat över äran att få vara hans kund. På något sätt förstår jag det indiska ekonomiska undret ett snäpp bättre när vi lämnar Vilambis kontor. Med hans framåtanda skulle man kunna få en ökennation att blomma på en liter vatten.

Senthil kör motorcykeln, jag sitter bakpå. Vi kör om lastbilskonvojer och jag känner fartvinden som en svettslåga i ansiktet (det är 39 grader i skuggan i dag, “a scorching, hot & uncomfortable day” som det stod i väderprognosen i dagens The Hindu).

Efter en halvtimme är vi framme vid Samayapuram-templet, dit tusentals pilgrimer kommer för att be om att bli botade eller slippa vattkoppor och andra koppsjukdomar. Vem ber de till? Jo, till den röda gudinnan, Mariamman, en uppenbarelse av Shivas fru, Parvati, som också kan visa sig som Durga och Kali.

Inne i templet är det hett och trångt, doftar det blommor och blast, glimmar det av guld, flammar eldar, luktar det svett och hörs mumlande böner. Vi slipper köa i den 100 meter långa mänskliga ormen som ringlar sig in till gudinnan. Vi får gå i VIP-ingången tillsammans med ett tiotal andra besökare. Väl framme vid gudinnan, som blodrött glänsande tronar mystiskt i det innersta mörka rummet, visar det sig att det också finns en VIP-VIP-ingång (double-VIP). För eskorterad av poliser visas en familj – mamma, pappa och tre tonårsdöttrar – förbi alla avspärrningar och får, till skillnad från oss single-Vip och vanliga, sitta ner framför gudinnan och får en extralång privat välsignelse.

Jag tittar på den yngsta av tonårsdöttrarna i VIP-VIP-familjen. Hon är kanske 15 år. Hon ser ut som om hon inte kunde bry sig mindre om ritualen. Till skillnad från mamman och storasystrarna, som har traditionella sarier, är 15-åringen västerländskt klädd. På hennes t-shirt står det “Soccer, the leading sport brand”. Färgpulvret som prästen häller i hennes kupade händer häller hon ut på marken och suckar tungt och himlar med ögonen. Storasystrarna kastar hela tiden blickar på lillasystern, blickar som säger: gör inte bort dig nu, skärp dig, livet Ù?r inte bara killar och fotboll!

När vi är klara med vår välsignelse av prästerna (händerna svepande över elden, sen mot ansiktet, som om man tvättade sig i lågornas rök, och färgpulver – dutt i pannan) frågar jag Senthil:

– Varför gick vi före de vanliga och varför gick den där familjen före oss?

– Pengar, svarar han och rycker på axlarna. De vanliga betalar inga rupier, vi betalade några rupier, VIP-VIP-familjen betalade många rupier. Templen Ù?r inte befriade från begäret och behovet, av pengar. Skattemedlen räcker väl inte, vad vet jag.

På väg ut snubblar jag nÙ�stan över två män och en kvinna som i dyblöta kläder rullar sig som mänskliga timmerstockar runt hela tempelområdet.

– Varför? frågar jag.

– Bara ännu ett sätt att visa vördnad och tillgivenhet, säger Senthil och kickar igång motorcykeln för en hisnande färd mellan lastbilar och vansinnestutande bussar tillbaka in till stan.

Postscriptum: Alla statliga tempel i Tamil Nadu har alltså en egen hemsida. En portal där du kan hitta dem finns på addressen http://www.tntemple.org/( Per J Andersson, Tiruchirapalli, Indien, 2006.05.26)

Vi tänder ett ljus för holländarna – 2006.05.24

– Vi tänder ett ljus för holländarna som för 400 år sedan byggde murarna runt Galle, säger Mrs Wijenayake.

Vi sitter i hennes vardagsrum i huset på Lighthouse Street i Galle, 50 meter från Indiska oceanen. Man hör havets vågor mullra när de slår in mot ringmuren, som klockan åtta på morgonen den 26 december räddade invånarna från den död och förstörelse som drabbade dem som bor utanför murarna.

