• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Stulna konstskatter och brittisk tjurighet

    KOMMENTAR: Nu har Nya Akropolismuseet öppnat. Det är en spännande byggnad med rektangulära glasgallerier staplade på varandra, ritad av den schweizisk-amerikanska stjärnarkitekten Bernard Tschumi.

    Stulna konstskatter och brittisk tjurighet
    Det är på tiden. Tanken var att det nya museet skulle stå klart till de olympiska spelen i Aten 2004. Men man stötte på mängder av antika fynd så fort man satte spaden i marken. Nu fann man en tidig kristen boplats.

    Bygget fick stoppas, arkeologer kallas in och planerna omformas.

    Men nu står det där och sedan 21 juni är det öppet för allmänheten.

    Ändå är ingen i Aten särskild glad över sitt nya vackra museum. Men det är inte Bernard Tschumis modernistiska byggnad som orsakar dystra miner, det är avsaknaden av de allra viktigaste och vackraste utställningsföremålen.

    GREKERNA PRATAR om konststöld, om rätten till sitt kulturarv och om koloniala övergrepp.
    Hälften av friserna från Parthenontemplet finns visserligen i magasin och i det gamla, nu stängda Akropolismuseet uppe på klippan. De är det bara att flytta till det nya museet.

    Men hälften av tempelfriserna i den västerländska civilisationens ur-huvudstad befinner sig sedan snart 200 år tillbaka någon helt annanstans – på British Museum i London.

    Att de hamnade i England kan skyllas på en man som kallades Lord Elgin. I början av 1800-talet var han brittisk ambassadör i Konstantinopel, huvudstaden i Ottomanska riket, som styrde också över Grekland. Elgin hävdade att han fått de ottomanska myndigheternas tillstånd att köpa och exportera tempelfriserna.
    Men dagens grekiska politiker underkänner det tillståndet: Grekland var ju ockuperat och Ottomanska riket hade ingen som helst rätt att sälja Greklands konstskatter.
    Varför köpte Lord Elgin friserna, templets huvudutsmyckning? Jo, han tyckte att de skulle göra sig bra i hans nya hem i Skottland. Snyggare vardagsrumspynt kunde man ju inte få. Men Elgin fick ekonomiska bekymmer och sålde friserna efter några år till British Museum, där de sedan dess kallas Elgin Marbles.
    Först 1830 blev Grekland ett självständigt land och kunde kräva tillbaka dem. Men Storbritannien vägrade.
    UNDER 1900-TALET gjordes tre allvarliga försök att få tillbaka konstskatterna.
    På 1940-talet krävde grekiska parlamentsledamöter att friserna skulle återbördas till Aten som tack för hjälpen för grekernas tappra motstånd mot nazisterna.
    1982 blev friserna en paradfråga för Greklands kulturminister, den folkkära före detta skådespelerskan Melina Mercouri – känd från 60-talsfilmen Aldrig på en söndag. Hon grät till och med i teve i ett desperat försök att få britterna att vekna. Men regeringen i London var kallsinnig.
    Inför OS i Aten 2004 gjorde grekiska regeringen ett nytt försök att få britterna att ge med sig – för att visa dem i det nya Akropolismuseet. Men också nu möttes man bara av ett bestämt brittiskt "no".
    I ett sista försök att komma någon vart släppte grekiska staten äganderättsfrågan och föreslog att: okej, låt friserna även i framtiden få ägas av brittiska staten, men ställ ut dem i Aten. British Museum skulle helt enkelt kunna öppna filial i Aten, ungefär som Guggenheimmuseet i New York som har en filial i spanska Bilbao. Men även detta har britterna sagt nej till.
    Flera brittiska akademiker, politiker och kulturkändisar har ställt sig på grekernas sida i tvisten. Tillsammans med grekiska kulturdepartementet har de bildat paraplyorganisationen Marbles Reunited.

    Så här argumenterar de för ett återlämnande:
    "Föreställ er Mona Lisa delad i två, hälften i Paris och hälften i Moskva … och tänk er om Nelsons pelare stod kvar på Trafalgar Square i London, men själva Nelsonstatyn fanns i Berlin … och om frihetsgudinnan i New York var delad och hennes fackla fanns i Tokyo."
    I ETT AV RUMMEN finns ett tomrum. En tyst men effektiv protest mot historiska oförrätter. Varenda turist kommer ju att fråga sig: varför är delar av rummet tomt?

    Frågan om man ska lämna tillbaka eller behålla stulna konstskatter och arkeologiska fynd saknar självklara svar. Ofta har konstskatterna flyttats från stater som inte längre finns. Ottomanska riket som Lord Elgin köpte friserna från upplöstes i början av 1900-talet och ur resterna bildades Turkiet. Därmed finns det juridiskt sett ingen rättmätig ägare att lämna tillbaka dem till.
    ETT INTRESSANT parallellfall till Parthenonfriserna är Silverbibeln på Uppsala universitet. Svenska trupper roffade med sig den från Prag 1648. Men om Sverige skulle lämna tillbaka bibeln, vem skulle i så fall få den? Bibeln skrevs under 500-talet, då den gotiska kungen Theodorik regerade i Italien. Något gotiskt rike finns inte längre. På 1500-talet dök Silverbibeln upp i ett kloster i Habsburgska riket, varefter den flyttades till den då habsburgska staden Prag. Men något Habsburgskt rike finns ju inte heller kvar. Vad gör man då? Ska vi kanske ge bibeln till Tjeckien?
    För några år sedan återlämnade faktiskt Sverige en konstskatt: totempålen på Etnografiska museet i Stockholm. Den var en gåva till museet från den svensk-kanadensiska konsuln Olof Hansson på 1920-talet. Ursprungligen tillhörde pålen haisla-indianerna. Nu har de fått tillbaka den.

    Grekland står på sig i kampen om Parthenonfriserna. Kulturdepartementet i Aten säger att friserna "för det grekiska folket är en symbol för Greklands historiska kontinuitet".
    Istället blir det tomma Parthenongalleriet i det nya Akropolismuseet en symbol för frågan om vem som egentligen äger Europas historiska konstskatter, och för brittisk nationell tjurighet.