På cykel genom Afrika

– När man väl börjat cykla vill man inte resa på annat sätt, säger Lina.

I början av förra sommaren hoppade Peder af Geijerstam och Lina Larsson på sina cyklar och styrde kosan mot Kapstaden. Ett helt år tog det att trampa de nära 2 000 milen från Sverige till Sydafrika. Varken Peder eller Lina hade någonsin provat på en äventyrsresa av detta slag tidigare. Peder hade IG i gymnastik på gymnasiet och Lina hade knappt ens sett en tioväxlad cykel. Men båda blev positivt överraskade av det unika sättet att resa på.

– Man får röra på sig mer och kommer fram i lagom takt, säger Peder.
– Man hör fåglarna och känner dofterna. Det är som Karin Boye säger, det är vägen som är mödan värd.

Idén om att byta ut flyget mot cykeln dök upp en höstdag för två år sedan. Peder blev inspirerad av pappa Jans cykelresa till Norrland några decennier tidigare och bestämde sig helt spontant för att rulla upp till Norge och besöka en kompis. Vid gränsen besegrades han dock av kylan och liftade sista biten. Men ett frö hade såtts.
– Det var ett kul sätt att resa på, berättar Peder. Jag tycker om att testa nya grejer, samt att få den där pilgrimskänslan som långfärdscykling ger.

Peder hade redan besökt Afrika två gånger tidigare, men då hade han mest rest runt med buss. Nu ville han uppleva kontinenten på två hjul istället för fyra. Efter ett halvårs slit på Manpower hade han fått ihop till den väluträknade budgeten på 50 000 kronor, vilket mer än väl kom att täcka alla utgifter, såsom flygbiljetter, utrustning, mat och boende.

PEDER TRÄFFADE LINA på en äventyrssajt där han lagt ut en annons om ressällskap. Lina hade nyligen kommit hem från en resa i Centralamerika och fått blodad tand. Hon hade just bestämt sig för att ta ytterligare ett sabbatsår från arkitektutbildningen i Lund för ännu en resa när Peders förslag dök upp.
– Jag föll direkt för idén att ta sig fram på cykel, säger Lina. Det var ganska tokigt, jag har aldrig gjort något liknande förr. Men jag skulle ju åka med Peder, och han är inte heller särskilt sportig. Konditionen kommer på vägen.

En junidag 2006 tog Lina och Peder sina första pedaltag mot den södra hemisfären. Rutten gick rakt ner genom Europa för att sedan följa den västafrikanska kusten. Det var asfalt hela vägen ner till västra Mali. Något sämre väglag var det i Angola, Kongo och Gabon.
FÖR ATT DRA NED på kostnaderna var det i första hand tält och egen matlagning som gällde. Det var visserligen billigare att äta på restaurang i många fall, enligt Peder, men kostsamt om man skulle bli magsjuk. Med lite tur och företagsamhet lyckades de som oftast tälta gratis på olika campingplatser runt om i Europa och i Afrika förlitade de sig mest på gästvänligheten.
– Vi bushcampade aldrig utan frågade istället om det var okej att vi tältade på någons marker, säger Peder. Det var inte sällan vi även blev erbjudna sängplats på gården, särskilt i Afrika. En familj vi bodde hos i Marocko slaktade sin enda höna åt oss.
Den största skillnaden mellan Europa och Afrika visade sig vara just folket.

– Människorna var generellt mer gästvänliga och hjälpsamma i Afrika, berättar Peder. Där pratar folk med varandra, till skillnad från här hemma.
De genuina mötena, att få träffa människor med olika bakgrund och erfarenheter, visade sig vara den största fördelen med att ta sig fram på cykel. Men visst fanns det nackdelar också, även om de var få.

– Man är ganska bunden till sin cykel, förklarar Lina. Du kan ju inte gärna lämna den på gatan med packning och allt för att gå in i affären. Just därför är det bra att resa med någon som kan passa den.
– Är man sen intresserad av särskilda sevärdheter och typiska turistsajter kan det bli svårt, menar Peder. Det är inte säkert att det ligger på vägen och man har sällan tid med för många och långa omvägar.

BÅDE PEDER OCH LINA märkte dessutom att det inte var helt smärtfritt att vänja kroppen vid att spendera sex timmar på sadeln varje dag.
– Vi hade båda vadderade byxor, men det blev ändå rätt rött där bak ett tag, berättar Peder. Som tur var hade jag med mig största tuben Idominsalva från Apoteket.

