Vagabond bloggade från Sri Lanka

I maj 2006 besökte Vagabonds Per J Andersson en ayurvedisk klinik och reste runt på ön för att rapportera om återuppbyggnaden efter tsunamin. Läs hans blogg från resan.

Vagabond bloggade från Sri Lanka

Vi tänder ett ljus för holländarna - 2006.05.24

- Vi tänder ett ljus för holländarna som för 400 år sedan byggde murarna runt Galle, säger Mrs Wijenayake.

Vi sitter i hennes vardagsrum i huset på Lighthouse Street i Galle, 50 meter från Indiska oceanen. Man hör havets vågor mullra när de slår in mot ringmuren, som klockan åtta på morgonen den 26 december räddade invånarna från den död och förstörelse som drabbade dem som bor utanför murarna. Mrs Wijenayake och jag har träffats förut.

För 20 år sedan. Då som nu bor jag i ett av hennes gästrum. Då som nu diskuterar vi lankesisk inrikespolitik. Det gör man gärna med henne. Under 80-talet satt hon i Galles kommunfullmäktige som representant för United National Party, det ena av Sri Lankas två stora politiska partier. Men 1996 la hon av – och lever sedan dess ett tillbakadraget liv i sitt hem, med ett vardagsrum vimlande av barn, barnbarn och internationella nattgäster.

Då, för 20 år sedan, njöt jag av att ha någon att prata med om konflikten mellan Sri Lankas regering – som domineras av singaleser – och minoritetsfolkgruppen tamilernas gerilla, Liberation Tigers of Tamil Eelam (LTTE). Tamiltigrarna slogs då som nu för en självständig, tamilsk stat på norra Sri Lanka. Jag pluggade statsvetenskap på den tiden och läste allt jag kom över om konflikten på Sri Lanka.

Men sådana samtalsämnen var det svårt att föreslå i backpackerkolonin vid Unawatana Beach. Den genomsnittlige ryggsäcksturisten var ointresserad av politiska konflikter. De flesta visste inte ens om att det pågick ett krig på den lilla ö som de befann sig på. Jag tyckte att det var höjden av ignorans.

Så Mrs Wijenayakes Guesthouse var mitt andningshål. Vi var inte överns, Mrs Wijenayake och jag; vi hade olika syn på det mesta. Jag tyckte att hennes parti var reaktionärt och jag försvarade tamilernas rätt att kräva en egen stat. Hon försvarade regeringen, som leddes av hennes parti.

Därför blev det långa diskussioner i hennes kök, till sent på kvällarna. Långa stimulerande diskussioner. Jag somnade lite klokare varje kväll på Mrs Wijenayakes Guesthouse. Nu sitter vi här igen i hennes vardagsrum och kommer igång med vår diskussion, som om det var igår vi sågs. Hon är nästan 70 år nu och änka (mannen dog 1993), men hon har behållit sitt flickaktiga skratt och sitt leende, som får hela hennes ansikte, hela hennes uppenbarelse, att utstråla ljus och medmänsklighet.

Jag tittar mig omkring i vardagsrummet. Det är sig likt: en kitchig stilblandning av rokoko och lankesisk-portugisisk kolonialstil. Jag andas in den mättade doften av fuktigt tyg, kokos och rengörningsmedel… ja, just så var det. Minnena kommer rusande emot mig. Men nu är vi överens om det mesta.

Nu häller jag med henne om att tamiltigrarna ägnar sig åt terror och borde nöja sig med en federation. Och när vi pratar om tsunamin finns det ju inget att gräla om, den står över ideologier.

- Även bland folk som bor innanför muren skördade vågen offer, berättar hon efter att tjatat på ett av sina barnbarn att gå och läsa skolläxorna. Några av dem som såg hur havet försvann efter första vågen promenerade ut på den torrlagda havsbottnen av ren nyfikenhet. Tänk, att få gå på havsbottnen! Men efter en halvtimme kom den andra vågen …

Monsunen har tagit paus i dag. Blå himmel, solsken. Jag och Jimutha Waraweena, kyparen som jag träffade igår på Amangalla Hotel, tar en riksha (trehjulig mopedtaxi) till Unawatuna, där jag tillbringade nästan en månad 1986.

