• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kambodja - mellan himmel och helvete

    Det är himmel och helvete. Tempelskatter och djup fattigdom. Ur en blodig historia reser sig ett nytt Kambodja. Följ med till tre spännande nedslag i landet: badturismens Sihanoukville, vibrerande Phnom Penh och storslagna Angkor.

    Kambodja - mellan himmel och helvete

    Bild 775120

    Sihanoukville – vinner inga charmpriser


    Tysken med hästsvansen tittar ut över de åtta kvinnorna som sitter vid hans bord. Vi förmodar att kvinnorna är kambodjanskor och vi anar en beroendeställning till tysken med hästsvansen. Idag ska de på utflykt och tysken med hästsvansen slår ut med armarna i en välvillig gest när han understryker:
    – Alla får åka.

    Han är på gott humör och kambodjanskorna reser sig från strandrestaurangen och går i samlad tropp från stället efter att tysken med hästsvansen betalat deras lunch.
    Vi har just anlänt till Serendipity Beach i Sihanoukville och tysken med hästsvans blir vårt första intryck av stället. Vi gillar det inte.

    Den olustiga stämningen förstärks under dagarna som kommer. Visst, vi har hamnat på ett trevligt och charmigt hotell på den bästa delen av stranden. Visst, skaldjuren som kvinnor med korgar säljer vid stranden smakar ljuvligt. Visst, det skulle kunna vara fantastiskt att sitta i hammocken och gungandes avnjuta sin middag och se solen gå ner över stranden. Men, vi ser så mycket elände och känner oss så maktlösa, hör historier om rånmord på stranden, om unga backpackers som dör av orena droger och överdoser, om väskryckningar och korruption.

    Och nöden, eländet, är alltid närvarande. Strandens tiggare, de flesta med landminemärkta kroppar, gör att våra västerländska dåligt samvete-barometrar slår i topp vid lunchbord och på solstolar. Det är svårt att inte känna sig som ett dollarsvin.
    Vi lämnar stranden och tar oss med motorcykeltaxi in till centrum för att komma bort. Stan kommer aldrig att vinna några charmpriser. En stor, lortig marknad är den största attraktionen.

    Vi lämnar stranden igen och tar denna gång en båttur ut till övärlden. Utanför Sihanoukville finns dryga dussintalet öar, de flesta helt orörda. Och det är vackert, mycket vackert, riktigt paradisiskt. Vattnet är blått och klart, stränderna långa och palmkantade. Här finns den där känslan av "Thailand för 20 år sedan" som Sihanoukville och resebolagen vill sälja in till resenärer.

    På Ko Russei, även kallad Bamboo Island, får vi en dag på läckra, lugna stränder. För den som vill ha denna avskildhet längre än en dag finns ett antal enkla bungalower direkt på stranden. Vi ångrar att vi inte tog vårt pick och pack med oss för att stanna ett par nätter. Båtturen inkluderar ett par stopp för snorkling på vägen hem. Vi hoppar i vattnet, men allt vi ser är döda koraller.

    Vi återvänder till hotellet som valt att nattetid ha en patrullerande vakt utanför. Vi ger oss iväg mot stranden för att äta kvällens middag.
    – Var försiktiga när det är mörkt, säger hotellpersonalen när vi går.

    Bild 775121

    Phnom Penh – staden som rest sig


    Den unge kambodjanen pekar ut mot gatan mitt i huvudstadens centrum.
    – Jag kom hit till stan för några år sedan för att hitta ett jobb, ett sätt att försörja mig. Jag kommer norrifrån, från en liten by, men det fanns inte arbete där. När jag flyttade hit var gatan här utanför inte ens asfalterad; den var en lerväg full med vattenpölar.
    – Jag sov på gatan, hade ingenstans att bo i flera månader. Det var tufft. Men sedan hittade jag ett arbete, fick ett rum att bo i och nu har jag börjat jobba här.

    Den här gången pekar han bakåt med tummen, in mot huset. Vi sitter utanför en ganska nyöppnad, lite sådär bohemiskt chic bar.

    Den unge killens berättelse är kanske typisk för Phnom Penh. För inte alltför länge sedan var stan en spökstad, tömd av röda khmererna som med besatthet skyfflade ut folk på landsbygden för att bli bönder. Det är klart stan förföll. Det är klart det inte höll. Och det är klart folk letade sig tillbaka, så småningom började bygga upp staden, bebo den, göra den levande igen.

    Efter Sihanoukville blir Phnom Penh en positiv överraskning. Visst, nöden finns hela tiden närvarande. Korruptionen genomsyrar allt i en lång, lång kedja från cykloförarna som måste muta polisen som måste muta barnens lärare som måste muta sina barns läkare som måste … Ja, så fortsätter det i ett sjukt pyramidspel där den som sitter i toppen förstås är stenrik.

