Annons
Annons
Foto: angelica zander

Foto: angelica zander

Restips

Åter till Khao Lak

Nästan fyra år har passerat sedan tsunamin. Khao Lak är åter ett grönskande semesterparadis med doft av jasmin och smekande vågor. Men minnet av katastrofen är påtagligt.

Text: Angelica Zander • 2008-09-18 Uppdaterad 2021-06-23

BOTTEN HAR VACKERT blått kakel. De nedsänkta barstolarna sitter fortfarande på plats i poolen. En skylt ovanför baren välkomnar oss till Similana Beach Pool Bay. Poolområdet är stort, lyxigt och ligger bara ett stenkast från stranden. Men i poolen simmar fiskar och vassen växer meterhög. De pärlemorskimrande pelarna på balkongerna är brutna på flera ställen. Trädgården är vildvuxen, hela hotellområdet öde, och det är märkligt tyst.
Detta hotell har inga gäster. Det har det inte haft sedan den 26 december 2004. Dagen då vågen skoningslöst vällde in over Khao Lak och svepte med sig tusentals människoliv. Similana Beach and Park Resort, invid Khao Laks strand, var ett av det hundratal hotell som förstördes.
Hotellet var nybyggt och hann knappt mer än öppna innan det totalförstördes. Nästan fyra år senare är det ännu inte återuppbyggt. Att gå runt här är spöklikt. En stenlagd, övervuxen gång leder oss till en torrlagd fontän där växtligheten har tagit över. Ingen klipper gräset och håller efter bougainvillean. Ingen nyper av vissna blommor. Men blommar gör det ändå.
Trädgården är vacker och vild – som hämtad ur en saga om en sovande prinsessa, vars slottsträdgård övergivits.

Åter till Khao Lak

HOTELLBYGGNADEN ÄR EN huskropp tömd på mänskligt liv. Glaset till nödskåpet är sönderslaget, taket är uppbrutet, de elektriska ledningarna utplockade. Klängväxterna har letat sig upp över de brutna balkongräckena, in i korridoren.
Flera av dörrarna till hotellrummen har brytmärken. Här tog sig räddningspersonalen in för att leta efter skadade. På väggen utanför står det klottrat OK Japan 04/01 2005. Troligtvis en markering från japanska hjälparbetare att de hade burit ut alla döda och rensat rummen från personliga tillhörigheter.
Luften känns tung att andas. Jag ryser till trots värmen. Det som hände är obarmhärtigt närvarande.
En lampskärm på ett golv ligger kvar, omkullvälta möbler, en tavla med en buddafigur.
Det är som om en film spelas upp i huvudet. Här kom vågen, som en massiv vägg in över solstolar och utlagda handdukar. Och ända upp till nocken här måste vattnet ha nått av märkena att döma. Över balkongräcket på den stora sviten närmast stranden sköljde det in med enorm kraft för räcket är brustet.
Och människorna, alla människor som måste ha befunnit sig här.
Fantasin fyller ut luckorna. Och jag vill inte tänka mer.

Åter till Khao Lak

VI GÅR UT I SOLEN igen. Skakar av oss den krypande känslan. Men minnesbilderna är kvar. Trots att miljön här ute överträffar den vildaste semesterdröm. Vattnet är gnistrande, ljummet och sanden len. Vi vandrar längs med strandkanten och låter oss omfamnas.
Bara tio meter bort börjar nästa hotellområde. Khao Lak Resort kan närmast beskrivas som en grönskande fristad. Här står nya små bungalower prydligt på rad, de har varsitt litet badkar framför dörren, lagom stort för två att sitta i och skåla medan man betraktar solnedgången över havet.

Och de fyra svenska ungdomar som ligger i solstolarna och kramar ut så mycket sol och värme som möjligt av den allra sista semesterdagen, de trivs.
– Va, ligger det ett hotell här bredvid som inte är återuppbyggt? Nej, det har vi inte sett.

