Bodils Route 66-blogg

Sevärt eller sånt man inte vill se – 2006-07-14

I förra bloggen (se nedan) skrev jag att Holbrook var en håla, bara en gata.
Jag hade fel, det fanns mer. När jag kom till Holbrook var jag så trött att
jag bara körde en enda gata ner för att se mig om och där tycktes allting ta
slut. Men i morse då jag körde vidare upptäckte jag att jag inte ens kommit
in i Holbrook. Motellen ligger oftast en bra bit utanför centrum, jag borde tänkt på det och kört lite längre.
Jag står fortfarande för att Holbrook är en håla, men mer än en gata, och
faktiskt en riktig sevärdhet i sig. De här hålorna mitt ute i ingenstans är
charmiga. Och jag sa ju att vidderna prövar förståndet…

Det finns böcker, specialkartor och sajter om sevärdheterna längs Route 66.
Där presenteras de givetvis som makalösa, enastående och Måsten. En
sevärdhet kan vara ett dinosauriemuseum. Plastfigurer i nästan naturlig
storlek. Ett annat gamla bilar i en mörk lätt mögelansatt källare. Ett
tredje en hörna där Route 66 korsar en annan berömd gata och man står där
och undrar VILKEN del av hörnan man ska fotografera för att hänga med.

Turisterna längs Route 66 är få, sevärdheterna gulliga, ibland så ynkliga
att man tar bilder bara för att inte verka oförskämd.

Cadillac Ranch utanför Amarillo i Texas var udda. Tio cadillacer begravda i
den torra jorden. Nosen ner och fenorna i vädret. En konstinstallation som
ska förena havet (fenorna, tänk delfiner) med öknen. Amarillo ligger nästan
precis mitt i landet, det är evigheter till havet.

Gårdagens sevärdhet skulle vara en gigantisk krater orsakad av en meteorit,
i Arizonas öken. Men jag vände vid grinden.
Arizonas öken är som en stekpanna. Solen står precis rakt ovanför skallen.
Jag kliver ur bilen på parkeringsplasten som är helt utan skydd för solen.
Bilarna är naturligtvis basutvarma efter bara några minuter. I bilen bredvid
min sitter en schäfer medan mattar och hussar är på sevärdhet. Hundens
ansikte är förvridet av hettan. Jag går upp till vakten och ber dem hitta
bilägaren, vi är flera som är upprörda. Vakten gör inte särskilt mycket för
att hjälpa till, säger till slut att ägarna är på väg.

Att gå in i kratern kostar 12 dollar (90 kronor).
Jag tycker det är för mycket. Och jag har tappat lusten efter att ha sett
den där hunden.
Lommar tillbaka till min bil och upptäcker två bilar till med hundar i.

Har svårt för att hitta tillbaka till glädjen att resa.
Men så börjar naturen luras igen.
Barrskog!

Vägen upp mot Grand Canyon är som hämtad ur svenska fjällen. Naturen är
Route 66 bästa sevärdhet i mina mått mätt. Den har förändrats så markant
från öst till väst. Majsfälten i Illinois, prärien i Texas, bergen och
vidderna i New Mexico, öknen i Arizona, och nu tvärt alla dessa barrträd.

Men ingenting kan såklart mäta sig med Grand Canyon. Jag säger bara en sak,
vad är väl en fjuttig krater mot Grand Canyon. Dessutom billigare. Bil med
fyra personer får ett 7-dagarspass för bara 25 dollar (188 kr).


Grand Canyon, my godness.
Man känner sig lite däruppe när man tittar på de rödbruna formationerna,
större än vad ögat kan ta in.
Ödmjuk, lite rörd.
Återigen en present från naturen.
En liten omväg från Route 66. Värd varenda barr.

Dagens körsträcka: 28 mil
Morgondagens omväg från Route 66: Las Vegas
Mest spelade musik: Laleh, Etta James, Backman Turner Overdrive.
Mest sedda utanför bilfönstret: Barrskog.

Vidderna prövar förståndet – 2006-07-12

Holbrook är en håla. Tucumcari var också en håla men hade karaktär. Det har inte Holbrook. Här stannar jag bara för att vila.

Jag är mitt i Arizonas öken. Hettan dallrar utanför, någon saloon finns det, en bensinmack, en frisör. En väg som är trasig och till häften avstängd. Har kört hit från Albuquerque och är på väg mot Grand Canyon. (Route 66 går egentligen inte dit, men snuddar.)

Vidderna på vägen hit har provat förståndet. Hur långt klarar ögat att se? Hur är det att bo här, vad händer om jag får bensinstopp?
Route 66 har lämnat New Mexico och gått in i Arizona. Landskapet går från prärie till berg. Kaktusar växer buskvis och bergen ser ut som någon fäst miljoner bollar på dem. Nu öken. Vart jag än ser öken.
Holbrook kanske bara är en synvilla och jag en inbillning.

