• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Wien - dunk vid Donau

    Ta en klassisk wienerkonsert, tillsätt två delar konservatism, en halv del feminism samt några droppar LSD. Låt degen jäsa några minuter på en röd divan. Ta sedan för dig av Wien årgång 2007.

    Wien - dunk vid Donau
    Bild 775025Bild 775026

    MANNEN I HIPHOPKEPSEN ger sig inte.
    – Weed? Kokain?
    – Nej tack, det är bra.
    – Acid, ecstasy, eller något annat?
    Han måste vandra omkring med ett mindre apotek innanför jackan, tänker jag. För att bli av med honom springer jag ner för trapporna från bron till kajen som vetter mot Donaukanal.
    Här ligger klubben Flex. På träbänkarna längs med vattnet sitter folk och äter, dricker och röker. Väggarna är täckta med graffiti, på marken ligger tomflaskor och gamla fimpar.
    Jag köper en korv och en öl, sätter mig och drar in den sötaktiga doften som ligger som en hinna över den friska kvällsluften. En bit bort spelar några killar fotbollsspel. Stämningen här ute är avslappnad och trevlig. Det känns lite som att vara på festival, Hultsfred eller kanske snarare Roskilde.
    Efter en stund följer jag musiken och går in i vad som ser ut som ett underjordiskt garage. En vägg av svett och hög housemusik slår mot mig. Stämningen är inte längre avslappnad utan mer åt det extatiska hållet. Känslan av tidigt nittiotal infinner sig. House, rave, baggybyxor och färgglada t-shirts. Jag gör ett försök att gå upp på dansgolvet och förflytta mig tio år bakåt i tiden men det går sådär. Efter en stund ger jag upp och går mot utgången.

    NÄSTA ANHALT PÅMINNER vagt om Flex. Här är också svettigt och trångt men publiken känns lite yngre och något mer uppstyrd. Fler konststudenter och kulturarbetare och färre rejvare med bar överkropp.
    Även här ligger lokalen delvis under jord i ett utrymme som skulle ha använts av tunnelbanan men sedan blev över. I kväll används det av den halvofficiella klubben Icke Micke.
    Jag tränger mig fram till baren och köper en hemmablandad gin och tonic utan tonic i plastmugg. Jag pratar med Maria, som jobbar på Unit F. Ett företag som arbetar med att marknadsföra och stödja alternativ design och mode i Wien. Företaget får varje år stora summor i bidrag av Wiens stad för sitt arbete. Maria menar att det inte är alldeles enkelt för den alternativa kulturen att få fotfäste här bland alla habsburgska operor, museer och teatrar.
    – Många unga österriskiska designers säljer jättebra utomlands men ingenting alls i Wien. Folk här har en väldigt extravagant smak, säger hon.
    Samtidigt tycker hon att utvecklingen går åt rätt håll och att mycket hänt de senaste åren.
    – Det är inte samma stad som för fem-sex år sedan. Inte minst utelivet är mycket bättre, säger hon och räcker mig en näve drinkkuponger.

    HUVUDVÄRKEN DÄMPAS av det kalla vattnet som omsluter min kropp. Efter doppet sätter jag mig på gräsmattan och ser ut över Donau. Det är förmiddag dagen efter och jag tar igen mig på ett av Wiens Arbeiterbad. Badplatserna var ursprungligen till för att utarbetade arbetare skulle ha någonstans att bada men nu är vem som helst välkommen. –Förutsatt att man betalar inträdet på några euro. Jag funderar på att köpa något att dricka i den lilla paviljongen som ligger en liten bit bort. Låter bli och beslutar mig för att i stället utforska Wiens alternativa historia.

    ÖSTERRIKE, som ofta förknippas med konservatism och främlingsfientlighet, var ett av de första länderna i Europa som socialismen fick reellt inflytande i. Efter det första världskriget tog radikala socialdemokrater över styret av Wien, som nu var en av världens största städer i ett av Europas minsta länder. Stora satsningar genomfördes på utbildning, välfärd och inte minst bostäder. Nu skulle "Die Ringstrasse des proletariat" byggas syftandes på den ringväg kantad av pampiga palatsliknande byggnader som omgärdar Wiens mest centrala delar.

