Oman – när charter är öken

Ökendammet blir under en oklanderligt blå himmel till bylsiga rökpuffar bakom jeepen. Vi rullar med alldeles för hög fart genom ett landskap som får en skorpa att framstå som saftig. Nelly Furtados stämma hackar till i cd-spelaren vid varje sanddyna som jag inte lyckas upptäcka förrän vi redan har passerat den.
– Slow, slow! uppmanar min omanska guide Ghosh och håller sig fast med ena handen i instrumentbrädan och den andra i taket.
De andra tre jeeparna kring oss rullar ännu fortare, men jag lyder hans råd och lugnar mig lite med gasen. Bakåt, framåt och åt sidan är utsikten densamma: sand, sand och mer sand. Sandhavet, som på arabiska kallas Rub el-Khali, på engelska Empty Quarter, fortsätter i horisonten och slutar inte förrän långt inne i Saudiarabien. Området är ett av jordens mest glesbefolkade, på några få platser upplivat med en och annan temporär beduinby.
Jeeparna svänger nästan omärkligt vänster mot nattens tältplats, vi fortsätter rakt fram. Ghosh pekar och instruerar vår körväg i ett för mig totalt likformigt landskap. Sedan upptäcker jag att sanden sakta ändrar form. Den blir rödare, mindre hårt packad och antar snart storslagna, modernistiska former skapade av vinden.
Hjulen gräver sig djupare. Det är som att köra i hårt vispad grädde.
– Inga snabba rattutslag, uppmanar Ghosh.
När sanden blir för djup stannar vi och slår av motorn. Landar barfota i en mjuk, varm massa i ett böljande sandlandskap. Sanden rinner från våra fotspår när vi vandrar upp mot den högsta toppen. Eftermiddagsbrisen är kroppstempererad.
Uppe på toppen sätter vi oss ner och tittar ut över den till synes gränslösa öknen. Varken jag eller Ghosh säger ett ord, vi bara sitter där som förtrollade. Solens begynnande rodnad. Värmen. Stillheten. Tystnaden.

Oman. Slå upp kartboken, sätt fingret på Maldiverna och dra det några centimeter uppåt, lite snett åt vänster. Där, inklämt mellan Saudiarabien, Jemen och Förenade Arabemiraten, ligger vårt nya charterresmål. Landet, och i synnerhet Dhofarprovinsen i söder är i mångt och mycket så långt ifrån ett klassiskt charterresmål man kan komma. Regionen är konservativt muslimsk (majoriteten av kvinnorna bär burka och många män bär fotsida kaftaner), sprit, öl och vin får bara serveras på några få restauranger, shoppingutbudet är begränsat, mysiga strandrestauranger lyser med sin frånvaro och Salalah, provinshuvudstaden, passar definitivt bättre att utforskas med bil än under romantiska promenader. Som du hör, långt ifrån såväl flottig turistpizza som hårt
exploaterad solkust. Än så länge. Geologer har räknat ut att Omans oljefyndigheter bara kommer räcka i sisådär 15 år till. Oljan står i dagsläget för 80 procent av landets totala ekonomi. Andra näringar måste ersätta det som försvinner.

I Rub el-Khali bäddar solen ner sig mellan mjuka sanddyner i en magisk, persikofärgad föreställning. Ghosh lyfter på sin traditionella dish dasha, kaftan, när vi går mot den fyrhjulsdrivna jeepen, som är upp till halva hjulhöjden begravd i sand. Inget problem om det inte Ù�r för att Ghosh gasar på för fullt det första han gör bakom ratten. Bilen gungar till och framhjulen ställer sig på tvären och rör sig snart inte alls. Motorn rusar och bakhjulen sprutar energiskt sand åt alla håll.
Försöker förgäves knuffa, vrida, dra, backa, gasa och gräva med händerna. Jeepen vaggar sig bara tryggare och djupare ner i sanden efter varje försök.

– Vi måste ha en spade i bilen någonstans, säger jag.
– Sorry, säger Ghosh. Det finns ingen spade.
– Hur vet du det?
– Detta har hänt tre gånger tidigare och det finns ingen spade. Sorry.
– Vi måste gå till tältcampen, säger Ghosh och lyfter på sin dish dasha och börjar gå rakt ut i ingenstans.
Runt omkring oss är det öken. Massor av öken.
Efter en stunds lufsande i en sand som blir allt kyligare frågar jag vad han egentligen gjorde när han skulle starta jeepen.
– Det var mörkt nere vid pedalerna. Jag råkade trampa på gasen. Sorry.
För varje sanddyn jag glider ner för blir jag påmind om att det i Empty Quarter inte finns någonting. Inte ett dugg. Efter ett par kilometer har till och med Ghoshs sorrys försvunnit och ersatts av en ansträngd tystnad.

