Brännpunkt Namibia

MIN RESA BÖRJAR FRAMFÖR TV:N en grå söndag hemma i soffan. Bbc:s storverk Planet Earth visar krispiga bilder av världens öknar. I Namibia finns världens största sanddyner, berättar David Attenborough på sitt teatraliska, förtroendeingivande sätt. Här finns också världens enda ökenelefanter, fortsätter han. Jag sätter mig upp i soffan. Ser de annars så vattenälskande djuren rÙ?ra sig över ett knaperstekt, torrt afrikanskt landskap.
Några veckor senare står jag och min reskamrat med fötterna nedsjunkna i Namib-öknens mjuka sand, på en av världens största sanddyner. I öster ligger Botswana och några mil till väster böljar Atlantens vatten. Söderut väntar Sydafrika. Himlen är klart blå. Sanden röd. Kontrasterna drar mot det övernaturliga. Naturen tycks ha använt Photoshop på sig själv och dragit i färgerna till max. Landskapet här i Sossusvlei, Namiböknens vackraste område, böljar i storslagna, perfekta formationer så långt ögat kan nå.
Namibia är Afrikas torraste land söder om Sahara och ett av de mest glesbefolkade länderna i världen. Storleken motsvarar Sveriges yta gånger två men befolkningen uppgår enbart till knappt två miljoner själar, där merparten, cirka 250 000 människor, bor i huvudstaden Windhoek. Utanför städerna slås man av hur gigantiska avstånden är.

Som besökare finns det också en annan sak som blir tydlig bortom staden: tystnaden som breder ut sig. Överallt är det som om volymen har skruvats ner några snäpp. Resultat blir till något av ett Afrikas Norrland – ett öde landskap, där tystnad och vidderna i många fall blir lika exotiska som mötena med landets djurliv.

SANDEN RINNER NER FÖR de branta sidorna när vi rör oss nedåt från toppen av Dune 45, som är sanddynens officiella namn. Trots att klockan bara är strax över nio på morgonen skjuter termometern iväg uppåt i en oroväckande fart. Om en dryg timme når kvicksilvret över 40 gradersstrecket. Mitt på dagen är det siesta som råder för såväl människa som djur.
– Det enda djuret som är dumt nog att inte söka skugga under dagen är strutsen. Blir det riktigt varmt gömmer de huvudet under vingarna, men de stannar ändå kvar i solen, berättar vår guide Teek och lyfter sin högra armbåge för att visa.
Springbock och Namibias nationaldjur, oryxantilop, är vanliga arter i Sossusvlei, annars är det sparsamt med djur. Hit åker man i första hand för de mäktiga sanddynerna. Den största kallas för Big Daddy och tornar upp sig nästan 400 meter över marken. Forskare tror att sanddynerna kan vara upp till 80 miljoner år gamla.

Namibia som land är avsevärt yngre än så. Så sent som 1990 släppte Sydafrika sitt grepp om Sydvästafrika, som Namibia då hette. Innan det, mellan 1884 och 1920, var landet en tysk koloni under namnet Tyska Sydvästafrika. Än idag funkar såväl tyska som afrikaans bra i stora delar av landet, även om det på papperet är engelska som är det officiella språket.

Fiske och diamantindustri är jämte turism landets viktigaste inkomstkällor. Turismen är småskalig och ekoturismen utbredd. Fler av världens mest framstående lyxekoturismföretag finns i Namibia, som cc Africa och Wilderness Safaris. Wilderness Safaris satsar bland annat stort på projekt för att rädda de svarta noshörningarna, men är mest kända internationellt för sitt Children in the Wilderness-program där lokala ungdomar och barn får bo på deras lodger för att lära sig mer om djur, natur och ekologi. Över hundra barn per år deltar i programmet, som syftar till att få kommande generationer att förstå vikten av att bevara landets djur- och naturliv.

