• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Bodils Route 66-blogg

    Följ Vagabonds chefredaktör Bodil Sjöström på hennes bilfärd längs med Route 66.<br /> Under resan, som går från Chicago Illinois till Los Angeles Kalifornien, kommer Bodil att blogga om sina intryck och upplevelser.

    Aldrig mer Las Vegas - 2006-07-17

    Luftkonditioneringen i bilen går på högvarv för att hålla hettan utanför, de spikraka vägarna går från stora highwayen i Kingman, Arizona förbi ingenting, ingenting och ingenting i 15 mil. Sedan dyker Hoover Dam upp som en rymdstation. Vatten mitt i det snustorra, knallblå färg, båtar kommer som skjutna ur kanoner.
    Bild 774898
    Vattenkraft är anledningen till bygget men platsen har blivit en turistattraktion. Hettan hindrar många från att gå ur bilen.
    Det är 46 grader i skuggan.
    Bara några mil därifrån ligger nästa inslag i det heta månlandskapet. Las
    Vegas. Hem för drygt 1,6 miljoner människor. Flygplanen landar och lyfter i
    en nästan kuslig ström över den jättelika ökengropen som varje år besöks av
    omkring 33 miljoner spelsugna.
    Bild 774899
    Värmen gör att så gott som allt sker i inomhus. Hotellet jag bor på heter
    Circus Circus. Kön för att checka in består av minst 150 personer. I
    hotellkomplexet finns två kasinon, ett nöjesfält (bergochdalbanan har två
    loopar), sju restauranger, oräkneliga barer, en cirkusarena och ett kapell
    för snabba vigselförättningar. Ett tåg transporterar gäster till de olika delarna av hotellet.
    Det plingar, ringer och tutar överallt.
    Huvudgatan kallas "The Strip", om kvällen ett ljuslandskap som förmodligen
    inte har sin motsvarighet någonstans. Hotellen går under olika teman, bland
    annat "New York" vars fasad är Manhattans skyline. Eiffeltornet glimmar
    också här liksom pyramider och en grekisk by. Hotellkomplexen är som stora
    städer, mitt är litet i jämförelse med exempelvis MGM, världens största
    hotell med 5005 rum.
    Dygnet runt pågår spelet, ingen klocka någonstans, bankomater överallt,
    pengar flyger i luften. Jag ser människor sitta i timmar vid samma maskin.
    Vi roulettborden serveras drinkar av lättklädda kvinnor.
    Ser en show med Cirque de Solei på en gigantisk scen som brinner, blir en
    sandstrand, blir en båt och som slutligen mer eller mindre flyger i luften
    då fyrverkeriet avslutar föreställningen.
    Skådespelet pågår för det mesta i luften, artisterna hänger i linor och
    kastar sig ibland ut över publiken. Kommer på mig själv med att skrika rakt
    ut för de lurar tyngdlagen då de i långa stunder utspelar fejder (det goda
    mot det onda såklart) i horisontellt läge på en lodrät vägg.
    Showen är makalös men den räddar inte Las Vegas. Jag har gjort en omväg från Route 66 för att jag ville se detta men skulle aldrig göra om det. Ett dygn
    och jag har fått nog. Gillar man att spela, javisst, och har man inget emot
    att inte se dagsljus på flera dagar så är det säkert kul.
    Bild 774900
    Jag lämnar Las Vegas med lättnad. Tänker istället på allt det jag upplevt
    under den långa resan från öst till väst. Har kört genom 8 delstater och 2
    tidszoner.
    Startade i Chicago för 12 dagar sedan, slutar om några timmar i Los Angeles.
    Glider snart fram över Sunset Boulevard under Kaliforniens palmer.
    Route 66 slutar på Santa Monica Pier. Där havet tar vid.
    Körda mil hela Route 66: 455 (med avstickare till Grand Canyon och Las
    Vegas).
    Höjdpunkter: Chicagos bluesklubbar, cowboydans i Tucumcari, Grand Canyon och
    naturens skiftningar.
    Trist: Springfield, (Missouri) och Las Vegas.

