Tågcharter till Italien

Släntrar ut på perrongen. Tåget står inne men jag dröjer och låter minnena komma. Nattåget Malmö–Berlin är en klassiker. Jag minns tidiga fotbollsresor i tonåren till Berlin med hif. Minns brådmogna kulturresor till Prag med Kafka i fickan på utvägen och en inhandlad gammal fiol på hemvägen, minns en glad resa till Budapest och en till sorgsen till Weimar och koncentrationslägret Buchenwald.

ETT FILMTEAM KOMMER ut på perrongen. Efter fem minuter konstaterar jag att det verkar mycket trassligare att vara resefilmare än reseskribent. Filmaren filmar och reportern intervjuar och agerar. Därefter tas allting om och om och om igen, finslipas tills det blir bra. Så är det förstås med skrivandet också. Eviga omskrivningar, men dessa kan jag vänta med tills jag kommer hem. De behöver inte störa min resa, mitt insamlande av upplevelser.

Reportern kommer ledigt utgående på perrongen. Filmaren filmar. Allt tas sedan om och om och om igen. Tre gånger går reportern uppför trappan till vagnen. Tre gånger hittar han sin kupé. Tre gånger känner han på sängen. Tre gÙ?nger öppnar han kupéfönstret.

SJÄLV GÅR JAG IN i min kupé en gång, hittar överraskningen i form av en vinflaska en gång och gläds en gång över den tyske konduktören som kommer in med en liten nattmacka: rågbröd med bredbar fläskkorv. Tyskarna har aldrig varit särskilt beroende av turister varför deras fÙ�rhållande till dem inte är så förbannat ängsligt. Tycker de själva att en fläskkorvsmacka är det man trycker i sig halv elva på kvällen bjuder man även sina gäster på detta.

Tågmästaren kommer förbi:

– Missa inte när färjan lämnar Trelleborg. Rekommenderas.

Jag äter mina tyska fläskkorvsmackor, dricker mitt vin, läser min roman om Pompeji och tittar då och då ut mot det fåtalet lampor som lyser på den skånska slätten. Har svårt att tänka mig ett bättre sätt att börja en resa på.

NÄR ALLA BILAR och tågvagnar skramlat ombord på färjan lägger den ut, krånglar sig förbi pirarmarna och sätter kurs på Sassnitz. Trelleborg försvinner snabbt i fjärran. I kafeterian hänger foton på Marilyn Monroe, Roger Moore och Bob Marley. Kunderna består till största delen av hemvändande gästarbetare. Nöjesutbudet består av spelautomater. Jag retirerar till mitt, min slaf och min roman.

05.00 väcks jag av den tyske konduktören som med onaturligt glad stämma meddelar att vi är framme i Berlin om en timme.

05.10 börjar en elektrisk väckningssignal ljuda och det tar ett tag för mig att hitta de röda lamporna som avaktiverar pipandet.

05.15 återkommer konduktören med sin Berlininformation.

05.20 börjar pipandet igen, typ snooze.

Vattnet har tagit slut i min kupé och jag tvättar mig med innehållet i flaskan jag fått av konduktören: “Grythyttan vatten naturell utan kolsyra. Ett rent och friskt vatten från Bergslagen.”

05.50 tio minuter före ankomsten till Berlin, ger min egen mobil ifrån sig väckningssignalen – det är så lång tid jag tycker man behöver på sig för att samla ihop sitt gepäck och komma av ett tåg.

På minuten rullar vi in på Berlin Hauptbahnhof. Jag går av, gäspar, tittar mig runt utan att känna igen mig. Reportern går av tre gånger.

Tågmästaren kommer förbi, ser trött ut, säger sig bara ha sovit tre och en halv timme. Jag undrar om det inte ingår i en SJ-utbildning att lära sig sova på tåg. Det gör det inte. Vi enas om att han ska föreslå det som en kompetenshöjande vidareutbildning. I Berlin ska vi byta tåg.

– Din vagn kommer till vagnläge F, säger han och går vidare för att meddela de andra resenärerna var deras vagn kommer att stanna.

EFTER ETT PAR minuter står en stor klunga svenskar under ett blått lysande F och en annan stor klunga svenskar under ett blått lysande G. Den övriga perrongen är folktom. Det är en timme till avgång. Jag tar rulltrappan upp och hittar ett öppet fik. Beställer kaffe och en giffel – den som klagar på att amerikanska muffins är stora har inte varit inne på ett tyskt konditori där alla kakor kan fungera som sordin i en bastuba.

Stiger på det tyska snabbtåget – reportern stiger på tre gånger – och vi far ut ur Berlin.
Att åka tåg genom Tyskland är vackrare än vad man tror.

