• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Aten år 4 efter OS

    Den västerländska civilisationens ursprung. Och Europas närmaste Orient. Välkomna till Aten!

    Aten år 4 efter OS
    MITT FÖRSTA ATENMINNE är Parthenontemplet på Akropolis, men också en restaurang med konstig köttfärspudding som smakade kanel. Det var templet där uppe på kullen och tanken på en svunnen civilisation som fick mig på kroken.

    När jag kom hem byggde jag på teckningslektionerna en papiermachémodell av Akropolisklippan och höjde mitt betyg två steg, eftersom läraren blev så förbluffat imponerad av en 13-åring som intresserade sig för det västerländska kulturarvet.

    JAG HAR REST TILL ATEN i alla stadier i livet: med olika budgetar, som barn, utan barn, med barn. Jag har bott i en stålrörsvåningssäng i en fönsterlös källare på det allra billigaste vandrarhemmet och på fyrstjärnigt hotell på en bred boulevard. Jag har varit ensam och olycklig och i gott sällskap och lycklig. Jag har längtat hem och jag har levat i nuet och känt en stark gemenskap med allt grekiskt, atenskt, kärvt, varmt, rökigt, okonstlat, avgasstint, bullrigt, upprört, aromatiskt och otidsenligt.

    Bild 775215

    Eftersom jag aldrig levt vardagsliv här, utan kommit på besök med några års mellanrum, har jag sett även de långsamma förändringarna. Som när man tar en bild om dagen och sedan spelar upp dem som film: några hus förfaller, andra växer upp, några kaféer försvinner, andra tillkommer, blommor vissnar och dör, trädstammar sväller i omfång– allt medan molnen blixtsnabbt ilar förbi på himlen.

    JAG BODDE BARA EN NATT i den där vandrarhemskällaren. Jag tröttnade på andra resenärer som mitt i natten drällde in efter barrundan, rökte hasch och pratade högljutt på tyska.

    Nästa morgon bad jag om en säng i en sovsal ovan jord och med fönster för att på så sätt beblanda mig med budgetresenärer som var beredda att betala det dubbla, det vill säga 30 kronor per natt.

    – Unge man, du gör karriär, kommenterade föreståndaren lakoniskt.

    Jag tänkte på källaren i Aten när jag därhemma jobbade ihop pengar till nästa resa. Det gällde att aldrig mer hamna i det där gruvliga mörkret.

    ATEN HAR VERKLIGEN KOMMIT upp sig sedan den lilla byn med 4 000 invånare och en- och tvåvåningshus på Akropolis nordsluttning – dagens Plaka och Monastiraki – en dag 1834 blev det moderna Greklands huvudstad. På tronen en importerad 17-årig bayersk kung som hette Otto. Första tiden bodde han med sin drottning Amalia i en liten herrgårdsvilla inredd med möbler i förgylld rokoko vid Platia Klafthmonos. I kung Ottos gamla residens, idag Atens stadsmuseum, hänger målningar från mitten av 1800-talet där man ser Akropolis – mitt i dagens megastad – omgiven av ängar med betande får och kamelkaravaner som slagit läger.

    Den nya monarkin ville återskapa den antika stadens glans och väldighet. Grekiska, franska, tyska och danskaarkitekter och stadsplanerare ritade breda boulevarder och paradbyggnader som skulle spegla antikens storhetstid: Akademin, Nationalbiblioteket och Kungliga slottet – dit kungen så småningom flyttade – växte fram i nyklassicistisk stil med snövit marmor från berget Pentelicon. Samtidigt såg den tyske arkeologen Heinrich Schliemann till att rensa det hårt sargade Akropolis från de militärbaracker och befästningsverk som byggts av ottomanerna som styrt Grekland i nästan 400 år. Det nya självständiga Greklands huvudstad blickade vördnadsfullt bakåt och tänkte storslaget framåt.

    FYRA MÅNADER FÖRE SOMMAROLYMPIADEN 2004 stirrade jag förbluffat på det nya Aten. Gatorna där jag med och utan barnvagn så många gånger avgashostande och drypande av svett i julihettan balanserat på Europas smalaste trottoarer, svurit åt felplacerade soptunnor och busskurer och förbannat bilar och motorcyklar som parkerats så att man inte hade något annat val än att vingla ut i trafiken.

