• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • En längtan het som Madrid

    Madrid är hett. Inte bara vädermässigt, utan också kulturellt. I Madrid gjorde Goya fasansfulla bilder, skrev Cela vackert om resor, filmade Almodóvar transvestiter och matadorer.

    En längtan het som Madrid

    ÅK INTE TILL MADRID PÅ SOMMAREN, säger folk och skriver i guider. Då är det alldeles för varmt. Struntprat. Det är bara att anpassa sig. Gå långsammare, tänka mindre, hoppa över sevärdheter, dricka vatten, ta lång siesta på hotellet. Om man är ensam kan man läsa en bok och vänta in händelserna på ett torg.

    Bild 774942
    Från en bänk på ett Plaza de Oriente under en skuggande platan ser jag en målmedveten man uppkliven i en container utanför kyrkan. Han plockar stora gula liljor från uttjänta begravningskransar – återvinning långt in i döden. En taxi stannar utanför ett Palacio Real, en ung kvinna trippar ut i blågrön blommig sidenklänning och svallande svart hår och tar en bild med sin gula engångskamera för att därefter åter försvinna iväg i taxin på sin speedade rundtur. En uteliggare ligger i sitt kartongrede och läser en kärleksroman. En man reser sig från en bänk och går mot en rad butiker. En kvinna med mycket tusch och kajal i en åtsittande, framhävande klänning börjar rytmiskt knäppa med fingrarna, slå klackarna mot stenläggningen för att därefter brista ut i en flamencosång:
    – Du får inte lämna mig, ay ay ay, aldrig lämna mig, ay ay ay …
    – Herregud, säger mannen som vänder sig om i steget med en trött min, jag ska ju bara handla ett bröd.
    – Ay ay ay, aldrig lämna mig …

    ATT MADRID UTNÄMNDES till Spaniens huvudstad var – med tanke på att det då blev Europas enda betydande residensstad utan farbar vattenförbindelse – en aning märkligt. Varför Filip II permanentade sitt besök från 1561 är oklart. Kanske berodde det på Madrids läge mitt i Spanien eftersom han var mycket intresserad av geometri och gillade att se på sig själv som alltings centrum.
    Madrid var alltså från början en stad som man flyttade till för att vara en del av makten eller i närheten av densamma. Så är det fortfarande. Madrid var från början och är än i dag ett hopkok av det mesta Spanien har att bjuda. Därför kan man alltid säga om den mat man äter, den konst man ser, den musik man lyssnar på att den egentligen kommer från någon annanstans i riket. Men vad gör det? Ligger det inte snarare något sympatiskt i att en huvudstad är ett sannskyldigt tapasbord där alla regionala specialiteter visas upp?

    En som kom till Madrid för att måla makten var Francisco Goya som flyttade hit från den lilla byn Fuendetodos nära Zaragoza. Goya målade för fyra kungar, deras hov och alla deras betydelsefulla vänner. Ändå hatade Goya att kallas hovmålare. Han ville betraktas som en fri konstnär.

    Bild 774943

    Besöker man Pradomuseet, Madrids kulturella stolthet, är det likväl just hovmålaren Goya som visas upp. Det är en oändlig rad av monarker och mäktiga figurer som hänger på museets väggar. Eller käcka bilder av folket som de rika hängde i sina sommarpalats: bönder som dricker vin och sjunger sånger, män som brottas, barn som klättrar i träd, skördearbetare, dansare, pelotaspelare.
    Jag frågar runt på Pradomuseet efter Goyas grafik.
    – Den hänger inte här, säger en sval dam från informationsavdelningen.
    – Nähä, var hänger den då?
    – Ingenstans, den är för ömtålig.

