Urkult i Sydindien

Prognosen för dagens väder i morgontidningen The Hindu lyder: “En brännande het och obehaglig dag.”
Jag borde ha stannat på mitt luftkonditionerade hotellrum. Men nyfikenheten var för stor.

Jag klamrar mig fast som en rädd apunge bakpå en skoter som körs av Abdul Khadher.
Han väjer vant när de brölande lastbilarna kommer rusande mot oss. Den heta fartvinden doftar brända löv och är svidande het. Aj, en grop i vägbanan. Hoppsan, tre kor i vägkorsningen.
Abdul är 29 år och singel, jobbar som webbdesigner och har sparade pengar sedan han gästarbetade i Saudiarabien och Dubai. Han kommer från en muslimsk familj, likafullt har vi tillsammans just besökt den hinduiska röda gudinnan Mariammans tempel på den frodiga slätten norr om Cauveryfloden. Där har vi tittat på hinduprästens ceremoni med eld, färgpulver och oljor, stigit åt sidan för kvinnorna och männen som i dyblöta kläder rullat runt tempelkomplexet som levande timmerstockar och lyssnat till skapelseljudet – oum, oum – ur repiga plåttrattshögtalare.
När trafiken tätnar och vi närmar oss staden Tiruchirapalli i hjärtat av tamilernas land ropar jag för att överrösta bussarnas vildsinta signalhorn:
– Du har inget emot hinduer va?
Han skriker tillbaka medan han kör om en lastbil överlastad med höbalar:
– Hörrudu, det där är nåt de håller på med i Nordindien. Jag umgås bara med hinduer och kristna, har inte en muslimsk vän.
– Går du ofta i hindutempel?
– Då och då. Jag skulle vilja gifta mig med en hinduisk tjej, men pappa går inte med på det.
– Jaså!
– Nej, så får det bli. Arrangerat äktenskap med en muslimskt trogen flicka.
– Du vill inte, men pappas vilja är viktigare?
Han girar för Chennaibussen och vrålar allt vad kan för att överrösta motor­dånet:
– Ja, så är det.

Och regeringen kungjorde: alla hindutempel i tamilernas land skola hava en webbsajt. Skapelsens urljud bör tillhandahållas alla och envar via olika plug-ins som Windows Media Player, Real Player och Quicktime. Och den kraftfulla tamilska tigerns skutt – symbolen för vår kulturs styrka – skola visa sig för människorna tack vare senaste version av Flash.
Ordern, som var formulerad på tamil och engelska, kom för ungefär tre år sedan. Den var utfärdad av Hindu Ara Nila Thurai, den myndighet i Tamil Nadu – tamilernas land – som administrerar delstatens alla stora och mellanstora hindutempel.
Till skillnad från i resten av Indien är tamilernas hindutempel statliga och skattefinansierade och politikerna lovar i valrörelsen vid sidan av subventioner på ris mer pengar till gudarna.

Senthil Murugesan heter en ung dataingenjör i Tiruchirapalli. Ett stadsnamn så tungvrickande att stans invånare föredrar att säga Trichy, helst två gånger. Fråga: Where are you from? Svar: Trichy-Trichy.
Kort efter ordern om en internetsajt för varje tempel kunde Senthil skriva under ett lukrativt kontrakt. Han registrerade en webbdesignfirma tillsammans med sin muslimske vän Abdul Khadher och några andra kompisar, hyrde en lokal och satte igång med stor entusiasm.
I dag designar han och hans sju anställda hemsidor åt 300 kunder i Trichy – och några i usa, men tempelsajterna är kärnan.

