• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Fjordliv i Montenegro

    I år fyller Montenegro tre år som självständigt land. Bara något större än Uppland, men mindre än Hälsingland rymmer pyttenationen allt från stränder, till massiva berg och små kullerstensstäder. Dessutom Europas sydligaste fjord: magiskt vackra Kotorbukten.

    Ett ljudligt plask överröstar båtmotorns knattrande. Ett litet huvud kommer upp ur vattnet, skrattandes. Tjejen, som ser ut att vara i tioårsåldern, kravlar sig upp på bryggan igen och tar ny sats. Så plaskar hon åter i vattnet som en liten kanonkula.

    Vi har stannat till vid bryggan för att hämta upp ett par passagerare till. De balanserar med matsäckspåsar och handdukar i händerna, sätter sig tillrätta, vinkar adjö till familje-medlemmarna på kajen. Så puttrar vi ut på Kotorbuktens djupa, klarblå vatten.

    VI ÄR PÅ BALKAN. Inklämt mellan Albanien, Kosovo, Kroatien, Serbien och Bosnien-Hercegovina ligger Montenegro. Bara lite större än Uppland, men mindre än Hälsingland. Montenegrinerna själva kallar sitt land Crna Gora, Svarta berget. Därav översättningen Montenegro. Men bergen vid Kotor är inte svarta – snarare mjukt grå som aska.

    Dramatiskt störtar de ned i det svalkande salta vattnet. Bukten bildar en reva i den i övrigt ganska jämna kustlinjen mot Adriatiska havet. Europas sydligaste fjord har den kallats, Kotorbukten. Epitetet "en av Europas vackraste bukter" borde man kunna lägga till utan att skämmas.

    Tänk om berg kunde tala. Genom årtusenden har de varit vittnen till flera blodiga krig. Montenegro har fram till för tre år sedan alltid varit under någon annans styre (med undantag för fyra år efter första världskrigets slut, som gick så snabbt att de knappt märktes). Romare, venetianer, ottomaner – alla har de invaderat Montenegro och lämnat spår i form av kyrkor, arkitektur och kultur. På 1900-talet följde ett krig mot österrikarna innan Montenegro införlivades i Jugoslavien.

    JUST KOTORBUKTEN har alltid varit eftertraktad, som en strategisk punkt för både handel och försvar. Landets vapenburna förflutna syns på ett påtagligt sätt. På båtfärden passerar vi flera små äldre fort, men också slitna, tomma militärförråd och stålgrå, öde krigsfartyg, ofta sönderrostade.

    Men vi puttrar också förbi balkonger där färgglada badhanddukar hänger på tork. Trädgårdar med olivträd, kaféer med tak av vinrankor där männen sitter och dricker kaffe och röker. Några barn plockar sjöborrar vid en brygga.

    På bergssluttningarna klättrar husen, vita, tegelfärgade, blekrosa och stengrå, med bruna fönsterluckor och tegeltak. Husen som blivit alltmer eftertraktade.

    Kvadratmeterpriset har gått upp med flera hundra procent på bara några år.
    Köparna är ryssar, britter och irländare som förverkligar sommardrömmar om att kunna kliva i plurret från den egna badstegen, och att kunna slänga i metspöet från husknuten.

    Turismen längs Montenegros kust är inget nytt fenomen. På 1970- och 80-talen åkte många på charter hit, till forna Jugoslavien. Men när kriget bröt ut på 1990-talet dog turismen tvärt. Det är först de senaste åren som den riktigt återuppstått.

    Turisterna tränger nu återigen ihop sig på stränderna i kustorterna Budva och Petrovac, och väller ut från kryssningsfartygen som tutar in i Kotorbukten. Några få av besökarna hittar upp via de vindlande vägarna i det vackra bergiga inre av landet. Kanske för att paddla nedför den forsande Tarafloden eller vandra i nationalparken Durmitor.

    Bild 775485

    DEN LILLA UTFLYKTSBÅTEN stävar vidare. Bergssluttningarna är klädda med mjuka, bulliga barrväxter. Kullarnas toppar beslöjas, små tussiga moln samlas, och mörknar efterhand. Men när regnet bryter ut har vi redan nått den närapå diskmedelsgröna bukten Zanjic. Där hukar vi under ett parasoll och beställer grillad färsk fisk. Det doftar blöt handduk och solbränd hud.

    När vi lägger till inne i staden Kotor igen är det sen eftermiddag och det massiva berget, som staden vilar vid, har färgats honungsgult.
    Storasyster Dubrovnik ligger ungefär två timmars bilfärd bort, och det har hänt mer än en gång att städerna har jämförts med varandra.

    Men där Dubrovnik är pampigt är Kotor gulligt. Där Dubrovnik är vita blankpolerade stenar och märkesbutiker är Kotor familjedrivna små restauranger och ett virrvarr av smala gränder med magra katter och lekande barn.
    Medan man hör bordsgrannen prata svenska i Dubrovnik hör man nästan bara serbiska och ryska i Kotor.


