• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Rhodos vita fläckar

    Rhodos låter lika förutsägbart som en Konsumbutik. Inget nytt under solen. En starkt lysande sol som 300 dagar om året brinner över blått hav och jordbruna höjder. Hit anländer en miljon turister varje år.

    Rhodos vita fläckar
    Tolvöarna, Dodekaneserna, är nästan Orienten, men fortfarande Europa. Asiens berg skymtar ofta som en högrest skugga på andra sidan vattnet. Kyrkklockor ringer i ryggen. Getter på rad. Luften full av lavendel och timjan. Essensen av östra Medelhavet finns här. Palmerna, havet, oliverna, vinet. En ö som ligger mitt i skarven mellan flera civilisationer.

    ÅLDERDOMLIG STAD.Rhodos finns minareter, katedral och synagoga, en ålderdomlig stad som i mångt och mycket påminner om ett komplett schackparti: torn, kung och riddare. Bortom murarna till vad som faktiskt är Europas största bebodda medeltida kärna möter Elli Beach som författaren Lawrence Durell kallade för öns bästa strand. Då han bodde här var den lika jungfrulig som Afrodite. Nu är Rhodos nordspets inhägnat av hotellbalkongernas Union Jack och billig frotté.
    Ön tillhör solen och gästerna. Så har det i och för sig alltid varit, åtminstone sedan antiken då Kallitheas hälsosamma källor rekommenderades av självaste Hippokrates. Långt före semesterflyg började pumpa charter har främmande tungomål studsat mellan gamla stans gränder.
    På 1300-talet anlände korsriddarna. Iland klev, precis som i dag, engelsmän, tyskar, fransmän och italienare. Iland klev, precis som i dag, högljudda män och trubbel. De byggde fästning, vallgrav och mur. De organiserade sig, drog på sig rustningar och stred mot islam. På nyårsdagen 1523 tog turkarna över. Rhodos blev ottomanskt, fick moskéer och sprödbakad baklava. Först 1947 hissades den grekiska flaggan. Då hade ön dessförinnan hunnit med ett världskrig och under Il Duces, Mussolini, ondsinta styre försetts med funkis och åttahörnig saluhall.
    På väg hem från stranden strosar jag genom detta mischmasch. Gränderna som sprätter iväg mot en labyrint av rosa tegeltak. Turistbutikerna där hylla upp och hylla ner fylls med taffliga vykort och saker som saknar innebörd. Men den som tror att Rhodos stannar vid detta har fel, väldigt fel. Historia och nutid tränger djupare än så.

    TURKISKT BADHUS. Värdshuset där jag bor ligger i en månghundraårig ottomansk byggnad. På övervåningen finns ett litet hamam, ett turkiskt badhus, där klart vatten strömmar ur små mässingskranar. Knarrande golvplankor leder ut till den avsats där grekiska rekryter, så fort de fått av sig sina armékängor, sätter sig med en liten enkel kaffekokare och ett knippe cigaretter. Strax nedanför, på den citrusklädda innergården, drar värdshusvärdinnans dotter på flödande turkiska upp planerna inför årets första sommarlovsdag.
    Rhodos gamla stad lever fortfarande sitt märkliga dubbelliv. Turisterna på en kant. Traditionerna runt hörnet. Den inhemska blandningen av folk och religioner börjar i och för sig tappa i kraft. De judiska familjerna påstås kunna räknas på en hand. De turkisktalande är något tusental på hela ön.
    – Tre årtionden till, inte mer, sedan är kulturen död, säger Mustafa som anländer till moskén på grön vespa och kliver in till en fredagsbön besökt av blott tre personer.
    Trots detta är gamla stan fortfarande en historisk kraftkälla. Ibland går jag vilse i gränderna. Ibland går jag mot fritt fall genom tiden och frågar mig ofta i vilket århundrade jag befinner mig, i stället för vad gatan heter. Trä hyvlas i halvdunklet till en liten verkstad. I svala stenhus sitter familjer samlade framför middagen. Allt sker öppet. Full insyn mot matbord och någon som redan ligger till sängs och har somnat ifrån den teve som brusar mot tolvslaget.

