• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Hongkong - Kinas Hollywood

    Turismen i Hongkong har fått en nytändning tack vare de många filmer som lånat av stadens glimrande kulisser. Hit åker nu många för att känna igen sig i miljöerna. Somliga stannar kvar.

    Hongkong - Kinas Hollywood
    De har precis torkat blodet av händerna efter att gemensamt ha slagit ihjäl en barägare. Nu står de på en takterrass ovanför neonljusen någonstans i stadsdelen Tsim Sha Tsui på halvön Kowloon, och firar med varsin cigarr.

    – Tsim Sha Tsui by night. Nattklubbar, restauranger och sexklubbar, värda flera miljoner varje månad bara i beskyddspengar. Det är som att titta ner på högar av pengar!
    Big D skrockar nöjt och dunkar Lok i ryggen. De två maffiabossarna har gjort upp om hur triaderna ska dela upp Hongkong. Vilka som ska sköta prostitutionen, narkotikahandeln, utpressningsverksamheten, och vems ord som väger tyngst i sammanslutningen.

    Filmen heter Election, och den slutar naturligtvis med ond bråd död. När jag kommer ut från biosalongen har det blivit mörkt. Luften ligger tung och fuktig över Tsim Sha Tsui och ett myller av människor fyller trottoarerna, där butikernas inkastare gör sitt bästa för att locka till sig kunder. På Nathan Road blinkar skyltarna i takt till popmusik på högsta volym. Det känns som att alla i folkmassan går emot mig och jag får kämpa mot strömmen. Jag dyker in på en tvärgata och hamnar mitt i röken från ett hål i väggen, där friterade köttspett langas ut med snabba händer. Allt är färg och lukt och ljud. Till och med ö­vergångsställenas metalliska smattrande verkar vara starkare och mer genomträngande här än på andra platser. Hela Tsim Sha Tsui skriker Se mig, Hör mig, och man kan inte vara annat än närvarande i det som händer här och nu.
    Ändå känns det lite overkligt. Det är precis som på film.
    Utanför Chungking Mansions blir jag stoppad.

    Bild 774926


    – Please madame, only look.
    Han talar med indisk brytning och är väldigt angelägen om att jag ska få tak över huvudet i natt.
    – Du kan väl åtminstone titta på rummet, madame. Please!

    Det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker förklara att jag redan har ett rum på ett av budgethotellen i Chungking Mansions. Han tänker inte ge upp så lätt, och jag har honom på släptåg när jag slinker in i den currydoftande basaren på markplanet där jag kryssar fram i de trånga inomhusgränderna och håller utkik efter Brigitte Lin. I filmen Chungking Express var hon alltid klädd i regnkappa, solglasögon och blond peruk. Ständigt med den där allvarligt hopbitna munnen som bara öppnades när hon ibland tog ett bloss på cigaretten eller uttalade några enstaka, avmätta ord. Innan filmen var slut hade hon kallblodigt skjutit ihjäl flera personer inne i Chungking Mansions och kidnappat en liten indisk flicka – eftersom hennes pappa vågat utmana Lins förtroende i smugglingsbranschen. Det var ändå något vackert över henne, som det så ofta är med skurkarna i Hongkongfilmer. Och när jag ger upp sökandet efter henne har jag i alla fall lyckats skaka av mig den ihärdige bostadsförmedlaren.

    I dag, liksom i filmens tidiga 1990-tal, är Chungking Mansions en samlingsplats för många nationaliteter. Framför allt indier och västafrikaner har gjort den labyrintartade byggnaden till sin bas. Här bor de månader i taget när de gör affärer i stan, fyller containrar med billiga varor och skeppar dem till försäljning på marknader i hemlandet.
    Det talas också om illegal handel, med guld och narkotika, och det händer att polisen gör razzior mot Chungking Mansions. Visst känns det lite skumt, men aldrig hotfullt, och jag väljer att stanna även efter att ha slängt ut en stor kackerlacka från mitt fönster på femtonde våningen. Billigare kan man knappast bo i Hongkong, dessutom med ett rätt bra läge i södra ändan av Nathan Road – gatsträckan som kallas the Golden Mile, tack vare affärsidkarnas förmåga att suga pengar ur turismen.

    Bild 774927
    På morgonen följer
    jag gatan ner tills den slutar. Där vattnet tar vid på Kowloons södra spets ligger konstmuseet och planetariet, som nyligen fått sällskap av några av stans största hjältar. Avenue of the Stars är en hyllning till Hongkongs filmstjärnor, som sedan våren 2004 tillägnats en egen promenad längs Victoria Harbour. Nu sitter stjärnorna fastgjutna i gatstenarna, med namn som Tony Leung, Michelle Yeoh, Chow Yun Fat, Jackie Chan och förstås – Bruce Lee. Den mytomspunne kung fu-mästaren blev bara 35 år men hans filmer är odödliga. Nu lever minnet av honom också vidare i en drygt två meter hög bronsstaty, som avtäcktes på det som skulle ha varit hans 65:e födelsedag, den 27 november 2005. Med utmejslade magmuskler och närvarande blick står han orubblig i blåsten vid vattnet och ser morgonjoggarna göra sin runda. Hongkongs turistråd har just vaknat ur sin Törnrosasömn och insett vilken dragningskraft filmens värld kan ha på utländska besökare.