Det är västkustens vackraste strand: en bukt med ljus sand inramad av nigande kokospalmer, skyddad av ett korallrev med en färgstark undervattensvärld. I rikshan pratar vi om turisterna. Indierna är den utan konkurrens största turistgruppen på Sri Lanka, och den mest impopulära, enligt Jimutha.

- De är otrevliga, behandlar oss nedvärderande, säger han. - Jaså, säger jag, som har fördomar mot en helt annan nationalitet, tyskar, och hur de uppför sig på semestern utomlands (jag tänker på Phuket och Tropicher Biergarten, jawohl, med prostituerade kvinnor och en massa stadiga, högljudda tyska män …)

- Åh, tyskarna, de är bäst. Intresserade av människor och lokal kultur. Nyfikna, kultiverade. Alla som jobbar i hotellbranschen här föredrar tyskar och andra européer framför indier som gäster.

- Jaså, säger jag, som trodde att indierna, till skillnad från europeerna, liksom bara smälte in obemärkt i den lokala kulturen, som ju är så lik den indiska. I Unawatuna känner jag inte igen mig. Men det beror på 20 års utbyggnad av hotell- och restaurangutbudet och inte på tsunamin. Där det 1986 var djungel och gräsmarker ligger i dag en turistby med internetställen, kaféer och hotell, som främst riktar sig till backpackers.

- Men vågen då? Hur kan det komma sig att allt ser så helt ut? frågar jag när vi klättrat upp till buddiststupan på berget för att få en översikt över bukten. - Allt var förstört. Många dog här. Men nu är allt återuppbyggt, säger Jimutha.

- Så snabbt?

- Vi hade inget val. Om turisterna ska komma tillbaka.

I ena änden av stranden ligger en armada av skinande blanka splitternya fiskekanoter med glasfiberskrov - byggda med pengar från bland annat Österrike och Japan, vilket givarna sett till att markera med givarorganisationernas logotyper målade på kanoterna.

Vad ska man kalla det? Aid branding? Biståndsvarumärkebyggande? I skymningen tar jag tåget tillbaka till huvudstaden Colombo. Ett rasslande, skramlande, skakande tåg med rostiga fallfärdiga vagnar och en frustrerad lokförare som tutar oupphörligt för att göra spåret fritt från människor och djur.

Jag åker förbi några av de fiskebyar som praktiskt taget utplånades av tsunamin. Här har återuppbyggnaden inte gått lika fort som på Unawatuna Beach. Genom tågfönstret ser jag massiv förstörelse, som om vågen drabbade Sri Lanka i förra veckan - och inte för 17 månader sedan.

Galle och Unawatatuna, Sri Lanka. 2006.05.24

Holländska murar räddade hel stad - 2006.05.23

Galle är en sliten historisk stad. Byggd av holländare. Muromgärdad på en udde i havet. Ett lankesiskt Visby. En gång i tiden med kanoner riktade mot Indiska oceanen, mot fientliga flottor som kunde äventyra kanel- och pepparhandeln.

Galles gamla stad står kvar än i dag, någorlunda intakt, men i ett sent stadium av förfall. Svartmögelprickig, flagnad, full av svarta fuktrinningar. Med mörka hål i väggen som rymmer murriga butiker, sotiga kiosker kiosker, slabbiga serveringar.

Och jättelika baynanträd som hotar att spränga husväggar och knäcka tegeltak med sina livskraftiga grenar och lianer. Men här finns ett gammal kolonialhotell, en morisk-orientalisk dröm, som skimrar i fläckfritt vitt.

Den utgör en sådan kontrast till resten av gamla stan, anfrätt av 400 monsuner, att dess uppenbarelse känns utomjordisk, som en hägring. Amangalla Hotel (före detta New Oriental Hotel) – "steeped in history and colonial in style". Ta en titt själva på www.amanresorts.com (klicka er fram till Sri Lanka, Galle, Amangalla).

I en stad där ett genomsnittsdubbelrum pa ett juste guesthouse kostar 75 spänn tar Amangalla 3 000 kr för ett standardrum, 9 000 kr för sviten. Här sitter jag på verandan i skymningen och äter Sri Lankas dyraste rice and curry. En liten buffet med nio curries, papadam, fluffigt basmatiris, chutney, pickles som dukas upp på bordet framför mig. Pris: 200 kr.

