• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kefalonia - joniskt jetsetliv

    På den grekiska ön Kefalonia dominerar varken blondiner eller menyer på svenska. Här har grisfesterna ersatts av kändismingel bland fiskebyarnas pastellfärgade, venetianska hus.

    Kefalonia - joniskt jetsetliv

    Förra året var Steven Spielberg och Tom Hanks här. Och president Bush. Många grekiska kändisar också. Fast dem känner du nog inte till.

    Hotellägaren Angelo Tselentis viftar bort mitt ursäktande leende.
    – Det kommer många rika knösar hit. Men de sitter mest ute på sina löjligt stora båtar.

    Han nickar mot havet där några segelbåtar far fram vid horisonten. Än så länge syns inga lyxyachter till. Fiskardo sträcker fortfarande på sig i sitt vinteride och omfamnar nyfiket de fåtaliga försommarturisterna. Det är bara maj och ängarna blommar ännu.
    Metamorfosen sker när försommaren övergår i högsommar. Den före detta fiskebyn, döpt efter den skräckinjagande, normandiska legosoldaten Robert Guiscard som invaderade Kefalonia på 1200-talet, blir då till ett grekiskt Saint-Tropez.

    HAMNPROMENADEN FYLLS av välbärgade båtägare på jakt efter jetsetliv. De finner det här i Fiskardo, där de pastellfärgade husens puts är hel och ren och de skrangliga restaurangmöblerna har bytts ut mot rejäla bord och stolar i mörk teak. De rutiga dukarna är av linne, inte plast. Souvenirbutikerna är något lyxigare, klädbutikerna exklusivare, kaféerna piffigare. Och fisken dyrare.

    – När vi var små fanns det inget här. Det var bara en liten fiskeby. Vi brukade spela fotboll på torget. Nu bygger vi vår egen piazza nere i byn. Trendiga butiker, lyxsviter, en damm med japanska färgkarpar.

    37-årige Angelo sträcker stolt på sig och lutar sig tillbaka i trädgårdsstolen.
    Vi sitter på hans vita stenterrass, under skuggan av ett knotigt olivträd. Grekland känns avlägset. Jag har hamnat i Sydafrika, i en safariloge med anglosaxiskt kolonialarv. Stilren lyx med teakmöbler, naturfärgade tyger och orkidéer. Angelo och hans två år yngre bror Tasso ville ta med sig något från sin sydafrikanska uppväxt när de byggde sitt första hotell i Fiskardo på faderns hemö.

    TASSO ANSLUTER till oss på terrassen efter att ha varit borta en stund.
    – Ursäkta, jag talade med en gäst, förklarade han.
    Jag plirar nyfiket på den hastigt försvinnande hotellgästen, men känner inte igen honom. När jag frågar tystnar de båda bröderna för första gången. Inga namn nämns.
    – Ja, de kan vara allt ifrån mångmiljonärer till vanligt folk, förklarar Tasso. Vi vill ha en personlig relation till våra gäster.

    Punkt slut. Men så är brödernas charmiga leenden tillbaka och de pratar glatt om hur gärna de vill ha hit fler schweizare. Öh, svenskar var det visst ja.

    Kefalonia, den största av de joniska öarna, är påfallande frodig. Långt ifrån det torra, kvistiga Grekland man är van vid under högsommaren. Den södra kustremsan är kantad av långa barnvänliga sandstränder medan östkusten erbjuder en mer dramatisk upplevelse med slingriga serpentinvägar höjda över havet. Uppe i de grönskande bergen betar vildhästar bland mörka, kefalonska grekgranar och på slätterna odlas Robolavinets druvor.


    MEN DET GRÖNA och sköna lugnet har inte alltid varit en självklarhet. Utöver flertalet förödande jordbävningar har Kefalonias historia präglats av ockupation efter ockupation. Sedan förkristen tid har pirater, turkar, normander och britter härjat på ön. Men det är italienarna som hemsökt Kefalonia mest. Romarna på 200-talet f.Kr. Venetianarna under barocken. Och Mussolinis soldater under andra världskriget.

    Den tysk-italienska ockupationen har porträtterats i Hollywoodfilmen Kapten Corellis mandolin, baserad på Louis de Bernières bok med samma namn. Filmen, som spelades in på Kefalonia vid millennieskiftet, blev det stora dragplåstret för öns segstartade turism.

