• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • La Gomera - bland orcher och alver

    Ronja Rövardotter möter Sagan om ringen. På ön La Gomera får det mytiska liv bland mossor och krokiga träd. Välkommen till ett Kanarieöarna långt bortom svenska menyer och överfulla stränder.

    La Gomera - bland orcher och alver
    DE TRUMMAR I SKYMNINGEN. När solens sista strålar blänker över Atlanten sitter vi på stenarna ovanför den askgrå sandstranden och gungar våra huvuden till indiska tablas och australisk didjeridu. De som trummar håller takten med halvslutna ögon, medan de flesta som tittar på har ett fridfullt leende över läpparna och en kall öl i handen. Nästan alla är tyskar, förstår vi snart, och många har varit där flera gånger tidigare.
    På stranden i Valle Gran Rey på den nordvästra delen av La Gomera har man gjort det till en ritual att varje kväll ta gemensamt farväl av ljuset, samtidigt som samma sol stiger över himlen borta i Amerika i väster.

    Bild 775029

    Det började med hippiekolonin i slutet av 1960-talet. Då var det inte många turister som hade hittat till den gröna ön, den näst minsta av Kanarieöarna, och den lilla biten strand som de tyska pionjärerna ockuperade började gå under namnet Svinbukten.
    Och visst växer berget av urdruckna flaskor Doradaöl snabbt utanför Casa Maria, men svinigt är det knappast när den lilla spillran av traditionsbärare trummar oss vidare i natten. Min granne i publiken suckar ändå något om vår tids kommersialisering när en blond pojke i sjuårsåldern plötsligt står framför mig och sträcker fram en mössa.
    – Hast du schon? säger han, och tittar uppfordrande på mig.

    Även om mina tyskakunskaper är något begränsade är det inte svårt att räkna ut vad han vill. Han skakar lite på mössan framför näsan på mig, så att mynten klirrar i botten. Pappa trummar och pojken samlar in pengar för underhållningen. Jag pyntar en euro och får en liten bugning som tack innan han hoppar vidare över de runda stenarna.

    Bild 775030

    MORGONEN ÄR LJUMMEN och himlen över bergen oväntat blå. Bara några slöjmoln seglar över den store konungens dal, där bananträd och dadelpalmar slåss om uppmärksamheten tillsammans med pastellfärgade och vita stenhus. Vi kör den slingrande vägen upp från stranden. La Gomera är en nästan cirkelformad ö och inte mer än två och en halv mil i diameter. Men eftersom vägen går i ständiga kringelikrokar blir den egentliga sträckan tvärs över ön ungefär fem mil. Och 365 kurvor, säger han som har räknat.

    Kjell heter han, och vi har bestämt träff med honom vid en av alla dessa kurvor, i det sydöstra hörnet av nationalparken Garajonay, som upptar mitten av ön. Kjells fru Pia och tvillingdöttrarna vinkar från sin bil, de är på väg till skolan för att bjuda på svenskt smågodis.

    Pia berättar att hon ska börja sälja kanelbullar på marknaden i centralorten San Sebastián. Hon har gått den obligatoriska kursen i kökshygien som ger henne tillstånd att sälja matvaror, och hon har packat med kanelpulver och pärlsocker så att det räcker för ett tag framöver.

    I tio år har värmlänningarna Kjell och Pia tillbringat en stor del av vintern på La Gomera. Huset de köpt ligger i den lilla byn Alojera på västkusten. Där har de allt de behöver: en liten strand, ett apelsinträd, några aloeveraplantor, en hittekatt och ett uppstoppat älghuvud. För att inte tala om en bedårande solnedgång, dock utan ackompanjemang av trummande hippies.

    Framför allt råder ett orubbligt lugn i deras lilla vik, där höga klippväggar ibland släpper ett och ett annat stenras som blockerar vägen. Särskilt när de tunga regnen drar in över ön, och det gör de ibland. Det får man räkna med på La Gomera.