Mrs Wijenayake och jag har träffats förut. För 20 år sedan. Då som nu bor jag i ett av hennes gästrum. Då som nu diskuterar vi lankesisk inrikespolitik. Det gör man gärna med henne. Under 80-talet satt hon i Galles kommunfullmäktige som representant för United National Party, det ena av Sri Lankas två stora politiska partier. Men 1996 la hon av – och lever sedan dess ett tillbakadraget liv i sitt hem, med ett vardagsrum vimlande av barn, barnbarn och internationella nattgäster.

Då, för 20 år sedan, njöt jag av att ha någon att prata med om konflikten mellan Sri Lankas regering – som domineras av singaleser – och minoritetsfolkgruppen tamilernas gerilla, Liberation Tigers of Tamil Eelam (LTTE). Tamiltigrarna slogs då som nu för en självständig, tamilsk stat på norra Sri Lanka.

Jag pluggade statsvetenskap på den tiden och läste allt jag kom över om konflikten på Sri Lanka. Men sådana samtalsämnen var det svårt att föreslå i backpackerkolonin vid Unawatana Beach. Den genomsnittlige ryggsäcksturisten var ointresserad av politiska konflikter. De flesta visste inte ens om att det pågick ett krig på den lilla ö som de befann sig på. Jag tyckte att det var höjden av ignorans.

Så Mrs Wijenayakes Guesthouse var mitt andningshål. Vi var inte överns, Mrs Wijenayake och jag; vi hade olika syn på det mesta. Jag tyckte att hennes parti var reaktionärt och jag försvarade tamilernas rätt att kräva en egen stat. Hon försvarade regeringen, som leddes av hennes parti. Därför blev det långa diskussioner i hennes kök, till sent på kvällarna. Långa stimulerande diskussioner. Jag somnade lite klokare varje kväll på Mrs Wijenayakes Guesthouse.

Nu sitter vi här igen i hennes vardagsrum och kommer igång med vår diskussion, som om det var igår vi sågs. Hon är nästan 70 år nu och änka (mannen dog 1993), men hon har behållit sitt flickaktiga skratt och sitt leende, som får hela hennes ansikte, hela hennes uppenbarelse, att utstråla ljus och medmänsklighet.

Jag tittar mig omkring i vardagsrummet. Det är sig likt: en kitchig stilblandning av rokoko och lankesisk-portugisisk kolonialstil. Jag andas in den mättade doften av fuktigt tyg, kokos och rengörningsmedel… ja, just så var det. Minnena kommer rusande emot mig.

Men nu är vi överens om det mesta. Nu häller jag med henne om att tamiltigrarna ägnar sig åt terror och borde nöja sig med en federation. Och när vi pratar om tsunamin finns det ju inget att gräla om, den står över ideologier.

– Även bland folk som bor innanför muren skördade vågen offer, berättar hon efter att tjatat på ett av sina barnbarn att gå och läsa skolläxorna. Några av dem som såg hur havet försvann efter första vågen promenerade ut på den torrlagda havsbottnen av ren nyfikenhet. Tänk, att få gå på havsbottnen! Men efter en halvtimme kom den andra vågen …

Monsunen har tagit paus i dag. Blå himmel, solsken. Jag och Jimutha Waraweena, kyparen som jag träffade igår på Amangalla Hotel, tar en riksha (trehjulig mopedtaxi) till Unawatuna, där jag tillbringade nästan en månad 1986. Det är västkustens vackraste strand: en bukt med ljus sand inramad av nigande kokospalmer, skyddad av ett korallrev med en färgstark undervattensvärld.

I rikshan pratar vi om turisterna. Indierna är den utan konkurrens största turistgruppen på Sri Lanka, och den mest impopulära, enligt Jimutha.

– De är otrevliga, behandlar oss nedvärderande, säger han.

– Jaså, säger jag, som har fördomar mot en helt annan nationalitet, tyskar, och hur de uppför sig på semestern utomlands (jag tänker på Phuket och Tropicher Biergarten, jawohl, med prostituerade kvinnor och en massa stadiga, högljudda tyska män …)

– Åh, tyskarna, de är bäst. Intresserade av människor och lokal kultur. Nyfikna, kultiverade. Alla som jobbar i hotellbranschen här föredrar tyskar och andra européer framför indier som gäster.