Ungefär tio gånger så mycket som en liknande måltid pa Mrs Wijenayakes Guesthouse, där jag bor. Jag känner mig ensam. Men som tur är får jag sällskap av kyparen. Han heter Jimutha Ranaweena, är 24 år och praktikant från hotel- och restaurangskolan. Han såg min ensamhet och dröjer sig kvar vid mitt bord.

Jag är mycket tacksam för hans närvaro. Runtomkring oss tomma bord med vita dukar, fina, skira vinglas och rullade linneservetter med silverservettringar – allt under gnistrande ljuskronor som hänger ner från taket tio meter upp.

Det är en miljö för en presidentbankett. Inne i salongen hörs musik från en flygel. Mozarts 40:e symfoni. Ute i den tropiska natten hörs nattinsekter och ett avlägset åskmuller. Jimutha berättar om sin brevvän i Sudertuba … in Sweden, yes!

- Va? säger jag. Han upprepar.

- Va? upprepar jag. Han skriver på en papperslapp. "Södertälje". Aha!

Jimutha och jag pratar om tsunamin. Sri Lanka drabbades hårdare än alla andra länder, bortsett från Indonesien. Antal dödsoffer skrevs till någanstans mellan 70 000-80 000.

Men Galles muromgärdade gamla stad klarade sig helt och hållet, trots att den ligger praktiskt taget i havet. Bara rännilar flöt fram längs Lighthous Street. På bottenvåningarna inne i husen gick man torrskodd. Hur kan det komma sig?

Jo, den holländska 1600-talsfästningen blev invånarnas skyddsvall mot havets raseri. Värre var det fyra mil norrut, mellan Hikkaduwa och Ambalangoda. Där slog vågen in med full kraft mot de oskyddade husen. Jag åkte förbi där tidigare i dag. Under en sträcka på en mil ser det fortfarande – 17 månader efter tsunamin – ut som Tyskland strax efter andra världskrigets slut. Inte ett helt hus. Men ruiner och bråte.

Och mitt i förstörelsen rosa elementhus snabbuppbyggda av UNHCR. Här hade det fullsatta morgontåget mellan Matara och Colombo stannat för att lasta curd (yoghurt) för leverans till huvudstaden. Klockan halv nio vällde den första vågen in, dränkte, massakrerade det stillastående tåget och 1 500 människor drunknade, krossades, klämdes ihjäl i sina kupeer. - Horrible, sager Jimutha och tystnar, för vad mer kan man säga.

- Men skriv, fortsätter han efter en stund, att det mesta längs kusten, 80 procent, är återuppbyggt och att turisterna lugnt kan återvända.

Min ayrvedakur är över och jag dricker en öl till maten, kaffe efteråt och röker till och med en cigarett (tre no-no, enligt min ayurvedadoktor). Jag följer inte doktorns råd och jag befinner mig på en ö av lyx. Jag njuter.

Först skamlöst, men sakta kryper en annan känsla in i mig. Jag kan plötsligt inte befria mig från känslan av skuld, även om jag vet att den inte tjänar något till. Men visst borde jag anmäla mig som volontär hos UNHCR i Ambalangoda och inte sitta här och spendera en lankesisk daglönares veckolön.

Eller det är kanske det jag ska göra: jag ger ju Jimutha och hans kollegor jobb, inkomster. Efter många resor i Indien har jag lärt mig att rationalisera sådana känslor och avfärda dem som allt för känslosamma yttringar, som leder till allt för enkla lösningar på allt för stora problem. Men nu bryts mitt försvar ner. Nu spelar mannen vid flygeln i salongen Månskenssonaten och påminner mig om att det natten före katastrofen var fullmåne.

Annandag jul 2004, en söndag mitt i turisthögsäsongen, räknas därefter längs Sri Lankas öst- och sydkust som år noll. Precis som i Tyskland efter kriget. Händelser någorlunda nära i tiden refereras till som x år före tsunamin och x år efter.

Jag tänker på den ohyggliga kontrasten, jag föreställer mig döda kroppar på stränderna, jag tänker på att denna första dag i den nya tideräkningen, bjöd på vackert turistväder, en slösande sol och en svag bris från Indiska oceanen, som vilken decembersöndag som helst, som om om naturen lättsamt, obekymrat inte förstått vad den ställt till med.

