• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kuba – revolution och salsa

    De senaste årtiondenas världspolitiska svängningar har fått Havanna att halta. Men trots att färgen flagnat och fasaderna bleknat möter vi en stad klädd till fest.

    Kuba – revolution och salsa

    Kanske kände Columbus som jag. Tropikernas sockrigt tunga luft fastnar mot min hud. Blodflödet skjuter fart så fort jag låter ögonen vänja sig vid kubansk mark.
    För Columbus handlade det om ett geografiskt språng ut i det okända. Han fattade säkert att land i sikte inte var detsamma som det förväntade Fjärran Östern. För varför skulle han i så fall låta besättningen svära en ed där de på heder och samvete intygade att skeppet verkligen nått Kina?
    För min egen del är språnget möjligen politiskt. Det handlar i alla fall om ett rejält kliv ut i något som i princip saknar existerande referenspunkter.

    Bild 775003

    Att vara kuban är att vara stolt, över ön, klimatet och musiken. "Vi har kanske inte moderna mobiltelefoner, men vi dansar nästan varje dag."

    Kuba. Världen kan också se ut så här. Ingen reklam. Inga shoppingcenter med parkeringsplatser stora som landsbygdsförsamlingar. Ingen skrikig nybyggnation. Ett politiskt system som försöker återuppfinna sig själv. En revolution som blivit medelålders, fått bilringar och plufsig hy.
    Visst är det så, Havanna haltar. Havanna har fått gräsfläckar på sin kostym och sprucken monokel. Men staden lyckas ändå ge sken av att vara på väg mot en fin söndagsbjudning. Tycker mig ha hamnat i en Rita Hayworth-film. Processioner av Buick, Pontiac och Ford rör sig sakta längs Malecón. Vågor störtar över strandpromenaden som om Atlanten just hoppat ur en omskakad champagneflaska.
    De senaste årtiondenas världspolitiska svängningar har fått Havanna att gräva längst in i sitt eget skafferi, att treva efter smulorna. Färgen har flagnat, fasaderna är bleka. Ändå möter en stad klädd till fest.

    Min chaufför Carlos kör en himmelsblå DeSoto; en sådan där stor, överjäst jänkare med breda stänkskärmar och plåt säkrare än Fort Knox. Fordonet har gått i arv från generation till generation.
    I baksätet avlades han ungefär samtidigt som Castro och Che tände varsin cigarr för att fira revolutionens seger. Det var alltså långt innan bilen fått sin originallackering ersatt med något slags tjock sommarstugefärg. Fadern Juan hade parkerat fordonet långt ut i det böljande sockerrörshavet. Insynen var noll, ljuset diffust. Och där fanns Vera. Carlos mamma.
    Överallt i Havanna kryssar dessa jänkare som ett slags dieseldrivna länkar tillbaka mot det förflutna, till den postrevolutionära tid då staden styrdes av diktatorn Batista, då rika amerikaner sökte sig hit för bordeller, gambling och förbjuden förströelse, då staden till stora delar fick det utseende den har i dag.
    Åker gata upp och gata ner, men kommer hela tiden tillbaka till en och samma punkt: revolutionen. Där det brukar stå Coca-Cola, står det Fidel! Där det brukar finnas en McDonald's, lagar en dvärg tutorna till trasiga cykeltaxis.
    Börjar promenera och märker plötsligt att mina steg inte längre lyder mig, att fötterna inte alls stegar ut riktningen mot Plaza de la Catedral, som jag först tänkt mig, utan drar mig mot ljudet av en trumpet, mot trummor och kontrabas.
    Bild 775004
    Vinales. Tropiskt drömlandskap med kalkstens­klippor och kolibrier, med grottor, tobaksplantor och öns behagligaste mojito.

    Salsabandet fyller en bar med mörk öppning mot gatan. När musiken tystnat kommer jag i samspråk med en pensionerad tjänsteman, Alberto.
    Likt äldre människor minns han mycket väl tiden före nu. Strax efter målbrottet blev han studentledare. Sedan befälhavare för en grupp vänsterrebeller. Att kampen till stor del kom att bedrivas ifrån USA berodde på en misslyckad attack mot ett mexikanskt konsulat. Armén var förvarnad och Albertos mannar tvingades ge upp.
    Tre tillfångataganden och tre rymningar senare började Kuba kännas för hett. Under det fingerade namnet Lopez bluffade sig Alberto ända till Miami.
    Den amerikanska ambassaden lät sig övertygas om en påstådd rikedom. Vakterna på Havannas flygplats såg bara en ung man som lyssnade
    intresserat till svadan från en hemvändande reporter från Miami Herald. Passkontrollanten i usa bytte sin misstänksamhet mot en flaska Rom, tre paket cigaretter och en cigarrlåda.
    Alberto var igenom. I Florida gavs nya order. Han for vidare, studerade bokföring och ekonomi på universitetet i New Jersey, men knöt parallellt med studierna kontakter med maffian i Connecticut.
    Vapen placerades försiktigt mellan plåt och bildörrarnas innerklädsel, och så rullade ekipagen söder ut mot Key West. På andra sidan havet väntade Che Guevaras trupper. Fyra sådana båtresor hann Alberto med. Sedan var striden vunnen.

