• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vagabond i Thailand

    Följ Micke Persson genom Thailand, från mango till mangrove, från stränder till regnskog.

    Vagabond i Thailand
    Chiang Mai 16 januari 2007

    Till Thailands tak!

    Helt logiskt och någorlunda planerat inträffar min thailändska höjdpunkt just före resans slut. "Porten mot Himalaya" och andra pompösa välkomsthälsningar pryder skyltarna till Doi Inthanon, nationens högsta berg.

    2 565 meter låter kanske inte så upphetsande, särskilt som det går att rulla upp till toppen på fyra hjul längs en exemplariskt jämn och bred landsväg. Men i ett land där stränderna är lika mjuka som oräkneliga, där geografiskt motstånd är en bristvara, kittlar utsikten om nattfrost och av kyla svidande kinder betydligt mer än en hängmattsdag vid havet. För de inhemska turisterna alltså.

    Redan timmarna före gryningen ringlar sig trafiken av songthaews och stadsjeepar lika intensivt som vid, låt säga, lunchtid i Chiang Mai. Thailändarna närmar sig berget med både respekt och skräckblandad förtjusning. Här finns nämligen möjligheter att både köpa och testa handvirkade mössor under autentiska förhållanden.

    Morgonluften är verkligen kylig och besökarna flinar förtjust åt näsor och öron som går från skärt till rött. Samtidigt blommar rhododendron. Och mygg flyger in i skytteltrafik från Thailands enda mosse (också det en supersevärdhet) för att bita de långväga gästerna.

    Hard-core Inthanonerna anländer inte bara med huvudbonad och systemkamera, utan även chict iförda grova snöskottarhandskar och termobyxor. Själv dödar jag lite av den uppskruvade stämningen genom att kliva ut i shorts och kortärmat. För jag vet: efter kockan tio brinner solen sommarvarmt. Även på Thailands högsta topp.

    Pai och Chiang Mai 10 januari 2007

    På fel sida om bamburidån

    Så var jag då tillbaka i det som kallas för civilisation. Huden är bränd till koppar. Skäggstubben grov. Tvärs over pannan löper ett långt blodigt ärr och på vänster axel sitter ett elakt köttsår. Annars började trekken från Pai som trekkar brukar göra, med ryggsäck, ordentliga skodon, sol och fri sikt. Det var när vi vadade uppför en strid flod som jag noterade att min packning var betydligt större än både Saas och Bous, vägvisarna som skulle följa mig upp mot en avlägsen lisu-by högt upp i de flämtande gränsbergen mot Burma. – Vilken sorts mat har vi med oss? frågade jag förbryllat de båda. – Det här, muttrade Saa och halade upp en fet svart revolver med ljuddämpare, två sabelformade knivar, ett långpipigt gevär och två strålkastare i vars ände det satt fyrkantiga batterier. Jo, och så fanns det en liten påse ris också. Måste erkänna att jag inte var riktigt införstådd med vad jag gett mig in på. Vandringen började mer och mer påminna om barndomens pojkböcker. Vi följde otydliga stigar, ett finmaskigt nät av lövbeströdda strängar genom grönska av bambu och korkskruvslianer. Vi vandrade timme efter timme uppför forsande vattendrag eller klättrade längs ospårade berg och höjder med machete. Naturen här norr om Pai, i opiumkungen Kun Sas gamla gränsrevir, vecklar en djungel ut sig så fet och tät att det ofta känns som att korsa en grön tunnel; egentligen är det bara fågelsång och fjärilarnas blå vingar som föreslår att det finns en öppning ut. På andra kvällen är vi ändå där, överst på den ås som inte bara rymmer lisu-byn utan också tycks vara ändstation för all världens tomtebloss – så mycket stjärnor svämmar ut över den kyliga natthimlen. Bosättningen har så undanskymt läge att omvärlden i stort håller sig borta. Det är sant. Ett statligt projekt försöker ändra på folks vanor. Solfångare har satts på plats, en skola har byggts, den thailändska flaggan är hissad, några av husen har till och med teve, och kaffebönor och soja har slagit ut de flesta opiumodlingarna. Men inte alla. När månen stor och glödande orkat sig upp över den översta bergskammen, sitter Saa och Bou tillsammans med byns män i ett dåsigt opiumrus. Kylan har lagt sig över trakten och temperaturen störtar mot nollpunkten när sällskapet samlar ihop sina vapen och ger sig ut i natten. Vaknar till när de kommer tillbaka, när en civet (ett mårddjur) flås och lagas till curry över öppen eld. Elden flammar ut i en ljus strimma. Och det blir gryning på fel sida om bamburidån. Hur det gick sedan får du läsa i tidningen Vagabond under året.
    Mae Hong Son och Pai, norra Thailand 6 januari 2007

    Äventyr light

    Luta dig tillbaka och låt dig fyllas av ljuset och fartvinden. Jo, det är oförskämt lätt att resa i Thailand. Bussarna är bekväma, i huvudsak punktliga och med frikostiga avgångstider. Flyget är ofta till överkomligt pris och servicen perfekt (vad sägs om det här, jag hämtades vid bagageutlämningen i Mae Hong Son av något slags officiell flygplatspersonal, en späd liten kvinna, som omedlbart drog mig och mitt bagage till en väntande tuk-tuk (mopedtaxi) och satte ett whiskyglas i mina händer med befallningen: svep!). Till de mest obskyra platser finns oftast någon songthaew (kollektivtaxi) eller mc-taxi till hands, och där färden inte funkar med hjul finns båt, elefant eller bambuflotte. Sålunda krävs knappast några större uppoffringar för att framstå som äventyrare. Här räcker det med att åka lokalbuss mellan Chiang Mai och Mae Hong Son för att röna uppskattning och beundran. Den som uthärdar de sex timmarna och 1 864 kurvorna mellan orterna (en resa som snarast blir njutbar med Mars Voltas senaste CD i hörlurarna), är kvalificerad för ett glassigt diplom i fyrfärgstryck. Januari 2007 står det på mitt certifikat som kommer att hänga intill mina diplom från Everest, Kanchenjunga och det från när jag överlevde 30 minuter i Karachis kloaker med enbart smärre minnesluckor som följd.
    Bangkok 4 januari 2007:

    Änglarnas stad

    Bangkok har lyft från kanaler och träsk, gömt undan teakkåkarna och flodhusen på styltor bak den vägg av skyskrapor som framåt lunchtid börjar smälta i solen, få allt suddigare konturer och till slut darra på rad som jättelika aladåber. Jättestaden får mig att kippa efter andan. 14 miljoner invånare. En armé av bilar och motorcyklar, ett brus av motorer i rörelse som tycks lika evigt och definitivt som havets. Det som på andra platser kallas för framtiden, finns redan här. Skytrain. I luften upphöjda motorvägar. En flygplats med en ankomsthall stor som en liten landsbygdsförsamling. I denna mosaik av kallhamrad konsumtionskultur och avgaser som snyts ut i svarta fläckar, finns ändå fläckar kvar av det gamla, ursprungliga varumärket Bangkok om du så vill. Kanalerna. Templen. Kvarter där livet till stora delar levs ute på gatan. Vandrar ut i stan på kvällen. Perfekt fullmåne över Sukhumvit. 25 grader varmt, kanske mer. Fuktig luft, men ändå klart och ett brett band av tydligt tecknade stjärnor över storstadshimlen. Bland alla dessa groteskt stora shoppingcenter och höghus med palatsambitioner, väljer jag en mindre tvärgata. Och så vips är jag där. Bland magnoliadoft och en nattropande koelgök, bland de små mobila gatuköken där man äter en festmiddag för några tior. Sukhumvit Soi 38 är en sådan plats med fräsande stekpannor, grytor och nudelkok, pilsnerflaskor, bord och stolar på gatan och folk som, precis som jag själv, fångas av matoset. Stannar upp och äter fantastisk satay, kycklingspett med jordnötssås, curry och tom yam khung. Änglarna finns här. Och de bär förkläde och stekspade.
    Bangkok 4 januari 2007:

    Thailand efter bomben

    Thailand är fortfarande aningen uppskakat efter nyårskvällens bomber. Vem låg bakom? Varför? Engångsföreteelse eller för Bangkok ett trist uppvaknande till en ny obehaglig verklighet med fler terrorattacker runt hörnet? Frågorna är många, svaren få, eller rent av obefintliga. Gissningar och rykten florerar. Och som brukligt är under tider av förvirring, finns det människor som utnyttjar situationen för att ytterligare ge bränsle åt oron och rädslan. Under onsdagen tog myndigheterna emot åtskilliga larm om påstådda bomber riktade mot skolor, sjukhus och affärer. Dessbättre visade sig hoten vara falska. Men faktum kvarstår, nyårshelgens attacker har skrämt många. Vissa bedömare fruktar att bomberna kan ha större negativ påverkan på landets turism än tsunamikatastrofen häromåret. Åtminstone i Bangkok tycks thailändare och turister i möjligaste mån undvika välbesökta platser. De stora varuhusen rapporterar att nyårshandeln som en följd har minskat med 30-40 procent jämfört med motsvarande period förra året. Myndigheterna försöker lugna allmänheten genom löften att snabbt gripa förövarna och förbättra säkerheten i Bangkok genom övervakningskameror och fler poliser. Trots det uppskruvade tonläget är det knappast frågan om någon hysteri. Promenerade i går kväll längs Sukhumvit Road som i vanlig ordning var full av flanörer, restauranggäster och nattöppna barer. Och, i dag på morgonen, på Bangkoks flygplats, mötte inget mer uppseendeväckande än ett litet formulär där resenärerna på heder och samvete fick intyga att de hade packat väskorna själva och lämnat såväl smällare som vapen hemma. Nyårsbomberna var otäcka, men personligen känner jag större oro för trafiken i landet än risken för nya attentat. Mellan den 28 december och 2 januari skördade helgtrafiken i Thailand 407 dödsoffer medan drygt 4 500 människor skadades ute på vägarna. Där, bland motorcyklar och berusade trafikanter, lurar den verkligt stora faran.
    Ko Samet 3 januari 2007:

    Medicin mot vintermörker: två doser Ko Samet

    Häromdagen yttrade en ryggsäcksluffande britt, "nästa gång jag drar till Thailand måste jag först lära mig svenska!" Varför? Alltså varför reser så många nordbor hit? Svaret är enkelt och lyder så här: I går kväll, det vill säga i snöskottarmånaden januaris begynnelse, klev jag barfota över ljummen sand till en utomhusmiddag med fullmåne, vågskvalp, välkyld pilsner, färsk ananas och vitlöksmarinerad kyckling. Något sådant är för tillfället svårfunnet i tja låt säga Skövde, Ullared och Tierp. I dag på morgonen vaknade jag till ljus, till feta solstrålar genom gröna falsettblad. Sommargyllingar flöjtade. Näshornsfåglar kivades uppe i trädkronorna. Och jag hoppade i ett par shorts och promenerade ut genom dörren till min bungalow, fortsatte mot havet och nådde sand lika vit som de reflexer du bär på dig när du går hem från jobbet efter klockan fyra. Om ordet kristallklart överhuvudtaget får användas om vatten, så gäller det här på Ko Samet. Simmar in dagen på behagliga Ao Tub. Veckad sandbotten följer små prickiga fiskar en lång bit ut till havs. Livet just nu är lätt. Sola, bada, torka, bada på nytt och så den besvärliga existentiella frågan: ananasshake eller bananshake? Middag eller lunch?
    Ko Chang och Ko Samet 2 januari 2007:

    Ökad säkerhet efter bombdåd

    Nyårsafton i Thailand kom med kraftigare och elakare smäll än någon kunnat föreställa sig. I Bangkok briserade bomber som hittills krävt tre människoliv och skadat cirka 30, däribland en del turister. Vem som utfört dåden är ännu så länge oklart, men allt pekar på att inrikespolitiska motiv ligger bakom. För några månader sedan grep militären makten och tvingade den förra premiärministern Thaksin i exil. Sedan åtskilliga år tillbaka pågår dessutom, i Thailands fyra sydligaste provinser, ett etniskt muslimskt uppror som skördat hundratals dödsoffer. - Det är Thaksins män som ligger bakom bomberna, påstår en hotellägare på Ko Chang. - Förövarna vill förstöra ekonomin och skrämma bort turisterna, tillägger han bittert. Sorg och uppriktig ledsnad råder bland många thailändare. Landet räknas av tradition som ett av kontinentens säkraste. - Vi är ett gästvänligt folk. Jag skäms personligen över det som hänt, säger en ung kvinna på Ko Samet. Turisterna som jag stött på verkar dock ta det hela med ro. Såväl barer som stränder är fortsatt fulla av semesterfirare. BBC rapporterar att säkerheten trappats upp på bussterminaler, flygplatser och järnvägsstationer. Själv har jag just följt med strömmen av hemvändande nyårsfirare från Ko Chang, men inte märkt något utöver det vanliga förutom några poliskontroller längs landsvägen mellan Trat och Rayong.
    Ko Samui 29 december 2006:

    Tsunamin: före och efter

    Och så kom tsunamin. För ganska precis två år sedan vände en jordbävning ut och in på, inte bara havsbottnen nordväst om Sumatra, utan i princip hela tillvaron. Som ett distinkt hack la sig katastrofen i livet som ett obevekligt före och efter. I den mån det fanns något liv kvar. Någonstans kring 300 000 människor slukades av jättevågen. Någonstans kring 3 000-5 000 människor gick förlorade i Thailand. Många turister. Åtskilliga svenskar. Bara de som drabbades förstår vidden av sorgen fullt ut. Under julhelgen hölls i bland annat Phuket minneshögtider för offren. Livet fortsätter. Liksom tsunamin. Ärren i naturen. Sorgen efter de saknade. Rädslan för att något liknande ska hända på nytt. Jordbävningen som nyligen briserade i havet utanför Taiwan inträffade som en kuslig deja vu. Thailand som turistland har trots allt repat sig förvånansvärt snabbt. Världen - och inte minst svenskar - vill fortsätta resa hit. De thailändska turistmyndigheterna, TAT, hävdar till och med att anstormningen av turister är högre nu än före tsunamin. Under 2006 har Andamankusten - det vill säga Phuket, Krabi, Phi Phi och resten av västkusten - tagit emot 4,7 miljoner besökare, en ökning med 87 procent jämfört med 2005. Turistnäringen rustar offensivt för framtiden. Phuket förväntas under 2007 ta emot 5,2 miljoner besökare. Ön påstås nu ha fler hotellrum till förfogande än före katastrofen. Khao Lak och Phi Phi har ungefär nåt upp till hälften av sin hotellkapacitet. På många platser är byggaktviteten febrig. Det jobbas, gjuts och slipas snudd på dygnet runt. Vågbruset har, på gott och ont, fått sällskap av hammarslag och cementsäckar.
    Ko Phangan, Thong Nai Pan Noi 26 december 2006:

    Vit jul, vit sand...

    Julafton börjar lite tveksamt, det medges. Klockan åtta på morgonen spelar fyra indier luftgitarr i avgångshallen till Phukets flygplats... och det känns som om jag borde vara någon annanstans. Snart är jag det också. En timme i luften. En timme på båt. En timme i songthaew. Och så är jag på Ko Phangans baksida ungefär vid den tid då Kalle Anka brukar dyka upp på teven. Julsångerna är de samma. Julgransglittret och kulorna likaså (men granen doftar PVC). Men resten av rekvisitan känns främmande. Istället för värmeljus och lovikavantar möter bikinislanka kroppar. Lyckliga hundar som rusar fram och tillbaka i snövit sand. Själv åker jag gröna hissen, bärs liksom upp och ner i brusande bränningar som när de når axelhöjd fräser till och sprakar av salt. Jo, det känns oförskämt bra. Särskilt som jag i dagarna två ägnat mig åt den hälsokur som heter berg, strand och djungel. Slår följe med öns vägar som mest påminner om sommarlediga störtloppsbackar. Vandrar till Haad Sadet, tur och retur 16 kilometer. Till den i princip helt övergivna Bottle Beach (höga vågor och starka vindar har stoppat all båttrafik). Belönas med bad och tillfredställda muskler. Och bränner så hårt på årtionden av ackumulerat julfläsk att bara två alternativ återstår. Nya byxor eller ny livrem. God jul! Förresten!
    Phuket 19 december:

    Pånyttfödd med massage

    Patong. Massage. Och därmed borde väl min eventuella trovärdighet ha blåst ut och lagt sig på Andamanhavets botten. Men Hide Away Spa, i en djungelklädd backe högt ovanför alla go-go barer, är faktiskt äkta vara. Traditionell thaimassage och uråldriga orientaliska trix för att få kropp och själ i balans. Testade själv häromdagen och blev förbluffad över hur fenomenalt allt var. Först en dimmfylld örtbastu där ångor och hetta av färsk ingefära och citrongräs fullständigt rensade ut och befriade kroppen från överflödig baklast. Sedan massage, en entimmes sejour utsträckt under ett svalt bambutak, liggande där till flöjttoner och kvittrande solfåglar. Så ompysslad har jag inte blivit sedan jag lärde mig gå. Massösen Puk knådade muskler och leder som inte fått någon beröring sedan jag för 20 år sedan cyklade omkull i Växjös ökända brandkårsbacke. Efteråt följde en så örhört skön lättnad i hela kroppen. Ett fat färsk frukt. Bad i källvatten. Ett glas röd hibiscussaft. Och känslan av att vara född på nytt. Faktiskt!
    Phuket 19 december:

    Jorden runt på 40 timmar

    Allt samlas här. Holländsk och brittisk kolonial arkitektur. Moskéer och buddhatempel. Hundra åriga kinesiska butiker som varje morgon blandar ihop sina uråldriga naturmediciner. Sjundedagsadventister och köttbullsrestauranger. Phuket är verkligen en mötesplats för hela världen, inte bara för turister utan också boende med olika bakgrund. Där solen finns, där himlen finns, där finns också Kina, säger en man jag träffar utanför Mae Yanangtemplet och får det att låta fullständigt självklart att han är kines och inte thai, trots att han aldrig satt sina fötter i fäderneslandet. Rötterna går nämligen tillbaka till en farfar som för mer än hundra år sedan lämnade en liten risplätt mellan Kanton och Peking och emigrerade till Thailand. Något slags liknande förhållande tycks gälla nepaleser. En stark och självklar identitet vart man än befinner sig i världen och hur många generationer tillbaka ursprunget finns. För på Patongs nattmarknad saluteras mitt hastiga väskinköp med namaste! och miro nam Mina ho! Efter sammanlagt två år i Nepal trodde jag att jag visste ungefär vart i världen jag kunde förvänta mig att stöta på nepaleser. Förutom i själva Himalaya-kungadömet även i Darjeeling, Sikkim och Bhutan. Och så förstås gästarbetarna i Gulfstaterna och Malaysia och de stackars kvinnor som rövats bort till Calcuttas och Bombays bordeller. Så mötet kommer som en total överraskning både för mig och för Mina. Efter en kort konversation på lekskole-nepali (där stannar mina kunskaper) hämtar hon en hel samlig landsmän. Nepaleser som är uppväxta i Burma, födda inom en familj av gurkhasoldater, och som aldrig någonsin besökt Kathmandu eller Himalaya, men ändå ömt bevarat både språk och kultur. Nu har de hamnat här i Phuket i jakten på ett drägligare liv. Dagen efter åker jag taxi med den muslimska taxichauffören Niyom, som för åtta år sedan for på pilgrimsresa till Mecka. Ett stort och komplicerat företag som kostade honom 120 000 baht. Buss till Bangkok. Flyg till Kairo. Båt till Saudiarabien. Sedan den efterlängtade vandringen runt Kaabastenen. - Pilgrimsfärden slukade mitt livs besparingar. Men det var det värt. Jag kommer att få tur i resten av livet. Jag kommer att bli lycklig, säger, Niyom och rattar sin taxi mellan kinesiska draktempel och Jehovas vittnens lokaler.
    Phuket 18 december:

    Sekundfärsk mat från havet

    När hummern hoppar ur vågen, bestämmer jag mig för att äta något annat. Kaeng-eang Seafood, vid Chalongbukten, har inte bara rykte om sig att servera sekundfärsk fisk och skaldjur, utan har av lokalbefolkningen även fatt epitetet: bäst i Phuket. Det kan mycket väl vara så. Till skymningens milda vågsvall och en butelj Chang beställer jag tre rätters lycka: Kung Tord, nog så kungligt utan att ingå i någon regentlängd, utan till gyllene perfektion smörfriterade räkor. Kaeng ka-ti pou, som är en lokal gryta på krabba, kokos och curry; den perfekta kombinationen av smisk och smek, hett och milt. Bäst av allt är nog ändå Hoi maläng-phou op mo-din, färska musslor fångade i lime och chili. Gott var ordet, sa Bull!
    Khao Sok, just i skymningen 14 december:

    Berusad av djungel

    Känner mig nytankad. känner mig berusad, glad och full av kraft! Regnskogen är en så fantastisk fanfar till livet, till allt som lever. Så mycket bubblande grönska staplas på bredden och i höjdled. Kraften är anarkistisk och obevekligt positiv. Grenar far iväg i alla riktningar. Lianer bildar öglor. Trädstammar skjuter mot rymden. Allt är så starkt och påtagligt. Även ljuden. Så mycket märkliga läten. Bor högst upp i en trädkoja, 4-5 meter ovanför marken. Brädväggarna håller inte riktigt tätt. Skurar av ljus kastar sig genom gliporna. På kvällar och morgnar ligger jag och lyssnar till allt. Insekter. Fåglar. Djur. Existenser som låter som när man häller kall mjölk på en överhettad spisplatta, som väckarklocksfunktionen på min mobiltelefon, som billarm och avlägsna sågverk. Surranden, skorranden och skällanden på hög volym. Lyssnade in morgonen tillsammans med guiden On. Just när solen punkterat gryningen startade gibbonaporna, långa suggestiva duetter högt uppifrån djungelns tak. Regnskogen här påstås tillhöra de äldsta i världen. Tidigare spände den ut en obruten väv hela vägen från Bangkok ner till Singapore. Nu återstår bara skärvor som en påminnelse om allt det ofattbart vackra och fantastiska vi förstört. Bara någon ynka procent av södra Thailand består i dag av skog. Resten har erövrats av människor och förvandlats till vägar, risfält, kommersiella palmlundar, räkodlingar, risfält, byar och städer. Så inte sa konstigt att gibbonernas konserter låter sorgsna. Ljudet följer oss genom den katedral av bambu där vi vandrar. On, som vuxit upp i trakten, läser alla spår som meddelanden från natten. Elefanterna som genat nerför en brant till floden och lämnat en bred rutschkana efter sig. Vildsvin som bökat och vänt på jorden. Vi hör, vi känner. Men vi ser också liv. Flockar av piggt skuttande långsvansmakaker, jättenäshornsfåglar som under dånande vingslag far ut från forntid till extatiskt nu, fjärilar i samma färger och mönster som korallrevens fiskar, spindlar stora som handflator och en randig mangrovesnok. Allt finns här. Och egentligen är det bara en sak som jag har svårt att uppskatta. Iglarna som berusar sig på mitt blod och släpper först när de ser ut som feta små prinskorvar.
    Khao Sok 13 december:

    Business as usual i strypt demokrati

    Rent fackmannamässigt, inrigmakare emellan, skulle man kunna säga att septemberkuppen i Thailand var väldigt lyckad, för att inte säga perfekt. Militären grep makten utan blodspillan. Föremålet för ingreppet, den förra premiärministern Thaksin, banade väg genom att trassla in sig i allt grövre korruptionsrykten och anklagelser om maktfullkomlighet. Nu råkade han dessutom lägligt nog befinna sig på utlandsresa och var sålunda helt avsågad ifrån att lyckas mana sina anhängare till seriöst motstånd. Något motstånd hade i och för sig knappast hjälpt, eftersom kuppgeneralerna av allt att döma hade den thailändska kungens stöd, ja till och med tycktes följa en färdplan som skissats i palatsets innersta. Och vis av historien, den som har den thailändska regentens stöd, sitter inte bara säkert, utan brukar på köpet snart även få allmänhetens sympati även om de demokratiska spelreglerna satts ur spel (så populär och oomtvistlig är nämligen den thailändska kungen). Kuppen hade alltså alla förutsättningar att nå det allra viktigaste målet för alla kupper, att trots ett militärt maktövertagande få allt att så snabbt som möjligt framstå som fullständigt normalt: buisness as usual, om man så vill. Där någonstans är Thailand idag. Åtminstone ur turisternas perspektiv. Militären håller låg profil och syns i princip inte. Allt är precis som vanligt. Leendena, gästfriheten, marknaderna, stränderna, busstölderna under de nattliga färderna mellan Bangkoks Kao San Road och Phuket, båtarna till Ko Lanta och de märkliga svartbyggena på Ko Phi Phi. I den mån lokalbefolkningen vill prata om kuppen, uttrycker de som jag pratat med i varierande grad uppskattning över det som inträffat. Ja, inte nödvändigtvis för själva kuppen, utan mer det faktum att premiärminster Thaksin petats från makten. -Thaksin tänker bara på sig själv, hur han skulle kunna tjäna ännu mer pengar. - Storhetsvansinnet fick honom till och med att börja utmana vår kung. Det var Thaksins stora misstag, säger en resebyråanställd i Krabi. Tankegångarna delas i stort av taxichauffören Deeng. - Demokrati här är inte detsamma som hos er i väst. Thaksin lyckades under sitt styre luska fram vartenda kryphål i konstitutionen för att bättra på sin egen förmögenhet och att sno åt sig från statsfinanserna - istället för att tjäna landet och folket som en premiärminister hos er. - Spelar du poker mot någon som spelar falskt, måste du själv spela falskt ifall du vill vinna. Därför var kuppen nödvändig, menar Deeng. Men det finns givetvis också de som tycker annorlunda. Under de senaste veckorna har militärjuntan börjat lätta på trycket. Undantagstillståndet har exempelvis hävts i Bangkok och 40 provinser. Som en följd hölls i söndags den första demonstrationen sedan kuppen. Enligt Bangkok Post samlades "något tusental" människor i den thailändska huvudstaden för att lugnt och fredligt tåga mot Democracy Monument med krav på omedelbart återupprättande av demokrati och konstitution. Liknande manifestationer är i fortsättningen planerade att hållas varje fredag och söndag. Bland kritiska röster märks inte bara Thaksins anhängare, utan också thailändska medborgarrättsaktivister. En grupp advokater har uttryckt oro över att skyddet av mänskliga rätigheter för tillfälet är mycket lågt i Thailand. Militären har skapat ett klimat av skräck, menar en thailändsk mediaforskare och fortsätter i Bangkok Post med att säga att vanligt folk, teve och tidningar inte längre vågar uttrycka vad de egentligen tycker om den politiska situationen. Men de kritiska rösterna når sällan ut till Pattayas och Phukets stränder. Här är det buisness as usual som gäller.
    Krabi 9 december:

    Alpvatten i Thailand

    Vart är världen på väg? Sitter vid frukostbordet på Ao Nang och beställer in en flaska vatten. Får en plastbutelj Evian. Och åtminstone om jag lyckas tyda texten korrekt, är det verkligen fråga om vatten ända från de franska alperna. Alltså vatten som har skeppats halva jordklotet runt och säljs i dubbla lager plast. Inte konstigt att vår planet börjar slokna, att vår värld blir fattigare och fattigare för varje dygn som går. Resurser slits ut. Arter dör ut. Skönhet försvinner och är borta för alltid. För att vi är bekväma och aningslösa. Ett levnadssätt som givetvis också drabbar Thailand, allt jag uppskattar här: stränderna, djungeln, korallerna. Trycket är hårt och särskilt tydligt på platser som Ao Nang och Ko Phi Phi. Men det finns också positiva hörn i Krabi. Stans mangroveträsk bildar ett sällsamt ingemansland mellan hav och fast mark. Ett häpnadsväckande drivhus för fisk, djur och växter. Ett naturens melittafilter som tar rollen som stötdämpare när orkaner och oväder rullar in mot kusten. Vid tsunamin klarade sig områden med mangrove betydligt bättre än de partier där man har skalperat skogen och buskarna för stränder och räkodlingar. På många hål i Asien är mangroven stadigt på reträtt, utsatt för exploatering och förstörelse. Ja, rent ut av ansedd som onödig och överflödig. Krabi är lite av ett undantag. Här finns mangroven till stora delar orörd och dessutom fantastiskt lättåtkomlig, till och med helt nära in på själva stadskärnan. Möter den gamle fiskaren mister Dai vid gryningen. Tillsammans följer vi gröna armar av dunkelt vatten. Passerar kanaler mellan lerbankar och mangrove. Träden sänder ut nya, kvastformade rötter; utskott som gapar efter ny mark, slår fast eller till slut ger upp inför allt för mycket öppet vatten och slokar besviket i avvaktan för den tid som ändå kommer till slut. För här går känslan av att man ser hur jorden växer och vinner ny mark från vecka till vecka. Kanske är jag bara berusad över allt liv som finns här och mangrovens kraftfulla växtkraft. Varanerna som påminner om små dinosaurier. Aporna som kivas och skuttar runt i små grupper. Fjärilarna. Ormarna. Uttrarna. Och så givetvis alla färggranna fåglar. Den gamle fiskaren mister Dai har memorerat alla gamla fångstplatser och visar nu stolt upp mangroveskogen som naturguide. Vi ser massor av kungsfiskare. De sitter på grenar och i lövverk som ovanligt vågat färgade julgranskulor. Den stora "brunvingen" i varm kanel och turkos akter. Mangrovekungsfiskaren som skimrar i klorgrönt. Den svarthuvade med korallröd näbb och isblå rygg. Vår egen safirfärgade europeiska kungsfiskare. Och till slut också den fågel som mister Dai ställer sin klocka efter. Oriental hobby, orientalisk lärkfalk, paret som alltid brukar suga in morgonsolen vid den lutande hajfensklippan. - De är tio minuter sena idag, grymtar Dai skämtsamt och blickar mot solen. Stan har vi i ryggen. Bilarna och trafiken som en avlägset mullrande ljudmatta. Jakten på tid. Krabi som håller på att varva upp. Men här gäller bara naturen och mangroven. Och det känns trots allt som om det finns lite hopp om en fortsatt värld i grönt.
    Ko Phi Phi 6 december:

    Siam Kitchen öppnar åter efter katastrofen

    Så mycket skönhet, så mycket smärta. Tjugo delfiner klyver gryningen utanför Bamboo Island. Synkroniserat och elegant fiskar flocken mot en fond av gröna drakryggar. Bild 774981 Vår båtförare Rooman var här under tsunamin. Uppkrupen på en klipphylla på Phi Phi Lehs baksida lyckades han överleva. Men två familjemedlemmar, liksom båt och alla besparingar, gick förlorade i jättevågen. Farkosten vi färdas i heter Dominicue och bär på ett annat av katastrofens otaliga kapitel. Rooman fick den härom året i gåva av en holländsk man som förutom sin son Dominicue förlorade ytterligare en familjemedlem. Sorgen finns här givetvis fortfarande. Men många på Phi Phiöarna är precis som Rooman på väg tillbaka. Igår kväll återöppnade Siam Kitchen efter att ha varit stängt sedan katastrofen. På menyn finns än så länge bara friterade musslor och pad thai, men familjen som driver nudelbaren, är lättade över att äntligen ha fått ihop lite startkapital, tillräckligt för att dra igång verksamheten på nytt.
    Ko Phi Phi 6 december:

    Svensk mat

    Fläsk med löksås! Brukar upprepa namnet vanemässigt under alla utländska restaurangbesök. Nej, missförstå mig inte. Jag tycker verkligen om fläsk med löksås. Men eftersom köttbullar faktiskt finns klotet runt i en eller annan form (mest rund förstås) känns fläsk med löksås jämte möjligtvis stuvade makaroner som det mest svenska som existerar i matväg. Sålunda, att fråga efter fläsk med löksås på någon liten sylta i Chittagong eller en mjölkbar i Polen, och få ett nekande, för att inte säga oförstående svar, blir till den yttersta bekräftelsen på att jag värkligen kommit ganska långt söder om Öresund. Därför blir jag lite förvirrad inför Ko Lanta. Här lockar strandbarerna med såväl fläsk med löksås som stuvade makaroner. Men så är också Thailand "det nya Sverige". Känns det kanske tomt hemma? Inte konstigt, för alla tycks vara här. Och blågula fenomen dyker upp lite varstans. Under Langus roströda basartak hänger svenska fotbollslandslagets tröjor. På Ko Lipe kan man beställa Swedish potatoes till frukost. Vid färjeläget till Ko Lanta har en tuk tuk försetts med en svensk flagga och puttrar iväg med ett gäng passagerare som ser ut att vara på väg till, tja, midsommarfirande i Rättvik eller något liknande. Och på Ko Phi Phi ljuder Gyllene Tider från Carlitos bar, samtidigt som en vägskylt visar avståndet till Halmstad. Fast dit är det förstås, trots allt, ganska långt.
    Ko Phi Phi 5 december:

    AIK-färgade fiskar

    På båten hit från Ko Lanta går ungefär samma sus som inför en annalkande målchans i en riktigt viktig fotbollsmatch. Ur havet sticker drakformade berg, klippor och grönska som tycks tävla om vilken som först når solen. Ko Phi Phi. Den som sett öarna bevarar bilden i sitt minne livet ut. Kontrasten mellan milt hav och plötsligt land som spänner alla muskler mot himlen. Att öarna förklarats som nationalpark är självklart. Att de bebyggts och exploaterats på ett så miljöfientligt sett, är mer svårförståeligt. Vandrar från båtpiren på Ko Phi Phi Don upp mot View Resort. Tsunamin drog för några år sedan tvärs genom området med så mycket svärta och lidande. Människoliv och byggnader gick förlorade. Nu är turistnäringen på väg att ta tillbaka förlorad mark. Och det tycks gå lite för fort och inte riktigt genomtänkt. Ko Phi Phis huvudby ljuder av cementblandare, hammarslag och slipmaskiner. Högar av sopor och tomma cementsäckar kantar gränderna. Promenerar förbi en shoppingplaza som byggs i fyra våningar, en pool som kläs i blått kakel. Och även om Ko Phi Phi bär på svårslagbar skönhet finns i alla fall inte känslan av skyddad natur och ekologiskt tänkande här. Känner mig aningen bättre till mods efter att ha simmat utanför Ko Phi Phi Leh tillsammans med AIK-randiga fiskar, med fiskar i så blå kulör att namnet på färgen inte existerar. Precis i skymningen samlas tusentals fregattfåglar i en stor cirklande svärm och sänker sig tillsammans med solen över öns bergstoppar. Och just i detta ögonblick är verkligen Phi Phi-öarna det paradis de utger sig för att vara.
    Ko Lanta, 2 december :

    Jakten på den perfekta stranden

    Bild 774982
    The Beach. Jakten på den perfekta stranden. Fick själv nyligen frågan, var finns den? Finns den över huvudtaget? Det gör den lyckligtvis. Men svaret på var krävde ändå en stunds funderande. Frågan är ju närmaste existentiell. Hur är jag? Hur vill jag ha det? Började därför gå igenom det samlade minnet. Cox Bazaar i Bangladesh imponerade. Tolv obrutna mil av mjuk sand och vajande palmer, dessutom knappt några badgäster. Här fanns alltså en sträcka motsvarande Växjo-Kalmar att breda ut handduken på. Ändå, bra, men inte bäst. Lite för murket vatten, bränningar som bar pa minnen från floddeltan och risfält och ibland till färgen påminde om en ospolad toalett. Nai Harn i Phuket och stranderna pa norra Ko Lanta, där solen målar mig brun just nu, är klara kandidater. Vit sand i flera kilometer, skugga från kasurinaträd som påminner om förvuxna dillkvistar, singha-öl, färsk ananas och mjuk botten. Men också hyfsat mycket med folk, och den perfekta stranden ska vara lite av en hemlighet - eller hur? Xerokambos på Kreta ligger bra till, klart vatten nedanför spektakulära bergsbranter, men de sandklädda bukterna här är lite väl små för att räcka längre än till top tio. Nungwi på norra Zanzibar ligger klart bättre till: sand, palmer, en liten sympatisk afrikansk by med palmtak och småbåtsvarv, sametslen sand och ett vatten som spänner över såväl okända som kända blåskalor, som flirtar med turkost och grönt i tjocka stråk innan allt går tillbaka i novemberblått. Ändå, efter allt detta, säger jag: den bästa stranden heter Ao Sone och ligger på den sydthailändska regnskogsön Tarutao. Precis vid vägs ände, på andra sidan en flodmynning och ett litet stenskravel, börjar perfektionen. Från tre håll omfamnas stranden av regnskogsliknande djungel, vid det fjärde väderstrecket möter havet med turkosa bränningar. I allt kanske tre kilometer av sand som under fötterna viskar på precis samma sätt som nysnö hemma en dag med sol och fem minusgrader. Men här är det ganska exakt 30 grader och jag och Therese är helt själva sånär som på krabborna som ritar intrikata mönster i sanden och havsörnar som svävar över de skogsklädda bergen. Tarutao passar mina preferenser väldigt bra. En lång ö klädd i djungel, berg och flöder, en ö där man kan lufsa runt och ta in tropikernas naturliga ljud och färger. Boendet är fortfarande begränsat. Nationalparkshögkvarterets bungalower och långhus och så tre små stugor vid Ao Sone som ligger åttå kilometer söder om där båtarna lägger till. Ingen trafik. Inget internet. Inga affärer. Bara en liten restaurang som serverar skaldjur, fisk och soppa med kokos och lime. Och så aporna, spökgrå langurer som stilla sitter och filosoferar över en kost av löv. Utterfamiljen som lättjar i morgonens bränningar. Varanerna, som påminner om small size-dinosaurier, och står bröst mot bröst inför spektakulära bataljer. Det är allt. Och det räcker gott för mig.
    Ko Lipe, 30 november:

    En smäll ljuder över ön

    Ko Liepe är sig likt, men ombytligt. I alla fall just nu i novembers sista självande timmar. Åska, helvetiska knallar och regnskurar i dag på seneftermiddagen och kvällen, men fortsatt sommarvärme och 30 plusgrader. Hett är det, även om en del thailändska flyttfåglar tycker det börjat bli väl svalt och därför börjat dra söderut längs Malackahalvön. Bild 774983 Ön har förresten fått många nya röster. Inte bara biätarna och svalorna från norr, utan också strand-ryska, bad-polska och sol-kroatiska, semesterspråk som kommit till sedan mitt förra besök. Världen tycks bli mindre och mindre. Åtminstone tills man, som jag gjorde i dag, vände blicken neråt vid Ko Liepes koraller och upptäckte färger och former som jag inte trodde existerade. Kotformiga koraller,vita sölfjädrar, ett slags fiskar färgade i prinsessgrönt och mild rosa, en annan sort som tycktes svart och platt som ett mynt, ända tills solen träffade rätt och fisken brann i smaragdgrönt, en tredje i sanlöst glödande blått. Underbart! På tal om fisk, färsk sådan fick i kväll ett nytt begrepp hos Nari där jag bor. 30 minuter från nät till grill och tallrik är i alla fall rekord för mig. Satt och åt på bambuverandan lagom till dieselgeneratorn knäppt igång byns lysrör och såg först då bytet i ögonen - något slags asiatisk variant av piraya med elakt grin och vassa huggtänder. Gott var det i alla fall. Dagens andra stora nyhet - digniteten säger en del om takten här på Ko Liepe - var det raffinerade och ömsinta samarbetet mellan en av öns apor och en katt. Katten kröp upp i apans famn och lät sig klias och befrias från löss ... och apan fick sig en och annan godbit, kan man tänka och såg hur som helst mycket nöjd ut. Nu har det börjat åska igen, eller så kommer smällarna från grannhuset. Franska Ewa öppnar efter många års väntan äntligen sin egen bar på Ko Liepe och det har lovats fest till gryningen. Förhoppningsvis sitter jag då, i det första morgonljuset, på båten mot regnskogsön Tarutao och några dagar som Robinson. Inget internet. Ingen trafik. Bara hav, ljus, regnskog och sandstränder.


    Ko Lipe, onsdag 29 november:

    Thailand rullar ut gröna mattan

    Surrealistiskt, sa Bull. I förrgår Alvesta, Älmhult, Eslöv och tre nyanser i grått - färgen alltså.

    Och så lite senare, tio timmar i luften, natt över hav, lyktor och ljusglittrande indiska städer, gryning över matta risfält, en öppen sidodörr till Bangkoks nya flygplats och en känsla av att något märkligt har hänt, att någan ställt in ett portabelt element på fel nivå.

    Bild 774984
    Men det är riktigt.
    Thailand, 33 grader och intensivt sommargröna gräsmattor. Byter till ett nytt plan och far så långt söderut det går att komma i kungariket Thailand. Övernattning i Hat Yai och så i dag, en lång gungande båtresa ut genom en rastlös skärgård av vikar och djungelklädda öar.

    Det är sex år sedan jag senast besokte Ko Liepe. Man har sagt mig att mycket hänt sedan dess, att ön av tre-fyra bungalowbyar kanske inte blivit som Phuket, men i alla fall tagit några steg åt det hållet.

    I sjöziegenarnas by, där jag bor i en enkel bambuhydda med madrass och dörr som inte går att stänga, känns allt som senast. Lugnt, tyst, försynt. Tre sorters grillad fisk till den middag som serveras under ett träd vars grövsta grenar täcks av två lysrör. Hundar, katter och mopeder som far fram over guppiga stigar av hårt packad jord. En dieselgenerator som brummar igång när långsvansbåtarna framåt skymningen slutat knattra.

    Annat är det vid Ao Pattaya. Förutom sanden, som är precis som jag minns den, sa vit och fast att öns småkillar cyklar just nere i själva vattenbrynet, känner jag knappt igen mig. Här finns nu seriösa bungalowbyar, små, enkla barer, strandvolleybollnät, internet och restauranger. Mer väntar upp i backen mot öns inre. Där kan man få massage, köpa cd-skivor, äta pannkakor och känna att världen utanför trots allt kommit hit. Där kan man till och med välja och vraka bland ungefär en hyllmeter av begagnade svenska pocketböcker.

    Trots detta rymmer Ko Liepe fortfarande allt det där fina som jag burit med mig i minnet de sex senaste åren. Havet som sprakar i blågrönt. Ljud som enbart kommer från båtar och hav (ser inget större motorfordon än en brandgul traktor).

    Örnar och braminglador som seglar över grannön Ko Adangs gröna höjder. Stränder som möter som en enda lång omfamning.

    Lugnet finns fortfarande här. Och på Ko Liepe får den thailandska gröna mattan samma färg som Bombay Sapphire.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!