• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Skratt och sorg i Guatemala

    För drygt tusen år sedan gick den högtstående mayakulturen i Guatemala plötsligt under på ett mystiskt sätt. Så säger historieböckerna. Verkligheten säger något annat. Välkommen till mayaindianernas undanskymda värld.

    Skratt och sorg i Guatemala
    GUATEMALA. HÄLFTEN LAND. HÄLFTEN HIMMEL. Höglandets luft är klar som honung, varm och kylig på samma gång. Färdas genom ett landskap där klyftor öppnar underjorden, där vulkaner strävar mot himlen, där indiankvinnornas orkidéfärgade klädnader blossar starkare än rodnad.
    Från en deporterad amerikansk skolbuss gröna galonsäten ser jag hur Guatemala City krymper i backspegeln. Vägen kränger upp genom vindlande kurvor. Åker med en dödsföraktande chaufför. Trafiken som möter är tung och obeveklig. Sikten noll och intet. Ändå väljer han likt kräkreflexer att kasta sig ut på fel sida av körbanan och påbörja omöjliga omkörningar.
    Bild 774912

    MEN VI KROCKAR ALDRIG. Det här är ett land av mirakel och den synska busschaufförens outgrundliga körteknik försvinner bland alla andra märkligheter och blir till något fullständigt normalt.
    För första gången i Latinamerika får jag känslan av att verkligen ha kommit till en annan kontinent; inte bara till ett lite tilltufsat Europa där naturen ser annorlunda ut, där fåglarna sjunger med främmande röster.
    Guatemalas ansikte tillhör indianerna.
    Bild 774913
    MAYACIVILISATIONEN GÖMMER SIG
    i landets ångande nordost, i en obruten djungel som var väglöst land ända fram till 1970-talet. Vid Jesu tid stod huvudsätet Tikal för en stadskultur som överträffade den i Europa. Bland trappstegsformade tempelpyramider bedrevs avancerad astronomi och matematik. Regenter byggde enastående städer, drev långväga handel och styrde över ett land med lika hög befolkningstäthet som i dagens Kina.
    Just detta, den stora befolkningen och trycket på naturen, orsakade förmodligen civilisationens kollaps. På 900-talet flydde invånarna Tikal. Fälten växte igen och djungeln slog rot.
    Det är en utbredd uppfattning att mayakulturen gick under.
    Det gjorde den aldrig.
    Den flyttade bara upp hit, till det västra höglandet där majsodlingar följer bergen till molnens kant, där byar ligger utkastade som brickor i ett gudomligt spel.
    Indiankvinnorna som sitter intill mig pratar och fnissar i ett oavbrutet, bubblande flöde. De bär på regnbågen. Bokstavligt. Broderade blusar. Korpsvart hår. Guldtänder som glittrar.


    DRYGT HÄLFTEN AV GUATEMALAS befolkning är indianer, tillhör stammar som i flera fall fångats i isolerade fickor, blivit kvar och fått språk och kultur konserverat. K´iche runt Santa Cruz del Quiche. Mam vid Huehuetenango. Tzutujil söder om Atitlán. Kaqchikel öster om sjön.
    I mer än 150 byar bär kvinnorna fortfarande traditionella dräkter, kläder som inte bara sprakar i färger utan som också uttrycker identitet. Här och nu. Stolta. Men också med ett gemensamt förflutet, en historia som ligger över höglandet som ett sängkvalster, osynligt, men ständigt närvarande och kliande.
    Bild 774914
    KNAPPAST NÅGON ANNAN NATION
    bär på ett så kompakt förflutet av besinningslöst våld. Bara några årtionden tillbaka slaktades 200 000 civila, de flesta indianer.
    Knappast något annat land kan visa upp så iögonfallande orättvisor.
    81 procent av indianerna lever i extrem fattigdom. 75 procent är analfabeter. Ingen annan etnisk grupp har så skrämmande låg medellivslängd. 47 år för män, 48 år för kvinnor.
    Ändå är livskraften som möter berusande.
    Tittar återigen på mina grannar. Bebisarna som klänger på ryggen till sina mammor. Småpratet som alltid slutar i fnissattacker.
    Det är omöjligt att hålla tillbaka, att inte ryckas med. Skratten, sinnet för glädje som en gåva på samma sätt som européer förbannats med ordningstänkande och girighet.

