1) Städerna

– vindlande gränder och vackra torg

Louis skrattar högt och slår ifrån sig med båda händerna i en generad gest. Nej, han tänker inte sjunga. Det är hans gäster på baren som ska stå för sången. Och det gör de. En äldre dam greppar mikrofonen i gränden utanför baren och sjunger spanska kärlekssånger som dryper av hjärta och smärta. Stans gubbar, som samlats för en glad kväll, applåderar. Strosande turister stannar till och tar en pastis för den trevliga stämningens skull, och lyssnar till den sjungande tanten och de två trubadurerna som tar vid med sina korsikanska sånger om liberté.

Vi befinner oss i den lilla staden L’lle Rousse. Det är inte Korsikas största turistmagnet, inte den snyggaste av öns städer, men vi trivs och stannar längre än vi tänkt. För L’lle Rousse har en tillbakalutad och välkomnande atmosfär, ett sött litet torg med restauranger perfekta för kvällarnas middag, en bouleplan förstås, en strand mitt i stan och så Louis bar, Restaurant Aquaidrea, då.

Stan ligger så strategiskt att den är en perfekt bas för att utforska omgivningarna. Det går till exempel att skumpa till grannstaden Calvi med tåg, ett färdsätt som rekommenderas den som vill stanna till vid någon av kuststräckans stränder.
Calvi är lite av ett måste. Det är vindlande gränder och vita hus. Det är sött och pittoreskt. Över stan vakar citadellet och utsikten här uppifrån är magnifik.

Chansen – eller risken – att stöta på medlemmar från den mytomspunna franska främlingslegionen är stor här i stan. Vi känner lätt igen dem på deras rakade skallar. De har sitt högkvarter i närheten och det finns ett slags minimuseum som berättar historien om elitsoldaterna som idag ofta är unga män från de forna öststaterna. Fem år i elitstyrkan och de har gjort sig en hacka – och förtjänat franskt medborgarskap.
I Calvi lär historieintresserade få något att förbryllas över. Här hävdar man att Christofer Columbus minsann är född, något som alla historiker inte skriver under på. De flesta historieböcker anger Genua i Italien som upptäckarens födelseort, men sådant tar man lätt på i Calvi.

Calvi må vara sevärt, men är också turistigt och trångt, åtminstone under högsäsong. TÙ?get tillbaka till L’lle Rousse är perfekt efter en dags vandrande i Calvis gränder.
Saint-Florent, Porto, Porto-Vecchio, Ajaccio … Det går att rabbla hur många städer som helst som är värda att besöka. Men det är en som är något alldeles extra: Bonifacio.
Bonifacio är städernas stad på Korsika. Vi anländer i solnedgången och när bilen når krönet och vi plötsligt kan blicka ner på stan och fjorden – jodå, en fjord – som klyver Bonifacio i två delar, då tappar vi andan. Vyn är som hämtad ur en sagobok.

2) Stränderna

– många, utspridda och olika till karaktären

Vi tänker Thailand när vi står på Plage de Palombaggia, strax söder om Porto-Vecchio. Stranden är lång, sanden mjuk och vattnet så turkost och varmt att det för ett ögonblick känns som att vara någonstans i Sydostasien.

Stränderna är en av Korsikas största tillgångar. De är många, utspridda och mycket olika varandra. Små laguner med turkost vatten för tankarna till Söderhavet. Svarta, karga stränder för tankarna till Island.

Det mest turkosa vattnet, och det klaraste, hittar vi vid golfbanan Sperone, strax utanför Bonifacio. Stränderna omgärdas av golfbanan, men är allmänna.
På norra ön är karaktären annorlunda. Vid den sockersöta byn Nonza finns en svart, öde och enorm strand, en blåsig upplevelse av en vildare natur.

Bara någon kilometer norrut finns en annan häftig strand i Marina d’Albu. Det är en liten hamnby som få turister bryr sig om att svänga av huvudvägen för att se. Här händer ingenting. Här finns ett hotell, två restauranger, en bar och en svart stenstrand.
Inne i Bonifacio hittar vi en smal stig som sticker av från en av infartsvägarna. Vi klättrar uppför och vandrar nedåt och kommer fram till en liten badvik där vi får vara helt ensamma en stund och njuta av synen av Bonifacio uppe på klippan på andra sidan fjorden.

Flera av Korsikas stränder går bara att nå med båt. De är fria från pråliga resorter och solstolsuthyrare. Korsika har månat om sina kuststräckor. Inget har fått byggas närmare än hundra meter från vattnet.

3) Hotellen

– små, mysiga och personliga

Som att kliva in i en filmkuliss, så känns det. Huset är maffigt, rått, utsikten fantastisk. I matsalen känns det som om tiden stått stilla och faktum är att inte mycket har ändrats sedan Hôtel les Roches Rouges byggdes 1912. Bedagad elegans kan man kanske kalla det. Hotellet är ett måste för den som har vägarna förbi den lilla byn Piana – och det bör man faktiskt ha.