    Vore det inte för den mer eller mindre ständiga hätta av moln som vilar över öns mitt så skulle inte nationalparken vara ett faktum. Parkens lummiga inre är en unik kvarleva av den typ av lagerskog, laurisilva, som för miljoner år sedan täckte området kring Medelhavet. Det är passadvindarna från Azorerna som gör det möjligt för skogen att överleva, när de sveper in och lägger ett fuktigt täcke över höjderna. Urskogen anses så viktig att den numera har status som världsarv på Unescos lista.

    Bild 775031

    VI TYCKER DEN LIKNAR EN SAGA. De mossgröna trädstammarna som vinglande stödjer sig mot varandra ger associationer till både Astrid Lindgren och Tolkien. Ronja Rövardotter möter Bilbo, och när tjocka dimmoln dränker ravinernas sluttningar borde det finnas både vildvittror och orcher som skulle ge några av sina vassaste klor för att få vara med och skrämmas.

    Det bara måste finnas myter om väsen som rör sig i dimmorna. Vättar och alver. Fagra ungdomar som lockas till undervärlden av viskande röster i mossan.
    – Det sägs att det trillar råttor ur träden ibland. De klättrar upp och äter bären och blir alldeles groggy av dem, säger Kjell.

    Det låter onekligen som en myt, kommer vi överens om.

    Efter bara några minuters promenad har vi nått öns högsta punkt, Alto de Garajonay, 1 487 meter över havet, där vi möts av en rekonstruktion av ett offeraltare som grävts fram på platsen. Här ska ursprungsbefolkningen, guancherna, ha offrat får och getter till sin gud, Orahan.

    Här ska också en riktig Romeo och Julia-historia ha utspelat sig, enligt den legend som gett namn åt nationalparken. Den handlar om prinsessan Gara från La Gomera som förälskade sig i bondsonen Jonay från Teneriffa, under den årliga skördefestivalen. Men kärlek över klassgränserna var inte populärt hos de båda ungdomarnas föräldrar, så för att få vara tillsammans för evigt besteg de La Gomeras högsta topp och tog varandras liv med lansar gjorda av lagerträd.

    Bild 775032

    VID KLART VÄDER KAN MAN SE TRE ÖAR från Alto de Garajonay: Teneriffa, La Palma och El Hierro. Vi ser åtminstone Teneriffa tydligt, där den stolta vulkanen Teide har en krans av moln kring toppen. La Gomera är den enda kanariska ön som inte haft något utbrott i modern tid. Två miljoner år har förlöpt sedan den senaste vulkaniska aktiviteten och i stället för karga kratrar domineras ön av frodig grönska. Höga berg och djupa dalar gör ön till en vandrares paradis, och det finns runt 60 leder att välja mellan.

    Vi tar den breda stigen ner från toppen, förbi låg slingerskog och en dunge med ett slags högresta tallar. Pinjeträdens långa barr ligger i tjocka lager på marken och stora kottar har landat i den mjuka bädden. De raka stammarna som sticker rakt upp mot skyn är en skarp kontrast från de skäggiga, låga träden vi sett från vägen.
    Vi hamnar i ett otippat samtal om träd, blad, barr och kaniner (de enda vilda djur förutom ödlor som vi kan tänkas träffa på längs vår väg) och vips har vi pratat i två timmar. Vi är framme vid la Laguna Grande, där vi äter lunch i restaurangen vars stora panoramafönster stolt öppnar sig mot den gröna skogen. Träd, träd, träd.

    När vi börjar gå igen är det inte utan viss lättnad som jag ser en öppning i den täta vegetationen. Utsikter är alltid trevliga, och efter att ha passerat en platå med vinrankor, kaktusar och gigantiska agaveplantor breder äntligen den mäktiga Atlanten ut sig framför oss igen.

    Havet vilar på många historier – inte minst den om Christofer Columbus förstås. Den 6 september 1492 vinkade han adjö till La Gomera och satte kurs mot det okända. Den lilla ön var hans sista proviantstopp inför den stora resan, och det sägs att han blev lite försenad på grund av en romans med den adliga änkan Beatriz de Bobadilla. I San Sebastián finns minnesmärken som talar om var han bodde, och var han tappade upp vattnet som skulle viga det "jungfruliga landet".