DEN LILLA PROPELLERDRIVNA Cessnan skuttar och hoppar i luftgroparna ovanför Sossusvleis roströda sanddyner på väg norrut. Först när hjulen når marken på en liten oansenlig landningsbana en och en halv timme senare börjar illamåendet ebba ut och mitt grepp kring spypåsen lätta.
– Välkomna till Damaraland! Det som detta området är känt för, berättar vår guide Albert medan han kör oss genom ett torrt gräslandskap, är öken-elefanter och vit och svart noshörning. I Damaraland lever folkslag som himba och nama. Själv är jag nama och talar nama, som är ett klickspråk. Vårt språk innehåller fyra olika sorters klickljud. Nästan alla som arbetar på er lodge är nama så ni kommer höra mycket klick under era dagar här, haha!
Vi tas emot med varma handdukar och juice vid vår tented camp. En timme senare sitter vi i jeepen igen på jakt efter de unika ökenelefanterna, som beräknas vara omkring 500 till antalet totalt sett.
– Jag skulle säga att ni har 30–40 procent chans att se dem, säger Albert.

Vi hade hoppats på att han i alla fall skulle säga fifty-fifty.

Men vi hinner inte långt. Plötsligt så är de bara där. Stora och torra lufsar de omkring i sanden och betar från de magra träden bara några meter från vår jeep. Någon kastar sand över sig för att få svalka, en annan lägger sig ner i skuggan av några akacior med en ljudlig duns. Vi stänger av motorn och blir stående mitt i hjorden. Det enda som hörs efter det att bilens fläktrem stannat är grenars knakande, elefanternas tuggande och deras frustanden. Elefanterna kring oss, som är något mindre än sina kusiner på savannen, ser ut att behöva såväl dricksvatten som gigantiska doser fuktkräm. Huden är slapp och torr även med elefantmått mätt.

En elefant dricker normalt 100–200 liter vatten om dagen. Här kan det hända att de dricker så sällan som var fjärde dag. Ökenelefanterna måste ofta skapa sina vattenhÙ?l själva – vilket de gÙ�r genom att gräva egna brunnar. Hur de vet var de ska börja gräva i den torra markytan är fortfarande något av en gåta.

– Titta på deras betar. Ofta går de av eftersom de får för lite mineraler i sin kost, viskar
Albert.

I skuggan av ett träd lite längre bort står en hona och hennes lilla unge och viftar i samspelt takt med öronen.

En ståtlig hane till vänster om oss styr stegen rakt mot vår jeep men stannar vid en buske två meter bort. Den långa snabeln sträcks mot de övre grenarna. De namibiska öken-elefanterna anses vara de mest aggressiva elefanterna i världen, men av det syns inget idag. De tar knappt någon notis alls om oss. De bara är.

Vi stannar en lång stund i deras värld. Lyssnar till deras ljud, ser deras liv.

VÅR RESA fortsätter mot nationalparken Etosha, ytterligare en bit norrut. Etosha bjuder på mer djur än Sossusvlei och Damaraland. Här, vid vattenhålen som finns, är det ofta möjligt att se stora hjordar eller mindre flockar av springbock, zebra och oryx. Med lite tur får man även se elefant, giraff och lejon.

För vår del kommer den stora belöningen först sista kvällen, då persikofärgad sol stryker Etosha till sömns. Från en gulnad gräsplätt njuter jag, min reskamrat och guiden Henock av transformationen från dag till kväll över en sundowner. Under tystnad äter vi biltong, torkat viltkött, och sippar på immigt, vitt vin. Henock dricker Coca-Cola.

Plötsligt ser jag en skugga i ögonvrån. Sextio, sjuttio meter bort står en noshörning och tittar rakt mot oss. Henock vänder sig om och kisar med ögonen.

– Ingen fara. Det är en vit noshörning. De är lugna. Det är värre med de svarta.
Vi står kvar. Den står kvar.

Efter en stund lunkar den in ett buskage och försvinner.

På vägen mot lodgen blir det sista stoppet på savannen oplanerat. I mitten av grusvägen har en lejonhane parkerat sig. Med sina bärnstensfärgade ögon iakttar den oss lojt. Den svartbruna manen ramar in huvudet på ett stiligt, nästan snobbigt sätt. Det är som om den klätt upp sig i en minkkrage. Det sista minnet i våra kamerakort är snart fyllt.

Vi blir sedan sittande medan mörkret sakta faller kring oss. Kraftfulla blixtar slår snart över himlavalvet. En kort stund senare är Afrikas torraste land söder om Sahara dränkt i ett hällregn. Imorgon är gräset på savannen grönt.

---

Text: • 2009-04-22
Namibia • Restips