Boendet på Korsika höjer resans mysfaktor. För här finns ingen solkust, ingen riviera, inga Sheraton, inga svulstiga resorter med pooler och bamseklubbar. På Korsika bor man på små, privata och personliga hotell utan tjafs.

Hôtel de l’Europé i lyxiga pyttestaden Saint-Florent är ett sådant: litet med sina 17 rum, familjeägt och personligt inrett. Väggarna är vita, möblerna bastanta, antika och mörka. Det är mycket lyx för två stjärnors hotellklassificering och 660 kronor för dubbelrummet.

Vi stortrivs och njuter av utsikten från fönstret. Därnere vid kajen ligger lustyachterna på rad medan dess ägare strosar promenaden fram före kvällens middag.
Vi bestämmer oss för att prova hotellets restaurang, knatar en trappa ner, sätter oss på uteserveringen och äter resans bästa måltid, serverad av en av ägarna som ser ut som en fransk variant av Fredrik Ljungberg.

4) Aktiviteterna

– vandring, golf, dykning, surfing med mera

De har kommit från Kanada. Vi möter dem på en vandringsled nära Vizzavona, en liten by som är samlingspunkt och övernattningsställe för vandrare. I två veckor ska de vandra, de tre medelålders männen. Mycket vackert, säger de, men grymtar över regnet som plågade dem under första veckan.

Vandringar är stort på Korsika. Den 20 mil långa leden gr 20 är den klassiska som passerar Vizzavona. Men Korsika lockar andra outdoorfreaks också. Ön är ett eldorado för den som söker en aktiv semester.
Golfarna häckar gärna i Bonifacio där öns bästa, och en av Frankrikes främsta golfbanor finns. Dit drar också kitesurfarna och vindsurfarna, eftersom vindarna är bra i närheten av golfbanan. Strax utanför banan finns Korsikas kanske bästa dykning nära Iles Lavezzi.
Canyoningfantasterna håller till i inlandet, bland annat vid Canyon de la Vacca och Canyon du Baracci.

Äventyrsparker med klättring och linbanor finns utspridda på ön, bland annat i Vizzavona, och i närheten av Bavella respektive Solenzara. Runt Bavella finns också bra klättring.

5) Korsikanerna

– gästfria, hjälpsamma och egensinniga

Egensinniga, frihetslängtande, lokalpatriotiska. Våldsbenägna självständighetsrebeller som för en kamp som känns daterad och borde ha upphört för länge sedan.

Det är en bild av korsikanerna. Och visst finns det separatistiska strömningar. Klottret med slagord om ett självständigt Korsika finns överallt. Så sent som 2003 sprängdes fyra franskägda semesterhus på ön och en separatistgrupp tog på sig ansvaret för attentaten. Men när den högste franske tjänstemannen på ön mördades 1998 fick många korsikaner nog och gick man ur huse för att demonstrera mot rebellgruppernas våld. Och när korsikanerna 2003 fick folkomrösta om ett förslag mot ökat självstyre sa en knapp majoritet nej.

Trots öbornas något skamfilade rykte, upplever vi inget annat än en avspänd gästfrihet och en lågmäld vänlighet. De gillar sina turister och har en öppen och välkomnande attityd utan stora åthävor. De är hjälpsamma och långsamma. På Korsika har man inte bråttom.

Anne Culioli, är inflyttad till ön och bor och jobbar i trakten av Bonifacio. Hon håller med oss om att livsstilen är avspänd och beskriver korsikanerna såhär:
– Om de gillar dig, gör de allt för dig – allt!
– Och om de inte gillar mig, vad gör de då?
– Ingenting, säger Anne och visar med en viftande gest att då är jag lika intressant som luft.

6) Vägarna

– vackra vyer genom vindrutan

Korsikanskt vin? Nja, de franska är rejält mycket bättre. Däremot är det vackert att bila i vindistriken i närheten av Saint-Florent. Frågan är om inte vägarna norr om Saint-Florent är de allra vackraste. Väg D80 är en sådan där dramatisk kuststräcka som slingrar sig fram mellan bergväggen och stupet ner till havet, en väg där man säger “wow” efter varje hårnålskurva när en ny vy blir synlig.

Men det är läckert överallt, konstaterar vi efter en dryg veckas kringflackande på ön. Det är bara motorvägen söder om Bastia som inte är någon stor skönhetsupplevelse.
Att åka bil runt ön gör ont i miljösamvetet, men ger många synintryck av så skild karaktär: stränder, byar, berg, hav. Vi förundras över att ett så skiftande landskap får plats på en såpass begränsad yta som Korsikas.

---

Text: Annika Hällqvist • 2008-05-08
Frankrike • Restips • Korsika