Mitt hotellrum är en svit. 30 kvadratmeter med soffgrupp, kabelteve, luftkonditionering och rumsservice dygnet runt – och dessutom får jag dagstidningen The Hindu instucken under hotellrumsdörren i ottan. Det var länge sedan jag bodde så bekvämt och ändå betalar mindre än vad en vandrarhemsbädd kostar i Sverige.
Senthil slår sig ner i den mjuka soffan, luftkonditioneringslådan brummar, de tjocka draperierna är fördragna. Vi har det behagligt svalt och mörkt medan den heta vinden viner över de sol-svedda hustaken ovanför oss. En obehaglig dag.
Det känns storslaget att kunna bjuda hem gäster till ett hotellrum som känns representativt. Jag ringer på room-service och beställer en kanna starkt nattsvart sydindiskt coorg-kaffe med het skummad mjölk, beviset för att kaffekulturens vagga inte stod i Milano eller Neapel, utan i Sydindiens tusenåriga metropoler. Sedan pratar jag och Senthil om den starka tamilska kulturen och alla hindutempel. Senthil konstaterar: Tamil Nadu är något så ovanligt som en del av världen som lyckats bibehålla sin traditionella kultur samtidigt som man anammat ny teknik.
Med en mer än tusenårig oavbruten tradition av poesi, dans och musik, av en egen litteratur och sedan 1950-talet också en egen tamilspråkig filmindustri, som här på hemmaplan konkurrerar ut filmer från hindifilmindustrin Bollywood och västerlandets Hollywood (Da Vinci-koden-filmen förbjöds i Tamil Nadu – allt för att inte delstatens kristna skulle känna sig kränkta).
Samtidigt har internet, it-företag och allmän modernisering kommit, men med få globala varumärken.
Att vara i Tamil Nadu känns som att vara i landet som den amerikanska kulturimperialismen glömde – eller motades bort från. När jag zappar mellan de 59 kanalerna på kabelteven hittar jag 57 indiska kanaler, flera av dem tamilska, och två utländska, men inte en enda västerländsk underhållningskanal. På skärmen dansar Krishna och Rada, görs reklam för ayurvedisk tvål, flimrar de senaste noteringarna från Mumbaibörsen.
Senthil har välstruken skjorta och byxor med pressveck. Han ger ett propert intryck och utstrålar självförtroende. Han är 26 år, gifte sig i mars i år och har ett framgångsrikt företag, som han tror ska växa och bli dubbelt så stort på ett par år. Vad mer kan man begära? Livet ser ljust ut för honom.
Senthil går till templet varje fredag- och lördagskvÙ�ll med en bricka med blommor, rökelse och en kokosnöt – och ibland med ett knippe bananer och lite annat krimskrams, för att få välsignelse av prästen.
– Hur träffade du din fru? frågar jag.
– Via http://www.bharatmatrimony.com, svarar han.
– En kontaktsajt? Du letade runt, hittade en läcker, intressant tjej, mejlade henne och så dejtade ni …
– Nej, nej, avbryter han. Mina föräldrar la ut uppgifterna om och en bild på mig. Likadant gjorde hennes föräldrar.
– Så det var inte kärlek på internet?
– Nej, det var arrangerat äktenskap online.

Nästa dag besöker jag hans webbdesignkontor i ett nybyggt hus som kallas Vinnyl Garden och ligger på en åker utanför stan. Den heta vinden viner runt husknutarna. De torra lövkronorna skälver. Först går jag fel – en trappa upp i stället för rakt in till höger – och hamnar hos Vilambi Reddy, som driver ett e-handelsföretag. Han tar mitt besök – en utländsk journalist – som en skänk från ovan och presenterar hela sin affärsidé. Han säljer vattenreningstabletter, örtsalva mot psoriasis, myggnät – “… ni har väl myggor och psoriasis i Sverige också…”. Jag lyssnar artigt och antecknar frenetiskt, utan att riktigt förstå varför, när han rabblar alla sina produkter som har en sak gemensamt, enligt honom själv: lokala material, gamla traditioner, snygga förpackningar, ett modernt försäljningssätt.
Hade inte Senthil kommit in i rummet och undrat var jag hade tagit vägen hade jag nog suttit där än och lyssnat på Vilambi. På något sätt förstår jag det indiska ekonomiska undret ett snäpp bättre när jag lämnar hans kontor.