    Apollo började visserligen med resor till Kefalonia redan i början av 1990-talet, men de upphörde 2004 på grund av bristande hotellutbud. Men nu är läget annorlunda och förrförra året landade återigen de svenska charterbolagen på ön. På bara ett år har Vings resenärer ökat med omkring 25 procent, medan Apollo flög dit cirka 6 000 besökare förra sommaren, mer än dubbelt så många jämfört med året innan.

    Som skandinav känner man sig trots det som något av en raritet. Grannöarna Lefkas och Zakynthos drar fler nordbor medan de flesta av Kefalonias turister är från Italien, Storbritannien eller från det grekiska fastlandet. Här finns inga menyer på svenska eller inkastare som ropar "god jul" eller "jag älskar dig". Inga grisfester eller bargator à la Kos. Ännu. Den turism som finns idag är exklusiv. Särskilt i Fiskardo.

    BRÖDERNA TSELENTIS är representanter för den innovativa anda, påspädd av utländska investerare, som råder på Kefalonia nu. Öborna är kända som envisa, rastlösa och temperamentsfulla, och för sitt skarpa affärssinne. Men bland nytänkarna pågår en högljudd kamp mellan storvulet och konservativt. Om att bygga nytt, större, pampigare eller att bevara och raffinera. Charterturismen har haft stor genomslagskraft på populära orter som Lassi och Skala på öns södra sida. Men i Fiskardo är det ännu förbjudet att bygga högre än två våningar. Arkitekturen måste hålla en viss stil.

    Fönsterluckor och dörrar får inte skilja sig från dem på de venetianska 1700-talshusen, några av ön sista exemplar. Fiskebyn är en arkitektonisk kvarleva. Som av ett under skonades den norra delen av Kefalonia under de fyra förödande jordbävningarna år 1953.

    Merparten av öns byar totalförstördes och nästan 500 människor fick sätta livet till. 100 000 av öns 125 000 invånare emigrerade och Kefalonia hamnade i en djup ekonomisk kris. Öborna spreds för vinden, men liksom anfadern Odysseus har de – numera beresta kefalonierna – börjat återvända hem igen.

    JAG LÄMNAR ett vårregnigt Fiskardo för huvudorten Argostoli. Kör söderut, mot en mer traditionell charterturism. Jag får nästan tvinga mig själv att hålla ögonen på vägen, trots den ständigt närvarande svindeln. På min högra sida störtar branta klippor rätt ner och slukas av ett hav vars sanslöst turkosblå vatten nästan sticker i ögonen. Likt en sann reklamklyscha breder Myrtos, en av Greklands vackraste klapperstensstränder, ut sig i en bukt nedanför bergsvägen.

    Vita stenar som slipats perfekt ovala av furiösa, blå vågor. En törnros, vacker men med förrädiska undervattensströmmar och tryckande högsommarhetta. Solen har jagat bort de sista regnmolnen och lyser upp de fuktiga bergsluttningarna, täckta av murrig grönska. Olivträd och cypresser varvas med ängsblommor och röda klickar av vallmo. I de små bergsbyarnas trädgårdar trängs citrus- och fikonträd med kaprifol, pelargoner och bougainvillea. Och rosor.
    Vägskälet Argostoli och sen västerut. Jag passerar all-inclusive-hotellen i Lassi och kör in i det lilla chartermeckat Skala. Här finns allt man kan behöva som bekväm turist. Det enda som saknas är en skylt som välkomnar dig till Disneyworld. Kontrasten till de pittoreska byarna i norr är påtaglig. En restaurang i form av en vikingabåt med väl inplastade bordsdukar, en kitschig minigolfbana, överdådiga villas, stor ruljans på vattensporter och solstolar, en stackars hästkrake med en droska dragandes efter sig. Och skandinaviska charterturister.

    Men Skala är trots allt ganska skönt och avslappnat med alla sina bekvämligheter, långa, barnvänliga sandstränder och skuggivande tallar. Det tycker i alla fall det engelska pensionärsparet Diane och David Moore som nu är inne på sitt 16:e år. Vi sitter på deras stammishak där de varje kväll tar en öl med bartendern innan middagen.
    – Vi kom hit och visste direkt att this was it, berättar David. Det känns tryggt här, jag kan låta Diane gå varsomhelst utan att oroa mig.

    Diane nickar instämmande.
    – Ja, har man än gång hamnat på Kefalonia kommer man alltid tillbaka.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!