    KANSKE ÄR HEMLIGHETEN LANDSKAPET. Kanske rör det sig om någonting helt annat. Det här är mayaland där månen hänger kvar till långt efter frukost som en flämtande galax, där kolibrier far fram som smaragdfärgade blixtar, där grönskan fram mot seneftermiddagen lägger sig som blåaktiga vågor över bergen.
    Busstutan brölar som en atlantångare när vi vänder ut och in på molnen och tuffar ut mot samma vy som fick författaren Aldous Huxley att tvärsäkert säga: det här måste vara världens vackraste sjö!
    Bild 774915


    LAGO DE ATITLÁN. Långt, långt därnere flämtar vattenspegeln gråblå och rund i det avtagande ljuset. Vulkaner sluter en konformad cirkel kring djupet. Gatlyktorna är på väg att tändas i Pana-jachel. Och innanhavet sjunker in i natten.
    På morgonen tar jag en vattentaxi tvärs över sjön. Sakta, sakta skakar vulkanerna av sig gryningsdimman och spetsar en molnfri himmel flera tusen meter upp i luften. Det är märkligt fridfullt. Båtmotorer, vatten som skvätter, en oerhört kraftfull sol.
    Väldiga rovfåglar svävar över den sjö som har ett underjordiskt utlopp i Stilla havet, som liksom ligger skyddad i en glaskupa, outgrundlig och djup som en brunn. Tvärs över vattenspegeln skymtar städer och byar likt blomsterrabatter i en prydlig trädgård. Kliver iland bland kaffebönor och halvmogen avokado, möter en väg och några hus.
    TZUNUNA BETYDER KOLIBRI. Glittrande långnäbbar fladdrar ovanför parasollformade blommor. Byn ligger bortom gringoland, får sällan besök av riktigt vit hud, annat än då det betyder trubbel. Småflickor flyr fnissande när de får syn på mig. Gränderna är så pass branta att de små barnen åker kälke på ett gäng tillplattade pet-flaskor.

    PROMENERAR LÄNGS STRANDEN. Den som inte orkar gå kan ta båten eller flaket på en pickup. Byarna avlöser varandra med halvtimmesintervaller. Santa Cruz la Laguna och en grönska som tränger in i bergens veck, som bolmar ut i små fickor av djungel. Möts av svävande flöjtmusik och en kvinna i vit Jesustunika. Platsen har blivit ett holistiskt centrum. Man kan bo i ett slags pyramider med gröna väggar och små takfönster. Man kan gå i drömterapi och få swedish massage. Man kan stanna upp, andas in lugnet och plocka guava direkt från träden.
    Vid nästa bukt finns San Juan la Laguna och ett indiankooperativ där kvinnor pressar växter och färgar plagg och bonader i naturlig mjukhet.
    TRE, KANSKE FYRA KILOMETER SENARE möter San Pedro och ungefär samma backpackerstämning som i Kathmandu och Pokhara. Två kulturer på samma gång. Techno som i Berlin. Restauranger som kvällstid ger gratislektioner i salsa, språkkurser och happy hour med två tequila till priset av en. Tvärs över viken sitter byns kvinnor på huk och tvättar i vattenbrynet. Män paddlar runt i fyrkantiga träekor. Sothöns kivas. Fisknät på tork.

    Bild 774916

    NÄR JAG FÄRDATS ETT HALVT VARV kring sjön börjar paradiset visa på synliga repor. Santiago Atitlán möter med knivhugg genom grönskan. Klockan 04.00 en oktobernatt 2005 fick orkanbyar och regn vulkanen att rämna och en tolv meter hög våg av lera drog in över stadsdelen Panabaj. 1 500 människor blev levande begravda. Nu, drygt en månad senare, doftar jorden fortfarande död och förruttnelse; skolans basketkorg har hamnat i midjehöjd. Den håller sig med nöd och näppe över ytan.
    Innanför en kall och fuktig gränd med diarréfläckar ligger 15-årige Gaspar Pablo Baron. Grova stygn får knäet att se ut som järnvägssträckningen på en karta. Föräldrarna är döda. Hemmet borta. Marken och framtiden förstörd.

    I MAYAINDIANERNAS POPOL VUH beskriver skapelseberättelsen två världar som bar på så grova defekter att gudarna beslöt sig för att förstöra dem. Folket som levde där visade varken vördnad eller respekt för sina mästare. Till den tredje världen lät gudarna skapa mayaindianerna av sitt eget blod och majs. Den världen existerar fortfarande, men också fruktan för himmelskt raseri, att gudarna åter ska bli missnöjda med sin skapelse och rasera allt på nytt.
    Mitt värdshus ligger i San Andres Semetabaj, tio långa majsfält och några droppar vårlök upp från Atitlánsjön, högt upp på grytans kant.
    Solen har just kramat nattkylan ur byggnaden. Golvbrädorna knäpper och sprakar, klockor av tinad is droppar genom takspringorna.
    NORSKA UNN-LISBETH, SOM ÄGER HOTELLET, kom hit för sju–åtta år sedan, blev en del av byn och stannade kvar. Här träffade hon maken Lorenzo. Och här söktes paret upp av en liten indianpojke.
    Josvé blev tidigt faderlös. Han brukade svepa en filt kring sin alkoholiserade moders axlar och satt sedan vid hennes sida till gryningen. Så dog även hon. Och de äldre syskonen försökte sälja Josvé till en kvinnlig advokat som mot betalning förmedlade barn till föräldralösa par i USA. Efter att Josvé rymt, drev han runt i dalgångarna kring Atitlán, sålde ved och fick ihop tillräckligt med pengar till lite ris och bönor. En dag stod han här. Nu bor han hos Unn-Lisbet och Lorenzo och njuter för första gången ett liv som är tryggt.