Till Samayapuram-templet kommer tusentals pilgrimer varje dag för att be om att bli botade eller slippa vattkopporna. Vem ber de till? Jo, till gudinnan, Mariamman, en uppenbarelse av Parvati (Kali, Durga med flera).
Inne i templet är det hett och trångt, doftar det blommor och blast, glimmar det av guld, flammar eldar, luktar det svett och hörs mumlande böner.
Jag (ateist), Abdul (muslim) och Senthil (hindu) slipper köa i den 100 meter långa mänskliga ormen som ringlar sig in till gudinnan.
– Här! säger Abdul, som verkar ha kontakter i templet, och så får vi gå i vip-ingången tillsammans med ett tiotal andra besökare.
Väl framme vid gudinnan, som blodrött glänsande tronar mystiskt i det innersta mörka rummet, visar det sig att det också finns en vip-vip-ingång (“Double-vip”, säger Senthil). Eskorterad av poliser visas en familj – mamma, pappa och tre tonårsdöttrar – förbi alla avspärrningar och får sitta ner framför gudinnan och får en extralång privat välsignelse.
Jag tittar på den yngsta av tonårsdöttrarna i vip-vip-familjen. Hon är kanske 15 år. Hon ser ut som om hon inte kunde bry sig mindre om ritualen. Jag tänker: hon är ointresserad och får trots det gå före alla dem som verkligen vill komma fram, så orättvist.
Till skillnad från mamman och storasystrarna, som har traditionella sarier, är 15-åringen västerländskt klädd. Tajta jeans och en t-shirt som det står “Soccer” på. Färgpulvret som prästen häller i hennes kupade händer häller hon ut på marken och suckar tungt och himlar med ögonen. Storasystrarna kastar hela tiden blickar på lillasystern, blickar som säger: gör inte bort dig nu, skärp dig!
När vi är klara med vår välsignelse (händerna svepande över elden, sedan mot ansiktet, som om man tvättade sig i lågornas rök, och en ­färgpulver-dutt i pannan) frågar jag Senthil:
– Varför gick vi före de vanliga och varför gick den där familjen före oss?
– Pengar, svarar han och rycker på axlarna. De vanliga betalar inga rupier, vi betalade några rupier, vip-vip-familjen betalade många rupier. Templen är inte befriade från behovet av pengar. Skattemedlen räcker inte.

Jag föreställer mig att den egyptiska kulturen från faraonernas tid har överlevt till i dag. Att kulten vid templen i Luxor och sfinxen och pyramiderna i Giza har pågått utan avbrott sedan tusentals år tillbaka och utövats praktiskt taget oförändrad av nya läror.
Då får jag en någorlunda korrekt bild av kulten i Shri Meenakshi-Sundareshwarar-templet i Maduari. Varje dag strömmar minst 15 000 besökare till tempelkomplexet, ett av de största i Indien. De kommer för att låta sig imponeras av allt det vackra och för att be och få välsignelse av Shri Meenakshi, en uppenbarelse av Parvati, och hennes gemål Sundareshwarar, en inkarnation av Shiva.
Men här är ordningen feministiskt korrekt: man ber först till Meenakshi, hon är både vackrast och viktigast, har mest makt, är den man räknar med, och först därefter till hennes make. En möjlig förklaring, funderar jag: Sydindiens dravidiska kultur har matriarkala traditioner, till skillnad från Nordindiens indoariska som från början är patriarkal.
Staden Maduari lever upp till myten om Indien många gånger om. Runt tempelkomplexet mitt i stan: smala gator kantade av kiosker med bananklasar och juiceförsäljare med prydligt uppradade granatäpplen på blå trähyllor – och cyklar, kor, cykel- och mopedrikshor inkrånglade i svårlösta trafikknutar. Över allt en doft av koskit, blomgirlanger och rökelse och mellan allt hundratals skräddare som jagar turister med erbjudanden om skräddarsydda kläder.
Jag dricker ett glas med rykande chai vid ingången till templet och läser i en liten skrift om stan. Madurais historia går tillbaka till århundradena före Kristus. Under Pandyan-kungarnas dynasti, som varade i över 1 000 år, bedrev staden handel med antika Grekland och romarriket. Kulten i templet är ännu äldre och går tillbaka till de vediska riter som introducerades i Indien från 1 500 f kr och framåt.
Men allt det där om att det är så gammalt är egentligen inte så imponerande. Det som imponerar på mig är den obrutna traditionen från då till nu. Som om grekerna fortfarande bad till Poseidon, italienarna fortfarande föll på knä framför Apollon och skandinaverna fortfarande offrade till Tor.
Tänk er om Göteborg vore Madurai: då skulle det inte ha legat en köpgalleria bredvid centralstationen, då hade där funnits ett kvadratkilometer stort tempelkomplex – med tusentals gudafigurer omsvepta av rök och riter. I mitten skulle det allra heligaste rummet ligga och det skulle vara stängt för alla med kamera, brun hy och såna som ser ut att inte be till asagudar. Där inne skulle Oden, Tor, Frej och Freja trona, indränkta i oljor, målade med röd färg, omgivna av eldar.