    SKITSNACK, TÄNKER JAG och tar tunnelbanan till stationen Goya. Där hänger reproduktioner av de flesta av Goyas mest kända grafik. I underjorden visas dessa verk varav många har sin uppkomst just i konstnärens undermedvetna. Svarta, fasansfulla drömmar. När förnuftet sover kommer monstren. Ironiska djurfabler där åsnor har tagit lärarnas plats i katedern. En serie bokstavligen våldsamt vackra motiv från tjurfäktningsarenor.
    Men Goyas bästa, värsta, grafik finner jag bara i den stora bokhandeln La Casa del Libro på Gran Via. Nu handlar det inte längre om mörka mardrömmar. Nu är det verklighet och krig mot Frankrike: män som klyvs i två delar, våldtagna kvinnor, en man som dödats genom att ett spjut tryckts upp genom hans anus. Här verkar Goya mer som en frontkonstnär. En kritisk sådan. Titlarna är beska. En bild på en hög med lik har fått titeln "Till detta har vi blivit födda". En uppsprättad, stympad man benämns "Vad kan man göra mer?".
    Mycket av det som Goya avbildade hade sin utgångspunkt i upproret mot de franska ockupationstrupperna den andra maj 1808 och krossandet av detsamma dagen efter. Men våldsamheterna fortsatte under resten av 1800-talet. Vissa menar att de inte slutade förrän general Franco dog 1975.

    I GRYNINGEN DEN 6 JUNI 1946 tar författaren Camilo José Cela tåget från Madrid till Guadalajara för att vandra.
    Exakt 60 år senare tar jag samma tåg som denne nobelpristagare i litteratur för att jämföra med vad han skrev i den lilla fina boken Resan till Alcarria.
    På Celas tid startade landsbygden direkt då tåget lämnat Atochastationen. På min resa börjar landsbygden aldrig. Cela ser järnvägsvagnar lastade med får på väg till slakthuset, fiskare med spön och håvar trängs i tredjeklasskupén, kvinnor har varit på torget och sålt ägg, korv och ost och köpt stormönstrat tyg till söndagsklänningen eller skärmmössor åt sina män. Han ser ett par stridtjurar.
    Jag ser rader av hyreshus, rader av små fabriker och alla på tåget är anonyma och ingen röker. Men plötsligt viker husen undan och jag hinner skymta en olivlund, en fåraherde med en liten hjord och minsann två tjurar. Det kan ha varit två kor.
    Men när mitt tåg stannar i Alcalá de Henares tränger en tredje morgon sig in mellan min och Celas trots att jag försökt hålla den ute.

    "MADRID, DEN 11 MARS 2004", skriver Räddningsverket i sin rapport, "klockan 7.39 på morgonen. Tre bomber exploderar i ett pendeltåg som just ankommit till Atocha centralstation på perrong två. Ett par sekunder senare sliter en explosiv laddning sönder ett tågsätt vid Santa Eugenia­stationen. Två bomber exploderar i ett tåg på stationen El Pozo. Några minuter senare fläker fyra explosioner upp ett tågsätt från Alcalá de Henares cirka 500 meter före Centralstationen Atocha."
    Tio bombväskor såg till att 192 intet ont anande människor just ätit sin sista frukost.
    Jag minns bilderna på alla söndertrasade vagnar. Minns människorna längs banvallen, de oroliga, de gråtande, de med fingrarna krampande om stängselrutorna.
    Cela däremot gav sig av i en anda av optimism. Kriget var slut, det kunde bara bli bättre. Han hade en ny manchesterkavaj och fältflaskan var fylld "med kraftigt, nyttigt rödvin" – vitt vin är ju för klent att vandra på. Han är inställt på att gå korta sträckor och prata länge med alla han träffar. Sova med luffare och gårdfarihandlare. Han vill lära känna livet på den fattiga landsbygden som omgav Madrid.
    När tåget stannar i Guadalajara telegraferar Cela till sin fru – behovet att ideligen höra av sig uppfanns inte med mobiltelefonen – och går för att köpa en souvenir till henne. Han fastnar för en huvudprydnad till en mula. Vi får aldrig veta om hans fru uppskattade gåvan.

    Bild 774944

    En usel romersk statykopia bredvid en flamingo i nysilver. En gammal trampbil framför en gigantisk flygplansmodell från något arabisk flygbolag. Då kliver en man lika stor som hans två kopplade hundar är små in i second hand-butiken. Mannen tittar vänligt på mig genom sina rosa glasögon med lila skalmar.
    – Är det du som undrade över grejorna som vi hyrde ut till Pedro Almodóvars film?
    – Ja.
    – Följ med, jag tror jag har listan hemma.