    Tips till dig som ska köra Route 66:


    • Väl värda pengar att ha stor bil, du kommer ägna mycket tid i den.
    • ­ A/C ett måste, det kan vara runt 40 grader på många platser (åtminstone
      juni-september).
    • ­Cd-spelare i bilen är att rekommendera, radiokanalerna är bra och många men
      reklamavbrotten desto fler.
    • Skaffa guidebok och pricka in vad du vill se, gör avstickare från den
      stora motorvägen annars ser du ingenting. Route 66 existerar bara delvis och
      går då vid sidan om de stora vägarna (läs nedan).
    • Motellen längs vägarna är mycket bra. Rena och lättillgängliga. Men,
      ligger alltid en bit utanför städerna. Därför är priserna också mycket låga
      (dubbelrum från 30 dollar). Välj dem framför hotell. Hotellen är betydligt
      svårare att hitta, dyrare och parkering tillkommer. På motellen parkerar du
      gratis.
      Håll utkik efter reportage och guide till Route 66 i kommande nummer av Resemagasinet Vagabond.



    Sevärt eller sånt man inte vill se - 2006-07-14

    I förra bloggen (se nedan) skrev jag att Holbrook var en håla, bara en gata.
    Jag hade fel, det fanns mer. När jag kom till Holbrook var jag så trött att
    jag bara körde en enda gata ner för att se mig om och där tycktes allting ta
    slut. Men i morse då jag körde vidare upptäckte jag att jag inte ens kommit
    in i Holbrook. Motellen ligger oftast en bra bit utanför centrum, jag borde tänkt på det och kört lite längre.
    Jag står fortfarande för att Holbrook är en håla, men mer än en gata, och
    faktiskt en riktig sevärdhet i sig. De här hålorna mitt ute i ingenstans är
    charmiga. Och jag sa ju att vidderna prövar förståndet...
    Det finns böcker, specialkartor och sajter om sevärdheterna längs Route 66.
    Där presenteras de givetvis som makalösa, enastående och Måsten. En
    sevärdhet kan vara ett dinosauriemuseum. Plastfigurer i nästan naturlig
    storlek. Ett annat gamla bilar i en mörk lätt mögelansatt källare. Ett
    tredje en hörna där Route 66 korsar en annan berömd gata och man står där
    och undrar VILKEN del av hörnan man ska fotografera för att hänga med.
    Turisterna längs Route 66 är få, sevärdheterna gulliga, ibland så ynkliga
    att man tar bilder bara för att inte verka oförskämd.
    Bild 774901
    Cadillac Ranch utanför Amarillo i Texas var udda. Tio cadillacer begravda i
    den torra jorden. Nosen ner och fenorna i vädret. En konstinstallation som
    ska förena havet (fenorna, tänk delfiner) med öknen. Amarillo ligger nästan
    precis mitt i landet, det är evigheter till havet.
    Gårdagens sevärdhet skulle vara en gigantisk krater orsakad av en meteorit,
    i Arizonas öken. Men jag vände vid grinden.
    Arizonas öken är som en stekpanna. Solen står precis rakt ovanför skallen.
    Jag kliver ur bilen på parkeringsplasten som är helt utan skydd för solen.
    Bilarna är naturligtvis basutvarma efter bara några minuter. I bilen bredvid
    min sitter en schäfer medan mattar och hussar är på sevärdhet. Hundens
    ansikte är förvridet av hettan. Jag går upp till vakten och ber dem hitta
    bilägaren, vi är flera som är upprörda. Vakten gör inte särskilt mycket för
    att hjälpa till, säger till slut att ägarna är på väg.
    Att gå in i kratern kostar 12 dollar (90 kronor).
    Jag tycker det är för mycket. Och jag har tappat lusten efter att ha sett
    den där hunden.
    Lommar tillbaka till min bil och upptäcker två bilar till med hundar i.
    Har svårt för att hitta tillbaka till glädjen att resa.
    Men så börjar naturen luras igen.
    Barrskog!
    Vägen upp mot Grand Canyon är som hämtad ur svenska fjällen. Naturen är
    Route 66 bästa sevärdhet i mina mått mätt. Den har förändrats så markant
    från öst till väst. Majsfälten i Illinois, prärien i Texas, bergen och
    vidderna i New Mexico, öknen i Arizona, och nu tvärt alla dessa barrträd.
    Men ingenting kan såklart mäta sig med Grand Canyon. Jag säger bara en sak,
    vad är väl en fjuttig krater mot Grand Canyon. Dessutom billigare. Bil med
    fyra personer får ett 7-dagarspass för bara 25 dollar (188 kr).
    Bild 774902
    Grand Canyon, my godness.
    Man känner sig lite däruppe när man tittar på de rödbruna formationerna,
    större än vad ögat kan ta in.
    Ödmjuk, lite rörd.
    Återigen en present från naturen.
    En liten omväg från Route 66. Värd varenda barr.
    Dagens körsträcka: 28 mil
    Morgondagens omväg från Route 66: Las Vegas
    Mest spelade musik: Laleh, Etta James, Backman Turner Overdrive.
    Mest sedda utanför bilfönstret: Barrskog.