Strax efter soluppgången traskar jag runt Shri Meenakshi-templet. Jag stannar i flera timmar. Efter solnedgången är jag tillbaka och tillbringar ytterligare ett par timmar i de mörka gångarna och sotiga rummen. Båda gångerna går jag vilse, för att jag vill gå vilse – jag blir glad när jag upptäcker att jag tappat orienteringen. Jag har stoppat undan guideboken. Jag irrar med vidöppna ögon. Jag vill inte förstå rationellt, inte beta av templet som om det vore ett museum.

Jag andas in dofter från de kamferflammande oljelamporna.
Jag tittar på alla tusentals snidade små demoner och gudafigurer målade i bjärta färger, figurer som pryder templets gopuras, de fyra pyramiderna.
Jag lyssnar på den transcendentala tempelmusiken och känner hur någonting drar i mig, en lockelse.
Jag ser ett femtiotal män, kvinnor och barn dra en stor trävagn med Shri Meenakshi fullkomligt genomlyst av hundratals heta glödlampor i en ljudridå från den hårt knattrande dieselgeneratorn.
Jag lägger en rupie i snabeln på en av tempelelefanterna, som har svastikor målade på öronen, och får en mjuk snabelpuff på mitt huvud som tack.
Och jag stannar vid en av de många donationsboxarna. Trots att templen i Tamil Nadu är statligt finansierade är man beroende av extrabidrag, kollekt. På en skylt står det: “All credit cards are accepted for donations.”
I templet finns en hall där man varje dag serverar gratis lunch till tusentals människor. På en skylt vid entrén står det att lunchen är gratis tack vare delstatens högt ärade chefsminister. Man kan dock bidra även här. Om du donerar 20 000 rupier (cirka 3 300 kronor) kommer maten att delas ut en gång om året i ditt namn för överskådlig framtid på en särskild dag, som donatorn bestämmer. “Kanske din födelsedag, kanske din bröllopsdag”, förslår informationstavlan.
Tänk dig: I dag delar vi ut ris och curry till er alla eftersom det, just det, i dag är The Swede Per J Anderssons födelsedag!
Har du inte råd kan du nöja dig med att donera en tiondel, 2 000 rupier. Det räcker till att dela ut mat till 250 människor en dag. En budgetvariant för indisk lägre medelklass och västerländska ryggsäcksresenärer.

