Smältdegeln Singapore

Ibland känns Singapore som en tjock sedelbunt i byxfickan. Men kika bakom fasaderna och du hittar en hel kontinent i fickformat: Indien, Kina, Indonesien, Thailand – allt!

Smältdegeln Singapore

Tätt, tätt, på tå och blänkande som en väldig solfångare reser sig Singapores sky-skrapor. Här möter man jordklotets östra halva i ett enda, hett flöde. Kantonesiska, tamil, bahasa och singaporeengelska. Ett Babylons torn som blåste upp istället för att blåsa ner.

Matcentret har öppna väggar. Luften som tränger in är het och tropiskt fuktig. Likt stora flygplanspropellrar surrar takfläktarna ovanför wokpannor och nudelkök. Här finns hokkien mee, nudlar med räkor och grönt. Ägg som vispas ner med vårlök och färska ostron till indonesisk omelett. Gudomliga currypannkakan murtabak fylld med sardeller. Och utsikten är denna: hundratals supertankers på redd; på väg till och från Shanghai, Surabaya, Antwerpen och Sydney. Hamnen tillhör världens största.

Bortsett från Istanbul känns få platser så givet vikta för en betydelsefull stad som just denna. Singaporeön finns utanför den yttersta spetsen av det asiatiska pekfinger som i norr fastnar i Burma, Thailand och Indokina. I söder väntar havet och den gradvisa växling där Asien via Indonesien blir till Australien.

Bild 775571
Ändå dröjde det tills 1819 innan upptäcktsresanden Thomas Stamford Raffles snubblande iland längs Singapore-floden, drog bort en blodigel från vaden, lyfte blicken och kom på det uppenbara:

Härifrån bevakas kryddöar och sjöfart.

Här bygger vi en handelsstation.

Den blev brittisk och växte raskt ifrån djungel och man-grove.

1994 var året då jag själv nådde hit för första gången. Fördomsfull och färgad av lite av varje. Främst Paul Therauxs roliga bok Den stora järnvägsbasaren, i vilken han, inför gränsövergången till Singapore, fruktade att bli tvångsklippt eftersom långhåriga då, på 1970-talet, kunde tas till polisstationen på grund av sin långhårighet och få sitt straff utmätt med sax och rakapparat; detta i en nation vars förordningar tycktes skriven av en nitisk skolvaktmästare; där ett kastat papper, ett utspottat tuggummi eller en ospolad toalett betydde böter.

2009 når jag hit på nytt. Vissa saker är sig lika. Cricketfältet vid Padang. Klassiska Raffles Hotel som ligger som en nystruken skjorta, vit och lysande, med krossade jordnötsskal på golvet till hotellbaren på andra våningen.

Annat är det inte.

Invånarna är så många. Drygt 5,5 miljoner. Och nationen så begränsad. Till och med mindre än Emmaboda kommun och så liten att inte ens de döda får någon ro, utan ibland, efter femton års vila, grävs upp ur myllan, för att ge plats åt ett nytt köpcenter, en ny golfbana eller någon nyligen avliden.

I Singapore tycks det som om en osynlig husgud ständigt är missnöjd över det som skapas, och därför regelbundet knycklar ihop byggnader som på andra platser skulle kallas för hyfsat nya, för att skapa nytt. Nytt som reser sig på höjden i stål och glas och påminner om raketer ivriga att fyras iväg för att plocka ner det som redan finns här.

Det 226 meter höga Swissotel som årligen arrangerar ett vertikalt maratonlopp uppför trapporna (rekordet till toppen är sju minuter). Snow City med konstant minus fem grader kring en 60 meter hög inomhusskidbacke. Nya Theatres on the Bay, som påminner om ett gigantiskt falsettöga, kanske från en stor fluga. Clarke Quays barer där transvestiter dansar under ett neonbelyst tak som tycks byggt av gigantiska fladdermusvingar.

Jättestaden jäser. Soporna har till och med räckt till en konstgjord ö. Samtidigt är Singapore grönt. Färden från flygplatsen tycks gå längs en sexfilig trädgårdsuppfart med gyllingsång och knallgula fåglar uppe i det lurviga krontaket.

Vid Siang Hill, inte långt från stans finansiella centrum, växer kryddnejlikor och muskot. Och buss 171 från Queen Street lämnar aldrig höghusen och stan, men leder ändå på en halvtimme ut i regnskogen.