    Vidderna prövar förståndet - 2006-07-12


    Holbrook är en håla. Tucumcari var också en håla men hade karaktär. Det har inte Holbrook. Här stannar jag bara för att vila.

    Jag är mitt i Arizonas öken. Hettan dallrar utanför, någon saloon finns det, en bensinmack, en frisör. En väg som är trasig och till häften avstängd. Har kört hit från Albuquerque och är på väg mot Grand Canyon. (Route 66 går egentligen inte dit, men snuddar.)
    Bild 774903

    Vidderna på vägen hit har provat förståndet. Hur långt klarar ögat att se? Hur är det att bo här, vad händer om jag får bensinstopp?
    Route 66 har lämnat New Mexico och gått in i Arizona. Landskapet går från prärie till berg. Kaktusar växer buskvis och bergen ser ut som någon fäst miljoner bollar på dem. Nu öken. Vart jag än ser öken.
    Holbrook kanske bara är en synvilla och jag en inbillning.

    Man hinner tänka mycket bakom ratten.
    På trafiken:
    Fantastisk. Fartbegränsningen är oftast 75 miles (120 km) i timmen. Cruise control på, alla bilar glider fram i samma takt. Man slipper fartdårar som hemma, de som man ser i backspegeln komma i en sjujävla fart bakifrån. Ligger där och trycker farligt nära, blinkar med helljuset och stressar.
    Inga såna här.
    Här glider vi.

    På maten:
    Höll till en början på att få panik. Maten längs vägarna i Illinois, Missouri, Oklahoma och
    Bild 774904
    Texas blev bara värre och värre. Hamburgare har jag inget problem med, men frukostarna blev till slut äckliga. En stor flaska sirap på varje bord, donuts av alla kulörer doppade i sylt eller choklad, flingor i rosa och grönt, våfflor (nu pratar vi amerikanska våfflor, 5 cm i höjd, 35 cm i bredd), inte en grönsak eller frukt i sikte. Kaffe som är svagt så det går att förväxla med te. Pålägg till våfflan? Jordnötssmör.

    Det ledsamma är att detta är vad många människor alltid äter till frukost. Aldrig har jag sett så många rejält överviktiga människor. Detta är folkets mat, den mat som är billigast och lättast att få tag på. Fetma är ett gigantisk hälsoproblem. Av någon anledning ändrades menyerna tvärt i New Mexico. Nu finns yoghurt på morgonen ­ och frukt!

    På storleken, längden, mängden:
    Kör ibland förbi de dammiga godstågen som klyver landskapen. De tar aldrig slut. Har tappat räkningen efter 82 vagnar.
    Fyrverkerierna, 4th of July var... jag hittar inte ordet...monströsa.