    JAG STIGER AV TUNNELBANAN vid Heiligenstadt och går några minuter innan jag är framme vid Karl-Marx-Hof. Det kilometerlånga laxfärgade bostadskomplexet är paradexemplet från perioden som kallas Rotes Wien – Röda Wien.
    Ursprungligen rymdes här mer än 1 300 lägenheter. Dessutom fanns läkarmottagningar, tvätteri, post och badhus i anslutning till bostadskvarten.
    Idag ser allt lite luggslitet ut. Den stora gröna gården är dåligt skött och de enda personerna här, förutom stenstatyerna, är några skolkande skolungdomar som dricker iste ur tetrapack. Inget förutom daghemmet, som det hörs barnskrik och skratt från, påminner om att det här en gång var ett ganska lyckat socialt experiment. Ett experiment som fick ett abrupt slut 1934. Då förstördes stora delar av Karl-Marx-Hof och flera av de boende dödades när huset besköts av artilleri. Socialdemokraterna förlorade det pågående inbördeskriget och en kristlig konservativ diktatur tog över makten i Österrike. Röda Wiens saga var slut.

    JAG TAR TUNNELBANAN tillbaka mot centrum. "Schottenring", "Schwedenplatz", "Stephansplatz". Jag njuter av Franz Kaidas lugna, melankoliska stämma som reciterar hållplatserna. I snart 40 år har Kaida, som egentligen är teknisk säkerhetschef för stadens lokaltrafik, guidat wienarna på deras resor kors och tvärs genom staden. Och han är uppskattad av de flesta. För några år sedan utsågs han till världens bästa tunnelbaneröst upplyser en wienare mig om. Jag tänker att Lill Lindfors eller Björn Borg aldrig kommer att vinna någon sådan tävling för sina insatser på Arlanda Express. "Volkstheater", säger Kaida neutralt. Jag går av.

    FÖR NÅGRA ÅR SEDAN ansåg nutidens styrande i Wien att staden behövde modernisera kulturutbudet. Resultatet blev Museumsquartier som invigdes 2001. Ett helt kvarter – en gång de kejserliga ridstallarna – fylldes av museer, barer, teatrar och affärer.
    Jag fastnar i en liten butik under ett valv som säljer gamla datorer och tevespel. Frågar Jürgi, som har affären, om han känner till min gamla hemdator Atari 600xl.
    – Jo, den kom ungefär samtidigt som Atari 400 och 800 va? Mitten av 1980-talet? Men sålde inget vidare.
    Själv säljer han mest t-tröjor till turister, vilket inte verkar bekymra honom så mycket.
    – Jag säljer helst inte någon av mina rariteter. Om jag inte har väldigt ont om pengar, förstås, säger han.

    INNE PÅ DEN STORA ÖPPNA gården i mitten av kvarteret är det fullt med folk. Gården ramas in av barer och restauranger och i mitten är en massa klossliknande liggmöbler uppställda. Möblerna skiftar färg varje år. Nu har de samma röda färg som det var på Sigmund Freuds divaner.
    Senare på kvällen tar jag en öl med Stephanie Kiessling på Café Rüdigerhof i Wiens femte distrikt. Kaféet ligger i ett vackert jugendhus från början av 1900-talet. Vi väljer bort det charmigt retroinredda rummet med möbler som tidigare prytt Jordaniens kung Husseins hem i Wien. I stället sätter vi oss under kastanjeträden på den fallfärdiga uteserveringen.
    Stephanie jobbar med det feministiska populärkulturella magasinet Fiber. Precis som Maria säger hon att Wien förändrats de senaste åren. Inte minst vad gäller utbudet av klubbar och konserter.
    – Fast medelåldern på Wiens befolkning är bland de högsta i Europa. Och det märks, säger hon.
    Stephanie är uppväxt i Wiens gamla judiska kvarter, på andra sidan Donau, och har bott en period i Berlin. Hon tycker att skillnaden mot den tyska huvudstaden är stor. Där är det alltid fullt med folk på barerna och både den politiska radikalismen och populärkulturen är väldigt etablerad. Så är det inte här.
    – Men motrörelser finns ju alltid. Så därför går det utmärkt för mig att vara feminist i Österrike och syssla med populärkultur i Wien, säger hon.
    När jag säger att jag uppskattar Wienbornas artighet och hjälpsamhet skrattar hon till.
    – Folk här kan vara otäcka. De ler alltid mot dig och är korrekta. Även om de skulle hata dig. Speciellt om du är invandrare eller svart.
    Trots allt kommer Stephanie nog att bo kvar i Wien. Någonstans gillar hon det långsamma, värdiga tempot och den lite anakronistiska inställningen till världen runt omkring. När hon några öl senare ska sammanfatta sin hemstad och dess innevånare säger hon:
    – Man tar allt med ro i Wien.