Att det finns infekterade oroshärdar i många delar av Afrika är ett faktum. För gemene man kan en cykeltur längs den väldiga kontinenten därför låta som ett minst sagt riskfyllt äventyr. Men varken Peder eller Lina kände sig otrygga.
– Västafrika kändes faktiskt säkrare än Malmö, säger Lina. Och folk visade stor hjälpsamhet mot mig som ensam tjej, särskilt i Burkina Faso. Jag kunde promenera runt mitt i natten utan problem. Våldtäkter är extremt ovanliga.

– Många av de vita afrikaner vi mötte, särskilt i Namibia och i Sydafrika, tyckte vi var helt galna som cyklade, berättar Peder. De har en väldigt dålig bild av Afrika och tror att det är krig överallt. Men de flesta konflikter är helt regionala. För säkerhets skull undvek vi ändå helt Elfenbenskusten, Sierra Leone och Liberia.

I juni månad, nästan exakt ett år efter avresan, nådde Lina och Peder sitt mål. Att äntligen se Taffelberget avteckna sig mot horisonten ingav blandade känslor av både upprymdhet och vemod. Men efter tolv månader på cykeln var de båda svenskarna redo att återvända till Norden.

– Vi var ganska trötta, säger Lina. Ett år är lång tid. Det kändes skönt att få komma hem och börja skolan igen.
Även Peder hoppade snabbt in i ekorrhjulet igen, men denna gång flera erfarenheter rikare.

– Jag känner mig tryggare i mig själv nu, jag vet vad jag vill med livet. Det känns häftigt att ha kunnat realisera tanken på att cykla från Stockholm till Kapstaden. Det ingav en känsla av att världen ändå är ganska liten.
Namn: Peder af Geijerstam
Ålder: 24 år
Bor: hos mamma Kri och pappa Jan på Södermalm i Stockholm
Sysselsättning: jobbar på kundtjänst på ett marknadsförsäkringsbolag
Nästa Ù?ventyr: Ska cykla till Kina genom Mellanöstern.

Namn: Lina Larsson
Ålder: 25 år
Bor: i lägenhet i Malmö
Sysselsättning: läser till arkitekt
Nästa äventyr: Ska förhoppningsvis cykla runt i Sverige till sommaren.

Peders bästa tips

• Skaffa ett tält med borttagbart regnskydd. Det blir svalare med bara myggnätet och då kan man se stjärnorna dessutom.
  
• Ät bra mat för att hålla uppe energin.

Linas bästa tips

• Skaffa vadderade cykelbyxor och ett bra omnifuelkök
  
• Ta med guidebok och karta

Peders packlista

– Pass, samt kopior av pass
– Imodium
– Cykelhandskar
– Vattenflaskor
– Cykelpump
– Fällkniv
– Öronproppar (fick aldrig användning för dessa men vem vet när det blir en rockkonsert ute i bushen?)
– Plåster
– Stor tub Idominsalva (för eventuellt skav)
– Cykeldator (bra motivation i början! Kul att veta hur långt man har cyklat och hur långt det är kvar till nästa by.)
– Hjälm (framförallt i Europa)
– Batterier
– Katadyn Micropur, tabletter som renar vatten på 30 minuter
– Vattenfilter, i första hand för att rena vatten. Billigare och utan kemikaliska tillsatser.
– Kontokort. Tre stycken; ett gömt på cykeln, ett i väskan och ett falskt att ge vid rån. Behövde aldrig använda det falska och båda de äkta höll.
– Kontanter, USD-dollar alternativt Euro, om kontokorten slutar fungera eller stjäls.
– Reseförsäkringsbevis inklusive telefonnummer vid nödsituationer.
– Vaccinationskort, vid gränspassagerna som bevis på att du är vaccinerad
– Pennor och papper för dagboksanteckningar
– Reservdelar till cykeln: en uppsättning extra däck, ett antal tuber, många lagningslappar, några ekrar och extra vajrar till handbroms och växel.
– Kontakt- och adressuppgifter till ambassader, konsulat, privatpersoner, medresenärer, SOS International, försäkringsbolag samt spärrnummer till bankomatkort, pass och id-kort.
– Solglasögon
– Passfoton, massvis då många visumansökningar kräver upp till fyra stycken per gång. Jag använde säkert upp 20 stycken passfoton.
Vill du läsa mer om Peder? Gå då in på hans privata hemsida http://www.bedui.com.

---

Text: Redaktionen • 2008-09-29
Restips