    Bild 775005
    Än lever kamrat Che! Som röd ikon. Och dollar­inbringande varumärke. I dag pryder den gamle revolutionären inte bara kubanska mynt, utan också basebollkepsar,
    t-tröjor och allehanda tingeltangel.

    Det finns flera sätt att fira en seger på. Det grundligaste är att förvandla den besegrade diktatorns residens till ett museum över den egna triumfen. Någonstans inne i Batistas jättelika palats hittar jag den trampsymaskin som tillhörde Elena Rodriguez de Rey. Hon sydde Fidels första uniform. En liten skylt förklarar att den blev något för stor, att passformen inte var riktigt perfekt.
    Några kvarter längre bort, i det gamla Havanna, ligger Hotel Ambos Mundos. Här skrev Hemingway Klockan klämtar. Kanske gör den det. Fidel Castro har sedan länge passerat den ålder då man vanligtvis drar sig tillbaka. Och ett par våningar ovanför det rum där den bullrige amerikanens skrivmaskin finns förvarad, skålar en åldrig spanjor med två lättklädda damer.
    Precis som jag själv bär han på en plånbok fylld med pesos convertibles. Turistvalutan växlas ett mot ett med dollar och euro. Den innebär grönt ljus till specialbutiker, till flotta restauranger, till det mesta. Vanliga kubaner tjänar inte tillräckligt för att kunna nå livets goda.
    Med ett berusat leende vänder sig den åldriga européen om, klappar lite lätt med händerna och får strax höra en sorgsen orkester spela en sång vars refräng lyder något i stil med Comandante Che Guevara … el muerto, kamrat Che Guevara är död.

    Bild 775006
    Mojitokväll i Havanna.

    På väg väster ut. Morgontrafik. Puckelryggiga kamelbussar och folk på lastbilsflak. Vid Havannas stadsgräns gör sig bensinbristen påmind. Trafiken på motorvägen autopista glesnar. I vägkanten saluför försäljare ost, lök och limpor av något slags söt guavamarmelad.
    Vi stannar, äter frukost och kör sedan vidare. Sockerrör följs av sockerrör, tobaksfält av tobaksfält och det känns som om vi inte rört oss framåt. Men plötsligt och oväntat växlar landskapet om och blir till en serie djungelklädda drakryggar.
    Byn Vinales ligger liksom lika försiktigt försänkt i grönskan som när man bäddar in ett barn. Huvudgatan är en pinjeallé med bibliotek och baptistkyrka, med unga skolflickor som luktar vanilj när de går hem från skolan med väska under ena armen och nybakad brödlimpa under andra. Bortom ett lätt förfallet basebollstadium hittar jag ett ledigt rum.
    Om inte Gorbatjov funnits, om inte Berlinmuren fallit hade kanske inte den möjligheten existerat. Casa particular är detsamma som privat boende, ett slags kubanskt bed and breakfast, en familj som hyr ut ett eller flera rum, serverar måltider och sammantaget får in långt, långt mer än en normal månadslön.
    När Sovjetunionens stöd till Kuba upphörde, ja, när hela imperiet upplöstes och usa, genom bojkotter och baktalning, fortsatte att sätta käppar i det kubanska hjulet, fann sig Fidel tvungen till förändringar. För att få in nödvändiga pengar till statskassan tilläts turism och småskalig entreprenörsanda.

    Bild 775007
    Carmen och Carmellos hus är enkelt, men prydligt. Rum, säng, dörr. Toalett vars varmvattendusch inte bara leder till ren lekamen utan också strömavbrott. Matsal där det på finaste porslin serveras svarta bönor, kyckling och chips gjorda på friterade bananskivor, där det flera dagar senare blir fest på grillad fisk.
    – Det är svårt att få tag på sådan, viskar Carmen, och jag förstår att familjen gjort en riktig uppoffring.
    Så här är alltså landsbygden: tobaksplantor, röd jord, hårt kroppsarbete och ett klimat som gör att folk går barbröstade tills långt in på natten. Kvällarna i Vinales tillbringas i en gungstol på verandan, gärna med ett glas mojito i handen. Carmello nyper några blad färsk mynta från grannens trädgård och blandar sedan is, honung och lime med den enda rom som duger, Havanna Club. Vi sitter där tillsammans i skymningen och ser hur folk tågar hem från fälten, vi gungar lite lätt och noterar hur mörka molnsjok lägger sig över de fantasifulla sockertoppsbergen. Ingenting kan vara mer fridfullt och behagligt än just så här.