Hon ser på mig med stel blick, rör inte en min. Hon har en blomstergirlang runt halsen och hennes ögon lyser av guld. Hon heter Annalakshmi och sitter mitt emot mig när jag äter lunch. Hon är inte av denna värld, utan en vackert snidad gudinna – och centralgestalt på restaurangen, templet och välgörenhetsorganisationen med samma namn. I menyn står det: Detta är inte bara en restaurang, detta är ett uttryck för vördnad av Annalakshmi.
Maten på Annalakshmi i Chennai är gudomlig – och miljön ser ut som en etnisk-religiös indisk dröm med mörka snidade trämöbler, miniatyrteckningar på sidentyg på väggarna, gudastatyer i nischer och en fontän med flytande vita lotusblommor.
Jag äter med extra gott samvete. Alla som jobbar här Ù�r lärjungar till en guru. Gurun heter Swami Sivananda Saraswati, som ledde ett ashram i den heliga staden Rishikesh, där floden Ganges flyter ner från Himalaya och ut på den väldiga nordindiska slätten. Nu är han död, men hans namn lever vidare i stiftelsen Siva Shananda. Allt överskott härifrån och från stiftelsens andra re­stauranger i Malaysia, Singapore och Australien går till sjukhus, sjukstugor och kulturcenter, till de fattigaste, de utblottade.
Restaurangen i Chennai är en omåttligt populär samlingsplats för stadens inflytelserika och berömda. De som kan spendera 60–70 kronor på en lunch och 150 kronor på en middag. Inte så dyrt? Men, i Chennai är det det dyraste du kan äta utanför lyxhotellen. Det blir alltså pengar över – och stiftelsen kan leva upp till sin devis: “Vi tjänar de rika, likväl som de fattigaste fattiga.”
Ingen av servitörerna är restaurangutbildade, de är doktorer, journalister, hemmafruar, pensionärer, studenter – eller som en av kyparna säger: här lagas maten av mödrar, mostrar och far­mödrar. Alla jobbar gratis. De tjänar Annalakshmi och den gudomliga välgörenheten.
Vid mitt bord serverar en stolt hemmafru, en mullig kropp i en röd sari, näsan i vädret, bestämd och respektingivande. Hon serverar mig dagens lunch. En plåtbricka med ett bananblad på och åtta små silverkoppar med vegetariska röror. Till det paratha och chapati, biryaniris, vitt ris och citronrisnudlar, papadam och sex sorters pickles. Det ser fantastiskt ut och smakar ännu bättre. Men, min matrona ser att jag ännu inte rört tre
av rörorna.
– Du måste smaka allt, säger hon strängt,
och utan att tänka efter gör jag som hon säger.
– Nå? insisterar hon och väntar på min kommentar.
– Fantastiskt gott! svarar jag.
Då ler hon för första gången.
– Ja, sån här mat får man vanligtvis inte på restaurang i Indien. Det här är sån mat vi lagar hemma.
Hon kommer tillbaka med olika rostade frön och pulver gjorda på spenat och linser och häller på mitt ris.
– Rör om med fingrarna, befaller hon.
Jag lyder omedelbart. Tittar på henne och förstår vad hon väntar på.
– Mycket gott, säger jag.
Då ler hon för andra gången. Sedan går min uppfordrande matmor in i köket. Jag tittar in i gudinnans stela guldansikte och funderar på vem hon kan vara. Annalakshmi stirrar ut i lokalen, snett till höger om min axel.
Då är min matmor tillbaka.
– Vem är hon den där Annalakshmi? frågar jag.
– Vet du inte det? säger hon.
– Nej, ingen aning, I am from Sweden.
– Matgudinnan. Hon är matgudinnan, säger hon barskt och försvinner in genom svängdörrarna till köket.

I det jättelika tempelkomplexet i Srirangam utanför Tirushirapalli pratar jag med en av ­prästerna som står framme vid uppenbarelsen av Vishnu. Han är bra på engelska och förklarar utförligt vad jag ser och hur ritualen går till.
– Får jag ta en bild på dig? frågar jag när han är klar.
– Nej, nej. Jag håller inte på med pengar, prylar, fotografier och sånt.
– Inte?
– Nej, jag är praktiskt taget ett helgon.

Skribenten är aktuell med reportage­boken Moderna Indien (Alfabeta, 2006), som du kan beställa på http://bokhandel.vagabond.se.

Guide Tamil Nadu

Resa dit
Antingen flyger du till Delhi i Nordindien, vilket är billigast, eller till Mumbai på västkusten, vilket är dyrare, eller direkt till Chennai i Tamil Nadu, vilket kostar ytterligare några extra hundralappar. Ett alternativ är att flyga till Chennai eller Tiruchirapalli via Sri Lankas huvudstad Colombo.
Stockholm–Delhi tur och retur flyger du billigast med Aerosvit och Turkish Airlines, som tar cirka 5 700 kr. Snabbaste förbindelsen från Stockholm till Delhi är med Finnair – deras biljett kostar från 7 000 kr.
Från Delhi kan du ta tåget eller lågprisflyget till Chennai. Lågprisflyget bokar du direkt på respektive flygbolags hemsida, se mer under Internet nedan.
En biljett från Skandinavien till Mumbai eller Chennai kostar från 8 000 kr. Direkt från Europa till Chennai flyger British Airways, Air France, Air India och Lufthansa.

Väder
Sydvästmonsunen, som drabbar stora delar av Indien juni–augusti stoppas av Västra Ghatsbergen och kommer inte på allvar till Tamil Nadu. Här regnar det desto mer när nordöstmonsunen slår till september–december.
Sammantaget finns det ingen riktigt dålig resperiod, men behagligast är januari–mars, med nästan inga regn och dagstemperaturer på 25–28 grader.’

