Annons
Annons
Foto: Andreas Offesson

Foto: Andreas Offesson

Honduras

Honduras – frestelsernas öar

Honduras är politiskt trubbel och okontrollerat våld. Men innanför bananrepublikens skal finns också en arkipelag där havet är fulländat blått. Där livet puttrar fram som en rödfärgad moped från 1960-talet.

Text: Mikael Persson • 2007-05-10 Uppdaterad 2021-06-23

San Pedro Sula, rikets näst största stad. Den nattbuss i vilken jag färdats från Guatemala sträcker på sig yrvaket. Själv öppnar jag ögonen mot en ny dag, mot ett nytt land, mot en väldig reklamskylt: When you think retirement, think Honduras! hälsar plakatet.

Budskapet känns lite märkligt i en nation där 50 procent av befolkningen befinner sig i tonåren, och där folk dessutom är spansktalande. Men så Ù�r också Honduras den klassiska bananrepubliken, ett land där folk utifrån allt som oftast roffat åt sig de bästa godbitarna.

Honduras - frestelsernas öar

AMERIKANSKÄGDA United Fruit Company lär ha tillsatt och avsatt regeringar efter eget behag. USA:s dominans var ett tag så stor att en amerikansk politiker kallade landet för s /s Honduras, en bit av stjärnbaneret förankrat mitt i Centralamerika. Från mitt bussfönster slås jag av två saker: våld och bananer.

Bänkgrannen bläddrar förstrött bland dagstidningarnas kraftigt kolorerade blodpölar. Utanför drar långtradarkaravanerna mot kusten med containerlastad frukt. Stans banker vaktas av hagelgevär. Kioskerna av machete. Affärerna gömmer både varor och innehavare bakom tjockt galler. Om det inte vore för Cocacola-skyltarna och cigarettreklamen, skulle jag ha tagit dem för militära installationer.

SÅ KOMMER DET SIG att jag på busstationen bestämmer mig för att raskt bläddra förbi några kapitel i boken Honduras. Hoppar på en avgång mot kusten i stället. Bordar, åtskilliga timmar senare, i La Ceiba, ett fartyg och stävar mot vänliga skuggor.
Först nu börjar jag andas lugnt. Ser från det solbelysta däcket hur fastlandet och Centralamerikas höga berg krymper till en grön rand, hur pelikaner och delfiner klyver de sprakande vågorna. Hur flera timmar senare en ny grön rand blir till fast mark.

Bay Islands, Islas de la Bahia. Ögruppen kallas ibland för “fattigmans-Karibien”. Här finns ön Utila som påstås kunna utfärda jordklotets billigaste dykcertifikat och som sedan länge är en väletablerad destination på backpackerkartan. Här finns Guanaja där Columbus 1502 klev iland under sin fjärde och sista längre seglats. Och så finns här Roatan, den största ön av dem alla, där grönskan spiller ut över ett avlångt, böljande land av vita stränder och stjärnfrukt. Här spelades även dokusåpan Temptation Island in, något som ytterligare spädde på den resande omvärldens nyfikenhet.

Honduras - frestelsernas öar

FASTLANDETS SMATTRANDE SPANSKA förbyts i småputtrig kreolengelska. Fåglar sjunger. Träekor dras av muskulösa kroppar mot vattenbrynet. Och i mitt huvud studsar den musik som inte finns där just nu, men som borde finnas där: reggae.

Upprymd ber jag taxichauffören i öhuvudstaden Coxen Hole att köra mig till en plats han själv gillar. Vi åker upp och ner längs ringlande kurvor. Vid vägs ände möter West End. Havet här är så blågrönt, så inbjudande att det krävs en lutheransk disciplin för att inte omedelbart kasta av sig kläderna och hoppa i vattnet. Kanske är det körsången som sipprar ur en liten baptistkyrka som får mig att komma till sans. Kanske är det den lokala dykfirmans skylt som säger: Jesus is diving with us all days except Saturday! som får mig att knalla till närmsta bar och beställa in något välkylt. Över glaset får jag öns historia berättad för mig.

Honduras - frestelsernas öar

DET VAR PÅ 1600-TALET som äventyraren Henry Morgan anlände i sällskap av några tusen sjörövare. Genom honom fick London sin efterlängtade tumme i ögat på det spanskdominerade Centralamerika. Nybyggare hämtades från Caymanöarna och Små Antillerna, en mix av förrymda slavar och indianblod blandades med européer. Vips hade öarna blivit till ett slags karibiskt Gibraltar. Kanske inte direkt tea & scones, men i alla fall brittiskt till språket.

– Folk från fastlandet har en annan mentalitet, påstår båtföraren Wilbert vars farfars far eller något liknande lämnade det London där han som färgad aldrig kände sig riktigt hemma.
– Fastlandsmänniskorna bekymrar sig för mycket, stönar Wilbert.
– De tänker för mycket. De har helt enkelt för stor hjärna Mitt råd? Relax! flinar Wilbert.
Så detta är alltså frestelsens öar. Tja, varför inte. Över blomsterrabatterna fladdrar svalstjärtade kolibrier. Drinkar förses med lime och is. Förälskade par flanerar hand i hand längs vattenbrynet.