Jiumtha kommer tillbaka med mer kaffe (fjärde koppen, ett uppdämt behov efter ayrvedakuren) och avbryter mig i mina dystra funderingar.

- Jag är ledig imorgon förmiddag, säger han, då åker du och jag till Unawatuna (en strand fem kilometer sooder om Galle, extremt hårt drabbad av tsunamin) och ser hur långt återuppbyggnaden kommit, yes, ok?

- Javisst, det gör vi, svarar jag lättad.

Galle, Sri Lanka, 23 maj.

Monsunen mullrar, kobror väser på taket - 2006.05.22

Tio kobror som väser på taket till Barberyn Ayurvedic Resort.

Men kobraljudet kommer inte ur giftiga ormgap, utan ur munnarna på mig och nio andra europeer som andas in med tungan rullad ut genom munnen. Det ser fånigt ut, som om vi sitter och grimaserar. Men det är en yogainandning och vi börjar inte fnissa; vi är djupt koncentrerade. Andas in (shshshsh), håller andan (knäpptyst), andas ut (tunga suckar). Jag renar själen, jag renar kroppen.

- Purification, säger ayurvedadoktorn Wasana de Silva. Alla gifter måste ut. Och kroppens tre krafter – doshas – måste komma i balans. Mr Andersson, please, inga cigaretter och ingen öl.

Jag dricker ljummet vatten och äter hackade blad, bladsoppa, bönor, kvistar, groddar och nyfångad fisk. Jag blir masserad i oljor som ibland doftar lakrits, ibland rödbettor, ibland spenat, ibland kokos. Jag häller i mig beska ayurvediska mediciner och dricker örtteer som smakar kompost.

Om jag mår bra? Om mina nackmuskler, stela av för mycket jobb framför datorn – blir mjukare? Kanske lite. Men doktor Wasana säger att jag mäste ha tålamod. Hon är universitetsutbildad i såväl västerländsk som traditionell ayurvedisk medicin och vet skillnaden. Ayurveda tar tid. Veckor, kanske månader.

Synd, jag stannar bara fyra dar. Jag får inte veta om kuren är framfångsrik. Det är maj och monsun på Sri Lanka. Mullrande åska, tropiska skyfall och en luftfuktighet som bär på en mättad doft av kokos och jord, som får böcker att bli buckliga och tidningar att bli mjuka som tyg och sluta prassla. Jag åker i en motorbåt uppför Bentota Ganga, en grön, trögflytande flod kantad av mangrove. Jag ser hotell förstörda av tsunamin och hör historier om döda turister och döda lankeser. Men här i Beruweela, halvvägs mellan Colombo och Galle, var dödssiffrorna låga. Färre än 100 döda. Illa nog, men den stora katastrofen inträffade söderut och längs östkusten där tiotusentals omkom.

Beruwela Beach. Många av båtarna förstördes av tsunamin. Nu finns här nya, bland annat tack vare holländskt bistånd. En liten pojke vadar ut till vår båt med en krokodilunge i famnen. Jag tar en bild. Då släpper han ner den i båten. Bredvid mig en turist från Japan som hoppar upp vettskrämd.

- Crocodile dont bite, säger pojken upplysande, road över uppståndeelsen. På stranden utanför ayurvedakliniken står unga killar som vill guida mig till tempel och kryddträdgårdar. De skrattar, skojar, vill göra sig vän med mig. Men det är så sorgligt. De vill ju bara en sak, dra in lite stålar. Jag förstår dem men vill verkligen inte bli guidad.

- Inte i dag, säger jag och får ett hoppfullt "Men i morgon då?" till svar.

En ung kille – max 22-23 år – med fjun pa hakan och håret i hästsvans säger:

- Ta mig med till Europa. - Men jag ska till Indien. - Ta mig med till Indien då. - Vill du till Indien?

- Jag vill härifrån, tjäna pengar, det är så svårt här efter tsunamin. När jag kommer tillbaka till kliniken hör jag kobror som väser pa taket. Yogagruppen har redan börjat. Måste skynda mig, måste rena mig. Inom mig hör jag doktor Wasanas sirligt uttalade "purification" som ett mantra.

Per J Andersson, Sri Lanka 22 maj