Rub el-Khali må vara knastertorrt, men den södra Dhofarprovinsen är annars en energikick. Här växer banan-, dadel- och kokospalmer. Vita stränder sträcker lojt ut sig vid ett livskraftigt hav. Tankarna vandrar från Arabiska halvön till Zanzibar och den gröna grannen på andra sidan havet, Indien. Det är också just Indien som denna region kan tacka all klorofyll och allt liv för. Från juni till september blåser Indiens monsun in från havet och hindras från att försvinna ut i Rub el-Khali av de bastanta, halvmåneformade Dhofarbergen. Resultatet är blött och fruktsamt. Vattenfall dundrar i frodiga dalar, sjöar fylls på och dromedarer, getter och kor äter sig trinda. Och lediga familjer från hela Arabiska halvön åker hit för att njuta av regn och fukt. Att svenskar vill ha det motsatta under den turistglesa, torra lågsäsongen passar förstås utmärkt – speciellt om det visar sig att oljebolagens geologer har rätt.
Trots sin uppenbara potential som semesterresmål är Oman ett ungt turistland. Den förre sultanen Said ibn Taimur var i milda ordalag strikt konservativ. Flickor fick inte gå i skolan, radio- och teveapparater var förbjudna och turister släpptes varken in i eller ut ur landet. Allt västerländskt bannlystes, det var inte ens tillåtet att bära solglasögon. Oman räknades under 1960-talet som ett av de mest, ja kanske rentav det mest isolerade, landet i hela världen.
Det kom att bli sultanens egen son, Qabus ibn Said, som likt en monsunvind kom med grönska för land och folk. Efter att ha störtat sin far i en oblodig statskupp 1970 förlöste han landet in i nutiden. Turism uppmuntrades, olja började utvinnas och infrastrukturen byggdes ut. 1996 fick Oman sin första skrivna författning och i början på 2000-talet var över hälften av de universitetsstuderande kvinnor.

Men politiska partier är inte tillåtna och demokrati är Ù?nnu bara en förhoppning.
När mörkret precis lagt sitt stjärnbeströdda täcke över Rub el-Khali når vi campen. Det luktar det grillat. I en ring sitter de övriga i min utflyktsgrupp och äter nygrillat dromedarkött, tillrett av beduinerna som ansvarar för det lilla anspråkslösa nattlägret.
Jag och Ghosh äter under tystnad, förutom när vi sporadiskt försvarar oss från gruppens gliringar om fastkörningen. Köttet är segt och påminner om ett mellanting mellan griskött och skosula.
En inbjudande brasa sträcker sig snart mot natthimlen. En shisha laddad med äppeltobak passerar runt och följs av en plastspann med torkade dadlar. Jag sjunker ner på några kuddar och njuter av den berusande Tusen och en natt-känslan. Detta måste vara charter när den är som bäst.
Mabruk, den lokala beduinshejken, slår sig ner bredvid mig. Elden kastar små, små gnistor mot hans klarröda turban, men missar gång på gång. Ghosh tar en kudde och sätter sig vid oss. Mabruk är, berättar Ghosh, en typisk beduin. Han har levt hela sitt liv med sitt beduinfolk i randen mellan Dhofar och Rub el-Khali. I egenskap av shejk, vilket bäst kan översättas med ledare, är Mabruk ansvarig för sin familj, sin stam och deras viktigaste ägodelar, dromedarerna.
Mabruk nickar.
– Vet du att det finns flera olika sorters dromedarer? En för att rida på, en för att få mjölk och en som man har för köttets skull?
Ghosh fyller i där Mabruks knapphändiga engelskakunskaper sätter stopp, men försvinner snart ut i öknen tillsammans med några andra för att gräva fram vår jeep. Jag insisterar på att följa med, men Ghosh vägrar å det bestämdaste.
Mabruk och jag blir sittande tysta framför eldens knäppande och sprakande. Det är svårt att gissa hur gammal han är, men han ser ut att kunna vara kring 50. Av Ghosh får jag senare veta att det inte är ovanligt att beduiner inte själva vet hur gamla de är. Tid har olika värde i olika kulturer.

Vattenpipan landar snart mellan oss. Mabruk vänder sig mot mig och frågar om man röker vattenpipa därifrån jag kommer.
– Njae, man dricker nog snarare öl när man sitter vid en brasa så här.
Han nickar och tittar in i elden.
– Jag har aldrig druckit öl. Varför dricker ni just öl? Vad är det som är så speciellt med det?
Jag svarar att det framför allt är gott. Och att det i vår kultur är accepterat och inte helt ovanligt att man dricker sig full.
Han lyfter på huvudet och tittar nyfiket på mig med sina bruna ögon.
– Vad händer när man blir full?
– Ööhh, man blir glad. Folk dansar och har kul. Men öl och sprit gör inte alla glada. Vissa blir arga och vill slåss.
Mabruk tittar oförstående på mig.
– Dricker bebisar också öl? frågar han.
– Nej, nej, självklart inte. Det är farligt för kroppen!