    Bild 774917
    I MÅNGT OCH MYCKET ÄR
    San Andres Semetabaj som alla andra indianbyar. Inte långt ifrån den citrongula Golgatakyrkan bor Maria Clemencia som fött fyra barn, men fortfarande är ung och vacker, som stiger upp tre timmar före soluppgången, blandar vatten och kalk i majsgröten och gräddar tortillas i ett fuktigt kök som har jordgolv och lerväggar. När stjärnor och måne lyser med full kraft går familjen till sängs, klär sig tjocka inför nattkylan och somnar till rå bergsluft.
    DET FINNS FLERA SÄTT att härda ut. Skratt och skämt är det vanliga. Andra söker sig till Jesus Salva, frikyrkan som uppe i backen håller febriga bibelmöten och spottar fördömande på mayakulturens shamaner. De amerikanska evangelisterna anlände på 1970-talet, under inbördeskrigets blodigaste dagar. President Arana Osorio, sjakalen av Zacapa, hade lovat de stora jordägarna att, om så behövdes, förvandla Guatemala till en kyrkogård för att få slut på allt motstånd och de fattigas krav på rättvisa och landreformer. Så blev det. Dödsskvadroner tog sig an människorättsaktivister och de katolska präster som engagerade sig för de fattiga indianernas rättigheter. Varje morgon mötte ljuset dumpade och stympade kroppar slängda i diken. Evangelisterna predikade om nödvändigheten av arméns seger, om socialismens ondska.

    FÖRSAMLINGARNA VÄXTE. Folk sökte sig dit av ärlig övertygelse eller för att undgå misstankar och förföljelse. Andra imponerades av välståndet. Miljontals dollar delades ut till mat, medicin och leksaker, till katastrofhjälp när Guatemala drabbades av jordbävningar.
    I San Andres Semetabajs grannby finns en nybliven Mercedesägare. Han brukar säga, titta vad min nya Gud har gett mig!
    Kanske är mayakulturen på väg att gå under. Unn-Lisbet tror det. Några årtionden till så -smälter höglandet ner i västerländsk blekhet. Tvärs över byns plåttak tvättar mor och dotter. Medan de knådar plaggen låter modern sin flicka upprepa ord på spanska. Mon b-i-en.
    Bild 774918
    SPANSKA ÄR SPRÅKET TILL FRAMGÅNG
    , jobb och status. Inte k'iche. Inte tzutujil. Unga flickor intresserar sig inte längre för de traditionella hantverken. De kan inte längre sy och brodera och förlorar därmed klanens identitet.
    Parallellt med den kulturella utarmningen brottas Guatemala med ett knippe andra problem. Låga världsmarknadspriser på kaffe, socker och bananer betyder minskade exportintäkter och knackig ekonomi. Häromåret kritiserade FN nationen för sociala orättvisor och brott mot mänskliga rättigheter. Sedan kom naturkatastroferna och ännu fler påfrestningar.
    INBILLAR MIG ÄNDÅ ATT det finns hopp. 1996 års fredsfördrag mellan regering och gerilla har fått våldet att mattas. Läget är inte perfekt, men klart bättre, så pass bra att turisterna har kommit tillbaka. Och kanske viktigast av allt. Det går inte att bortse från folkets energi.

    I CHICHICASTENANGO FÅR JAG KÄNSLAN av att allt är möjligt. Särskilt den söndagsmorgon då jag kliver rakt ut från buss till eld och rökelse. Stan bär på kolonial arkitektur. Den ligger vit och värdig som stuckaturen till en högalpin ås. Varje veckoslut fyller omlandets indianer marknadsdagen med varor och nyheter, med bonader och kläder som packats upp till en hastig frukost av cornflakes och tortillas. Traditionen är hundraårig, kanske tusenårig. Ingenting har förmått att bryta den. Varken spanjorer, armé eller turistanstormning. På en pinjeklädd kulle i Chi Chis utkanter vankar shamaner kring flammande eldslågor. Molnkantens gudar tillbeds på mayaspråk. Och himlen är lika röd som jorden.