    Öster ut. Trinidad. Så ligger stan där plötsligt som en druvklase ovanför havet. Vi har åkt från gryning till skymning, vi har fraktats tvärs över ön av en chaufför som konstant växlat mellan godisklubba och cigarr.
    Om Havanna är Rita Hayworth så är Trinidad Zorro. Staden möter med ett kolonialt avtryck som doftar dekret från Madrid, som visar upp prakt och plantageägarnas bekymmerslöshet. Svagt sluttande tegeltak svämmar ut över sluttningarna. Kanske är stans fysionomi hemligheten bak dess musikliv. Rytmen kommer på köpet. Kullerstensgatorna tvingar fram ett naturligt balanssinne, får höfterna att svänga med automatik.
    Försöker följa kartan norr ut, mot katedralen, men sugs obevekligt in mot en musicerande bakgård. Dansen har börjat. Tätt, tätt i en slingrande rörelse. Ögon. Höfter. Så en trumpet. Så maracas, gitarr och kastanjetter. Orkestern står uppställd bland solkiga badkar och annat skrot. Inga högtalare. Bara rent ljud.
    Flyter runt i timmar, låter mig bjudas på rom av en äldre kvinna i rosa papiljotter, klarar kanske inte av salsastegen, men rör alla fall på mig och känner mig otroligt lycklig. Kanske är det därför jag möter Jesus.
    – Att vara kuban är att dagligen bryta mot lagen, påstår han och får det att låta så självklart att jag inte borde förvänta mig någon förklaring. Ändå får jag en sådan.
    I 20 år har han haft samma statliga jobb. I 20 år har han haft samma lön, samma 400 pesos. Priserna däremot har, precis som livet i stort, åkt berg-och-dalbana genom historien. 1960-talets kamratliga stöd från Östeuropa räckte till kyckling med ris varje dag. Sedan följde Sovjet­unionens kollaps och kött en gång i veckan, en besvärlig tid då det gick historier om att kubanska pizzor gratinerades med smälta kondomer i stället för ost eftersom sjukvårdssystemet fungerade bättre än livsmedelsförsörjningen.
    Nu har det vänt igen, säger Jesus. Familjen äter kyckling tre gånger i veckan. Lönen räcker gott till ris och svarta bönor.

    Bild 775008
    Kuba i ett nötskal! Man tar vad man har och i bästa fall går det framåt.

    På väg mot karnevalen i Banao. Förutsättningarna kunde ha varit bättre. Vårt fordon hotar att trilla samman; sidorutorna hålls nödtorftigt på plats av två i dörrarna nedstuckna skruvmejslar. Chauffören saknar tillstånd att åka utanför stadsgränsen och nu har vi åkt fast kvällen efter att Fidel Castro talat till nationen och varnat för hur korruption hotar att fräta sönder hela samhällsbygget.
    Men trafikpolisen i Trinidad känner vår chaufför, en kraftigt byggd man som i flera år stred i Angola och där skaffade sig viss ryktbarhet efter att ha landat ett stridsflygplan enbart med hjälp av bruksanvisningen. Att ta sig förbi poliserna kräver ingen bruksanvisning, bara lite bensin och löfte om återkomst dagen efter med en fyrpack öl.
    Så är vi på väg. Fordonet, en Lada av obestämd årsmodell, skakar, svettas och frustar som efter en överdos av kokain; den stinker bensinmack och jag bara väntar på att bilen ska självantända.

    Men landskapet är lyckligt. Det mesta är lyckligt. Även byn Banao som just denna kväll ligger intagen av musik och tusentals dansande människor, av bönder i stråhatt och gummistövlar, av småbarn uppkrupna på sina föräldrars axlar.
    Basgången och ett par congas träffar mig rakt i revbenen. Musiken drabbar folkhavet som ett behagligt oväder, sköljer över och lämnar oss blöta.
    Officiellt är karnevalen en hyllning till revolutionen. Inte för att årsdagen infaller just nu, utan för att byns invånare gillar att festa och tjuvstarten ger dem chansen att festa på nytt, på annat håll, i någon stad som håller hårdare på traditionerna.
    På en av scenerna spelar en jätteorkester från Havanna. Nedanför rullar salsan. Kroppar rör sig mot varandra som ett bevis på att erotik inte nödvändigtvis har med nakenhet att göra. Jesus dansar med sin älskarinna. Och något annat än nuet existerar inte.
    När vi fram emot gryningen återvänder mot Trinidad, har Jesus en fråga.
    – Det finns folk som påstår att paradiset finns hos er i väst. Hur är livet där? Som hos oss, fast lite bättre?