Mabruk tittar på mig med fundersam min och börjar peta med en pinne i elden. Han sitter tyst en lång stund. När han vänder sig mot mig igen skymtar ett leende hastigt förbi på hans ansikte.
– Har ni beduiner i Sverige?
Jag nickar.
– Samer. De är vår ursprungsbefolkning och vissa av dem lever ibland i tält uppe i norr. De försörjer sig på djurskötsel, precis som ni. De har en sorts hjortar.
Mabruk hummar och nickar knappt märkbart.
– Dem skulle jag vilja träffa. Era beduiner alltså.
Ovanför oss har tusentals stjärnor intagit sina bestämda platser på himlavalvet. Det börjar bli kyligt. Jag drar en filt över ryggen. Tältcampens första snarkningar rasslar snart ut i Mabruks ökenvärld.

Charterplanen från Sverige landar i Dhofars provinshuvudstad Salalah. Staden är med sina 75 000 invånare Omans näst största stad och börjar några kokosnötskast in från den generösa, vita stranden. Staden i sig är inte mycket att imponeras av. Låga, beigekalkade hus samsas med ett och annat höghus och några moskéer.

Restaurangerna, varav majoriteten indiska eller libanesiska, är en handfull till antalet och tycks vara en arabisk variant på jänkarnas drive-in-re-stauranger. Alla ligger vid någon stor väg eller väl tilltagen parkeringsplats. Stan är på det stora hela anpassad till biltrafik och väldigt utspridd.
Till Salalahs försvar ska sägas att den känns okonstlad och äkta. Däckbytarfirmor ligger granne med vitvarubutiker. I basarer handlar heltäckta kvinnor av andra heltäckta kvinnor. På nattmarknaden i den gamla stadsdelen al Haffah handlas det fortfarande med rökelsekåda, frankincense, en handelsvara som är tusentals år gammal och har betingat högre priser än både olja och guld.

I öknen vaknar jag av att jag fryser. Det är 12 grader och den kalla marken har bokstavligen dragit värmen ur kroppen. På stela ben tar jag mig upp. När jag kommit bort från sovplatserna kring den sedan länge utdöda brasan gör jag några jämfotahopp och lite armhävningar. Värmen letar sig sakta tillbaka.
Efter en morgontoalett i världens största sandlåda smyger jag mig bort mot dromedarernas inhägnad. Till min besvikelse är de redan vakna och mumsar glatt sitt frukosthö. Jag ville se om de står upp eller ligger ner när de sover.
Snart hörs lågmält skrammel av kastruller och plasthinkar. En doft av kaffe lägger sig över lägret. Ghosh önskar mig god morgon och pekar med handen mot vår jeep.
– No problems!
Någon timme senare är vi på väg i alldeles för hög fart mot Salalah igen. Mot basarer, burkor och en civilisation som ligger närmare Mabruks stillsamma dromedarer än en hårt exploaterad solkust. I alla fall i sisådär 15 år till.

Åtta utflykter som inte är öken

Salalahs gamla stadsdel ­al Haffah
Äldst, charmigast, roligast och bäst. Stadsdelen al Haffah ligger vid havet och rymmer restauranger, kaféer och en nattmarknad där rökelsekåda, frankincense, säljs i stora plastkar. Enligt sägnen var det denna kåda som de tre vise männen kom med när Jesus föddes. I al Haffah finns även gamla hederliga barberarsalonger, tyg- och klädstånd samt sultan Qabus väldiga sommarpalats.
Al Haffah ligger mellan sultan Qabus palats och hotellet Crown Plaza, strax ovanför stranden.

Stranden vid MughsailMughsail, fem mil väster om Salalah, består av en bensinmack och några rader hus. Inte mycket att locka turister med, om det inte vore för det turkosblå havet och den flera kilometer långa stranden av hårt packad, gråsilvrig sand. Bortanför den imponerande stranden, inte långt från bensinstationen, finns en val- och delfinskådarplats. Du bör vara här okristligt tidigt om du ska ha chans att se något. Alldeles i närheten av delfinskådarplatsen finns så kallade blowholes, hål i berget där havsvatten under högt tryck pressas ut när havets vågor slår in i markens underjordiska grottor.
Följ den stora vägen västerut, mot Yemen. Efter fem mil kommer du till Mughsail.