    Det kan tyckas lite sent med tanke på att stadens filmindustri har sett gladare dagar. Det fanns en tid innan Hollywood drog ifrån med hisnande specialeffekter i filmer som Jurassic Park och Matrix. Det fanns en tid innan överlämnandet till Kina fick actionregissören John Woo att lägga benen på ryggen och försvinna till USA, och nog var det gladare dagar innan Asiens ekonomi kraschade 1998, med ett strypgrepp runt filmbolagens tillgångar. Då producerades 300 filmer om året i Hongkong. I dag är siffran ungefär 60.

    Filmälskaren Ross Chen skulle nog påstå att det var bättre förr. Han växte upp i USA, med taiwanesiska föräldrar, och upptäckte Hongkongfilm när han pluggade på filmskola i New York.
    – Det hände så mycket i mitten av 1990-talet, innan Jackie Chan blev mainstream och när Wong Kar-Wai slog igenom, säger Ross Chen.
    Han föll handlöst för Hongkongregissören Wong Kar-Wais genombrottsfilm, Chungking Express. Det här var något nytt. Bilder som konstverk, sparsmakad dialog. Udda, tänkande karaktärer som fick riktigt liv på bioduken, med staden som minst lika levande kuliss. 1999 gjorde Ross sin första resa till Hongkong, och steg rakt in i en välbekant miljö.
    – Jag kände genast igen mig från alla filmer jag sett och jag snubblar fortfarande över nya detaljer som jag hajar till över. Jag har ju ändå sett över 1 300 Hongkongfilmer, säger Ross.

    Nu bor han i Hongkong och har startat en utmaning på sin hemsida, lovehkfilm.com, där han uppmanar andra hängivna fans att skicka in bildbevis på var olika scener spelats in. Där finns skyltar, broar, butiker och restauranger. Små och stora ting som synts på vita duken, och som går att hitta i någon del av sjumiljonerstaden – kanske på Kowloon, Lantau Island eller själva Hongkong Island, vars finansskrapor glittrar på andra sidan sundet när vi står vid färjeterminalen i Tsim Sha Tsui. Vi ser mässhallen som har sin vågiga form i behåll, trots att den sprängdes i tusen bitar i filmen Gen-X Cops. Där ligger den 88 våningar höga Two Ifc Tower i blänkande metall och glas, och jag kan nästan se Lara Croft slänga sig ut från toppen i en storstilad fallskärmsuppvisning i Tomb Raider – the cradle of life – som i och för sig är en Hollywoodproduktion, men ändå. För den som kan sina actionrullar blir bildrutorna overkligt verkliga här. Sean Tierney trodde knappt sina ögon första gången han stod inför Hongkongs skyline.
    Bild 774928

    – För första gången var det bara luft mellan mig och den där vyn som jag sett på film så många gånger. Det var en häftig känsla.

    Sean Tierney har också han flyttat från USA till Hongkong, och han har gjort det för filmens skull. Nu är han lärare i kommunikation på universitetet och forskar samtidigt om sin stora passion – Hongkongfilm. Han var 26 år när han såg Hard Boiled av John Woo – och blev fast.

    – Den börjar med att de skjuter på varandra. Sedan fortsätter det så i två timmar. Det var fantastiskt, säger Sean, som aldrig orkat titta på långsamma filmer med seg dialog.
    Det har han gemensamt med många Hongkongbor, som han menar ser film som "engångsunderhållning".

    – Man kan tro att det mest bor rika finansmänniskor i den här staden. Men det finns många som har dåligt med pengar och sliter hårt. När de kommer ut från biosalongen vill de känna det som att de har varit på semester.

    Finstämda epos à la Wong Kar-Wai blir inga kassasuccéer i Hongkong. Det ska vara action, slapstick och toaletthumor om hemmapubliken får bestämma. Och när Stephen Chow gjorde filmen Shaolin Soccer 2001 började biobesökarna, fler än någonsin, hitta tillbaka till det lokala film­utbudet efter några år av svår konkurrens från Hollywood. Med uppföljaren Kung Fu Hustle nådde tokroliga Chow fullständig hjältestatus, och har sedan dess orsakat kaos i trafiken så fort hans filmer visas i fönstret på någon av dvd-affärerna i Mong Kok, i nordöstra delen av Kowloon. Höga sparkar och svingande knytnävar på en stor skärm i södra ändan av Sai Eyung Choi Street får allt annat att stanna, som en propp i Mong Koks pulserande blodomlopp.

