• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Gamla goa Goa

    Chill out. Ta det lugnt, spänn av. På Anjuna Beach i Goa svävar den elektroniska musiken som skira slöjor ut från strandkaféerna. Men på andra sidan udden är hippieatmosfären ersatt av kassastadda charterturister. Plopp, där öppnades ännu en flaska Sauvignon Blanc.

    Gamla goa Goa
    När roadien Gilbert Levey från Haight-Ashbury i San Francisco kom till Goa 1969 la han sina västerländska kläder längst ner i ryggsäcken, slutade tvätta håret och klädde sig i orange bomullskläder med blocktryck. Hela sjuttiotalet återvände han hit, badade naken med en allt större skara själsfränder, studerade de hinduiska heliga männens livsstil och arrangerade jamsessioner i fullmånens sken.


    Bild 775062

    HAN KALLADE SIG GOA GIL. Han var hippien som ordnade fester … och vilka fester! Han var hövding och gästerna ett naturdyrkande extassökande stamfolk.

    Det var stora grejer på gång, ansåg Goa Gil, som hävdade att hans partyn (som blev så mycket roligare sedan man ätit eller rökt något förbjudet och hjärnförvrängande) var ett sätt att omdefiniera gamla stamfolksritualer och höja mänsklighetens medvetandegrad.
    För de som inte var med, de som stannade hemma och fortsatte att streta på i vardagens ekorrhjul, fanns det ett annat ord för Goa Gils verksamhet: flum. Men vad brydde han sig om vad mugglarna i den gistna dollarcivilisationen sa och tyckte. Deras kritik var snarare olja på lågorna. Framtiden fanns i det spirituella österlandet.

    STILEN OCH MUSIKEN MODIFIERADES i och med att nya generationer civilisationskritiska ekorrhjulsmotståndare gjorde entré. Goa Gil hängde med den nya tiden där maratonlångt dansande bytt namn till rave. På nittiotalet skapade han en ny musikstil, som var essensen av chill out-atmosfären i ny musikalisk dräkt. En nypa elektronisk musik, ett par teskedar världsmusik, ett knippe techno och en deciliter acid-house. Voilá! Goa trance.

    Men för ett par år sedan tog posthippieravefesten slut. I alla fall den extatiska i fullmånens sken. Myndigheterna bestämde sig för att inte bara hota och göra tillfälliga razzior, utan totalförbjöd de nattliga utomhusfesterna där musiken pumpade från enorma ljudanläggningar.

    I DE RYKANDE RESTERNA av den döda hippien finns ett spännande kulturarv som tilltalar de flesta: fungerar som en madeleinekaka för återvändande, ordentliga före detta hippier och som kulturhistoriskt friluftsmuseum för en yngre generation resenärer.

    Till loppmarknaden i Anjuna kommer idag alla sorters turister: barnfamiljer på charterresa, äppelkindade ryggsäcksresenärer och film- och musikkändisar från Mumbai, London och Kalifornien … de kommer för att beskåda ett färgsprakande utbud av indiskt hantverk, kopior av västerländska märkeskläder och indiskt-nepalesiskt-hinduiskt-hippie-tingeltangel.

    Och dricka en iskall Kingfisher, äta ett vegetariskt tandoorispett och halvliggande på en bädd klädd med batikfärgat saffransglänsande tyg se solen sjunka dallrande röd ner i den koboltblå Indiska oceanen.

    Bild 775063

    NÅGRA KILOMETER NORR OM ANJUNA ligger byn Chapora där hettan dallrar över den dammiga huvudgatan mellan banyanträdet och German Bakery. Jag kom hit första gången 1984 i det vida glappet mellan hippie- och ravegenerationerna. Jag och mina norska och engelska resvänner var präktigt skötsamma. Smakade inte ett otillåtet bloss och glodde storögt på spektaklet. Av Goa Gils kreativa hippiekultur återstod bara fernissan, estetiken, tom på innehåll.

    När jag nu tittar ut över den dammiga gatan i Chapora kan jag konstatera: det ser nästan exakt likadant ut idag som för 23 år sedan. En till traditionell indisk by förklädd tillflyktsort för européer som prioriterar känslan av att befinna sig utanför turistindustrins larmande och grälla kommersialism framför bekvämlighet.

    Det låter kanske som om jag inte gillar Chapora. Men det gjorde jag från första stund. Byn har en avslappnad sunkighet och en hipp Skrot-Nisse-atmosfär som går rakt in i mitt hjärta. Stranden ligger ett par kilometers promenad bort, vilket gjort att den stora turist-etableringen uteblivit och lämnat en magisk plats där solstrimmorna mellan de rasslande torrskogslöven ritar ränder på de vitmenade stenhusen, där folk stannar och pratar med varandra länge och tar en extra öl – och en till och en till … fast klockan bara är tolv på dagen.