    Bild 775486

    MEN BÅDA STÄDERNA är världsarvsklassade av Unesco. Båda har stadsmurar, från vilka man har en vidunderlig utsikt över tegeltaken, stenhusen, kyrktornen och båtarna vid kajkanten. Bortom det ligger vattnet som skiftar i färg med dygnet. Mitt på dagen klarblått med vitt glitter från solen. På sena eftermiddagen gråblått och vid skymningen koboltblått.

    Det är då jag och mitt ressällskap sitter på restaurang Galions uteservering, längst inne i Kotorbukten. Vi har beställt grillade räkor och pratar om de många lyxyachterna som ligger längs kajkanten. Påfallande många av dem registrerade på Caymanöarna – en del stora som sommarstugor, andra som smärre herrgårdar.

    Kyparen skämtar och ber om ursäkt för att han parkerat sin yacht i vägen för utsikten över fjorden.
    – Jag kan hjälpa dig att flytta den, säger en shortsklädd kille i sällskapet vid bordet bredvid.

    Bild 775487

    När vi senare vandrar längs med Kotors kaj ser vi våra tre bordsgrannar sitta på en av båtarna – modell större – och sippa på en drink.

    På torget innanför murens huvudport finns inte en enda ledig kaféstol. Den ljumma sommarkvällen tycks ha lockat ut samtliga invånare i hela Kotor – tillfälliga som permanenta.

    Bild 775488
    EN AV DE PERMANENTA är Goran Dojcinovic. Ja, han bor i alla fall här när han inte är på sjön. Som många av männen i Kotor är han sjöman. Två månader till sjöss, två månader hemma, två månader till sjöss igen – så ser livet ut för honom.

    Goran Dojcinovic är uppvuxen i staden, här bor hans mor, far och bror med familj. Även fadern är sjöman.

    – Det jobbet har alltid gett bra betalt. Månadslönen för en sjöman kan vara fyra gånger så hög som en normal lärarlön.
    Goran bjuder oss på varsin öl, och berättar historier från livet till sjöss. Det handlar ganska mycket om vackra kvinnor, och om resor till Kina, Somalia, Kenya och Tanzania. Om främmande hamnar, lyckan i att ha pengar på fickan när man stiger iland, och friheten och äventyret om hörnet.

    Men vi pratar också om hans hemland, om stoltheten i att vara montenegrin.
    – Montenegro är ett starkt land, ett land som alla vill ha!
    Han beställer ännu en pivo, en öl, och blir alltmer agitatorisk. Han pratar om att de med pengar kontrollerar alla världens krig, om tullregler mellan de forna jugoslaviska staterna som fortfarande förvirrar.

    I samband med att Jugoslavien upplöstes i början av 1990-talet valde Montenegro att stanna kvar i federationen tillsammans med Serbien. Sedan följde flera krig, där montenegrinska trupper stred mot kroatiska styrkor.
    – Det är fortfarande känsligt, politiskt sett, säger han.
    Bild 775489


    VLADIMIR TOMCUK tycker inte heller att man behöver prata så mycket om kriget nu.
    – Det var bra innan kriget. Det är bra nu. Det är inget som jag behöver tänka på idag, menar han.

    Han bor tillsammans med sin fru Ema strax utanför Kotors stadsmur. Huset har de byggt ut år efter år, så numera har de flera rum till uthyrning. Vi sitter i familjens lilla trädgård, där vi som hyr in oss får äta frukost.

    – Ingen minns längre varför kriget startade. Det kan ju knappast ha berott på religion. Min mor är ortodox, min far katolik. Själv är jag katolik och min fru är muslim. Människor med olika tro har alltid levt sida vid sida här.

    – Jag såg också bilderna, precis som alla andra. Det var ren propaganda. Många tog värvning, men märkte efter ett tag att det inte stämde, det som sagts. Jag ryckte aldrig in … jag drog ut på sjön istället.

    JAVISST, även Vladimir Tomcuk är sjöman, precis som sin far. Som kapten har han ofta varit bortrest 5–6 månader i taget. Men nu vill han stanna hemma. Han har fått alltmer att göra med uthyrningsverksamheten sedan turisterna började återvända.

    – Min fru följde med mig ut på sjön en gång, i ungefär tio dagar. Men hon blev så sjösjuk att hon knappt lämnade sängen. Hon gör aldrig om det, säger han och skrattar.

    Nej, Vladimir Tomcuk har inte längre någon längtan bort från Kotor. Han pratar om sina barn som var med i den lokala karnevalen kvällen före. Om den lilla snackbaren som han skulle vilja öppna på framsidan av huset för att utöka verksamheten.
    Innan kriget hade han just en sådan. Men när embargot rådde fick han inte tag på varor nog att sälja, så de slog igen.
    Nu är det andra tider.

    Bild 775490

    VI VANDRAR NED mot hamnen. Bara fem minuter från Vladimir och Emas hus spelas en vattenpolomatch. Badmösseklädda huvuden ligger och guppar i vattnet. En gul boll far från sida till sida. Laget med vita badmössor anfaller. Och bollen studsar i vattnet i motståndarlagets röda flytande mål.

    Förra året vann lilla Montenegro EM i vattenpolo – något som var och varannan montenegrin gärna pratar om.

    Stoltheten går inte att missta sig på.