– Jaså, säger jag, som trodde att indierna, till skillnad från europeerna, liksom bara smälte in obemärkt i den lokala kulturen, som ju är så lik den indiska.

I Unawatuna känner jag inte igen mig. Men det beror på 20 års utbyggnad av hotell- och restaurangutbudet och inte på tsunamin. Där det 1986 var djungel och gräsmarker ligger i dag en turistby med internetställen, kaféer och hotell, som främst riktar sig till backpackers.

– Men vågen då? Hur kan det komma sig att allt ser så helt ut? frågar jag när vi klättrat upp till buddiststupan på berget för att få en översikt över bukten.

– Allt var förstört. Många dog här. Men nu är allt återuppbyggt, säger Jimutha.

– Så snabbt?

– Vi hade inget val. Om turisterna ska komma tillbaka.

I ena änden av stranden ligger en armada av skinande blanka splitternya fiskekanoter med glasfiberskrov – byggda med pengar från bland annat Österrike och Japan, vilket givarna sett till att markera med givarorganisationernas logotyper målade på kanoterna. Vad ska man kalla det? Aid branding? BiståndsvarumÙ?rkebyggande?

I skymningen tar jag tåget tillbaka till huvudstaden Colombo. Ett rasslande, skramlande, skakande tåg med rostiga fallfärdiga vagnar och en frustrerad lokförare som tutar oupphörligt för att göra spåret fritt från människor och djur.

Jag åker förbi några av de fiskebyar som praktiskt taget utplånades av tsunamin. Här har återuppbyggnaden inte gått lika fort som på Unawatuna Beach. Genom tågfönstret ser jag massiv förstörelse, som om vågen drabbade Sri Lanka i förra veckan – och inte för 17 månader sedan.(Per J Anderson, Galle och Unawatatuna, Sri Lanka. 2006.05.24)
[/h2]

Holländska murar räddade hel stad – 2006.05.23

Galle är en sliten historisk stad. Byggd av holländare. Muromgärdad på en udde i havet. Ett lankesiskt Visby. En gång i tiden med kanoner riktade mot Indiska oceanen, mot fientliga flottor som kunde äventyra kanel- och pepparhandeln.

Galles gamla stad står kvar än i dag, någorlunda intakt, men i ett sent stadium av förfall. Svartmögelprickig, flagnad, full av svarta fuktrinningar. Med mörka hål i väggen som rymmer murriga butiker, sotiga kiosker kiosker, slabbiga serveringar. Och jättelika baynanträd som hotar att spränga husväggar och knäcka tegeltak med sina livskraftiga grenar och lianer.

Men här finns ett gammal kolonialhotell, en morisk-orientalisk dröm, som skimrar i fläckfritt vitt. Den utgör en sådan kontrast till resten av gamla stan, anfrätt av 400 monsuner, att dess uppenbarelse känns utomjordisk, som en hägring. Amangalla Hotel (före detta New Oriental Hotel) – “steeped in history and colonial in style”. Ta en titt själva på http://www.amanresorts.com/ (klicka er fram till Sri Lanka, Galle, Amangalla).

I en stad där ett genomsnittsdubbelrum pa ett juste guesthouse kostar 75 spänn tar Amangalla 3 000 kr för ett standardrum, 9 000 kr för sviten.

Här sitter jag på verandan i skymningen och äter Sri Lankas dyraste rice and curry. En liten buffet med nio curries, papadam, fluffigt basmatiris, chutney, pickles som dukas upp på bordet framför mig. Pris: 200 kr. Ungefär tio gånger så mycket som en liknande måltid pa Mrs Wijenayakes Guesthouse, där jag bor.

Jag känner mig ensam. Men som tur är får jag sällskap av kyparen. Han heter Jimutha Ranaweena, är 24 år och praktikant från hotel- och restaurangskolan. Han såg min ensamhet och dröjer sig kvar vid mitt bord. Jag är mycket tacksam för hans närvaro.