    UT PÅ GATAN, RUNT ETT HÖRN, in genom en port, "akta huvudet", högst upp ska vi. Glor åt alla håll. Samtliga våningar är fulla med prylar. Stolar staplade upp till taket, skogar av stålampor, dussintals statyer, bord, prydnadsföremål – allt i en enda röra, allt i ett slags retro.
    Högst upp har Carlos Mejia sin egen övernattningsvåning: två divaner i läder, en porslinsleopard i naturlig storlek, gamla foton på sorgsna barn, jordglober och sådana saker man vänder på för att få dem att snöa och som jag inte kan namnet på. På en skänk ligger sex dildos i marmor. De ser äkta och antika ut men jag är för pryd för att fråga.
    Bild 774945
    Carlos rotar bland en massa högar. Säger något ursäktande om att han varit borta. Kvittoblocken är av de utdöda varianterna, handskrivna med karbonpapper.
    En av miniatyrhundarna som ockuperat en divan fräser åt mig.
    – Den är snäll men aggressiv.
    Snäll men aggressiv?
    – Jag var i Ermita de San Antonio de la Florida i går, säger jag. San Antonio lär vara bra mot bortslarvade saker.
    Ja, min moster talade ständigt om honom. Hon rabblade alltid:
    San Antonio, San Antonio
    Var snäll och kom ner
    Något är borta
    Ingen längre det ser

    PAPPERSLAPPEN MED den klottrade rubriken "Almodóvar Volver" hittas. Ner i butiken igen.
    – Den här stålampan är med i Volver och de här små bordslamporna med blommor på.
    Carlos vrider sig som en uppvriden leksak i butiken. Spanar åt alla håll.
    – De här tre glaspjäserna och det där bordet med kakel på och spegeln där, men lampan var har vi den?
    Han lägger sig ner på golvet och pekar in under en soffa.
    – Där är den, där är lampan, den är också med.
    – Jag tror det räcker nu. Tack! Det lönade sig att be till San Antonio.
    – Absolut, det sa alltid min moster.

    MATINÉFÖRESTÄLLNING AV VOLVER PÅ GRAN VIA. Vi är ungefär lika många i salongen som i foajén, två säljer biljetter, två poppar popcorn, två river biljetter.
    Filmen rullar igång. Några tanter städar en kyrko­gård. När handlingen flyttar inomhus prickar jag genast av en stålampa från Carlos butik och strax efteråt kakelbordet. Sedan dröjer det en stund innan jag får syn på den röda stolen. Därefter ger jag upp. Inser att jag liksom hela tiden tittar bakom skådisarna.
    Madridfilmaren Pedro Almodóvar är Spaniens mest kända regissör av i dag. Ska man sammanfatta hans filmer har de alla starka kvinnoroller, det finns alltid en mamma med, oftast en eller flera transvestiter, alltid ett sjukhus, inte sällan en matador. Miljöerna är fulla av retrodetaljer. Där­emot finns det sällan någon bra mansroll. Flera filmer saknar i princip män eller, som i Volver och Kika mördas mannen genast eftersom han betett sig som just ett manligt svin.
    Min spanska är kass, men den övertydliga handlingen och uppsnappade meningar som: "Du är inte min mamma.", "Hon är din dotter.", "Men min mamma är död.", "Han var inte din pappa." gör att jag greppar handlingen i stort.
    Penelope Cruz är ofta med i Almodóvars filmer. Även hon blir alltmer retro, det vill säga alltmer lik Sophia Loren när denna var som vackrast. Cruz byst växer för varje film och frisyren antar alltmer italienskt sextiotal. Men det ligger något charmigt i Almodóvars sätt att ständigt slira över till det osannolika. I filmen Kika går en man genom hela filmen i ett alldeles uppenbart lösskägg av Buttrikstyp utan att någon avslöjar honom. Som om Almodóvar vill att vi ska acceptera det människor vill utge sig för att vara. Stoppar han in en prostituerad i handlingen är det aldrig för att diskutera prostitutionens roll i samhället utan snarare för att testa hur toleranta vi betraktare är. Tolerans är Almodóvars ledord.
    Fast när Penelope Cruz sätter sig bland två flamencogitarrister och börjar sjunga ledmotivet till Volver, "att återvända", har gränsen för min tolerans tangerats. Penelope Cruz må ha många talanger men de räcker inte till att göra en klagande flamenco trovärdig.