    Matportionerna är inte gjorda för mig. Har börjat beställa förrätt som enda rätt. Ändå är de för stora, lämnar alltid. Och jag är inte särskilt liten i maten. Affärerna är så stora att man kan hyra eldriven kundvagn med stol på. Jag har sällan mindre än 60 tevekanaler på rummet. (Har inte hittat en enda som är bra.)

    Långtradarna slutar jag inte förvånas över. Som hela kvarter drar de förbi.
    Och så vidderna.
    Jag gapar.
    Och då har jag ännu inte sett Grand Canyon.
    Bild 774905

    Bästa köpet: Kranie av koskalle, 37 dollar, (döpt till Kalle Skalle).
    Avstånd från Chicago (där Route 66 börjar): 245 mil.
    Dagens körsträcka: 41 mil.
    Mest spelade musik: Little Feat.
    Mest sedda utanför bilfönstret: Oändliga vidder, öken.

    Litet är bäst 2006-07-10


    Ännu ett motell. Motorvägen brusar intill. Mitt i USA, i Tucumcari, New Mexico.
    173 mil från Chicago där jag startade.
    Landskapet har förändrats från frodigt grönt i Illinois, till dammigt brunt och vida prärier i Texas. Bibelbältet är passerat med kyrkor stora som Skandinavium i Göteborg. På bensinmackar små kapell, i tidningarna, som Amarillo Post, en hel bilaga med namnet "Faith".

    Bild 774906
    Jag har träffat cowboyer på hästuppvisningar och kört genom små städer kantade av låga hus, som tagna ur vilken westernfilm som helst.
    Nu Tucumcari. Jag kliver ur den luftkonditionerade bilen och rakt in i ett torkskåp på full effekt. Termometern visar 37 grader.
    New Mexiko är starkt präglat av indiankultur och mexikaner. Menyerna består av Tortillas och Enchiladas, många pratar spanska.

    Tucumcari är hur lätt som helst att bara blåsa förbi på den stora motorvägen. Det gäller att fånga ögonblicken där de finns. För största upplevelsen av Route 66 i den här delen av landet är spikrak väg. Väg. Väg. Väg. Tomma vidder. Det riktigt spritter i kroppen när det dyker upp ett hus, eller tjoho – ett samhälle!
    Tucumcari är två gator. En laundromat, några snabbmatställen, en saloon, och några motell.

    Bild 774907
    Motellen är helt uppbyggda kring bilen. Man praktiskt taget kör in i receptionen, kör till sitt motellrum, parkerar alldeles utanför, och nästa dag har man 200 meter till påfarten till highwayen. Enkelt boende, alltid en enorm teve, heltäckningsmatta, strykbräda och en väl tilltagen hink att hämta is i.

    Många städer är uppbyggda efter samma principer. Köra till allt. I Springfield (Missouri) som jag lämnade för några dagar sedan finns inget downtown, hela stan är som trettio förorter bredvid varandra. Ingen människa som går någonstans. Få trottoarer. I Springfield går man inte till banken, den är givetvis en drive-in.

    Tucumcari är något annat. Bilburet, ja visst, men en greppbar liten stad. Människor som vinkar. Det LYSER "foreigner" om hyrbilen. Rullar in på huvudgatan, in på motellet Pow Wow Inn. Receptionen är full av papper, kaffemuggar och doftljus.
    Debbie som bokar in mig visar på en handritad karta hur jag ska köra för att komma till mitt rum. Frukost ingår inte, men på motellets egen restaurang kan man få två scrambled eggs, bacon and beans för knappt tre dollar.
    – The best restaurant in town, säger hon och tuggar tuggummit intensivt.
    Så tittar hon upp som om hon sagt något knasigt.
    – In fact, It´s the ONLY best restaurant in town. Yeah, the ONLY restaurant, säger hon och skrattar så det rosslar i halsen.