Runtomkring oss tomma bord med vita dukar, fina, skira vinglas och rullade linneservetter med silverservettringar – allt under gnistrande ljuskronor som hänger ner från taket tio meter upp. Det är en miljö för en presidentbankett.

Inne i salongen hörs musik från en flygel. Mozarts 40:e symfoni. Ute i den tropiska natten hörs nattinsekter och ett avlägset åskmuller.

Jimutha berättar om sin brevvän i Sudertuba … in Sweden, yes!

– Va? säger jag.

Han upprepar.

– Va? upprepar jag.

Han skriver på en papperslapp. “Södertälje”. Aha!

Jimutha och jag pratar om tsunamin. Sri Lanka drabbades hårdare än alla andra länder, bortsett från Indonesien. Antal dödsoffer skrevs till någanstans mellan 70 000-80 000. Men Galles muromgärdade gamla stad klarade sig helt och hållet, trots att den ligger praktiskt taget i havet. Bara rännilar flöt fram längs Lighthous Street. På bottenvåningarna inne i husen gick man torrskodd. Hur kan det komma sig? Jo, den holländska 1600-talsfästningen blev invånarnas skyddsvall mot havets raseri.

Värre var det fyra mil norrut, mellan Hikkaduwa och Ambalangoda. Där slog vågen in med full kraft mot de oskyddade husen. Jag åkte förbi där tidigare i dag. Under en sträcka på en mil ser det fortfarande – 17 månader efter tsunamin – ut som Tyskland strax efter andra världskrigets slut. Inte ett helt hus. Men ruiner och bråte. Och mitt i förstörelsen rosa elementhus snabbuppbyggda av UNHCR.

Här hade det fullsatta morgontåget mellan Matara och Colombo stannat för att lasta curd (yoghurt) för leverans till huvudstaden. Klockan halv nio vällde den första vågen in, dränkte, massakrerade det stillastående tåget och 1 500 människor drunknade, krossades, klämdes ihjäl i sina kupeer.

– Horrible, sager Jimutha och tystnar, för vad mer kan man säga.

– Men skriv, fortsätter han efter en stund, att det mesta längs kusten, 80 procent, är återuppbyggt och att turisterna lugnt kan återvända.

Min ayrvedakur är över och jag dricker en öl till maten, kaffe efteråt och röker till och med en cigarett (tre no-no, enligt min ayurvedadoktor).

Jag följer inte doktorns råd och jag befinner mig på en ö av lyx. Jag njuter. Först skamlöst, men sakta kryper en annan känsla in i mig. Jag kan plötsligt inte befria mig från känslan av skuld, även om jag vet att den inte tjänar något till.

Men visst borde jag anmäla mig som volontär hos UNHCR i Ambalangoda och inte sitta här och spendera en lankesisk daglönares veckolön. Eller det är kanske det jag ska göra: jag ger ju Jimutha och hans kollegor jobb, inkomster.

Efter många resor i Indien har jag lärt mig att rationalisera sådana känslor och avfärda dem som allt för känslosamma yttringar, som leder till allt för enkla lösningar på allt för stora problem. Men nu bryts mitt försvar ner.

Nu spelar mannen vid flygeln i salongen Månskenssonaten och påminner mig om att det natten före katastrofen var fullmåne.

Annandag jul 2004, en söndag mitt i turisthögsäsongen, räknas därefter längs Sri Lankas öst- och sydkust som år noll. Precis som i Tyskland efter kriget. Händelser någorlunda nära i tiden refereras till som x år före tsunamin och x år efter. Jag tänker på den ohyggliga kontrasten, jag föreställer mig döda kroppar på stränderna, jag tänker på att denna första dag i den nya tideräkningen, bjöd på vackert turistväder, en slösande sol och en svag bris från Indiska oceanen, som vilken decembersöndag som helst, som om om naturen lättsamt, obekymrat inte förstått vad den ställt till med.

Jiumtha kommer tillbaka med mer kaffe (fjärde koppen, ett uppdämt behov efter ayrvedakuren) och avbryter mig i mina dystra funderingar.