De har inte ägnat särskilt mycket tankeverksamhet åt tsunamin, säger de. De är ju här på semester och njuter av allt som är nu.
Men de har besökt tsunamimuseet, och den blå och röda båten i närliggande Ban Nam Kem. Båda båtarna bars med av vattnet långt upp på land, och de ligger kvar som minnesmärke. Den blå båten fungerade som livbåt och sägs ha räddat lika många som den röda båten skadade när den rände rakt igenom hus och hem.

VID DET GLITTRANDE VATTNET på Khao Lak Resorts strandbar träffar vi också Ching Rugsit. Hon jobbar på hotellet, och jobbade gjorde hon även den dag då vågen kom. Hon stod nere vid strandbaren, ungefär där hon står nu. Hon ler medan hon berättar. Ler hela tiden.

– Vi var 50 personer som jobbade den dagen. Åtta personer ur personalen dog. Jag sprang, men inte tillräckligt fort. Vågen svepte med mig. Jag hängde mig fast i ett bambuträd, där uppe, till vänster om receptionen, säger hon och pekar.
Ching Rugsits barn klarade sig också. Hennes hus ligger sju kilometer härifrån och vågen stannade ungefär en kilometer från husdörren. Däremot omkom hennes moster, som jobbade i köket på ett hotell i Khao Lak.

Åter till Khao Lak

CHING RUGSIT TYCKER att hon har haft tur. Hennes närmaste familj skonades och hon fick dessutom behålla sin anställning på hotellet. Visserligen gick hon ned till halva lönen, ungefär 4 000 baht i månaden, cirka 700 kronor, så det var knapert. Men hon fick stanna. Hon pekar på de spröda gröna träden och de prunkande buskarna.
– Jag har varit med och planterat de här! säger hon glatt.
Hon berättar att hon iakttar vattnet varje dag. Är uppmärksam på hur det förändras.
– Och så säger jag till alla nyanställda att om de ser att vattnet drar sig tillbaka, då ska de springa.

Khao Lak Resort är nästan fullbokat nu, och det var fullbokat den dagen då vågen kom. Ching Rugsit vet inte exakt hur många turister som omkom, kanske 20 eller 30?
Hon ber oss att gå upp till receptionen och få en exakt siffra. Men den chef vi träffar uppe i receptionen vill helst inte prata om tsunamin alls.
– Det var så länge sedan. Man vill inte röra upp det igen. Varför ska ni skriva om det? säger hon och ler, hon också.

TSUNAMIN DRABBADE Khao Lak mycket hårt. Vi som jullediga hemma i Sverige betraktade katastrofen på tv-apparaterna matades med bilder och fakta just från Khao Lak. Av de 543 svenskar som omkom i tsunamin befann sig de flesta just här.
100 av de 143 hotellen som då fanns på orten skadades eller förstördes helt. I Phang-Nga-provinsen, som Khao Lak tillhör, dog 4 225 personer, enligt de officiella siffror som anges på tsunamimuseet. Men brittiskan Karen Blackman, som kom till Khao Lak bara någon vecka efter katastrofen, påstår att dödstalet egentligen är mycket högre. Den officiella siffran över antalet döda inbegriper inte de många burmesiska gästarbetare som jobbade här, säger hon.
Vi möter Karen Blackman på den långa stranden i Bang Niangbukten, i Khao Lak. Hon vill att vi ska komma på ett beachparty samma kväll, ler och delar ut lappar. Det är hennes vän som har restaurangen, och de hoppas på fullsatt.
Karen Blackman reste hit bara några dagar efter tsunamin, just för att hjälpa till. Hon lämnade sin man i Storbritannien och drog hit.
– Jag kände att jag var tvungen att göra något. Jag hade varit mycket i Thailand på semester innan tsunamin, och fått så mycket.
Så blev hon kvar. De soliga dagarna passerar medan hon umgås med sina vänner, jobbar i baren, och bara är.
– Khao Lak är mitt hem. Jag älskar det! Detta är den plats jag känner mig mest hemma på. Jag har inget kvar i Storbritannien som jag måste hem till.

