Där Rio är som hetast

Där Rio är som hetast

Lapa är hett, hetast i Rio. Där du förr möttes av en revolvermynning hittar du i dag det hippaste av hemliga technofester och charmerande transvestiter.

Första gången jag hamnade i Lapa stack silikonhäckarna på stadsdelens berömda transvestiter långt ut i gatan. Kokainet kostade femtio kronor grammet och gick man så bara en gata fel var sannolikheten stor att man möttes av en revolvermynning.
I dag är Lapa det hetaste utgångsdistriktet i hela Rio de Janeiro.
Stadsdelens bohembarer, sambahak, antikvitetsaffärer och motell har blivit sexmiljonerstadens lekplats.
– Kompis, vill du ha en chopp?
Servitören står på den slitna trottoaren längs Avenida Mêm de Sá med en bricka full av tulpanformade ölglas. Skummet från det brasilianska färskölet rinner över.
– Tudo mundo? Vill alla ha? frågar servitören och langar ut de kalla ölglasen i våra händer.

Bild 775015
Att stå i Lapa och känna den varma kvällen rulla igång är något av det bästa man kan unna sig i dag. Den gentrifiering som gjort Greenwich Village, Barrio Gótico, Bairro Alto, Prenzlauer Berg och Vesterbro till ledande bardistrikt är fortfarande i sin linda här. Inga transvestiter har körts bort, de tomma kåkarna erbjuder fort­farande hemliga technofester och priset för en gatu-­caipirinha överstiger ännu inte tio kronor.

– Det är nu man ska hänga här. Nu är det äkta, säger Pedro Alameida, reklamare i Rio de Janeiro.
Tidigare gick han endast ut i Ipanema och Leblon, de chica stadsdelarna vid stränderna. Han hängde på Pizzeria Guanabara, Melt, Devassa och Esch Café. De klassiska, slätstrukna ställena för stadens bortskämda medelklass.
– Inte en överraskning så långt ögat kunde nå, säger han och kastar en blick mot en spontanfest som uppstått på trottoaren mitt emot.
Några musiker bankar samba och en av kvarterets mest charmerande transvestiter skakar takten med sin silikonstinna rumpa.
– Är hon inte läcker, säger Pedro.

Bild 775016

Det finns en brasiliansk kultfilm från åttiotalet som mer än någon annan beskriver det första mötet med Rio de Janeiro. Filmen heter Amado Amante, Älskade älskare, och handlar om en familj som flyttar från en industristad utanför São Paulo till den förföriska kuststaden. Den beford­rade pappan ska starta upp bolagets filial i Rio de Janeiro.
Inom loppet av en vecka har hans yngsta dotter älskat med en tjej för första gången, hans duktige son blivit av med svendomen och hans äldsta dotter besökt ett motel. Han själv har haft sex med sin sekreterare, på skrivbordet på kontoret, och hans trogna hustru har hamnat hos grannen och skrikit av sig frustrationer som bara långa äktenskap kan skapa.
Filmen är vacker parodi på vad som skulle kunna översättas:
– Välkommen till Rio de Janeiro!


Bild 775017

Första gången jag kom hit lärde jag mig kyssas på ett nytt sätt. Upptryckt mot en motorhuv bland kullerstensgränderna i Lapa gjorde min tunga erotiska konster som jag tidigare inte trodde var möjliga. "Jaså, kan man göra så här också", tänkte jag. Rio de Janeiro breddade mitt liv. Jag fick ett större register.
Våra tungor älskade.

Nu sex år senare är jag bosatt i Rio på heltid.
På de få åren jag bott här har det hänt mycket. Kokainkriget har intensifierats och lugnats. Just nu är det förvånansvärt lugnt. Den nya guvernören Sergio Cabral har anlitat samma colombianska säkerhetskonsulter som lyckades halvera brottsligheten i Bogotá på bara några år. Även en av männen som var med i den framgångsrika "nolltoleranskampanjen" i New York är involverad i att åter göra Rio till en säkrare stad. Ett tecken till på att det faktiskt går åt rätt håll är just förändringen av stadsdelen Lapa.
På åttiotalet tömdes Rios centrum när kriminaliteten ökade och säkerhetsbegreppet började ta över medelklassens sinnen. Staden tappades årligen på tusentals paranoida invånare som stack österut till nybyggda gated communities i Barra da Tijuca, fyra mil från Rios centrum. Den åderlåtningen har äntligen fått sitt stopp.

Bild 775018
Nu börjar invånarna flytta tillbaka till cent­rum. Förra året köpte en byggentreprenör ett övergivet bryggeri i Lapa och fick plötsligt 12 000 kvadratmeter till sitt förfogande mitt i den före detta nedgångna stadsdelen. Arkitekten Michel de Fournier, som tidigare gjort om SoHo i New York, ritade Cores da Lapa, Lapas färger – ett bostadskvarter med samma komfort som Barra da Tijuca, fast mitt i syndens näste.
De 688 lägenheterna sålde slut på mindre än två timmar.
– Jag har ställt mig i kö på en tvåa här, säger reklamaren Pedro och betalar sin nota.
– Tänk dig att bo mitt i detta!

Bild 775019
Vi springer in på Estrela da Lapa
, den mest exklusiva nattklubben i kvarteret. Publiken är lika vit och medelklassig som i Ipanema och Leblon. Det här är deras ställe. Bandet är bra och drinkarna serveras med perfektion. Men för att vara Lapa är det för sterilt. Jag tar i stället vårt lilla gäng och försvinner till Clube dos Democráticos.
Klubben bildades 1867 av portugisiska arbetare. Fläktarna i taket ser ut att vara från samma århundrade. På scen sitter åtta gubbar på rad, i vita kostymer och spelar samba de raiz, ursprungssamban. En vacker mulatt sjunger não deixa o samba morrer, låt inte samban dö. Servitörerna har fluga och väst, ölen säljs över disk, med isen klistrad på de stora ölflaskorna, och caipirinhan kommer välpressad i plastmuggar.
– Vill du dansa?
En ung teaterhögskoleelev försöker förföra min kompis. Hon snurrar runt på dansgolvet framför honom och frestar honom att slappna av. Det går inte riktigt. Lederna är stelfrusna. Han måste helt klart ha en caipirinha till. När den runnit ned i hans ben svänger paret över den slitna parketten med förväntansfulla leenden på läpparna.

Bild 775020
Dagens efter blir det brunch
i Santa Teresa.
Stadsdelen ligger precis ovanför Lapa och hade det inte varit för alla rånen längs gatorna uppför kullen hade vi inte behövt ta spårvagnen. Men vi gör det, för säkerhets skull. Det är dessutom roligare. Spårvagnen i Santa Teresa är det enda minnet från när engelsmännen försökte sig på att industrialisera Rio de Janeiro i början av 1900-talet.
På Bar Mineiro har stadsdelens bohemer samlats. Många av ansiktena känns igen från gårdagens fredagskväll i Lapa. Köket serverar carne seca com aipim frito, torkat kött med friterade mandiokrötter och vi häller på den starka chilioljan. Sakta vaknar vi till liv efter den heta natten på den demokratiska klubben i Lapa. Klockan är bara två på eftermiddagen men vi känner att det är dags.
Vi beställer in en kall Bohemia och skålar med våra bordsgrannar.
Det är så här Rio de Janeiro ska avnjutas. I lugn och ro, långt bortom det dekadenta Copacabana eller urvattnade Ipanema.