    Ett kvarter österut strilar strömmen av ­människor vidare, genom trånga passager på Ladies' Market. Höga väggar av kläder, handdukar och kitschigt krimskrams pressar dem framåt i maklig takt, innan de pytsas ut på gatorna runt omkring och försvinner i den röriga gatubilden.

    Vi som hamnar på Tung Choi Street, där marknaden har sin norra ände, har en hel gata av sportaffärer framför oss. I Mong Kok är gator, ibland kvarter, kompromisslöst tilldelade olika fack. Elektroniken har sin bit, sporten har sin, skorna likaså. Inte minst guldfiskarna har ett par hundra meter gata alldeles för sig själva. Storögda akvariefiskar tittar ut genom plasten i små vattenfyllda påsar som nålats upp på väggarna. En dam i en av affärerna berättar att en guldfisk ger lycka i hemmets vrå. Jag har precis sett en familj helgardera sig genom att fylla en hel kasse med småpåsar. Det blir allt från slöjstjärtade guldfiskar till pyttesmå guppies och – förhoppningsvis – stor lycka åt hela tjocka släkten.

    I filmen Needing You glömde Kinki sin lyckoamulett inne på en tjurpenisaffär. Det var i centrum på Hongkong Island, någonstans i Soho, eller South of Hollywood Road som förkortningen står för. När hon återvände för att hämta sin amulett gick hon förbi en restaurang med ett välvt, rött tak över ingången. Vi hittar dit, och vi går in.
    Fat Angelo's är en italiensk konceptkrog med rutiga dukar och stora portioner pasta. Rött vin i liten karaff blir det också. Vi tycker det känns lite kul att det var här hon gick förbi. Tittar ut genom fönstret, ser ingen Kinki, men däremot en kinesisk version av Elvis som vandrar nerför gatan. I höjd med hans huvud går världens längsta rulltrappa, 800 meter lång och inbyggd i en tub av glas. Den börjar vid de upphöjda gångtunnlarna nere vid Central Market och slutar i det tjusiga området Midlevels, högt uppe på öns brant. På morgonen rullar den nedåt och från och med förmiddagen går den uppåt igen, ända fram till midnatt. Att pendla till och från jobbet på en rulltrappa hör till vardagen i Hongkong.

    Chin borde ha åkt här. Hon hyrde ut filmer på Hollywood Video Club när hon inte hängde med sina hårdbarkade yrkesmördare till pojkvänner i Full Time Killer. Videobutiken ligger precis intill rulltrappan och vore det inte för all bråte i fönstret skulle man kunna se in. Den makliga takten gör rulltrappan till en perfekt utsiktsplats. Det hade jag visserligen redan lärt mig genom Chungking Express. Filmens stillsamme polis, spelad av Tony Leung, bodde här intill, och hans kvinnliga beundrare brukade sitta på huk i rulltrappan för att kunna se rakt in i hans lägenhet. Men ville man verkligen se honom var det nog säkrast att leta inne i gränderna, i de djupa prången mellan Hongkongs höghus. Bakom den glättiga ytan av bankkontor och exklusiva varuhus finns det gamla kvar. Smala marknadsgator där färsk fisk och hopknutna krabbor radas upp intill flätade korgar med sötpotatis, majskolvar och mangofrukter. Likadana röda lampor hänger lågt över grönsaksstånden och sprider ett varmt sken på Graham Street. En katt gnider sig mot en frigolitlåda med granatäpplen och får vita spån i pälsen. Kvinnan med kassalådan får en skål med nudlar av en pojke, som förmodligen varit och handlat i någon av de små restaurangerna runt hörnet.

    Och det var nog där Tony Leungs karaktär satt och fördrev sin tid över många mål snabbmat, när han borde vara ute och jaga tjuvar i Chungking Express. Det var kanske också här i de trånga kvarteren som samme Tony titt som tätt sprang ihop med Maggie Cheung, i den hyllade In The Mood For Love. Över några skålar nudelsoppa började de närma sig varandra. Sakta. Steg för steg.

    Jag vandrar vidare med Sean Tierneys ord klingande i minnet:
    – Man kan inte gå omkring i Stjärnornas krig. Men man kan gå omkring i Hongkong.


    Tips för filmnörden
    En bit utanför stan ligger Hong Kong Film Archive, 50 Lei King Road, Sai Wan Ho, tel 273 921 39, http://www.filmarchive.gov.hk. Här sparas all Hongkongfilm. Biografen visar ibland filmer på ett visst tema, och i en salong på bottenvåningen hålls utställninger om filmmediet. Här finns också film och böcker till salu. På tredje våningen finns ett bibliotek med material som dokumenterar Hongkongfilmens historia.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!