• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Trogna Teneriffa

    Norr om Playa de las Americas slitna semesterdröm finns ett annat och mer genuint Teneriffa. Följ med längs serpentinvägarna till sömniga byar, vinodlardistrikt och livliga städer.

    Trogna Teneriffa

    Det vilar någonting sorgligt över Playa de las Americas. Plasten, betongen och de vräkiga neonskyltarna sticker upp som monument över en kollapsad semesterdröm.

    Ändå kan jag inte låta bli att känna viss sympati för detta låtsasparadis som en gång byggdes för våra soltörstande själars skull. I slutet av 1960-talet var det givet att soltimmar var framtidens handelsvara för den karga, torra sydsidan av Teneriffa. Utvecklingen av turistnäringen gick i många år i raketfart.

    Nu tycks flertalet – både barnfamiljer och partyfolket – överge Kanarieöarna för Thailand, och bland dem som fortfarande är Playa de las Americas och grannen Los Cristianos trogna är medelåldern ganska hög.

    Bild 775080

    MEN VISST FINNS det undantag. Två engelska grabbar i 20-årsåldern vaggar i takt till åttiotalsmusiken utanför Bikini G's, ett par kvarter från strandpromenaden. Afroperukerna är på. Ölen har hunnit en bit ner i de barbröstade kropparna, och Kylie Minogue sjunger "Especially for you" med sådan övertygelse att det känns som om axelvaddarna är på väg att växa ut under tröjan.

    – Yeah, our boss is stuck in the 80's, säger en tjej med nordengelsk accent och skrattar lite trött. Hon står och tittar ner längs gatan som leder mot stranden. Det är tomt på folk men så fort det börjar röra på sig ska hon göra sitt bästa för att locka in gäster till baren.

    Vid strandpromenaden hörs ett dovt muller när Atlanten rullar in över runda stenar och upp på den askgrå sandstranden. Surfarna är de enda som behärskar havet ikväll. De guppar på sina brädor, spanar, väntar och känner efter. Reser sig i rätt tid och följer det vita skummet in mot land. Ger sig inte fastän solen går ner.

    Bild 775081

    HOTELLET BAKOM PALMERNA lyser gult. Handdukar torkar över balkongräckena och någon sitter stillsamt på sin plaststol och dricker billig sprit från närbutiken runt hörnet. Det är nu inkastarna börjar taktiktjata för brödfödan. Två för en i baren. Engelsk ligafotboll. Kitschiga souvenirer.

    Tre ensamma män vid varsitt bord tar en klunk till från ett av sina dubbla ölglas och fäster blicken på en brittisk ståuppare på teven. Det känns lite som att luften gått ur Playa de las Americas. Spillran av en semesterdröm hålls vid liv med konstgjord andning. Tvångsmatas med fish and chips och söta paraplydrinkar.

    Men det gör oss ingenting, för vi drar norrut så fort det blir morgon.

    DE VECKADE BERGEN ovanför kusten tvingar vägen att slingra sig, och hyrbilen kämpar sig uppför de tröga backarna. Tittar neråt och ser södra Teneriffas ekonomi breda ut sig längs kusten: hotellen i Los Cristianos och Playa de las Americas, vindkraftverkens vita armar intill flygplatsen, och de gigantiska växthusen som bildar beige rektanglar på slätten nedanför oss. Där växer bananer, tomater och säkert en del av de blommor som senare ska säljas på Europamarknaden.

    Samtidigt stiger förväntningarna på det som väntar oss på toppen av berget. Vulkanen Teide har stuckit hål på molntäcket och sträcker sin snöklädda topp mot en, åtminstone för tillfället, blå himmel. Vädret är ständigt föränderligt.

    Kraterområdet Las Cañadas del Teide är Spaniens mest besökta nationalpark och dess topp är också landets högsta med sina 3 718 meter över havet. Just den här dagen blåser det så hårt att linbanan är stängd. Men bilturen genom parken är en upplevelse i sig. Att Apornas planet spelades in här känns helt logiskt. Vore det inte för att vindarna känns väldigt äkta skulle man kunna tro att allt är studio- och filmrekvisita. Stenformationerna ser ut att vara byggda av död korall eller slagg från en gruva, och färgerna går i ockra, koppar, svart och pistagegrönt.

    Bild 775082

    NÄR VI BEFINNER OSS på runt 2 000 meter över havet slår vintern plötsligt till. Istappar hänger från en informationstavla och exotiska blommor har fått ett ishölje som av ren kristall. Ett glatt gäng från spanska fastlandet poserar i kylan och blåsten, innan de snabbt hoppar in i sina bilar igen. Vi gör likadant, och fortsätter turen mot norra kusten, i jakt på grönare landskap, mildare klimat och något som kan kännas ännu mer "på riktigt".
    Det börjar så smått i Orotava. Framför allt kanske för att hela stan tycks ha tagit siesta när vi anländer.
    Ett kafé är i alla fall öppet. Det blir cafè con leche och liten tapassmörgås, medan gubbarna vid stammisbordet sippar karaffvin till ljudet av tv-nyheterna. Bilarna utanför de öppna dörrarna gasar uppför gatan på ettans växel. Det är lite San Francisco över fallhöjden i Orotava.