    Fattigdomen finns där förstås – tiggarna, de trasiga barnen, cykloförarna som bor i sina kärror. Men här finns också något annat i luften: ett driv, en nyskaparanda.
    Vi strövar på gatorna i dagar. Många kaféer, hotell, re-stauranger känns förvånansvärt mondäna, framför allt längs strandpromenaden där bland annat den legendariska Foreign Correspondent Club ligger.

    Marknaden Psar Thmei i sin art deco-byggnad är urhäftig. Solnedgången över sjön Boueng Kak, sedd från ett hustak i den närliggande vindlande och fattigare stadsdelen är magiskt. Möbelsnickeriernas hantverkare skapar i elegant design som skulle göra sig på vilken hipp restaurang som helst i Europas metropoler.

    Vi hittar en konstnärsgata där konstnärerna målar och säljer sina alster. Vi ser en elefant i trafiken. Vi ser frisersalonger på trottoarerna. Vi ser det fantastiska Silverpalatset. Och naturligtvis ser vi Tuol Sleng.

    Tuol Sleng är röda khmerernas gamla tortyrkammare, idag omgjort till ett museum som rakt av berättar den fasansfulla historien om galenskap och massmord. Det är en värdigt berättad historia. Skyltar ber om tystnad och allvar för att hedra minnet av de människor som slutade sina liv i händerna på sina bödlar.
    Liksom nazisterna hade röda khmererna för vana att dokumentera övergrepp och offer.

    Därför finns ett stort antal fotografier på fångar. Det är en stark upplevelse att möta deras blickar i rader och åter rader av bilder.
    Det känns märkligt att sitta på en hipp bar efter denna upplevelse.
    – Jag har det bra nu, säger killen som jobbar på baren.
    – Men det har varit hårt, väldigt hårt.

    Bild 775122

    Siem Reap/Angkor
    – nytt och gammalt i storslaget möte

    Golfbanechefen visar runt på den nya golfbanan.
    – De var förundrade över att det inte skulle gå boskap här och beta.
    Jo, det finns en golfbana inte alltför långt från Angkor. Och man kan förstå att närboende bönder och anställda såg det absurda i att ha gräsmattor till något så konstigt som att peta bollar i hål, istället för till betesmark. Och dessutom betala flera kambodjanska månadslöner för att göra det!

    Golfbanan är ett bevis på hur Kambodja breddar för ännu mer turism. Och turism med pengar. Det byggs i Siem Reap, det är helt sjukt vad det byggs. Hotell och åter rader av nya hotell kantar vägarna in till stan.

    Golfbanechefen berättar att han var borta från stan ett år, kom tillbaka och fann den förändrad, så utbyggd och annorlunda.
    – Pub Street, till exempel, fanns inte då.

    Ja, Pub Street är gatan i Siem Reap där turisterna hamnar på kvällarna för att äta, dricka och träffas efter en dag bland templen i Angkor. Det är en salig blandning av folk från hela världen: gruppresande, backpackers, historieintresserade, gamla, unga.
    Tempelområdet Angkor ligger någon mil utanför. Det är en bisarr upplevelse att åka tuk-tuk dit en tidig morgon. Det är mörkt, kyligt, och det går ett långt tåg av cyklos, cyklar, taxibilar och tuk-tuk på väg ut till templen. Alla vill se solen gå upp över världens största och finaste helgedom, Angkor Wat.

    Framför Angkor Wat finns en damm, som även kallas fotopölen. Här står fotonördarna och trängs i mörkret i väntan på att de första solstrålarna ska träffa templet och ge de där magiska bilderna då templet speglar sig i vattnet. Och när solen väl gått upp kommer ännu fler. Det är horder av turister här. De klättrar på templen och slitaget är hårt, så hårt att det höjts röster för att förbjuda så närgångna besökare.

    Angkorområdet är enormt, så stort att man behöver cykel eller taxi för att förflytta sig mellan templen. Vi köper ett tredagarspass för att hinna se det mesta, åtminstone överskådligt. Och jo, det är häftigt. Det är så storslaget så man baxnar.

    Störst intryck gör Angkor Wat, men även Ta Prohm där trädrötterna slingrar sig fram över ruinerna, håller dem samman, påminner om stearinljus som runnit ner från ljusstaken. Man tänker Sagan om ringen. Man tänker Indiana Jones. Och visst har det spelats in film här, Tomb Raider närmare bestämt.

    Bayon är en annan höjdpunkt. Det är ett tempel utsmyckat med 215 leende jätteansikten.
    Efter tre dagar bland stenruiner och helgedomar mäktar vi inte ta in mer. Vi är stentrötta, smått blasé, kan inte se det storslagna längre. På kvällen får vi veta varför när vi av en slump stöter ihop med golfbanechefen igen.
    – You're templed out! Det är vårt lokala uttryck för vad som händer de flesta efter några dagar i Angkor, berättar han.