NÄR JAG PRATAR med skotten ser jag att rågen är slagen men majsen ännu omogen utanför fönstret.
– Fattar du, säger skotten och hänvisar till en sporttidning han bokstaverat sig igenom i restaurangvagnen. Skottland högst upp i tabellen. Ja, jag brukar inte bry mig om rugby, men nu när Skottland toppar! Sverige, spelar ni inte rugby i Sverige?

När jag pratar med den svenske medresenären och tågentusiasten kör vi en stor båge genom gamla Östtyskland och han konstaterar hela tiden att allt blivit så bra här.

– Men vet du. I de gamla svenska restaurangvagnarna, R1, hade man nio stycken i personalen. Har själv en kompis som jobbade där. En hovmästare, en kock med två smörgåsnissar, en kallskänka, två i disken och två i servisen. Nio stycken. Idag jobbar en stackars ensam själ i bistrovagnen. Och man får själv mikra sin mat.
När jag pratar med den kinesiska kvinnan som jobbar på Nokia och har tagit sina gamla föräldrar på en rundtripp bland europeiska huvudstäder, är det de små idylliska byarna som dominerar vyn. Jag frågar kinesiskan vad hennes föräldrar uppskattat mest på huvudstadsturnén. Pappan tänker en stund och säger sedan.

– Monaco! För där var vattnet så blått. Väldigt blått.

I MUNCHEN LETAR jag upp en korvkiosk och tvekar länge mellan currywurst, bratwurst och Nürnberger Rostbratwürste med surkål. Väljer den första varianten som dränks i ketchup och pudras med curry, serveras på en papptallrik med en semmel, ett rundstycke.

Reportern går på tre gånger. Filmaren säger i förbifarten att han hoppas att bagaget lastas på ordentligt. Jag påpekar att det får de göra själva. Det var bara transporten mellan perrongerna som ordnades. Reportern och filmaren kastar sig av – bara en gång – och återkommer en minut före avfärd med sitt bagage.

SLÄTTEN SOM VI FÄRDATS påsedan Berlin tar slut. Alperna tar vid. Först bara som kullar, sedan allt brantare. Vi åker längs floder och ser spannmål avlösas av vinrankor. Ser små pensionat med namn som “Den sköna rosen”. Korna får det allt besvärligare med lutningen.

Filmaren och reportern frågar tågmästaren om de kan få filma i loket. Tågmästaren flackar med blicken, tycker det är en dålig idé och säger något om säkerhetsregler.

BERGEN BLIR VACKRARE och vildare. Jag minns en tågluff från slutet av sjuttiotalet och min kompis som bestämde sig för att bli lokförare bara för att kunna lämna Österrike, dundra genom Brennerpasset och in i Italien. Så vackert är det här.
Filmaren filmar ut genom rutan i den kupé där vi fyra svenskar sitter när den italienska konduktören från helvetet gör sin entré. Hon, för det är en hon, hade gärna tatuerat in en skärmmössa på skallen om det inte varit emot reglementet. Att filma ut genom en ruta är definitivt emot reglementet och hon skriker autorizzazione åt filmaren och när hon förstår att tågmästaren är reseledaren ombord skriker hon autorizzazione åt honom också sen skriker hon autorizzazione åt mig också av bara farten.

TÅGVÄRDEN FÖRSÖKER betona hur viktig denna reklamfilm kommer att vara för tågturismen i Italien. Struntar ju skärmmössan i. Tågvärden ringer till sin ledningscentral i Kalmar. Struntar ju skärmmössan i. Snarare triggas hon av situationen och klampar till slut iväg hojtande polizia.

Men herregud, säger vi, vi är ju på ett tåg, var skulle polisen komma ifrån?

Då stannar tåget i Fortezza. Utanför vårt kupéfönster står två poliser. De ser inte glada ut. Filmaren sätter snabbt i ett tomt band i sin kamera
.

– Det här påminner mig om när en kompis kastade ut en blixtkub genom fönstret på Östberlins station just när tåget startat igen. Han ville bevisa att det gick att få den att blixtra. Det gjorde det och tåget stannade tvärt och östtysk polizei kom ombord med schäferhundar.

Varken tågmästaren eller filmaren och reportern lyssnar på min anekdot. Kanske vet de inte vad en blixtkub är.

DE ITALIENSKA POLISERNA kommer in i vår kupé. De är mer otrevliga än man trodde var möjligt. Men herregud, skulle man vilja säga om man behärskade italienska, filmaren har filmat era berg genom en tågruta. Vad är problemet? Han har inte våldfört sig på era döttrar eller druckit cappuccino på kvällen. Vad är det med er? Vi har gett er Anita Ekberg och Zlatan och det här är tacken? Men nu behärskar man inte italienska så man ligger lågt medan poliserna tagit upp stafettpinnen och vrövlar om autorizzazione.

– Ska vi ringa till Lottie Knutson, undrar jag. Det är väl hon som skickat ut er?

