Annons
Annons
Vandra längs med Sentiero degli Dei – Gudarnas stig! Foto: GettyImages

Vandra längs med Sentiero degli Dei – Gudarnas stig! Foto: GettyImages

Italien

Vandra längs Amalfikusten

Vandra i underskön natur, njut av trerättersmenyer på restaurang istället för blaskig pulversoppa på trangiakök och avsluta dagen med ett dopp i Medelhavet. Vem behöver Himalaya när man kan trekka the Italian way, på Amalfikusten?

Text: Fredrik Brändström • 2009-06-02 Uppdaterad 2021-07-21

På Piazza Tasso mitt i Sorrento blåser en lätt morgonbris. En man uppe i en röd lyftkran hyfsar till en palm med motorsåg så att spånet sprider sig över hela torget. Tre duvor gör en tvär gir över piazzan och försvinner ut Ù?ver Neapelbukten.

Turisterna är redan på benen: japanska tanter med solskärm, tyskar med förnuftig klädsel och karta, bleka britter med sura bebisar i vagn. Men också föräldrar som skjutsar sina barn till skolan på vespor, en haltande nunna i vit dräkt och svart huvudduk, ett äldre par som försöker klämma in sig i den minimala förarhytten på en mörkgrön Ape tillsammans med påsar fyllda med grönsaker och bröd från morgonmarknaden. Det verkar vara ett mission impossible men till slut smäller dörren igen och den trehjuliga mopedbilen knattrar iväg.

En kyrkklocka ringer. Dags för dagens fÙ�rsta bröllop? I Sorrento går klockorna på högvarv under sommarhalvåret – att gifta sig här är en önskedröm för många. Varför är inte svårt att förstå. Sorrentos läge på en lodrät klippa högt ovanför havet, med utsikt över vulkanen Vesuvius, är som gjort för djupa blickar och romantiska löften i solnedgången.

Själv hoppar jag på den mörkblå lokalbussen mot Positano. Iklädd joggingskor, shorts och ryggsäck har jag inga planer på att våldgästa ett bröllop, än mindre stå i centrum för ett. Det är istället den dramatiska naturen som lockat mig till Amalfikusten, av många ansedd som en av världens vackraste kuststräckor.

Här finns trekkingleder för de flesta smaker. Från krävande etapper som kan pågå i flera dagar, till lätta promenader som man klarar innan frukostkaffet. Dagens sträcka, från Positano till Praiano anses vara en av de mer spektakulära. Namnet, Sentiero degli Dei – Gudarnas stig – skvallrar om detta.

Bussen kämpar sig långsamt uppför Sorrentos backar, och stadens terrakottafärgade hustak blir mindre och mindre. Passerar apelsinodlingar och kämpande sportcyklister i blanka blå och rosa dräkter. Genom fönstret sipprar väldoftande rök av brinnande trä.

När serpentinvägarna plötsligt börjar slingra sig neråt tackar jag gud för att jag bara hann stoppa i mig en espresso och en croissant på morgonen. Bussbolaget SITA:s fordon är punktliga och billiga men saknar spypåsar. Chauffören rattar för glatta livet i hårnålskurvorna. Till höger stupar berget lodrätt ner i Salernobuktens glittrande vatten.

Vandra längs Amalfikusten

Framme i Positano köper jag stark salami, färskt bröd, stora tomater och vatten i en liten affär innan jag börjar traska uppför Via Chiesa Nuovas fuktiga stengränder. En sval bris fläktar i håret – perfekt vandringsväder!

Trots detta är jag en timme senare blöt av svett. Men i alla fall en bra bit upp på Lattaribergens branta sluttningar. Plötsligt hör jag hur någon sjunger på andra sidan av skogsdungen. En smäktande ballad, sjungen med en klar tenorstämma. Skönsångarna visar sig vara två kommunalarbetare som röjer sly.

– Sentiero degli Dei? frågar jag bara för att vara på den säkra sidan.

– Si, si, där borta, säger de och pekar i stigens riktning.

Ett par hundar med ledsna blickar stryker förbi. Lösa hundar är legio ute på den italienska vischan. Dessa verkar harmlösa men några dagar tidigare skrämdes jag på flykt av en decimeterhög chihuahua som blockerade vägen för mig i en av bergsbyarna norr om Sorrento. Den hade jag kanske kunnat hantera, men chihuahuans argsinta bjäfs drog till sig en betydligt lurvigare best som, tyckte jag, stirrade oroväckande hungrigt på mina bara ben.

Långt där nere – azurblått hav och fiskebåtar som på avstånd ser ut som små vita träflisor. Bilvägen längs kusten som ett slingrande floddelta av asfalt. Positano vecklar ut sig, byggd på terrasser som en kinesisk risodling. Vissa av husen ser ut som de vore insprängda i den branta bergssluttningen. Längst nere Santa Maria Assunta-kyrkan med sitt sjöborreliknande tak och den lilla stranden med röda solstolar.