    GÅR PÅ RIKTIG FLAMENCO i stället.
    Flamencon har visserligen sitt hem i Andalusien, i sherrystaden Jerez, men det är i Madrid, där pengarna finns, som man i dag ser de bästa föreställningarna.
    Två härjade sångare, två prydliga gitarrister. Klappandet sätter igång, några taktstamp, snabba gitarrackord, blixtsnabbt plockande på strängar och vandringar längs greppbrädan. Sångarna faller in i rytmen. Skriker, mässar, sjunger, ay ay ay. Allt saknar de, allt längtar de efter, allt har tagits ifrån dem: kärleken, hemlandet, marken. De sjunger om bergen, om floden, om flickan, de längtar, de sörjer, de förbannar.
    Jag tänker, så här sjunger de inte i Turkiet.
    Det är en underlig tanke, men man tänker ofta så när man reser. Jämför, ställer saker emot varandra, väger den ena upplevelsen mot den andra fast de kanske inte går att jämföra.
    I Turkiet står alla sångare lutade mot träd, i varje fall på teve. Männen har stora mustascher, kvinnorna stora frisyrer, alla har stora, sorgsna ögon. Förmodligen sjunger de också om längtan men på ett annat vis. Lutade mot träd.
    Flamencon är de spanska zigenarnas musik. Zigenare från Indien som hamnade i Egypten för att därefter komma till Spanien. Överallt fördrivna, förvisade, föraktade. Men varje gång de kördes ut tog de med sig delar av den lokala musiken vilket gör att man i flamencon fortfarande anar orientaliska element, judiska sånger, grekiska liturgier, arabiska, indiska, persiska och nordafrikanska tongångar. Flamencon har blivit ett slags självterapi. För att kunna stå ut med sin förtvivlan över att i hundratals år varit bortkörda, ringaktade och rotlösa.

    NU KOMMER DANSARNA IN, en ung kvinna och en äldre man. Jag är inte lika förtjust i dansen som i musiken. Kvinnan klarar jag av men mannen slamrar mest omkring och för oväsen. Kvinnan har onekligen en viss kraft och när hon kommer igång med sin dans och männen sjunger ay ay ay inser man att inget skulle kunna stoppa hennes längtan. Hon skulle aldrig luta sig mot ett träd och se trånande ut. Hon skulle sparka ner trädet och göra fucking pellets av det på en nanosekund med sina smattrande skor.

    Guide Madrid


    Resa dit
    SAS, Iberia och Finnair flyger direkt. Billigaste tur- och returbiljetten ligger på cirka 2 000 kronor.
    Alla resebyråer säljer weekendpaket till Madrid. Bra för dem som vill slippa krångla, men minst en tusenlapp dyrare än att fixa allting själv.

    Resa runt
    Tunnelbanan är det enklaste sättet att ta sig fram på – den går ända ut till flygplatsen. Den är snabbare, svalare och pålitligare men tråkigare än bussnätet.

    Bo
    Centrala Madrid är ganska litet, varför det inte spelar så stor roll var man bor för att få gångavstånd till "allt". Grundregel: ju närmre Plaza Mayor, desto dyrare. Se därför till att ha en stadskarta tillhands innan du börjar leta boende på nätet, exempelvis på http://www.softguide-madrid.com.
    Ett enklare hotell i stadsdelarna Chueca, Malasaña eller Salamanca är det mest prisvärda. Här kostar ett hyfsat dubbelrum drygt 300 kronor natten. Exempelvis:
    Hostal Benamar, Calle San Mateo 20, tel 91-308 00 92, http://www.hotel-asturias.com.
    En centralare, dyrare variant i stadsdelen Sol & Gran Via där en stor frukostbuffé ingår i priset på 800 kronor för ett dubbelrum är:
    Hotel Petit Palace Londres, Galdo 2, tel 91-531 41 05.

    Tapas
    Från början var tapas ett enkelt tilltugg man fick på en liten tallrik placerad ovanpå sin drink för att hindra insekter att drunkningsdö i densamma. I dag är det ofta en invecklad smårätt för 15 euro. Och nej, man blir inte mätt.

