Vagabond i Indien

Vagabond i Indien

Från kokospalmer till storstadsdjungel. Följ med Per J Andersson på hans aventyr i Indien. Regelbundna rapporter under januari och februari.

Publicerad 2007-01-08 10:27

Varanasi 20 februari:

Mycket Indien för pengarna

Vad är det som händer? Bröllop svarar Sunil, vars taxi fastnat i trafikknuten och tvingar oss att kliva ur och fortsätta till fots.

Det är bröllopssäsong. Stan kokar av liv. Men inte bara bröllop väl? Nej, resten är som det brukar vara. Stor andlig frid och ett världsligt kaos. I Shivas stad trängs miljoner människor.

Tiotusentals av dem är på väg till floden. Ganges. Badet som ger bättre karma, bättre allt.

Cykelrikshor i en plingande symfoni, rasslande kedjor. Heliga män med målade pannor, orange kläder och vandringsstav. Kor och hundar på gatorna, tjattrande, bråkande apor på hustaken. Turister som inspirerats av miljön, och ser ut och går som heliga män.

På en båt på floden i det persikofärgade morgonljuset. Alla badande pilgrimer, eldslågorna som flammar vid bålen på kremeringstrappan, den grå askan av före detta människokroppar som skyfflas ner i floden. Själar som finner högre stadier.

Sedan in i gränderna, de tusenåriga. Varma, trånga, omslutande. Små trånga kiosker, järnfat med kokande olja, pojkar som kavlar chapatis. En labyrint, spännande och full av bjärt målade små saker (schampopåsar, gröna betelblad, gudabilder), dunkel och tidlös.

Tillbaka till floden. En naken sadhu med en kropp och rastaflätor insmorda i grå aska. Han snurrar sin snopp flera varv kring en pinne och blickar ut över åskådarna och floden med pigga ögon. Stolt över att kroppens plågor inte berör honom. Upphöjd. Nästan moksha, befrielse från samsara, det eviga kretsloppet.

Men jag är kvar i världen och tänker mest på hur hungrig jag är och hur gott det vore med frukost.

Boktips: Guru av Zac O Yeah, en välskriven andlig reseskildring till hinduismens utmarker och okända fickor. En bok som vidgar den begränsande bild av hinduism som du lärde dig i skolan.




New Delhi 17 februari:

Connaught Place 32 år senare

PK står mitt i Connaught Place i hjärtat av Indiens huvudstad New Delhi. Här hade han för 32 år sedan sitt staffli och här ritade han folks porträtt på tio minuter för att tjäna ihop pengar till mat. "Ten minutes, ten rupies", stod det på ett plakat han hade skrivit. Han var student på Delhis konstskola och bidragen från staten och pappa hemma i Orissa i östra Indien räckte bara halva månaden. Stundtals hade han ingenstans att bo och sov under broar och i parker. I dag är fontänen på Connaught Place ersatt av en låg amfiteater i röd sten inramad av gräsmattor, dammar och planteringar. PK tittar sig omkring på de antikinspirerade pelarna på husen runt Connaught Place och minns studenttiden och känner att han har svårt att förstå att han i dag faktiskt bor i ett stort fint gult trähus i Västergötland och inte på en pappaskiva under Minto Bridge i Delhi.
Athmallik 14 februari