    Nu var allt annorlunda. 1800-talshus som fått förfalla sedan före den tyska ockupationen hade renoverats och såg näpet prydliga ut. En ny modern och människovärdig flygplats hade invigts. Flera av de mindre antika sevärdheterna hade rensats från sly och fått nya informationsskyltar. Två nya tunnelbanelinjer och en spårvagnslinje hade fått trafiken att minska. Centrala torg hade renoverats, fått ny glans. Motorfordon hade bannlysts från flera gator i centrum och jag kunde strosa från Syntagma till Monastirakikvarteren, runt Akropolisklippan och tillbaka till Syntagma utan att ängslas för bilisternas koleriska temperament.

    Vilddjuret hade tämjts och blivit ett lamm. En ny civilisation såg dagens ljus.

    Vi skriver inte längre före och efter Kristus, utan före och efter OS.

    Bild 775216

    I ATENS NÅDENS ÅR 4 EFTER OS hamnar jag en kväll i ett kvarter som för inte så länge sedan kändes som ett förmak till helvetet: Gazi. Bara namnet fick benen att skälva. Ända sedan 1857 hade de sotiga industribyggnaderna pyst, skorstenarna rykt och den jättelika gasklockan skymt solen. I de låga slummiga kvarteren runt fabriken – Gazohori, Gaslandet – bodde arbetarna, hostande i utsläppen från sin egen arbetsplats.

    När gasfabriken stängdes på 1980-talet höljde sig mörkret, förföll gator, hus och fabrik. Gazi blev ett förorenat spöklandskap mitt i staden, avskilt från resten av centrum av den hektiskt trafikerade Pireusgatan. Stadsdelen representerade allt som gått fel med Aten: bristen på politisk vilja, det galopperande förfallet, den växande miljöförstöringen.

    NU GÅR JAG IN GENOM PORTARNA till gasverket. Spökena har försvunnit. Sotet tvättats bort. Men byggnaderna från industrialismens barndom står kvar, tvättade och upplysta av spotlights som får skorstenarnas tegel att glöda i natten. Fabriken har genomgått en metamorfos: voilá, Technopolis, ett kulturcenter med gallerier, teaterscener, konsertlokaler och ett permanent museum över den grekiska operasångerskan Maria Callas.

    Inne i Technopolis bar med min iskallt immiga Mythos-ölflaska hänger jag mot de tjocka gasrören och kranarna och lyssnar på grekisk techno. I ett av de många konstgallerierna tappar jag intresset för målningarna som föreställer egeiska stränder, men blir knäsvag av fascination inför miljön runtomkring. Var det så här en gasfabrik såg ut? Doft av tjära och hundratals små kolugnar i rostig gjutjärn, alla försedda med ett lika rostiga rör som bildar en tät skog av järn. Det är en fantasi, en installation, tänker jag, men inser att det är industrihistoria.

    I SLUMMEN RUNT Technopolis har den nya tunnelbanestationen Kerameikos öppnats och gatorna fått nytt liv. På Mad, Gaz Arte, Glam Bar och ytterligare ett 20-tal nya ställen spelar landets hetaste dj:s och äter, dricker och festar stans trendkänsligaste krogpublik, den som fram till år 2 efter OS tyckte att Psyrri på andra sidan Pireusgatan var stans hippaste nöjeskvarter.

    I gliporna mellan de nyrenoverade husen syns fortfarande rivningstomter med brädhögar, bilvrak och husskelett och gräsbevuxna lerhögar där vildhundar stryker omkring.

    – Vad gör du egentligen i Aten? frågar Elena på det rökiga och mörka internet- och dataspelscentret Thissio-Net på Akamantosgatan.

    Jag är där för femte dagen i rad för att kolla mejl och är en främmande fågel bland mestadels grekiska 20-åriga killar med långt hår och hoodjackor, hukande framför skärmar flimrande av World of Warcraft.

    – Athens is fine, säger jag.

    – Fine? säger Elena. F-I-N-E: Fucked up, Insecure, Neurotic och Emotional.

    Hon är fascinerad av att jag älskar Aten.

    – Ingen gillar Aten, säger hon.

    – Varför inte? frågar jag.

    – För många åsnor och för många militanta fackföreningar, svarar hon.

    PLATIA DEXAMENIS SLUTTAR som en röd skidpist där det ligger på Lycavittos sluttning i övre Kolonaki, Atens överklasstadsdel. En varm majkväll 1987 satt jag på en vinglig trästol på torgets taverna med Johan, en kille från Gotland som jag träffat på vandrarhemmet. Vi drack öl. Här uppe andades Aten lugnt, luften doftade pinje, trafiken nere på boulevarderna brusade. Vi gjorde upp planer för såväl resten av kvällen som livet. Sedan träffade vi en amerikan från samma vandrarhem, gick på utomhusbio på ett hustak i Plaka och drack ouzo medan vi skrattade åt Bröderna Marx.