    Tolv standardtapas:
    Albóndigas – köttbullar.
    Chorizo ­– kryddstark korv
    Morcilla – ­blodkorv
    Ahumados – rökt fisk
    Almejas – ­musslor
    Anguilas – ål
    Calamares a la Romana – friterade bläckfiskringar
    Gambas al ajillo – stekta räkor
    med vitlök
    Mojama – salt, torkad tonfisk
    Tigres – musslor kokade i stark sås
    Caracoles – sniglar
    Patatas bravas – friterad potatis med stark pepparsås
    Tre originellare tapas:
    Callos – komage
    Criadillas – tjurtestiklar
    Orejo de cerdo – grisöron

    Är Madridkvällen varm intar man sin tapas på en uteservering. Tre torg med sådana är Plaza de Santa Ana, Plaza de Chueca och Plaza Dos de Mayo.
    För innesittare rekommenderas:
    Casa Labra, Calle Tetuán 12, tel 91-531 00 81.

    Barer
    Madrid sägs vara den mest bartäta staden i hela Europa med vattenhål för alla smaker: från dem som vill sitta och skrika framför en öl och en tevesänd fotbollsmatch till dem som vill softa under en 500 år gammal takmålning med ett vällagrat vin och en nyfunnen vän. De tre torgen som nämndes under tapasrubriken är bra utgångspunkter för den som vill barhoppa. Andra förslag:
    Los Gabriels, Calle Echegaray 17. En gång bordell, en gång tjurfäktarbar, en gång innefolkets tillhåll. Numera K-märkt och rivningsskyddad.
    Museo del Jamón, Carrera de San Jerónimo 6. Detta "skinkmuseum" kunde lika gärna platsat under ru­brikerna Tapas eller Shopping. Här handlar man antingen med sig charkuterier eller tar något i baren under raderna av torkade skinkor.
    La Otra, Calle Cuchilleros 14. Bra ställe för den som vill nosa runt bland spanska viner. Ordnar även provningar. Tapasmeny.
    Casa Mingo, Paseo de la Florida 2. Osannolik ciderbar med ciderkokt chorizo på menyn.

    Flamenco
    Traditionell flamenco, flamenco puro, framförs vanligtvis av två gitarrister, två–tre sångare, en manlig och en kvinnlig dansare. Så är uppsättningen på Casa Patas – turistbyrån har lista på fler ställen. De bästa artisterna uppträder på helgernas midnattsföreställning. Boka bord i förväg!
    Casa Patas, Cañizares 10, tel 91-369 04 96, http://www.casapatas.com. Inträde cirka 250 kronor inklusive en drink.
    Den modernare formen av flamenco, flamenco nuevo, är inte rädd för att blanda främmande instrument och rytmer från övrig världsmusik. En extremt bra samlingsskiva är The Rough Guide To Flamenco Nuevo. Flamenco nuevo kan man lyssna på och dansa till på den trendiga baren Los Gabrieles Carda Momo på Calle Echegaray.

    Konst
    Goya, Picasso, Dalí och alla andra kända konstnärers verk hänger främst på tre museer: Prado, Thyssen-Bornemisza och Reina Sofía. Känner man för att besöka alla tre finns det en gemensam biljett att köpa.
    Litteratur
    Läs gärna något av nobelpris­tagaren Camilo José Celas – Resan till Alcarria, Bikupan, Mazurka för två döda eller Pasual Duarte – på författarkaféet Gijon på Paseo de Recoletos 21 eller i de nedsuttna fåtöljerna på den litterära och filosofiska klubben Ateneo Artistico, Calle Prado 21.

    Film
    De flesta av Pedro Almodóvars filmer går att få tag på i Sverige. Den som vill veta mer kan besöka butiken för filmnördar, Ocho y Medio, Calle Martin de los Heros 23, tel 91-559 06 28.
    Den som vill få en glimt av Almodóvars värld av transvestiter kan se en dragshow på Gula Gula, Gran Vía 1, tel 91-522 87 64.
    Textens affär för retroprylar ligger i ett område med en mängd antikaffärer och heter El Transformista, Calle Mirá el Rio Baja 18, tel 91-539 88 33.

    Turistbyrå
    I Madrid: Plaza Mayor 3, tel 91-588 16 36, http://www.esmadrid.com. Men håll även utkik efter små turistkiosker som står lite här och var i staden.
    I Sverige: Spanska turistbyrån, Stureplan 6, 3tr, 114 35 Stockholm, tel 08–611 19 92, http://www.spain.info.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!