Filmaren och Reportern nickar. Om man tror att ett rådande problem kan lösas av Fritidsresors informationschef Lottie Knutson ter sig allt genast en smula bättre.

Jag ringer Lottie Knutson. Säger att hennes filmteam fått tåget stoppat och bordat av poliser och vad kan hon egentligen göra åt det? Sen lämnar jag mobilen till reportern.

GANSKA SNART får jag tillbaka min telefon. Reportern säger att Lottie inte ansåg det var hennes sak utan deras produktionsbolags.
När polisen och konduktören skrikit autorizzazione igen ett tiotal gånger känner de sig färdiga likt de hundar som alltid skäller men aldrig biter – mest tröttande.

Poliserna går av. Tåget rullar vidare. Filmaren fortsätter att filma bergen genom rutan – men nu i smyg.
Nu blir det ännu vackrare. Märkligt, jag har rest så mycket, sett så mycket och ändå känns det lika fascinerande att blicka upp mot dessa snötäckta alptoppar nu som det gjorde när jag första gången tågluffade förbi här som sjuttonåring.

I TRENTO BJUDER tågmästaren på ett äpple från Trentino, även om han säger att det är från ica i Burlöv.
Tågmästaren berättar att han ska bli tågingenjör och jag undrar hur mycket tågnörd han egentligen är. Jo, han samlar på tidtabeller. Jo, på tågmärken också och jo, han har en skiva med tågljud hemma, men bara för att den följde med en tågbok han köpte. Han erkänner även att han är med i tre svenska tågföreningar och lägger en hel del ledig tid på att köra ånglok på Österlen.

Tågvärden vänder sig om, kollar en plakett som sitter uppskruvad på väggen och kratsar ner några siffror på ett papper.

– Vad gör du?
– Skriver upp vagnens identifikationsnummer. Ja, jag för lite statistik också
.

Garda, sen kväll. Ett knappt dygn har gått efter det att jag steg på tåget i Malmö. Sjön skvalpar i kvällsbrisen, en fladdermus cirklar efter insekter under en strålkastare, pizzan med färsk rucola är just inburen liksom karaffen med soavevin. Trettio meter bort från uteserver-ingen pågår en operakonsert.

TAR DET DÅ LÅNG TID att resa med tåg till Italien? Det är en svår fråga. För mig känns det inte som om tågresor tar tid. Flyget däremot med trånga säten, usel tryckkabin och all denna väntan i olika köer inte bara tar min tid under själva resan utan jag behöver dessutom tid för att återhämta mig efter den. Tåget snarare ger mig tid. Tid att läsa, tid att komma till ro, tid till att träffa en mängd intressanta människor som kliver på tåget efterhand. Åker man tåg börjar resan när man kliver på. Flyger man börjar resan en god stund efter det att man klivit av.

NÖJD OCH UTVILAD ser jag nu hur kvällens huvudattraktion kliver upp på scenen. Konferencieren presenterar tenoren och säger att han ska sjunga “Nessun dorma” ur Puccinis opera Turandot som en hyllning till den nyss bortgångne Luciano Pavarotti.
Såklart, tänker jag, när tenoren tar i så att mina nackhår reser sig, vad passar bättre än “Nessun dorma” här och nu. Nessun dorma som betyder “ingen ska sova” på italienska.

OM TÅGCHARTER

Fritidsresor var först i Sverige med att arrangera tågcharter. Förutom Gardasjön i Italien så erbjuder företaget även tågcharter till Portoroz i Slovenien, Porec i Kroatien och Badgastein i Österrike. Dessutom har man en tågresa kombinerat med båtkryssning på Donau.

Dotterbolaget Temaresor arrangerar rundresor med tåg i Alsace och Champagne i Frankrike, Rhen och Mosel i Tyskland, Centraleuropa (Tyskland, Tjeckien, Slovakien) med fokus på historia samt Polen (i kombination med cykel).

Ving har hoppat på tågchartertrenden och har ett flertal destinationer i Italien på sitt program sommaren 2008: Gardasjön, Comosjön, Venedig samt badorten Lido de Jesolo vid Adriatiska havet. Dessutom: Batalonsjön i Ungern och (liksom Fritidsresor) Portoroz i Slovenien.
Samtliga tågcharterresor utgår från Malmö C.

Tågresan till Gardasjön tar knappt två dygn tur-och-retur. Med restiden räknas tågchartern som en 10-dagarsresa, men man anländer till Gardasjön sent på lördagen och reser tillbaka tidigt nästkommande lördag.
Priset är ungefär som för en flygcharter och börjar på runt 5 500 kr för del i dubbelrum. Då ingår plats i liggvagn och sittplatsbiljetter samt transfer från tågstationen. Tillägg för sovkupé.

---

Text: Johan Tell • 2008-06-04
Italien • Restips • Verona