    I bergsskåran som skär ner mot Valle Gran Rey rasslar dadelpalmernas yviga blad i vinden. Dadlarna i sig är beska, och används bara som mat åt getterna, men saven i stammen är en delikatess. Efter att ha kokat bort 90 procent av vätskan blir det sötaste kvar. Palmhonung kallas det, och påminner mest om lönnsirap. Jag köper en burk när vi kommit ner till byn El Cercado, där några keramiker säljer sina hantverk åt de enstaka turister som för dagen hittat hit. Vi tar en glass på Bar Maria och vinkar åt en taxichaufför som parkerar och slår igen bildörren.

    – Om en timme, säger hon, och tar siesta.
    Mañana-kulturen har helt klart sitt fäste på La Gomera, och det är ganska trivsamt att bara acceptera faktum. Vi sitter där vi sitter. Och solen skiner.

    Bild 775033

    DEN FORTSÄTTER ATT SKINA ÄVEN NÄSTA DAG. Men ibland är lövverket så tätt att vi inte riktigt vet hur vädret är där utanför. Den här gången har vi hittat en perfekt rutt, från öns mitt och med siktet inställt på byn Hermigua i norr.

    Mossigare, skäggigare och mer spöklikt kan det inte bli. Förvridna stammar som skruvar sig runt varandra. Murgrönan som klättrar mot ljuset. Bäcken som porlar under höga ormbunkar och spretande rötter som skapar underliga figurer för ögat.
    Vid skogens slut ligger byn El Cedro, en idyll med kiwibuskar, äppelträd och lurviga åsnor. Vi följer terrasserna neråt och hittar till byns enda restaurang, där vi äter vattenkrassesoppa med majsmjöl, en specialitet från bygden. En man passerar med en gigantisk fisk slängd över axeln. 30 kilo tung och fångad i de djupa vattnen mellan La Gomera och La Palma.

    Vi fortsätter vår vandring nerför dalen, på branta stigar utmed en lummig ravin. Norrsidan får mer regn än den södra, och grönskan är påtaglig. Ett högt vattenfall stupar genom en skåra i berget och fångas upp av en vattenledning. När vi når Mulagadammen blir vi bjudna på fest.
    – Det är ju lördag! förklarar bröderna som grillar kotletter på löpande band vid det lilla stenhuset.

    Klockan är bara tre på eftermiddagen men festen är i full gång. Vin, öl och sprit hälls upp i glasen och en flådd kanin står på tur att grillas. Snart kommer musikerna, och festen ska fortsätta – säkert hela natten, lovar bröderna när vi trots allt måste säga adiós och gå vidare.

    I Hermigua trängs bananträden och palmerna med majs, potatis och häftiga klippformationer som skjuter upp i dalen. Benmusklerna börjar svida lite efter den branta nedstigningen, och efter några fruktlösa försök att få tag på en taxi får vi skjuts en bit på vägen av två män som oavbrutet puffar på varsin fet cigarr. De dumpar oss lite längre in i dalen och snart har vi fått tag på en farbror som kan skjutsa oss uppför berget igen.
    Vi är tillbaka i Valle Gran Rey igen precis när ljuset sjunker i Atlanten. Föreställningen kan börja, precis som varje kväll. Dova trummor i skymningen och en avslutande eldshow drar ner applåder från publiken, som blivit större nu på helgen. Elden som svingas i ett stigande tempo gör guldfärgade mönster i luften, och når sitt crescendo i ett fyrverkeri av gnistor.

    - Vill ni ha mer? hörs en kille med långt lockigt hår ropa på tyska. Han får ett stadigt ja till svar och ler mot folksamlingen utanför Casa Maria. Greppar trumman och fortsätter titta mot oss ett slag.
    – Är ni lyckliga?
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!