    EFTER ATT JAG SKILTS från Stephanie vandrar jag tillbaka mot Museumsquartier. På vägen passerar jag Volkstheater. Den stora neonskylten berättar att Lars von Triers Dogville ska sättas upp.
    På Museumsquartiers gård är det fortfarande livligt. I några av liggmöblerna sover backpackers, runt andra är det full fest med vinflaskor och medhavd mat. Jag smiter in på Café Leopold som ligger en trappa upp från gården. Två tjocka killar i skägg och Kangeromössor spelar skivor. Om det inte vore för hiphoptröjorna de har på sig kunde man tagit dem för fiskargubbar. Ur högtalarna skvalar soulklassiker och modern jazz.
    Jag köper en drink och sätter mig i en skinnfåtölj vid ett lite slitet marmorbord. Vid bordet bredvid sitter några unga tjejer och dricker cocktails och sms:ar. En leende man i mörkblå kostym och rosa skjorta gör ett försök att fånga deras uppmärksamhet men de stirrar demonstrativt ner i sina lysande telefondisplayer.
    Ljuset i lokalen är softat skönt och här råder en sympatisk loungekänsla med allt från kavajkillar till wiggers bland besökarna.
    Killarna bakom skivtallrikarna skrattar och fotar sig själva med sina mobilkameror. De försöker höja stämningen genom att vifta med armarna och ropa ut till publiken. Ingen bryr sig.

    MORGONEN DÄRPÅ GÅR JAG i syntikonerna Kraftwerks fotspår och dricker te på Café Hawelka ett stenkast från Stefansdomen mitt i Wiens turistkvarter. En gång var det här stamstället för den centraleuropeiska intelligentian. Nu sitter här mest studenter och turister men den bohemiska atmo-sfären sitter ändå kvar i de flottiga, bruna väggarna.
    – Många kaféer ändrar inredning och koncept hela tiden. Det gör inte vi, det fungerar ju bra ändå, säger ägaren Leopold Hawelka.
    Ingenting har ändrats i interiören på över 50 år men köket är faktiskt aldeles nyrenoverat. Något som inte hade varit möjligt om Leopolds fru Josefine fortfarande varit i livet.
    – Hon stoppade pengarna i madrassen i stället för att investera dem, säger han med ett leende.
    Sedan Josefine gick bort härom året är det inte längre någon som placerar ut de ensamma gästerna bredvid andra singlar av det motsatta könet. Bakandet har däremot Leopold delvis tagit över. Och så hälsar han gästerna välkomna.
    – Jag har väldigt mycket hjälp av mina söner. De ska ta över en dag, säger han innan han vänder sig bort för att hälsa några amerikaner i shorts och sandaler välkomna.

    JAG TAR EN KLUNK TILL av mitt te. Låtsas läsa i morgontidningen och tänker att hade jag bara haft en cigarett hade jag sett hemskt bra ut nu. Jag gör mitt bästa för att se ut lite som Wien, värdig, rofylld men med något annat, lite farligt och alternativt, dolt under ytan.
    – Hello! Are you from Germany, maybe? frågar amerikanerna vid bordet bredvid.