Nepal – trekking i fred

Om Galilei och Kopernikus bott i Nepal, skulle de aldrig påstå att jorden är rund. Inte platt heller för den delen. Snarare en uppförsbacke följt av en nedförsbacke och så alltings slut.
Halvvägs i lutningen ligger Kathmandu. Jag står där på ett hustak och förundras över skönheten. Vinden får drakar och böneflaggor att dansa. Själva dalgången stångar sig trött mot backkrön efter backkrön, ger slutligen upp och försvinner ner igen bland bebyggelsen i en grön rundel. I norr reser sig Himalaya, den vita
väggen som krymper i skymningen, flämtar till som en fjärran reflex och till slut smälter in i natten.
I morgon är jag där – i bergen – och börjar vandra mot en känsla av att stå inför universums ände. Nepal har ondskan som granne till skönheten. Det gäller inte bara den hinduiska mytologin, utan också den verklighet som stavas med blod och krut. Precis som resten av huvudstaden går jag till sängs med en irriterande harkling. Inbördeskriget har pågått i tio år och skördat tiotusentals döda. Konflikten börjar kännas kronisk. Nationen tar som vanligt en Panodil vid läggdags och hoppas att allt ska gå över, men vaknar nästa morgon åter upp till ruta ett: kungen, maoisterna och ett vingklippt, huvudlöst irrande parlament. Parallellt med det hopplösa pågår ett vardagsliv som är snudd på identiskt med det som mötte mig för drygt 20 år sedan, långt innan helvetet brakade loss.
Det var i efterdyningarna till en cyklon som jag lärde känna Ram. Vi var på väg ner ifrån Annapurna Base Camp, men fastnade i tre dygn på ett strömlöst värdshus. Händelsen blev början på en vänskap som fortsatt kors och tvärs genom Himalaya, som ofta tagit oss till Rams hemby där risfälten brinner gröna på terrasser ovanför floden Netrawati.
Vi åker tillsammans till Jyamrong. Busstak fyllt av flätade korgar, kastruller och gasolkök. Åtta vänner från byn. En kock, en sherpa, en kökspojke, Yadav som tillhör kasten giri och är son till Jyamrongs trollkvinna. I en suck av diesel lämnar vi Kathmandu. Utanför ett hindutempel lyser oljelampor. I basarkvarteret Asantole möter stan som en giktbruten man uppklädd till fest. Vingliga hus. Hantverkare, kryddsäckar, jättebaljor av koppar och mässing. Sedan följer den nya busstationen i Gongabu, den som gerillaledaren Baburam ritade innan han gick under jorden och startade det väpnade uppror som lett till autonoma områden, rebellkontrollerad mark med egna skolor och domstolar. Men också en nation där framtiden är ett stort svart hål, där ingen vet vad som väntar och knappt någon vågar gissa.

Kriget drabbar alla. Turisterna sviker. Så många resebyråer har sadlat om och blivit till manpowerföretag som skickar jobbsökande nepaleser till arabstaterna och Malaysia. Så många hotell och restauranger har gått i kull. Men Ram är en överlevare. Vid fjorton års ålder sålde han den get han fått från sin mor och öppnade en liten butik som sålde tvål, godis och cigaretter. Några år senare rymde han, bar cementsäckar i Pokhara och fick efter ett tag jobb som bärare. Kocken slog honom regelbundet. Men lönen och framför allt turisternas dricks var så svindlande hög att Ram ändå bestämde sig för att härda ut. Nu har han en egen trekkingbyrå och försörjer både familj och åldrande föräldrar.

Ut ur stan. Vägen mot bergen är smal, asfalten opålitlig. Just utanför Kathmandu svämmar Nagarjungs väldiga ekskogar ut över höjderna. Här finns leopard, här finns björn. Här finns också militärposteringar som stryper körbanan och kräver fläckfria identitetshandlingar. Konflikten märks längs landsvägarna. Inte så att jag känner mig rädd. Att skona turisterna är i princip det enda som gerillan och armén är överens om, som båda parterna respekterar. Kriget försiggår i stället som en katt-och-råtta-lek där rebellerna regerar på nätterna och soldaterna i dagsljus, där landsbygdsbefolkningen lider och hunsas av två sidor som bär vapen.
I djupet av bergen slår vi läger. Platsen heter Betrawati. Ingenting är så rogivande, så sövande som regnsmatter mot en tältduk. Ljudet från forsen, rinnande vatten. Kryper in i mig själv och somnar. Vaknar till moln som flyter ner från Tibet, som samlar ihop sig ovanför bergsryggarna som inför en truppsammandragning. Något är på gång.
På andra sidan hängbron över Trisulifloden punkteras skyarna. Prövar kängornas fäste i leran. Upp, upp förbi bananplantor som inför sin begynnande mognad tycks ställas inför samma tvivel som jag själv. Fixar jag det här?
Känner mig utmanad av min egen andhämtning, av fötter som kanske inte vill följa med. Men jag vet hur det brukar vara: tvekan är alltid störst första dagen. Regnet däremot tilltar och tycks kunna fortsätta i evigheter. Hukande, under plastskynken, äntrar vi Satdobate, en samlad basar med klockreparatör och tehus, med ansikten som tillhör vitt skilda folkslag. Mångfalden i Nepal är slående. En viss professor Ganesh Chetri påstår sig ha dokumenterat 56 olika språk i en och samma by i Morangdistriktet. Det är sex mindre än när han var där senast.
Under vår vandring möter vi chetrier, tamanger, gurunger, magarer och lågkastiga sudras. Olika utseenden, olika kulturer. Som hos den åldriga högkastiga brahmin som öppnar sitt hem åt oss. Sover på ett halvöppet loft med fritt fält för nattfukt och en ropande uggla. Vaknar till nygräddade chapatis och ett tillfälligt stillestånd i väderleken. Spöregnet har avtagit, men fukten får fälten att ryka som en nyligen slocknad valborgseld. Vandrar timme efter timme genom dimma ända tills vi kliver ut i en brant full av rödklädda kvinnor med guldörhängen, hacka och spade. Trakten kontrolleras av gerillan. En man i allvarliga glasögon påstår sig representera den nya regeringen. Som utlänning uppmanas jag betala revolutionär skatt, 1 000 rupies. Att neka är inget alternativ. Kvittot visar att jag stödjer folkets kamp.
Balche ligger på Kathmandus skuggsida. Efter att militären dödat fem ungdomar på väg till en religiös festival, anslöt sig flera bybor till gerillan. Inte långt ifrån vår tältplats försvinner en senig man iväg för att hämta ved. Han säger att maoisterna stulit getter ifrån honom, att det borde vara tvärtom. I branten ovanför ligger den statliga djurfarmen i ruiner, sprängd i luften.