Sjuhundra meter över havet planar berget ut sig. Uppe i Santa Maria del Castello möts jag av en Ape fullastad med gödselhinkar på en stilla byväg. Små åkerlotter med lök, potatis och sallad. En stängd bar, en sliten stenkyrka, en svartklädd tant med en skära i handen. Moln som stryker längs marken – tystnaden är nästan total.

Hittar efter lite möda en träskylt med texten “Sentiero degli Dei” i flagnad grön målarfärg, halvt om halvt gömd i ett buskage. Omgivningarna på de syditalienska vandringslederna är svårslagna. Däremot är skyltningen av varierande kvalitet. Titt som tätt får man finna sig i att gå vilse (vissa kanske skulle replikera att min kartläsning är i slöaste laget). Men vad gör ett litet snedsteg, förutom att addera till äventyret. Aldrig är man längre ut i periferin utan att det förr eller senare dyker upp någon vänlig själ som kan visa en på rätt spår. En man som målar ett staket vitt ger mig guidning.

– Du måste gå mot Nocelle, det är ditåt, pekar han med penseln i handen.

Vandra längs Amalfikusten

Stigen försvinner ner i en djup ravin med täta cypresser som står som luddiga tandpetare i grönskan. Nötskrikor bräker och humlor surrar i vakuumet som bildas inne i molnen. Nu går det snabbt utför. Knäna får vad de tål. Det prasslar överallt framför mig av små gröna ödlor som flyr i panik.

Efter ett par timmar är jag framme i Nocelle där jag träffar dagens första vandrare, två tyskar. Just som jag säger “det är väldigt lite turister här”, kommer ett helt kompani målinriktade britter runt hörnet, med grova kängor och nävarna fulla av nyplockade rosmarinkvistar och vandringsstavar.

Tyskarna skrattar och rekommenderar mig att ta lunch på restaurangen San Croce.

– Deras gnocchi ska vara fantastisk.

Sätter mig vid ett bord med vita dukar vid fönstret och blickar ut över den skimrande Salernobukten. Ön Capri skymtar bakom en klippa. Beställer ett stort glas vatten och gnocchi med rädisor, mozzarella och parmesan i vinsås. Småpratar med den svartklädde kyparen som flyttade hit från Neapel för fem år sedan. Omställningen från fyramiljonersstaden Neapel till Nocelle, som bara har några hundra invånare, har gått förvånansvärt smärtfritt, menar han.

– Jag har inga planer på att flytta tillbaka, det är så mycket bättre här, lugnare, tystare. Man kan lämna nycklarna i bilen på kvällen och den står kvar på samma ställe när man kommer ut på morgonen.

Efter att ha låtit en dubbel espresso kicka in är jag redo igen. Nu börjar den kanske mest bildsköna delen av Gudarnas stig, den kortare, mer turisttäta sträckan. Ibland blir det nästan trafikstockning på den lilla stigen. Glada tillrop: Buon giorno!, Grüss gott!, Hello! Inom vandringssubkulturen tillhör det god kutym att alltid hälsa när man möts.

Stigen går på ställen där det borde vara omöjligt att anlägga en stig. Hela tiden har man det skummande havet till höger och den branta bergssidan till vänster. Här gäller det att inte vara disträ, ett snedsteg kan få ödesdigra konsekvenser. Stannar och låter två italienska vandrare föreviga mig vid stupet, mot en målerisk fond av hav och berg.

– Bara ett litet steg bakåt så blir det perfekt, skämtar de.

Så helt plötsligt är alla turister som bortblåsta igen och tystnaden är total. Uppe i luften skränar två pilgrimsfalkar. På några övergivna terrasser betar getter och får bredvid ett förfallet stenhus. Klockorna kring deras halsar klingar ödsligt. Det doftar av gödsel och blommor. Kliver nästan i en hög med färsk hästspillning. En telefonstolpe –borde vara ett tecken på att jag närmar mig någon form av civilisation, eller?

Bakom en krök skymtar jag så småningom Praianos hustak. Någon timme senare stapplar jag genom trånga gränder och vitkalkade stenhus. Doften av nykokt pasta letar sig ut från ett fönster.

– Mare? frågar en spinkig man med Che Guevara-keps.

Jag nickar. Min längtan efter ett svalt dopp måste lysa ur ansiktet. Han pekar. Där nere ligger det. Havet.

Cirka åtta timmar efter att jag startade min vandring når jag slutligen Marina di Praias lilla, lilla strandskärva. Grönt vatten väller in i stora vågor mot stranden. Känslan av att slänga av sig kläderna och låta trötta leder sköljas av Tyrrenska havets salta vatten är svårslagen.

Guide till Amalfikusten


Text: Fredrik Brändström • 2009-06-02
ItalienRestipsAktiv semesterVandring

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top