    MÅNEN ÖVER BERGEN. Det som gläder mig mest är möjligheten att promenera bakåt i tiden. Som nu. Månen har parkerat ovanför korsriddarborgen. I skenet glöder murarna som indisk alabaster. Det är natt över havet och jag tänker: i morgon drar jag mot något helt annat.
    Så blir det.
    Någonstans på södra Rhodos börjar hyrbilen protestera. Kanske för att vägen blir smalare och de mötande bilarna allt färre. Kanske för att hotellskraporna bytts ut mot vetefält och traktorer. Ön börjar se annorlunda ut. Tar tre steg tillbaka mot rost och tappad tid, mot en klocka som stannat.
    Vid en blå skylt mot Lahania hänger det en annan skylt som lovar mat och husrum.
    Åker någon kilometer inåt land och sitter timmen senare framför en karaff med hemkört rödvin. Fader Papagiourgiou serverar den klarröda nektarn. Byn är låg och vit och har liksom med försiktiga modellbyggarhänder placerats i en skuggig sluttning som ligger dold från huvudgatan. Prästen själv påminner i sin stukade hatt mest om någon trollkarl ur Harry Potter. Spadformat skägg. Svart kappa. Gymnastikskor och jeans som bär på gräsfläckar från den värmealstrande sluttning som förser fruns kök med både paprika och oliver.
    Tänkte egentligen bara stanna till lunch, men fastnar och blir kvar i dagar. Håller mig till ungefär samma ritual varje kväll. En kort promenad runt det platanprydda torget och klättrande bougainvillea. Sedan vin på karaff och en utdragen middag där salladen kommer med fetaost, tomater och vildkapris. Slutar dagen på hotellbalkongen, lyssnar in den varma natten, ugglorna som ropar och flyger runt över en oborstad bakgård, syrsorna och vinden.

    PARADIS OCH HELVETE. Frukost. Över morgonkaffet förbereder fader Papagiourgiou mötet med metropoliten i Rhodos, plockar fram en svart dossier, kollar lufttryck i bilen och verkar aningen uppskruvad. Själv far jag norrut.
    Vägen mot klostret Moni Skadi lämnar havet bakom sig och snurrar uppför bergen. Stänk av kol och förvridna stubbar skulle kunna tyda på att det var exakt här som den slutgiltiga striden stod mellan paradis och helvete. Men askan kommer från en sentida skogsbrand och miraklet lyder i stället så här: i begynnelsen plågades trakten av pirater som kom i skepp från Asien. Befolkningen bad jungfru Maria om hjälp. Hon lyssnade, ingrep och förvandlade fartyget till ett litet skär prytt av vita trutar. Ön finns där fortfarande, fjärran blänkande ute i havet. Och klostret uppfördes i tacksamhet över gärningen.

    STJÄRNFALL ÖVER. Det är lätt att tro på den här typen av historier när man färdas genom ett landskap som regelbundet vänder ut och in på sig självt, som börjar med en flack kustlinje, men redan i Monolithos definitivt består av berg. Svänger där. Följer en väg som tycks ha svårt att bestämma sig för om den ska sikta mot moln eller kust och till slut hamnar i ett mellanläge med fri insyn mot en övergiven korsriddarborg. Strax nedanför följer havet, Fourni och en tysk som i två veckor sovit under bar himmel. Han berättar om stjärnfall över grannön Karpathos, om munksälar som bor i grottor längs kustlinjen. Han säger att allt detta fått honom att hitta tillbaka till sig själv.

    BLÅTT SOM KVÄLLSHIMLEN. Kastar mig själv ut i det vatten som är lika klart och blått som kvällshimlen. Luften är full av lavendel och timjan, av eleonorafalkar som greppar trollsländor uppe i rymden. Och Rhodos är långt mycket mer än plast.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!