SJÄLV RUNDAR JAG den yttersta udden och står därmed på West Bay, öns mest berömda strand. Vattnet här är så inställsamt att till och med Darwin borde ha ställt sig frågande till varför skapelsens krona valde att kliva upp på land. Möjligen för att sanden är så mjuk och skälvande vit, för att den viskar behagligt under fötterna.

West Bay framstår som perfekt om det inte varit för sandflugorna. Stötarna kommer som lätta elektriska ilningar. Irriterande tycker de flesta badgästerna. Bra, menar någon. Utan insekterna hade förmodligen stranden varit fullständigt sönderbyggd. Nu slår hotellen frustrerade lovar kring den visuella perfektionen. Träplattformar står till tjänst för känsliga solbadare (flugorna håller sig till sanden).

Själv kastar jag mig ut i den mäktiga paletten av skiftande blåtoner, av sprakande turkost och åskmolnsmörka schatteringar. Genom korallreven sprutar regnbågen. Små fiskar, platta fiskar – en synkroniserad balett i neon och snabba rörelser.

Honduras - frestelsernas öar

DET FINNS DE SOM SÄGER att Roatan har förändrats, mycket. Det finns de som säger att Union Jack har tappat all färg. Att allt prat om ett levande brittiskt arv bara är ett tricks för att locka amerikanska besökare. Nybyggarna från det honduranska fastlandet blir bara fler och fler.
– De spansktalande är numera i majoritet, viskar barägaren Justus.

Lite längre bort träffar jag Wilma som kom hit som liten flicka, och fick kämpa för att anpassa sig till den lokala kulturen. “Hey, whats wroong with U ugly!” skrek klasskamraterna när hon öppnade munnen och sa något på spanska.
Nu har hon lärt sig kreoltugget och jobbar som servitris.
– Roatans unga vill leva precis som turisterna. Äta god mat. Tillbringa dagarna på stranden. Och kvällarna på barerna.
Flera av hennes tjejkompisar säljer sig regelbundet. Fucky, fucky, dollar, dollar, säger de och skrattar åt henne som sliter åtta timmar om dagen.

PÅ VÄG TILL ANDRA SIDAN. Mot södra Roatan. Avstånden avskräcker knappast på en ö stor som halva Öland. Men att resa tar ändå tid. Strax bortom West Ends sista hotell slirar vi in på leriga småvägar, når slarvig bebyggelse, brädlappsbarer och en tillvaro som aldrig låter sig mätas i sekunder. Minibussen tycks vara lika mycket socialt forum som transportmedel. Folk närmar sig, sticker in hela huvudet genom rutan och frågar: “Vad gjorde ni i går kväll då?”. Och så blir vi stående en lång stund. Gång på gång.

Sex mil tar sex timmar. Men då hinner också Mama Rosa kliva på med stråhatt och krycka, för att i lugn och ro göra sitt besök på marknaden. I French Harbour, där den täta tropiska grönskan börjar anta formen av makramé, stannar chauffören för att köpa rambutan; en stor påse frukt som när den nått det bakersta sätet fått så mycket uppskattning att chauffören på allmän begäran övertalas att vända tillbaka och leta upp försäljaren på nytt. Vi stannar där, äter mer frukt och lyssnar på en kvinna som under skrattsalvor drar fräckisar innan vi åker mot Oak Ridge.

Strax före skymningen skymtar vi stan bakom en åsrygg. Stylthus letar sig ut från kanaler och mangrove, mot små öar, men också upp över kullarna inåt land. Och jag ställer mig frågan: Varför gör man sig besväret och bygger en stad just här? Svaret kommer från den åldriga amerikan som driver JB:s bar.
– Fiskeindustrin lockade folk från fastlandet. Stan växte, men med tiden tvingades båtarna att åka allt längre ut till havs för att hitta fångst.
– När oljepriserna steg kraschade hela näringen, fortsätter han oberört.

Så är det. Vattnet har plundrats. Mäklarfirmornas broschyrer lockar med You have the dreams, we have the reality! och drar upp planer för påkostade vinterresidens.
Guiden Ziggy, som är född på Roatan, muttrar:
– Du vet, folk som lever för dagen är sällan särskilt bra på affärer. Någon viftar med lite dollar, och så har öborna sålt sina strandlotter till någon amerikan som bygger in sig med murar, pool och vakter.
– Nu bor nästan alla öbor uppe på land, utom synhåll för vågorna.

ZIGGY BÄR SJÄLV PÅ EN DRÖM: att få åka västerut. Hon vill inte till La Ceiba eller San Pedro Sula “där folk är galna och inte bryr sig om ifall de rånar och skjuter varandra på dagen eller natten”.

Nej, hon vill till Las Vegas och stannar bara exakt så lång tid det tar att vinna en riktigt fet jackpot. Sedan skulle hon snabbt åka tillbaka till Roatan och köpa mark längs kusten.
– Här är varmt, lugnt och tryggt. Och vi har havet och bananerna.
Vem behöver mer än så?


Text: Mikael Persson • 2007-05-10
HondurasRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top