Barden, skrivaren och soldaten

När PK går ner till floden har han ett följe av bybor efter sig. Bredvid honom går hans personliga livvakt och Binod, byns skrattande bard, som tjoar, slår i cymbaler och i triumf ropar "Harivol, harivol, harivol (Gud är stor) samtidigt som han höjer händerna mot skyn och rosslande skrattar med blottlagda tänder, rödfärgade av många års beteltuggande. Han ropar "Harivol" minst en gång i minuten hela dagen, därför kallas han inte vid sitt namn utan helt enkelt för "Harivol". Titta där kommer Harivol, säger byborna. Den skrattande barden är bramin och har kommit av egen vilja. Vakten tillhör de erkänt tuffa Assamtrupperna och är hitsänd av delstatsregeringen. Dalitpojken PK har alltså det bästa beskydd från de högsta makterna. Halvvägs till floden bjuder Binod in PK in i sitt hus och visar honom husaltaret. Där inne finns ingen gudafigur, utan en bild på PK och hans svenska fru, som prästen tillber. PK ser besvärad ut, säger att det är svårt att leva upp till alla förväntningar och skakar på huvudet åt uppståndelsen. Men inte nog med en vakt, en skrattande bard och några hundra bybor som betraktar PK med stor vördnad och beundran, i följet finns också braminkvinna Supriya som håller på med en bok om den oberörbara pojken som fann kärleken och bröt alla normer. Hon följer tätt i hans skugga, samma skugga som braminer förr i tiden skydde, för att få stoff till sin dokumentation. – Du är en hjälte, säger hon till PK och skrattar. Du är en hjälte i hela Orissa. Men berget självt verkar fattar inte hur högt det är. Ständigt ett steg bakom PK: en vakt från de beryktade Assamtrupperna. Bild 774994 Prästen Binod höjer armarna och utbrister skrattande: "Harivol".
Athmallik 15 februari:

Ekoturism i Jan Lindbladhs skogar

Krokodiler, vilda elefanter och hjortar. Bo i tält på en sandbank i Mahanandiafloden. Paddla kanot på floden och rid elefant och promenera i skogen. Det gjorde också den svenske naturfilmaren Jan Lindbladh, fast han bodde i naturreservatets gästhus – tälten på sandbanken fanns inte då. Tältbyn kallas The Goorge Retreat, naturreservatet Tikarpadi Wildlife Reserve. Det öppnade för två månader sedan och drivs av en liten personalstyrka ett tjugotal volontärer, varav 90 procent är daliter (lågkastiga). Turister du här är du är du med och skapar jobb till en eftersatt grupp i Orissa. Dessutom blir du pionjär: få européer besöker denna del av Orissa sedan britterna halade Union Jack och drog den 15 augusti 1947. Man måste boka i förväg hos Wildlife District Forest Officer i Angul, varifrån man sedan tar bussen till Tikarpadi. För att komma till Angul tar du också bussen från exempelvis Cuttack eller Bhubaneshwar. Jag kan skaffa telefonnumret om du mailar mig, även om det kan ta någon vecka innan du får svar.
Athmallik 13 februari:

Vända hem i triumf

En oberörbar som dyrkas av braminer. När PK (läs Pi-Kej) Mahanandia åker hem till sin by i det före detta kungadömet Athmallik i östra Indien möts han av en välkomstorkester. Den går framför vår fyrdjulsdrivna Chevrolet på bygatan och spelar en galen melodi. Trummor, klarinett, bastuba. Gnisslande, vinande, bankande. Bybor kantar huvudgatan, stirrar gör respektfulla hälsningar. PK får en blomstergirlang runt halsen. Och det här är ändå ingenting mot den gången för tio år sedan. Då hade polischefen i delstaten Orissa ordnat en helikopter – och PK hans följe kom ner från himlen som gud med sina änglar. En berörbar gud. Nu bor vi i hans hus mellan bergen och floden. Det byggde han för några år sedan för att kunna ha en plats att återvända till nån gång om året och stödja lågkastiga bybor med olika projekt. Här kan han också låta tankarna från barndomen komma tillbaka. Det gör de också när berget, ängen, trädet, huset … barndomslandskapet framträder – som en film som spelas upp för hans inre blick. I år är det 30 år sedan han flyttade till Sverige. Kärleken till Lotta tog honom till ett hus i skogen i Västergötland, jobb som teckningslärare, familj, två barn. Han har blivit svensk, men ändå inte. Han återvänder allt oftare till Athmallik i östra Indien. När han var liten fick hans familj emellanåt utstå spott och spe av de högkastiga. Prästerna kastade sten på honom om han närmade sig templet och brahminpojken som var olydig och lekte med PK blev efteråt "tvättad" med kospillningen för att renas från den ovärdiga beröringen. I dag är allt annorlunda. PK är byns hjälte sedan han har hjälpt till att finansiera vattenpumpar, en skola och arrangerat studiecirklar för kvinnor i byarna runtomkring. Hans oberörbarhet har förbytts i en vilja att beröra. Även braminer i byn kommer fram och hälsar vördnadsfullt, böjer ner huvudet i respekt och vidrör hans fötter med fingertopparna – en traditionell hälsning när man möter sina föräldrar, en äldre, en överordnad. Men rykten florerar. Många bybor anser att den nya bensinmacken också är PK:s förtjänst, liksom det för säsongen ovanligt kraftiga regnet (regn är alltid välkommet i en risodlingsbygd) som smattrar mot plåttaken. När allt kommer omkring, praktiskt taget allt positivt som hänt på sistone är det nog faktiskt PK som fixat. http://www.seapalacehotel.com) ytterligare ett hus bort. Inte lika bra och prisvärda som Shelleys, men ok.
Bombay 27 januari:

En hårfin linje i Bombay

Bombay är förmodligen jordklotets grymmaste plats. Ingen annan grym plats är så behaglig. Det är säkert att gå på gatorna, Bombayborna är ofta tillmötesgående, om de inte är för stressade, man möter leenden, nyfikna frågor, kan få vänner ganska lätt. Det är gott om fantastiska restauranger, kaféer, takterrasser med barer och utsikt över Arabiska havet, glasskiosker med förstklassig italiensk glass, kul diskon, vackra art deco-biografer och så Bollywood och den skimrande glamouren kring filmindustrin. Konstgallerierna är bra, diskussionerna på kaféerna är spännande. Och att jogga på strandpromenaden på Marine Drive tillsammans med hundratals andra hurtiga Bombaybor en i snygga sportkläder tidig morgon är ljuvligt. Bild 774995 Kort sagt: man kan ha en underbar tid i Bombay. Ingen annan grym plats är så frestande. Utanför restaurangen sitter en tiggande familj, sneglar in i den luftkonditionerade lampglittrande salongen, känner doften av mat, längtar. Tigger av de mätta matgästerna som kommer ut i den varma fuktiga natten. Förbannar sin olycka, gråter, vädjar, konstruerar luftslott. I ingen annan stad på jorden är linjen så tunn. Bild 774996 På Road No 5, en tvärgatan till Carter Road i förorten Bandhra, sitter medelklassungdomar på trottoarkaféer och dricker espresso, äter tandoori chicken, röker vattenpipa, plåtar varandra med sina mobiltelefoner, sms:ar, tjoar, fnittrar. En kvinna går förbi, säger: "Jag har inte tid, jag har fullt upp, håller på att lära upp en ny betjänt där hemma …". 50 meter från Road No 5 ligger fiskarnas slum. Doften av torkad fisk och skit, urin och stillastående vatten med flugsvärmar som hovrar ovanför. Familjer på gatan som diskar, sover, skiter, gråter, skrattar, spelar kort, jobbar, ja gör allt man gör i livet för öppen ridå. Det här var en av miljoner hårfina linjer mellan ett behagligt liv mjukt som mogen mango och ett liv hårt som flinta. Överallt, på gator, trottoarer, järnvägsstationer, går linjen mellan de båda världarna. Det finns inga staket mellan rikt och fattigt. De båda världarna snubblar över varandra varje sekund och på varje kvadratmeter över hela staden. Alla vet allt. Alla ser allt. Alla kan få dåligt samvete. Alla kan längta. Ingen kan skylla på att de lever i en bubbla, på att de inget vet, inget såg. Det är därför Bombay är så grymt. Man får veta alldeles för mycket.
Bombay 25 januari:

Ho, ho, ho, ha, ha, ha

På gräsmattan framför Gateway to India står jag och 20 indiska kvinnor och män och skrattar. Textilexportören Girdhar G Peshawarai leder skrattfesten, skrattyogan, tokskrattgymnastiken. Vi sträcker upp händerna mot den morgonbleka himlen som korsas hit och dit av kraxande kråkor, andas genom den ena näsborren, andas genom den andra. Böjer oss fram, sätter ihop händerna, blundar, och skrattar. – Ha, ha, ha! Ho, ho, ho! Hi, hi, hi! Bild 774997 Så skrattar vi som i Amerika; klatschar ena handen mot ena knäet och flabbar rått. Som i Belgien; slår oss för knäna och brister ut i bubblande skratt. Som i Danmark; skrattar kvävt med handen för munnen som för att hålla tillbaka något som annars skulle välla ut. Som i Finland; fryser, skakar och skrattar. Och som i Sverige; håller ena handen mot örat som en telefonlur, säger "Hello, wrong number" och skrattar hejdlöst. – Ha, ha, ha! Like in Sweden. Ho, ho, ho! Testa själv i morgon bitti. Varför inte skratta som i Indien. Hur? Hitta på något. Bara det är kul, löjligt, fjantigt, skrattretande. Dagens Bombaytips: Skrattyogarörelsen startade här i Bombay – det finns nu tusentals skrattklubbar över hela världen. I Bombay finns flera hundra. De träffas varje morgon i stadens parker. Girdhar G Peshawarais grupp skrattar loss i den lilla parken framför Gateway of India klockan sju alla dagar i veckan utom söndagar. Vill du fråga Girdhar om skrattets helande kraft, maila honom på http://www.kerala.com/, den mustiga Cochinskildringen i början av Salman Rushdies "Morens sista suck", Keralaförfattaren Arundathi Roys "De små tingens gud" och kapitlet "Kommunistisk välfärd" i min bok "Moderna Indien", som nu säljs för bara 98 kr i Vagabonds bokhandel.
Cochin i Sydindien 13 januari:

Omskakande fakta

I tisdags sköt Indien upp en raket i rymden och placerade ut fyra satelliter. Det var inte första gången: Indien har ett eget rymdprogram sedan 1982. 2015 ska man för första gången skicka upp en egen bemannad rymdfarkost och 2017 är det tänkt att man ska lansera en egen rymdfärja som kan skjutas upp och landa gång efter gång. Fast redan nu bor ju en indier i rymden, nämligen Sunita Williams som liftade upp till den internationella rymdstationen ISS med amerikanska Discovery. Hälften av Bombays befolkning på närmare 20 miljoner människor bor i slummen. Nobelpris i olika kategorier har hittills tilldelats sammanlagt sju indier – bland annat Rabindranath Tagore (1913, litteratur), Amartya Sen (1998, ekonomi) och V S Naipul (2001, litteratur) – även om Naipul aldrig bott i Indien (hans förfäder emigrerade från Indien till Trinidad på 1800-talet). 2006 var det 6,8 procent av alla barn i Indien mellan 6 och 14 år som inte gick i skolan, en ökning med 0,3 procentenheter från 2005. På 500-talet räknade den indiske vetenskapsmannen Bhaskaracharya ut att det tar 365,259756484 dagar för jorden att snurra runt solen, hyfsat exakt – och förvånansvärt uppkäftigt mot alla religiösa myter om hur universum ser ut. I Europa blev man ju i ytterligare nästan ett millennium framöver bränd på bål om man snackade om att världen var ett klot som snurrar runt solen. Fortfarande är det snarare regel än undantag att Indian Railways tåg kommer fram i tid. Dagens lästips: Läs Naipuls fascinerande roman "Ett hus åt mr Biswas" som handlar om en indisk släkts öde i karibiska Trinidad.
Bombay 8 januari:

Från min indiska bakgård

Stadsdelen Colaba vid havet i Bombay bjuder på en fascinerande sociologisk mix. Här finns praktiskt taget allt mellan helylle och tokflummigt, genuin kvalitet och genuint fusk, gammeldags indiskt och modernt internationellt, stiligt och sunkigt, extrem lyx och djup fattigdom … Man kastas mellan ytterligheterna och blir nästan sjösjuk. Vi kan börja med min bostadssituation. Jag bor på ett litet hotell som heter Volga, och förmodligen härstammar från den tid då Indiens premiärministrar gjorde statsbesök i Sovjet, dyrkade femårsplaner och ansåg att statliga megainustrier bar mot lycka och framgång. Då, i ett nyligen avkolonialiserat nymornat självständigt Indien, kanske hotellet var stiligt. I dag är Volga ett sunkhotell med ingång genom ett basarstånd för billiga kopior av Rolexklockor. Volgas trapphus med sin insjunkna sneda trätrappa är gistet, förfallet, svartmögelflammigt och överdraget med ett lager av sot och damm. Rummen är små (men rena och okej) och med utsikt över en bakgård som fungerar som soptipp och bebos av feta råttor stora som katter. Och vad ser jag från mitt fönster om jag höjer blicken bara en aning över bamseråttorna? Jo, Taj Mahal Hotel, Indiens och ett av världens lyxigaste. En kolonial, nouveau riche-bakelse av grå tegel, marmor och kristaller, Louise Vuittonbutik och rumspriser som överstiger min månadsinkomst – ja, då menar jag visserligen sviten, men ändå. Själv är jag ett exempel på en ny turisttyp, som blir allt vanligare enligt tankesmedjan Kairos Future, och som förvirrar resebranschen med sitt oberäkneliga beteende. Hon som varken är lyxturist eller budgetturist. Hon som är beredd att försaka det ena för att ha råd med det andra. I Colaba finns utmärkta förutsättningar för detta beteende. Således. Jag anser att jag vill snåla lite och alltså bor på Volga, men har samtidigt råd att ta en espresso och en crepe med nötter, färska jordgubbar, chokladkräm och glass på Taj Mahal – min fika på lyxhotellet kostade för övrigt exakt lika mycket som en natts logi på mitt sunkhotell. Resten av Colaba rasar på i samma halsbrytande stil. Några av Bombays flashigaste diskotek och cocktailbarer, befolkade av Bollywoodstjärnor och söner och döttrar till direktörerna på Bombaybörsens kometkoncerner. Uteliggare insvepta sovande i solkiga grå filtar eller ätande uppgrävda matrester från papperskorgen utanför McDonald's. Mercedes- och BMW-bilar med privatchaufförer. Magra barn som tigger om en slant till mjölkpulver. Reklam för mobiltelefonabonnemang. Believe in the best, believe in a wireless world! One rupie sir, please, only one rupie, have no mama no papa, hungry! Väsande haschförsäljare med dimmiga blickar och trasiga kläder. Stylade tonårsbrudar som fnissar och stojar på en blandning av hindi och engelska – på väg mellan kaffelattebaren och biografen, mellan en njutning och en annan. Colaba. Att världen kan vara så vacker och grym. Dagens Bombaytips: en frukost, fika, en middag eller bara en öl på Leopold's på Colaba Causeway. Öppnar i gryningen, stänger mitt i natten. Slog upp portarna första gången redan 1871. Internationellt i en romantisk gammaldags betydelse. Vackert slitet, som en mormor som man tycker är det vackraste som finns trots att hon är full av rynkor.
New Delhi 6 janauri:

Frosten glimmar

En kylig vintermorgon i New Delhi. I natt var det inte varmare här än i Skandinavien. Några grader över nollstrecket. När dagen gryr ligger dimman tät över huvudstaden. Tidiga pendlare på väg ner i den nya tunnelbanan är klädda i tjocka jackor och insvepta i yllesjalar. På trottoarerna värmer sig uteliggarna över löv- och sopbrasor. Jag tänker på den amerikanska klimatrysaren "The Day after Tomorrow", där man i en scen får se forskare intervjuas vid en klimatkonferens i New Delhi: utanför kongresscentret ser man cykelrikshor som trampar fram i snömodd medan snöflingor faller tungt. På Hotel 55 vid Connaght Place står takfläktarna stilla – de behövs inte så här års. Elementen är på för fullt. Jag går ut på stan. De turister som inte dragit söderut till värmen i Goa och Kerala shoppar varmare kläder i Palika Bazaar och köar för biljetter på tågen och lågprisflygen söderut. Jag funderar på att gå till Nirulla's, min favoritglassbar i New Delhi, men ändrar mig och väljer ett uppvärmt kafé med kondensdimmiga fönsterrutor och beställer en rykande varm kopp sydindiskt kaffe och drömmer om söderns palmer. Dagens resetips: Spice Jet (http://www.spicejet.com/) för flygbiljetter som är billigare än tåget och långfärdsbussen. Dagens sightseeingtips: Den nyligen introducerade guidade vandringen i presidentpalatset Rashtrapati Bhavan, byggt av britterna för sin indiska vicekung, designat av stjärnarkitekten Edwin Lutyens. Mer imponerande än Drottningholm, Versailles och Schönbrun. Öppet månd, onsd, fred och lörd 10–17.


New Delhi 7 januari:

Nu utreder polisen barnamorden

På teven i mitt härligt varma rum på Hotel 55 zappar jag mellan 98 kanaler. Förbi flimrar en värld av indiska matprogram, Bollywoodfilmer, tecknade barnfilmer, nyhetsuppläsare med allvarliga miner, modeller på catwalken. De har en sak gemensamt. De är alla indiska. Indien är en egen medieatmosfär, nästan 100 procent fri från västerländsk kultur.

Två barnkanaler visar tecknade äventyrsserier som bygger på hinduiska epos. En med motiv ur Mahabharata, en som bygger på Ramayana: guden Rama och apguden Hanuman räddar Sita från den onda kung Lanka. Tänk er svenska kommersiella kanaler veva dataanimerade filmer med bibliska eller varför inte fornnordiska storys. Barnens nya hjältar: Moses och Thor.

På nyhetskanalerna handlar det om barnamorden i förorten Noida, en snabbt växande New Delhi-förort med callcenters, IT-företag, shoppinggallerior och en stor medelklass – och i kilar mellan betong och glas slumbostäder med fattigfolk.

Över 20 barn och kvinnor från fattiga familjer i Noida har försvunnit de senaste åren. Nu har man börjat hitta döda kroppar. Invånarna i Noida är arga på polisen som nonchalerat anmälningarna om försvunna.

Men sedan tidningarna började skriva och Noidainvånarna började protestera på gatorna är det full fart på myndigheterna. Poliser har avskedats, polisutredningen har fått högsta prioritet, en regeringskommitté har tillsatts.

En ljuspunkt i mörkret: när politiker och polis inser att man har ögonen på sig börjar de agera. I Indien i dag – med vital press och medborgare som är medvetna om sina rättigheter – har det blivit svårt att mörklägga.

Ett effektivt vapen mot en korrumperad polismakt: medborgarmakt och mediemakt.

Dagens mediatips: Veckotidningen Outlook, http://www.outlookindia.com/.
Kommentarerna nedan skrivs av läsarna. Här gäller inte det utgivaransvar som finns på Vagabond.se. Läs våra regler.
Skriv kommentar
Sortering:
Karmafilter:
Skriv kommentar
Namn
Nedanstående fråga hjälper oss att hålla spam borta från sidan.

Vad blir femtio plus sex? Skriv svaret i siffror:

Mer läsning

Webbfrågan

  • Vad oroar dig mest inför en kommande resa just nu?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.