    Några år senare stängde tavernan för gott och i många år var torget omgärdat av plank. Det pågick något slags renoveringsarbete. Jag gick alltid dit när jag var i Aten, bara för att mötas av avspärrningar av korrugerad plåt. År 0 – det vill säga vid tiden för de olympiska spelen – återuppstod Platia Dexamenis.

    Bild 775217

    ÅR 4 SITTER JAG DÄR IGEN på Taverna Dexameni och ser Kolonakibor med shoppingkassar med internationellt kända varumärken streta uppför torget till sina vackra lägenheter med grönskande balkonger och milsvid utsikt ner till Saroniska bukten och ön Egina. Jag äter trekantiga spenat- och fårostpajer och en grekisk sallad som jag kommer att minnas länge. Vårsolen värmer skönt, ölen är kall. Men jag har inget sällskap och känner mig alltför snabbt mätt och vemodig.

    DET NYA ATEN, en triangel mellan Syntagma, Omonia och Monastiraki, byggdes för 150 år sedan för 40 000 invånare. Dagens Stor-Aten är hundra gånger större och har 3,2 miljoner invånare. Befolkningsexplosionen och stadsexpansionen började på 1920-talet efter det grekisk-turkiska kriget och fredsmedlarnas beslut i Lousanne om etnisk rensning. Länderna utväxlade minoriteter: grekiska turkar skyfflades österut, turkiska greker västerut. En och en halv miljon greker från Smyrna och Istanbul vällde in i Grekland, de flesta till Aten. Flyktingar bodde i tältläger på Akropolis, i plåtskjul i Pireus och under jutesäckar på gator över hela staden.

    Jag traskar upp på stans tre högsta kullar, Akropolis, Lycavittos eller Filopappos och blickar ut över det kritvita flåsande, frustande stadslandskapet som sträcker sig mot horisonten både norrut till Kifissia och söderut till Glyfada och Pireus. Aten består inte av ett tydligt centrum omgivet av planerade sattelitstäder. Istället samma stadslandskap från mitten till ytterkanterna med vita hus byggda i funktionalistisk och modernistisk stil med omedvetna associationer till arkitekten Le Corbusier.

    ATT ATEN SER UT SOM det gör hänger ihop med ett fenomen som på grekiska kallas antiparochi (byteshandel). Begreppet beskriver hur markägare och byggnadsingenjörer i en ohelig allians och i frånvaro av stadsplanerare och arkitekter byggt ut staden efter individuella önskemål. Markägaren kontaktar en byggherre som säger: du får bygga ett hus på min tomt om jag får några lägenheter i det nya huset. Staden växte med egennyttan som ledstjärna.

    Efter andra världskriget kom biltrafiken och på 1980-talet var kaoset faktum: den staden hade fått trafikinfarkt.

    Det var först då den nya tideräkningen nalkades och EU:s stjärnbaner lyste på himlen och varslade om infrastrukturbidrag, som politikerna började tänka om.

    Den olympiska elden flammade och folket jublade: en frälsare var född.

    JAG PROMENERAR PÅ SKOUFAGATAN, som börjar på exklusiva Platia Kolonaki och sträcker sig mot nordväst. Gatan hinner byta namn två gånger innan den mynnar ut på ett annat torg, Platia Exarchia. Jag har på en kvart förflyttat mig från de besuttnas prydliga stadsdel till studentkvarteren. Inte längre dyra boutiquer med silvriga skyltdockor med exklusiva underkläder – ett par kalsonger eller ett par trosor för 500 kronor. Istället belamrade bok- och pappersbutiker och husväggar med revor i rappningen, tapetserade med affischer: på lördag är det Hiphop against fascism, nästa vecka spelar Infected Mushrooms och därefter är det videokonstfestival.

    Jag sjunker ner i de kuddmjuka sofforna på torget, beställer en mellansöt (metrio) frappé och ser hur eftermiddagsljuset målar husen persikofärgade.

    Jag tänker på den antika agoran och det moderna torget, där idéer möts och stilar bryts, och på Aten som Europas charmigaste huvudstad, inte trots stilblandningen och brist på ordning och reda, utan på grund av.