    Bild 775064

    FRÅN CHAPORA brukade vi gå till fullmånefesterna i palmskogen vid Vagator Beach, sitta på spegelapplicerade täcken från Rajasthan och lyssna när Maggie Reilly sjöng Mike Oldfields "Moonlight Shadow":
    Star was glowin' in a silvery night,
    far away on the other side
    Will you come to talk to me this night
    but she couldn't find how to push through.
    I stay, I pray,
    I see you in heaven far away

    Den långa stranden mellan Candolim, Calangute och Baga var också hippiefavorit på sjuttiotalet, men civilisationsflyktingarna har för länge sedan flytt vidare till stränder norrut (Anjuna, Chapora och Arambol) och söderut (Agonda och Palolem). Här finns idag något annat: europeisk charter och indisk helgturism. Tillsammans blir det en kul och spännande europeisk-asiatisk brygd, från Baga Roads affärer och marknadsstånd till strandens brädlappsskjulsrestauranger: en attack och en brokighet värdig en hektisk indisk storstadsbasar.

    Bild 775065

    Jag bor på gränsen mellan Baga och Calangute med dess stora utbud av indiska, italienska, portugisiska och till med franska restauranger, liksom av klubbar där indisk medelklass dansar sida vid sida med europisk charterklass.

    Sitter på min veranda i skymningen och läppjar på Groover Vineyards Sauvignon Blanc – ett indiskt vitt vin (kraftigt med russinton) odlat och framställt i bergen öster om Mumbai. För tre år sedan hördes fullmånefesternas technodunk ända hit, nu hörs istället havets brus och cikadornas surr i den indiska natten.
    Det nya turist-Indien: ut med hippier och äckligt fried rice på budgetresenärshak, in med familjer och par med hyfsad ekonomi, nyfångad hummer med chilisås och bra indiska viner.

    JAG HYR EN MINIBUSS med chaufför och gör utflykter söderut och norrut.Till den milslånga breda stranden vid Morjim där det är så fridfullt och folktomt att det känns som lågsäsong fast det är högsäsong och dit de portabla basarstånden med varor för turister ännu inte hittat.

    Till det nordligaste hippiefästet Arambol med sina yogakurser, meditationsgrupper och tyska mörka rågbröd.

    Till den perfekt rundade bukten Palolem med sin ljusa sand och värld av bambu och hängmattor, befolkad av en ung ryggsäcksbrigad som mer eller mindre alltid är på väg till Thailand.

    Och förbi röd jord, gröna risfält och till sist på en smal slingrande grusväg genom en dammig lövskog till Agonda, den nästan helt oexploaterade stranden i södra Goa som har alla förutsättningar att bli nästa vallfärdsort för bleka européer. Här finns en sagolik strand inramad av palmer, men bara en handfull uthyrningsstugor och uteserveringar mellan byinvånarnas stenhus.

    ENTREPRENÖR-INDIEN LYSER MED SIN FRÅNVARO. Ett företag ville för några år sedan bygga ett stort lyxhotell, men de tänkte inte på att det här är Goa, där befolkningen är oerhört engagerad i hur turismen byggs och vet sina demokratiska och juridiska rättigheter. Förslaget överklagades och stoppades i domstol.
    Anjit har en kiosk med schampo, godis och torrvaror uppe vid bygrusvägen i Agonda. Han frågar mig om inte jag ska bli hans partner och tillsammans med honom satsa på att bygga en större affär. Vore jag entreprenörstypen skulle jag inte tveka. Allt är i sin linda. Men nej, Anjit, du får hitta någon annan. Jag köper en flaska schampo, en rulle toapapper, en flaska mineralvatten och går.

    25 NOVEMBER ÅR 1510 erövrade portugiserna Goa. 19 december 1961 var det slut på det koloniala äventyret och Goa blev indiskt. Under de 451 portugisiska åren hann handelsmännen från Porto, Lissabon och Faro stöpa en blandkultur som fortfarande lever kvar. I Old Goa finns alla kyrkor, kloster och kristna reliker. I Panajis (Panjims) gamla kvarter – Sao Tomé och Fontainhas – finns ett sömnigt småstads-Portugal med järnbalkonger, gistna fönsterluckor och fasader målade i dova färger, portvinsbarer och fisk- och fläskkotlettrestauranger.

    Och i den sydliga basarstaden Margao finns Longuinhos, kaféet och restaurangen som utgör den felande länken mellan Algarve och Goa. Karmstolar i mörkt trä, bord på jugendsnirkliga järnben, stora träspeglar, snurrande fläktar och en meny som är en historielektion i koloniala maträtter.
    Hur var egentligen livet i denna europeiska enklav när Portugal regerade? Svaret finns i byn Lutolim tjugo minuters bilresa norr om Margao. I de gamla herrgårdarna och grosshandlarvillorna finns resterna av mestiskulturen. Flera av husen är idag restaurerade och med öppen dörr för besökande turister.

    JAG KLIVER IN i Casa Araujo Alvares, ett naftalindoftande kolonialt hembygdsmuseum. Där hänger godsherrens halmhatt och promenadkäpp. Där lamporna från Belgien. Där afrikanska masker på en vit vägg. Där ett matsalsbord i mahogny med plats för 22 gäster.
    Sarita heter flickan från byn som berättar om livet förr i tiden. Huset ägs fortfarande av samma familj som ursprungligen flyttade in här för sex generationer sedan. Men de bor inte längre här och deras föräldrar var de sista som pratade portugisiska. Nu är det en annan miljö (storstaden) och ett annat europeiskt språk (engelska) som bär på framtidsutsikterna.

    Portugisisk kolonialism som en unken doft i ett gammalt hem. Lantligt, otidsenligt, passé. Vemodigt, vackert.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!