Åter till Khao Lak

HENNES FÖRSTA TID i Khao Lak ägnades åt akuta hjälpinsatser och att röja upp. Sedan kom återuppbyggnad av både hem, affärsverksamheter och hotell. Det gällde också att ordna sysselsättning till alla dem som förlorade sina jobb i och med tsunamin. På Tsunami Volunteer Center i Khao Lak skapade man hantverk och sålde för att få in pengar till nödställda. Här gjorde Karen Blackman sin insats, ihop med många andra volontärer.
Detta är den första säsongen sedan tsunamin kom som turisterna verkligen hittat tillbaka, säger hon.
– De började komma 2007, men det är först nu under 2008 som de verkligen börjar hitta hit igen.
Hon säger att en del av dem hon möter är personer som förlorat någon i tsunamin, som kommer hit för att bearbeta eller komma närmare den person som gått bort. Andra kommer för att de varit här innan tsunamin, älskar denna plats och vill bidra ekonomiskt till en återuppbyggnad. Självfallet kommer också de som aldrig har varit här förut. De kommer enbart för att ha semester, och Khao Lak är verkligen en plats för det.

Åter till Khao Lak

INVESTERARNA SER EN lönsam framtid i Khao Lak. I hela bukten vid Bang Niang byggs det för fullt. Längs huvudgatan som leder ned från tsunamimuseet ljuder det av borrmaskiner. Här ska det bli ett nytt köpcentrum, flera nya resorter och restauranger.
Och vi spekulerar kring hur lång tid det tar innan minnena av tsunamin ska blekna så mycket att det kan gå en hel dag utan att någon enda människa tänker på vågen. Tar det en generation – eller tre?

SÅ KOMMER SOLNEDGÅNGEN och färgar himlen snäckskalsrosa, gul, blå och purpur. Natten kommer snart att svepa in Khao Laks berg i sammet. De skummande vågorna kommer att avta i styrka.
Och när mörkret har lagt sig samlas man gärna vid torget uppe vid vägen. Man tar en Singhaöl och äter en pad thai (stekta nudlar) på någon av de enkla restaurangerna längs huvudgatan. Sedan köper man en spröd pannkaka fylld av mjuk banan i ståndet. Man förhandlar om priset på ett par Adidasshorts, som förstås inte är äkta vara, men det vet man om och det känns just då som att det inte spelar någon roll.
Här samlas volontärerna som funnit ett nytt hem, återvändarna som kommit för att vara nära en förlorad, de bofasta som lever med sorgen varje dag. Och så de nya semesterfirarna vars minnesbilder från tv:n börjar blekna, de som uppfinner paradiset på nytt.
Och imorgon går solen upp över ännu en grönskande dag i Khao Lak.

Åter till Khao LakKhao Laks stränder

Sanden är finkornig och mjuk, vågorna rullar sakta in över den långgrunda botten. Stora delar av den kustremsa som benämns Khao Lak är sandstrand. Söderifrån heter stränderna Khao Lak Beach, Sunset Beach och Nang Thong Beach. Den sistnämnda ligger närmast centrum, och samtliga kantas av hotell men är ändå rena och fräscha. Bortom udden följer Bang Niang Beach, Khuk Khak Beach, Pakweeb Beach och Bang Sak Beach.
Ao Thong Beach, även kallad White Sand Beach, är den överlägset vackraste stranden, och snäppet mer öde än de övriga. Hit är det ungefär 15 km från Khao Lak centrum. Ta en taxi, songthaew (liten minibuss med öppet flak). Här finns ett fåtal resorter och bungalows.


Text: Angelica Zander • 2008-09-18
RestipsThailandKhao Lak

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top