Sol. Värme. Kraft. Har nästan glömt bort hur vackert allt är. Viker förvånat upp tältduken mot klar himmel, mot en plats som ser fullständigt annorlunda ut jämförd med gårdagen. De blöta tälten i en ring, men också ett vidunderligt landskap av gröna korsstygn, av djupa dalgångar och en fjärran tamangbys glänsande skiffertak.
Vandrar snart längs en stig fodrad med ek och rhododendron. Gulgröna sjok av mossa och ormbunkar snörar åt trädstammarna. Vadar genom lövverket, förbi vattenfall och fnittertrastarnas bamburidåer, upp över höjder som luktar smultron. Högre upp krymper växtligheten, blir till buskar och frostnupet gräs. Den örn som just korsat Himalaya stannar upp inför vårt sällskap, drar ett extra varv och försvinner sedan söder ut mot Gangesslätten. Själva vandrar vi åt motsatt håll.

Rupchet Kharka. Vi börjar närma oss vandringens högsta punkt. Bärarna sjunger, någon spelar trumma. Halvligger på en madrass, äter nypoppade popcorn och försöker spara energi. Natten blir sömnlös. Luften stannar liksom halvvägs ner i bröstet. Ger upp långt före gryningen och kliver ut under ett tak av stjärnor. Förbluffas över att de är så många, så starka. Vi tältar i rymden, så måste det vara.

Gryningens skare bär till och med min tyngd. Snön följer oss till passet, till 4 200 meter och en känsla som inte kan beskrivas på annat sätt än vördnad. Inser hur liten och obetydlig jag är. Fylls samtidigt av en oerhörd glädje och tacksamhet över att få vara här, över allt det vackra. Sitter ner i sekunder av absolut stillhet. Lyssnar på tystnaden, på min egen andhämtning. Topparna trär vassa hajtänder på band. Ganesh Himal. Gränsbergen mot Tibet. Langtang, Manaslu och Annapurna. Solen börjar få snön att brista under kängorna. Vi rör oss på nytt.
På väg nerför, långt, långt nerför till skog och fast mark. Gläntorna rymmer grupper av langurer, apor som ser ut att ha kommit direkt från barberaren, som borde ha en liten tyglapp i baken där det står, “endast vittvätt”.
Bergsdjungeln är fet och frodig. Klart källvatten strömmar i en svacka. Långstjärtade skator följer stigen. Dagar senare börjar byarna växa till sig, Melamchegon, maoisternas röda flaggor, en teodling och så Katunje. Vi närmar oss åter civilisationen. Affär med radioapparater och tryckkokare. Tehus där vi beställer in currydränkta potatisbitar och lyssnar till indisk filmmusik.

Målet är nära nu. Ram sitter framför tältet med rakhyvel och spegel. Ram Sa, som är på sin första organiserade vandring, berättar om familjen och döttrarna, om hur ett jobbföretag i Kathmandu skickade honom till Malaysia med bristfälliga papper och en ekonomisk exil som slutade i fiasko och fängelse.
I djupet under oss syns Jyamrong, glaciär­vattnet som öppnar en skåra mellan bergen och släpper fram moget ris och mangolundar. Står på tå och ser hur hembygden pekas ut. Skolan. Den gamla kungaborgen. Och kullen
med arméförläggningen. För sex månader sedan tågade soldaterna ner därifrån, hämtade med sig Kahares mest omtyckta lärare och påstod senare att han hängt sig i sina egna skosnören. Lärarna inledde då en strejk och höll skolan stängd tills soldaterna kom på nytt, tvingade ner dem i ett hål och plågade dem med nässlor och iskallt vatten.
Vid lunchtid sitter jag på verandan till Rams föräldrahem. Det ligger alldeles ovanför floden. Två rum, jordgolv, en liten utbyggnad för buffel och getter. Familjen är samlad. Grannar har kommit på besök. Rams mor suger på en ­handrullad cigarett och påminner mig som vanligt om då vi åkte till Kathmandu härom året och hon för första gången i sitt liv fick se på teve och samma dag iaktta hur ett flygplan lämnar fast mark – den händelsen förbryllar henne fort­farande.
Tillvaron här, i ett av bergens djupaste veck, är så väsensskild. Ingen elektricitet. I princip ingenting av den värld där jag kommer ifrån. Bara gröna berg och tysta röster från hemmets eldstad. Bruset från floden där barnen badar. Kvinnor på väg hem från risfälten. En dag som slår om till den kväll där eldflugor får mörkret att brinna i neongrönt.

---

Text: Mikael Persson • 2006-09-05
Nepal • Restips