Man hinner tänka mycket bakom ratten.
På trafiken:
Fantastisk. Fartbegränsningen är oftast 75 miles (120 km) i timmen. Cruise control på, alla bilar glider fram i samma takt. Man slipper fartdårar som hemma, de som man ser i backspegeln komma i en sjujävla fart bakifrån. Ligger där och trycker farligt nära, blinkar med helljuset och stressar.
Inga såna här.
Här glider vi.

På maten:
Höll till en början på att få panik. Maten längs vägarna i Illinois, Missouri, Oklahoma och Texas blev bara värre och värre. Hamburgare har jag inget problem med, men frukostarna blev till slut äckliga. En stor flaska sirap på varje bord, donuts av alla kulörer doppade i sylt eller choklad, flingor i rosa och grönt, våfflor (nu pratar vi amerikanska våfflor, 5 cm i höjd, 35 cm i bredd), inte en grönsak eller frukt i sikte. Kaffe som är svagt så det går att förväxla med te. Pålägg till våfflan? Jordnötssmör.

Det ledsamma är att detta är vad många människor alltid äter till frukost. Aldrig har jag sett så många rejält överviktiga människor. Detta är folkets mat, den mat som är billigast och lättast att få tag på. Fetma är ett gigantisk hälsoproblem. Av någon anledning ändrades menyerna tvärt i New Mexico. Nu finns yoghurt på morgonen ­ och frukt!

På storleken, längden, mängden:
Kör ibland förbi de dammiga godstågen som klyver landskapen. De tar aldrig slut. Har tappat räkningen efter 82 vagnar.
Fyrverkerierna, 4th of July var… jag hittar inte ordet…monströsa.

Matportionerna är inte gjorda för mig. Har börjat beställa förrätt som enda rätt. Ändå är de för stora, lämnar alltid. Och jag är inte särskilt liten i maten. Affärerna är så stora att man kan hyra eldriven kundvagn med stol på. Jag har sällan mindre än 60 tevekanaler på rummet. (Har inte hittat en enda som är bra.)

Långtradarna slutar jag inte förvånas över. Som hela kvarter drar de förbi.
Och så vidderna.
Jag gapar.
Och då har jag ännu inte sett Grand Canyon.

Bästa köpet: Kranie av koskalle, 37 dollar, (döpt till Kalle Skalle).
Avstånd från Chicago (där Route 66 börjar): 245 mil.
Dagens körsträcka: 41 mil.
Mest spelade musik: Little Feat.
Mest sedda utanför bilfönstret: Oändliga vidder, öken.

Litet är bäst 2006-07-10

Ännu ett motell. Motorvägen brusar intill. Mitt i USA, i Tucumcari, New Mexico.
173 mil från Chicago där jag startade.
Landskapet har förändrats från frodigt grönt i Illinois, till dammigt brunt och vida prärier i Texas. Bibelbältet är passerat med kyrkor stora som Skandinavium i Göteborg. På bensinmackar små kapell, i tidningarna, som Amarillo Post, en hel bilaga med namnet “Faith”.

Jag har träffat cowboyer på hästuppvisningar och kört genom små städer kantade av låga hus, som tagna ur vilken westernfilm som helst.
Nu Tucumcari. Jag kliver ur den luftkonditionerade bilen och rakt in i ett torkskåp på full effekt. Termometern visar 37 grader.
New Mexiko är starkt präglat av indiankultur och mexikaner. Menyerna består av Tortillas och Enchiladas, många pratar spanska.

Tucumcari är hur lätt som helst att bara blåsa förbi på den stora motorvägen. Det gäller att fånga ögonblicken där de finns. För största upplevelsen av Route 66 i den här delen av landet är spikrak väg. Väg. Väg. Väg. Tomma vidder. Det riktigt spritter i kroppen när det dyker upp ett hus, eller tjoho – ett samhälle!
Tucumcari är två gator. En laundromat, några snabbmatställen, en saloon, och några motell.

Motellen är helt uppbyggda kring bilen. Man praktiskt taget kör in i receptionen, kör till sitt motellrum, parkerar alldeles utanför, och nästa dag har man 200 meter till påfarten till highwayen. Enkelt boende, alltid en enorm teve, heltäckningsmatta, strykbräda och en väl tilltagen hink att hämta is i.

Många städer är uppbyggda efter samma principer. Köra till allt. I Springfield (Missouri) som jag lämnade för några dagar sedan finns inget downtown, hela stan är som trettio förorter bredvid varandra. Ingen människa som går någonstans. Få trottoarer. I Springfield går man inte till banken, den är givetvis en drive-in.