    HIT KOMMER MAN för den koloniala prägelns skull eller kanske för att köpa kanariska krukor, gjorda utan drejskiva, som på ursprungsbefolkningen guanchernas tid. Snidade dörrar och balkonger ger ett pittoreskt intryck. Kullersten känns fint under fötterna. Men ändå känns det lite tillrättalagt, lite musealt.

    Serpentinvägen fortsätter nerför Orotavadalen och vi tror att vi är på väg till Puerto de la Cruz när vi plötsligt har missat avtagsvägen. Bestämmer oss lika snabbt för att det inte gör något. Det ser mer lockande ut där jag cirklar med fingret, uppe till höger på den knöliga kartan. Som ett mörkgrönt gräsandshuvud sticker Teneriffas spets upp i nordost. Dit åker vi.

    Korkek och eucalyptus kantar vägen när vi börjar förstå att vi är i vinodlartrakter. Bodegor med skyltar om vinförsäljning syns lite här och där och får oss att fantisera om kvällens middag med tillhörande karaff. Först måste vi bara hitta vårt krypin. Det blir lite svårare än vi tänkt oss.

    I GULLIGA EL SAUZAL, med sin vita kyrkokupol och lugna lunk, är vi fortfarande så nyfikna på fortsättningen att vi inte vill slå oss till ro. Likadant i Tacoronte. Valle Guerra. Tejina. Det går knappt att skilja byarna åt, det är som en ständigt pågående småstad utanför fönstret, med inslag av trädgårdar och odlad mark.

    Den tyska favoriten Bajamar känns väldigt sömnig men här får det lov att ta stopp. Solen har halkat ner till vattenytan och vi är hungriga. Vi checkar in i betongkolossen intill vägen och tar bilen till nästa by, Punta del Hialgo, för det efterlängtade kvällsmålet: skaldjurspaella.

    Restaurangen Chez Sanchez är så naturligt kitschig att vi genast trivs. Bilder av vattenfall och levande koraller pryder väggarna och stearin i regnbågens alla färger har stelnat i de översvämmade ljusstakarna. Isabela hämtar menyn och säger "mamma mia" när hon förstår att vi inte pratar tyska. Sedan deklarerar hon bestämt att hon vet att det är skillnad på Sverige och Schweiz. Precis som det är på fastlandet och Teneriffa.
    – Vi är kanarier, vi ligger en timme före dem, säger Isabela och fortsätter:
    – Här är det litet, där är det stort. Här är vi glada och trevliga, där … inte lika mycket, säger hon diplomatiskt och ler.

    DET FANNS EN TID då missnöjet från kanariernas sida var större. Under Francoregimen eftersattes den avlägsna ögruppen och en aktiv separatiströrelse startades. Inte förrän 1982 minskade motståndet, då Kanarieöarna blev autonomt och fick en regional konstitution.

    Klart att de ska vara stolta, Teneriffaborna. På den norra delen av ön kan vi köra omkring länge, länge och se ut på det gröna landskapet. Slingerskogen norr om Las Mercedes är bara början. Det är som att köra genom en grön tunnel där kanarietallarna står så tätt att dagsljuset stängs ute. Från höjderna ser vi Teides vita hätta och havet som glittrar både i öst och i väst. Spetsiga bergskammar och djupa skåror strålar ut mot kusten i skarpa veck.

    När vi karvat oss ner till ostkusten äter vi grillad snapper på en slamrig fiskrestaurang i San Andrès, komplett med rakryggade servitörer, linneduk och cigarettrök.

    Bild 775083

    BARA NÅGRA MINUTER härifrån ligger öns enda "riktiga" sandstrand, hävdar de som inte tycker att svart lavasand räknas. Frågan är hur riktigt det känns med fyra miljoner säckar importerad sand från Sahara. Den är gul, mjölig och mjuk att ha under fötterna.
    Ändå drar vi vidare, igen. För vi längtar lite till universitetsstaden La Laguna. Vi förväntar oss en levande stad, och vi har alldeles rätt.

    På gågatan mitt i centrum trampar den lilla blåsorkestern Á la Mama igång sin gående föreställning, och fullständigt dränker hela gatan i svängig jazzmusik. En man som sitter på en ölback utanför borgmästarens residens fortsätter enträget att spela på sin blockflöjt, som brutalt slukas av trumpet, trombon och tuba.

    Innanför ett fönster på en tvärgata övar någon på fiol. Och när vi råkar kliva över tröskeln till en privat societetsklubb där män läser tidningar och spelar biljard förstår vi än mer att musiken har en självklar plats i La Laguna. Pokalerna som täcker väggarna vittnar om klubbens framgångar i olika körmästerskap, och en herre i kostym pekar stolt på ett svartvitt foto på väggen. Rader av sjungande män och kvinnor tittar in i kameran bakom dirigenten.

    VI VILL EGENTLIGEN INTE lämna La Laguna, men måste. Det finns bara två hotell, och båda är knökfulla.
    Tur att det inte är långt till huvudstaden, Santa Cruz, dit vi kommer när kvällsbelysningen tänts i alla träden. Shoppingen pågår fortfarande för fullt på gågatan Calle de Castillo och i parken intill hörs stämsång i skenet av hundratals blå lampor.

    Bergen som murar in staden kan anas som tronande skuggor längst bort mellan husen. Och i stans äldsta kvarter, alldeles norr om den uttorkade flodfåran, rustar barerna för en sen kväll med vin och tapas. Ingen fish and chips så långt ögat når. Det känns som om det är på riktigt.