Gäst hos Petra

Den rosa fasaden som huggits ut ur klippan för ett par tusen år sedan liknar ett sagoslott.Vi är i Petra, den jordanska klippstaden, som bär historia och väcker fantasin till liv.

Gäst hos Petra
Bild 775034

CHAUFFÖREN AHMAD MANSOUR har en välstruken rosa skjorta på sig, bakåtkammat hår och ett fast handslag. Han är en man av få ord och han kör sin svarta Mercedes genom ökenlandskapet – varken fortare eller långsammare än vad som är tillåtet.
Färden går från Amman, Jordaniens huvudstad, längs den stora ökenvägen söderut mot hamnstaden Akaba.
Den går till Petra, nabatéernas mytomspunna stad.
I slutet av 1980-talet red Indiana Jones i rasande galopp genom den trånga klippskrevan as-Siq. Den hattprydde filmhjälten kom snart fram till något som såg ut att vara ett klipptempel. I verkligheten var det al-Khazneh, Petras skattkammare.
Lika spektakulär som i filmen är den rosafärgade fasaden i verkligheten. Men där slutar alla likheter. Skattkammaren i Petra är en furstegrav och dess inre är tomt. Det dramatiska ligger i nabatéernas hantverk och klippans naturligt rosaskimrande yta. Inte i gravens inre.

Sjutton år efter filmpremiären bär turistbutikerna vid Petra fortfarande namnet efter Harrison Fords filmhjälte Indiana Jones. Däremot går det inte längre att rida i galopp genom as-Siq som vanlig turist. Detta hindrar naturligtvis inte lokala entreprenörer från att erbjuda turisterna en ridtur den knappa kilometern som det är mellan biljettluckan och början av as-Siq.
Entusiastiskt försöker hästskötarna förmå en grupp turister att nappa på ridturen och efter en kort övertalning sitter de lite halvvingligt i sadeln. De hästskötare som inte har samma tur, sätter av i galopp längs den dammiga vägen. Kanske lyckas de plocka upp någon på vägen som inte längre mäktar med den starka solen. Själva väljer vi, fotografen och jag, att närma oss staden till fots.

Bild 775035
Vandringen genom as-Siq är långsam och vindlande. Det blåser en lätt vind och med jämna mellanrum har bänkar placerats ut för trötta turister. Även om man inte får rida genom klippskrevan så kan man i alla fall åka hästskjuts fram till Petra och klappret av hovar ekar genom bergen.

Där ligger skattkammaren, utmejslad ur ett berg av djupaste rosa och orange. Fasaden är över 40 meter hög och 30 meter bred. Namnet kommer från myten att det ska ha gömts skatter i urnan högst upp – legenden är så pass känd att man har försökt skjuta hål på den skulpterade urnan. Utan framgång kan tilläggas.
Al-Khazneh skimrar, ett spel mellan solen och sandstenens lyster. Här kan vi sitta. Stilla och titta på detaljerna, se de sirliga dekorationerna som troligtvis höggs ut för en klippgrav där nabatéernas kung Aretas III skulle vila. Vad de märkliga trappstegen längs bergväggen egentligen användes till är det ingen som vet. Sådan är Petra, outgrundlig och full av hemligheter.
När vi har stökat oss förbi de italienska grupperna, sagt nej till en kameltur framför skattkammaren och börjat vandra upp mot den höga offerplatsen, får vi en bättre överblick över det som en gång var staden Petra. Där är amfiteatern som byggdes för flera tusen åskådare, där borta ligger själva stadskärnan med sina romerska kolonner och där, där långt bortom och bakom borde al-Deir, det allra största av klipptemplen, ligga.
Vägen upp mot offerplatsen är lång och det är alldeles tyst. För ett tag. Plötsligt kommer en pojke nerfarande på en åsna längs en av de branta backarna och en mobiltelefon ringer ihärdigt. Historien och verkligheten kolliderar för några ögonblick och när vi ser ut över det som skulle kunna vara ett månlandskap, översköljs vi av en känsla av overklighet.
Bild 775036

Väl nere i själva staden igen, vandrar vi längs den romerska vägen. Unga beduinpojkar vill sälja vykort och gamla mynt.

– Köp ett mynt och din man kommer att älska dig ännu mer, säger pojken och tittar på mig med ögon fulla av skratt.