    Dagens körsträcka: 19 mil.
    Mest spelade musik: Patti Scialfa.
    Mest sedda utanför bilfönstret: Prärie.
    Bild 774908


    På mammas gata 2006-07-06

    Route 66. Smaka på ordet. Frihet. Lång väg. Dammigt. Breda amerikanska
    femtiotalsbilar som vaggar fram. Blues och rock´n roll.
    Men var?
    Jag hade ingen aning, visste bara att Route 66, det är nåt det. Allt det där
    som slås an av ordet. Frihet. Lång väg. Musiken.
    Nu vet jag.
    Bild 774909
    Sitter med båda händerna på ratten. Väskan full med cd-skivor för de 350
    milen som resan varar. Start Chicago. Slut Los Angeles. Den mytomspunna
    vägen blev Amerikas livrem 1926, knöt ihop de stora sjöarna i nordöst med
    Stilla havet i väst, genom öken, jordbruksområden, genom de enorma
    bergslandskapen vi känner som Grand Canyon och drömmar i Kalifornien. Bitvis
    kurvig och lite lurig, bitvis spikrak mil efter mil
    Route 66 kallas också The Mother Road.
    Chicago är en perfekt start. Mekanobroar kors och tvärs över flod och vägar,
    där bullrar tågen, som tunnelbana fast ovan jord. Knyter ihop de låga
    magasinbyggnaderna och de vackra skyskraporna, stoltast av alla Sears Tower.
    Världens högsta byggnad (450 meter) tills Petrona Towers i Kuala Lumpur
    sträckte sig en bit över.
    Chicago är som man tror full av blues. Hit kom många av söderns musiker på
    femtiotalet, här fanns bättre stålar, här fanns framförallt en vänligare
    inställning mot svarta.
    Bluesklubbar, arkitektoniska krumelurer, Millennium Park och den stora stora
    sjön (Lake Michigan) utanför gör staden snäll, god och glad. Men mammas gata väntar.
    Bild 774910
    Ut genom storstaden på breda motorvägar. Fyra filer åt varje håll. Inte en
    enda femtiotalsbil i sikte. Men makalösa långtradare, stora som
    trevåningshus, i putsad krom och bjärta färger. De far fram så det suger i
    bilarna de passerar. Jag kör I 55, en helt vanlig Highway, ungefär som E 20 därhemma. Bara delar av Route 66 finns kvar. Men skyltar visar vägen, här och där går det att hitta den, emellanåt alldeles bredvid den stora Highwayen, ibland in bland traktorer, majsfält
    och rostiga bensinmackar.
    Soulsby Shell Station står kvar från 1926. Skinande vit byggnad som en liten
    låda, gula kurviga bensinpumpar som säkert skulle plinga om de var igång.
    Macken är övergiven men given turistattraktion, i Route 66-mått mätt. Det
    vill säga åtminstone för dagen helt tom. Någon enstaka flakbil glider förbi,
    män i skitiga kepsar vid ratten, ler brett och hejar genom att peta upp
    kepsen med pekfingret.
    Hernys Rabbit Farm i den lilla orten Stanton är också ett stopp på rutten. Rabbit är amerikanska för golf, detta är ingen kaninfarm men en uppsamlingsplats
    för gamla bilar av märket golf. Alldeles intill den verkliga attraktionen,
    ännu en mack. En gammal Ford står inrullad. Ett billik vackert så man blir
    tyst. Pumparna. Syrsorna i gräset intill. Den gamla motellskylten som
    gnisslar i vinden.
    Den torra hettan som bränner i huden.
    Bild 774911

    För en stund blir jag stående. Storstaden är för längesedan borta. Detta är
    något annat. Det är så här man ska göra. Inte bara köra.
    Ändå.
    In i bilen igen och vrider om nyckeln.
    Det är rörelsen jag vill åt.
    Rörelsen framåt.
    Det är 4th of July, USA:s nationaldag och ikväll ska jag stanna i St Louis, Missouri.
    Där hjulångare glider fram på Mississippi.
    Dagens körsträcka: 47 mil
    Mest spelad musik: JJ Cale
    Mest sedda utanför bilfönstret: Majsfält