Tucumcari är något annat. Bilburet, ja visst, men en greppbar liten stad. Människor som vinkar. Det LYSER “foreigner” om hyrbilen. Rullar in på huvudgatan, in på motellet Pow Wow Inn. Receptionen är full av papper, kaffemuggar och doftljus.
Debbie som bokar in mig visar på en handritad karta hur jag ska köra för att komma till mitt rum. Frukost ingår inte, men på motellets egen restaurang kan man få två scrambled eggs, bacon and beans för knappt tre dollar.
– The best restaurant in town, säger hon och tuggar tuggummit intensivt.
Så tittar hon upp som om hon sagt något knasigt.
– In fact, It´s the ONLY best restaurant in town. Yeah, the ONLY restaurant, säger hon och skrattar så det rosslar i halsen.

Dagens körsträcka: 19 mil.
Mest spelade musik: Patti Scialfa.
Mest sedda utanför bilfönstret: Prärie.

På mammas gata 2006-07-06

Route 66. Smaka på ordet. Frihet. Lång väg. Dammigt. Breda amerikanska
femtiotalsbilar som vaggar fram. Blues och rock´n roll.
Men var?
Jag hade ingen aning, visste bara att Route 66, det är nåt det. Allt det där
som slås an av ordet. Frihet. Lång väg. Musiken.
Nu vet jag.
Sitter med båda händerna på ratten. Väskan full med cd-skivor för de 350
milen som resan varar. Start Chicago. Slut Los Angeles. Den mytomspunna
vägen blev Amerikas livrem 1926, knöt ihop de stora sjöarna i nordöst med
Stilla havet i väst, genom öken, jordbruksområden, genom de enorma
bergslandskapen vi känner som Grand Canyon och drömmar i Kalifornien. Bitvis
kurvig och lite lurig, bitvis spikrak mil efter mil
Route 66 kallas också The Mother Road.

Chicago är en perfekt start. Mekanobroar kors och tvärs över flod och vägar,
där bullrar tågen, som tunnelbana fast ovan jord. Knyter ihop de låga
magasinbyggnaderna och de vackra skyskraporna, stoltast av alla Sears Tower.
Världens högsta byggnad (450 meter) tills Petrona Towers i Kuala Lumpur
sträckte sig en bit över.
Chicago är som man tror full av blues. Hit kom många av söderns musiker på
femtiotalet, här fanns bättre stålar, här fanns framförallt en vänligare
inställning mot svarta.
Bluesklubbar, arkitektoniska krumelurer, Millennium Park och den stora stora
sjön (Lake Michigan) utanför gör staden snäll, god och glad. Men mammas gata väntar.


Ut genom storstaden på breda motorvägar. Fyra filer åt varje håll. Inte en
enda femtiotalsbil i sikte. Men makalösa långtradare, stora som
trevåningshus, i putsad krom och bjärta färger. De far fram så det suger i
bilarna de passerar. Jag kör I 55, en helt vanlig Highway, ungefär som E 20 därhemma. Bara delar av Route 66 finns kvar. Men skyltar visar vägen, här och där går det att hitta den, emellanåt alldeles bredvid den stora Highwayen, ibland in bland traktorer, majsfält
och rostiga bensinmackar.

Soulsby Shell Station står kvar från 1926. Skinande vit byggnad som en liten
låda, gula kurviga bensinpumpar som säkert skulle plinga om de var igång.
Macken är övergiven men given turistattraktion, i Route 66-mått mätt. Det
vill säga åtminstone för dagen helt tom. Någon enstaka flakbil glider förbi,
män i skitiga kepsar vid ratten, ler brett och hejar genom att peta upp
kepsen med pekfingret.

Hernys Rabbit Farm i den lilla orten Stanton är också ett stopp på rutten. Rabbit är amerikanska för golf, detta är ingen kaninfarm men en uppsamlingsplats
för gamla bilar av märket golf. Alldeles intill den verkliga attraktionen,
ännu en mack. En gammal Ford står inrullad. Ett billik vackert så man blir
tyst. Pumparna. Syrsorna i gräset intill. Den gamla motellskylten som
gnisslar i vinden.
Den torra hettan som bränner i huden.

För en stund blir jag stående. Storstaden är för längesedan borta. Detta är
något annat. Det är så här man ska göra. Inte bara köra.
Ändå.
In i bilen igen och vrider om nyckeln.

Det är rörelsen jag vill åt.
Rörelsen framåt.
Det är 4th of July, USA:s nationaldag och ikväll ska jag stanna i St Louis, Missouri.
Där hjulångare glider fram på Mississippi.

Dagens körsträcka: 47 mil
Mest spelad musik: JJ Cale
Mest sedda utanför bilfönstret: Majsfält