– Jag är ledig imorgon förmiddag, säger han, då åker du och jag till Unawatuna (en strand fem kilometer sooder om Galle, extremt hårt drabbad av tsunamin) och ser hur långt återuppbyggnaden kommit, yes, ok?

– Javisst, det gör vi, svarar jag lättad.

Galle, Sri Lanka, 23 maj.

Monsunen mullrar, kobror väser på taket – 2006.05.22

Tio kobror som väser på taket till Barberyn Ayurvedic Resort. Men kobraljudet kommer inte ur giftiga ormgap, utan ur munnarna på mig och nio andra europeer som andas in med tungan rullad ut genom munnen. Det ser fånigt ut, som om vi sitter och grimaserar. Men det är en yogainandning och vi börjar inte fnissa; vi är djupt koncentrerade. Andas in (shshshsh), håller andan (knäpptyst), andas ut (tunga suckar).

Jag renar själen, jag renar kroppen.

– Purification, säger ayurvedadoktorn Wasana de Silva. Alla gifter måste ut. Och kroppens tre krafter – doshas – måste komma i balans. Mr Andersson, please, inga cigaretter och ingen öl.

Jag dricker ljummet vatten och äter hackade blad, bladsoppa, bönor, kvistar, groddar och nyfångad fisk. Jag blir masserad i oljor som ibland doftar lakrits, ibland rödbettor, ibland spenat, ibland kokos. Jag häller i mig beska ayurvediska mediciner och dricker örtteer som smakar kompost.
Vagabond i Sri Lanka och Indien

Om jag mår bra? Om mina nackmuskler, stela av för mycket jobb framför datorn – blir mjukare? Kanske lite. Men doktor Wasana säger att jag mäste ha tålamod. Hon är universitetsutbildad i såväl västerländsk som traditionell ayurvedisk medicin och vet skillnaden. Ayurveda tar tid. Veckor, kanske månader. Synd, jag stannar bara fyra dar. Jag får inte veta om kuren är framfångsrik.

Det är maj och monsun på Sri Lanka. Mullrande åska, tropiska skyfall och en luftfuktighet som bär på en mättad doft av kokos och jord, som får böcker att bli buckliga och tidningar att bli mjuka som tyg och sluta prassla.

Jag åker i en motorbåt uppför Bentota Ganga, en grön, trögflytande flod kantad av mangrove. Jag ser hotell förstörda av tsunamin och hör historier om döda turister och döda lankeser. Men här i Beruweela, halvvägs mellan Colombo och Galle, var dödssiffrorna låga. Färre än 100 döda. Illa nog, men den stora katastrofen inträffade söderut och längs östkusten där tiotusentals omkom.
Vagabond i Sri Lanka och Indien
En liten pojke vadar ut till vår båt med en krokodilunge i famnen. Jag tar en bild. Då släpper han ner den i båten. Bredvid mig en turist från Japan som hoppar upp vettskrämd.

– Crocodile dont bite, säger pojken upplysande, road över uppståndeelsen.

På stranden utanför ayurvedakliniken står unga killar som vill guida mig till tempel och kryddträdgårdar. De skrattar, skojar, vill göra sig vän med mig. Men det är så sorgligt. De vill ju bara en sak, dra in lite stålar. Jag förstår dem men vill verkligen inte bli guidad.

– Inte i dag, säger jag och får ett hoppfullt “Men i morgon då?” till svar.

En ung kille – max 22-23 år – med fjun pa hakan och håret i hästsvans säger:

– Ta mig med till Europa.

– Men jag ska till Indien.

– Ta mig med till Indien då.

– Vill du till Indien?

– Jag vill härifrån, tjäna pengar, det är så svårt här efter tsunamin.

När jag kommer tillbaka till kliniken hör jag kobror som väser pa taket. Yogagruppen har redan börjat. Måste skynda mig, måste rena mig. Inom mig hör jag doktor Wasanas sirligt uttalade “purification” som ett mantra.

Per J Andersson, Sri Lanka 22 maj


Text: Redaktionen • 2006-05-22
IndienRestipsSri Lanka

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top