Bo
I Tamil Nadu bor du bekvämt även med låg budget.
Broadlands, 18 Vallabha Agraham Street (tvärgata till Triplicane High Road), tel 044-285 455 73. Klassiskt lågbudgethotell i gammalt vackert hus. Slitet, enkelt, men om du vill träffa andra unga ryggsäcksresenärer är detta Chennais mötesplats nummer ett. Rum från 50 kr och uppåt.
Taj Connemara, Binny Road (tvärgata till Anna Salai), Chennai, 044-550 000 00, http://www.tajhotels.com. Chennais mest historiska kolonialhotell i vacker art deco. Pool, flera restauranger. Rum från 1 400 kr och uppåt.
Greenwoods, Othavadi Cross Street, Mamallapuram, tel 04114-24 33 18. Familjedrivet budgethotell i Mamallapuram, med lummig innergård. Nära stranden. Rum från 50 kr och uppåt.
Hotel Femina, 109 Williams Road, Trichy, tel 0431-241 45 01. Stort hotell med kabelteve och luftkonditionering på rummen, dygnetrunt-rumsservice, pool, resebyrå och restaurang. Ligger vid busstationen i Tiruchirapalli. Rum för 70 kr och uppåt.
Supreme, 110 West Perumal Maistry Street, Maduari, tel 0452-2343151, http://www.supremehotels.com. Fint mellanklasshotell i Maduari med luftkonditionering på rummen, dygnetrunt-rumsservice, bra takrestaurang och egen resebyrå.Rum för 80 kr och uppåt.

Äta
Tamil Nadu är alla vegetarianers kulinariska Mecka. Till skillnad från i Nordindien är maten lättsammare, mindre fet. För 10–20 kr äter du på ofta rena, men enkla, serveringar en ät-så-mycket-du-orkar-måltid (thali) med ris, bröd, 10–15 olika curries och efterrätt.

Rätter du måste prova är annars masala dosa, idli, wada och uttapam – olika varianter av ris- och linsmjölspannkakor och dito bullar med starka såser, grönsaksröror och kokosnötschutney.
Missa inte heller det sydindiska coorg-kaffet. Har en stark, bränd smak och serveras oftast med varm skummad mjölk.
Restaurangen Annalakshmi, som nämns i reportaget, ligger på Anna Salai 804 i Chennai (http://www.annalakshmi.com.sg).

Sevärdheter
Maduari. Shri Meenakshi-Sundareshwarar mitt i stan är ett av Indiens största och mest fascinerande tempelkomplex.
Tiruchirapalli. Rock Fort-templet beläget högst upp på en 70 meter hög klippa mitt i gamla stan. Samayapuram-templet en mil norrut och Ranganathaswamy-templet i Srirangam tre kilometer norrut är två stora tempelkomplex, typiska för Tamil Nadus tempelstil, varje år besökta av hundratusentals pilgrimer.
Thanjavur. Brihadishwara-templet är ett av Indiens vackraste monument från Cholakungarnas tid.
Pondicherry. Fransk enklav mitt i det brittiska Indien. Fortfarande stark fransk prägel. Här äter du croissant, dricker café au lait och pratar med poliser i de Gaulle-hattar.
Mamallapuram. I tusen år har man huggit ut gudar och mytologiska figurer ur berget. I sanden vid havet står Strandtemplet med fina exempel på Pallavakungarnas arkitektur.

Stränder
Tamil Nadu är inte lika känt för sina stränder som Kerala och Goa. Marina Beach i centrala Chennai är en samlingsplats i stan: här spelar man cricket, promenerar, har picknick och badar, även om vattnet är ganska smutsigt.
Kusten söder om Chennai är praktiskt taget en enda lång sandstrand. Här är havet renare. Populäraste badorten är Mamallapuram. I närheten av den före detta franska enklaven Pondicherry finns också fina stränder. Stränderna ofta fulla av fiskebåtar och ofta tyvärr ganska skräpiga.

InternetTempel: http://www.tntemple.org (en fin tempelsajt är http://www.srirangam.org).
Turistbyrå: http://www.tamilnadutourism.org.
Regering: http://www.tn.gov.in.
Dagstidning: http://www.thehindu.com.
Indian Railways: http://www.indianrail.gov.in och http://www.southernrailway.org.
Lågprisflygbolag: http://www.airdeccan.net, http://www.spicejet.com och http://www.flykingfisher.com.