Lokalbefolkningen vill göra affärer, men de är inte efterhängsna. Och precis som det står i guideboken, kallar de glatt sina kameler och åsnor för taxibilar. Turerna går mellan paradgatan och amfiteatern, kanske ända bort till skattkammaren.
Man kan besöka Petra på många sätt. Det går att hyra guider för ett par eller flera timmar. Man kan köpa flerdagarsbiljett och återvända nästa morgon eller ta en kvällstur där den magiska vandringen fram till al-Khazneh är ett hav av levande ljus. Men även den enkla varianten fungerar bra; med en guidebok och en karta klarar man sig fint och fantasin får fritt spelrum att inta klippstaden. Dessutom slösar de unga försäljarna betydligt mindre energi på turister som inte går i grupp.

Det var nabatéerna, ett arabiskt nomadfolk, som byggde Petra flera århundraden före Kristus. Platsen var perfekt, här fanns vatten och stadens läge gjorde den i princip ointaglig.

Nabatéerna var skickliga ingenjörer och duktiga på att ta hand om det vatten som fanns i överflöd under vintern. De byggde långa vattenledningar längs klippväggarna, som ledde vattnet till djupa cisterner där det förvarades i väntan på den torra sommaren.
Men det var på skatter och avgifter som nabatéerna grundade sin rikedom. Karavanerna som rastade i Petra garanterades skydd. Här kunde de utfordra sina djur och fylla på sina vattenförråd. I utbyte tog nabatéerna ut skatt – en lukrativ affär då de stora karavanvägarna från Arabiska halvön till Gaza och från Röda havet till Damaskus, gick här förbi.

Bild 775037
Men romarna hade börjat göra sitt intrång i Mellanöstern och år 106 föll Petra under romersk kontroll. Övertagandet påverkade också stadens arkitektur. I god romersk anda upprättades en teater, badhus och en stenlagd paradgata kantad med kolonner.

Petras betydelse som handelsstad försvagades och när muslimerna invaderade området på 600-talet hade staden nästan fallit i glömska. En rad jordbävningar gjorde dessutom att invånarna inte längre kände sig säkra och Petra avfolkades sakta. En enda gång till upplevde staden en kort storhetsperiod då korsriddarna utnyttjade dess skydd.
På 1200-talet försvann dock även korsriddarna och endast ett fåtal bosättare dröjde sig kvar under de närmaste 600 åren.

Men 1812 lyckades schweizaren Johann Burckhardt ta sig in till staden, förklädd till pilgrim. Med Burckhardts upptäckt väcktes Petra ur sin Törnrosasömn. På nabatéernas storhetstid bodde här flera tusen människor. I dag invaderas platsen av 300 000 turister varje år.

Trots att turismen har förvandlat Petra till Jordaniens mest besökta plats, bor fortfarande en del beduinfamiljer i klippstaden. Men i stället för att kräva handelsresande på skatt, så lever de i dag på att sälja souvenirer och hantverk till turisterna.

Det pågår fortfarande utgrävningar och ända bort till al-Deir kommer vi inte på en dag, men det gör inget. Det är inte bara nabatéernas mästerverk som förbluffar, bergen i sig är färgade i naturliga virvlar som skiftar från lila och silver till guldgult och rött. Färgspelet i stenarna är minst lika märkligt som de monument som byggdes för mer än 2 000 år sedan.

– En antik oljelampa, kanske? Mannen på klippavsatsen bär en vit huvudduk och hans ansikte är fårat av solen. Han plockar snabbt fram lite olika motiv för att visa oss. En sol. En häst.

– Eller kanske rent av det här?

Han fnissar och låtsas generad av att titta. I handen håller han en liten oljelampa i lera, motivet är ett älskande par i en högst avancerad ställning.

Snabbt stoppar han pengarna i fickan. Ger oss två antika mynt som gåva – ett säkert tecken på att vi har betalat för mycket för lamporna i den sladdriga plastkassen.
Vi sätter oss på en sten och suger in detaljerna av de kungliga gravarna. Låter fantasin vandra och föreställer oss hur det kunde ha sett ut när karavanerna kom – fullastade med myrra och rökelse, guld, kryddor och siden. Vi försöker framkalla ljudet av den romerska härens rustningar och se folket som rör sig på marknaden.
När kvällen lägger sig ska vi lämna Petra och vandra tillbaka genom as-Siq – klippskrevan som leder mellan historien och verkligheten.