Strax bortom Bukit Timahs rosa shoppingcenter snor djungeln ihop sina lianer och tentakler kring nationens högsta punkt. Insekter gasar, bromsar och tar fart i ett vibrerande surr. Apor och ekorrar kivas. Uppe i lövverket drar åsksvarta drongofåglar runt med vimpelformade stjärtspröt i släptåg.

Bild 775572
Vandrar en brant stig.
Måhända i fot-spåren av biologen Alfred Wallace, som myntade begreppet darwinism. 1700-talets Singapore gjorde intryck på honom. Bukit Timahs biologiska mångfald överträffade många av de platser han besökte längre österut, under sitt långvariga resande i jakt på nya arter och växter.

Här i Bukit Timah satte han upp tigerfällor. Här samlade han in 700 sorters skalbaggar medan näshornsfåglar med pustande vingslag drog över det gröna regnskogstäcke som på den tiden sträckte sig ända upp till Bangkok.

Den nybyggda handelsstationen behövde mark och människor. Immigranter kom över havet, till stor del från Kanton och Fukien och ett Chinatown växte fram.

Strosar längs Amoy och Smith Street där det säljs soppa på svalbon och hajfenor. Söker skuggan i de gamla, låga affärsarkaderna. Då Singapores välstånd började byggas, rymde samma kvarter bordeller och opiumhålor.

"Man knackade två gånger på dörren och sa att man ville köpa mang, 'gräshoppor', och fick ett litet paket opium för två dollar", berättar en skylt på Chinatown Heritage Centre. Det var en fattig och eländig tid då sex, sju personer kunde bo i ett rum stort som en busskur.

Framgångssagan Singapore började under senare hälften av 1900-talet. Välståndet byggdes på stans geografiska läge, genom handel och känsligt sniffande efter pengar. Vanligt folk fick en levnadsstandard lika hög som i väst. Idag ligger Singapores per capita-inkomst på drygt 32 000 us-dollar per år. Och stadsbilden liknar ofta en science fiction-berättelse. Men det finns också skärvor av det gamla. Fasader, rötter, traditioner.

Lite varstans i Singapore finns speglar från fjärran länder, platser som påminner om varifrån stans invånare en gång kom. Som i Little India där kvarteren har dockhusmått och en kryddmarknads dofter, där högljudd Bollywoodmusik dundrar ut mot gatan och skyltar erbjuder match-making.

Som i arabkvarteren där en kycklinggul moské lutar sig över tysta gränder och det röks vattenpipor vid ett kafé i korsningen Bussorah Street och Bagdhad Street.

Och som i Chinatown. I ett trött cementkomplex på Keong Saik Road, har mr Wang en verkstad för himmel och helvete, eller snarare: attiraljer för ett liv bortom detta. Pappersfigurer som bränns vid kinesiska begravningar för att ge den avlidna tillgång till ett liv som i alla fall inte är sämre än det han eller hon levat. Vanligtvis kreditkort till "the otherworld bank", flygbiljetter till "Hell Airlines", mobiltele-foner och pass till himmel och helvetet.

Men här, i mr Wangs verkstad, är måtten större. Man kan köpa en pappers-Mercedes för 300 Singaporedollar. Ett hus för 800 dollar. Eller en hel stab med tjänare som bär fram serveringsbrickor med förfriskningar och cigarettpaket, försedda med varningstexten smoking kills.

Åter till storleken. Singapore mäter drygt 600 kvadratkilometer.

Det säger en del. Men inte allt.

Singapores järnvägsstation hälsar med Welcome to Malaysia och rödvitrandig flagg och passkontroll trots att byggnaden ligger mitt i Singapore City.

Å andra sidan finns Singapore även utanför Singapore.

45 minuters flygbåtsresa över havet möter indonesiska Bintan Island. En ö indelad i två zoner. Huvuddelen där indonesier arbetar på gummiplantager. Och så den smått bisarra semesterenklaven i norr, inhägnade Bintan Resorts.

Avskilt från resten av ön med gränsövergångar och taggtråd. En luftig, grön havsdjungel där kusten är klädd i spridda hotellanläggningar och golfbanor. Där Singaporedollar är betalningsmedel och de flesta gästerna kommer just från Singapore för att hämta andan vid paradisstränderna och få en illusion av att livet nog ändå är perfekt och bekymmerslöst. Så länge som man har pengar.

Men nu är tiden ikapp och inte ens Singapore klarar sig. För första gången i nationens historia krymper ekonomin.

Kanske beror det på recessionen. För varje gång jag kliver in i ett kafé eller en taxi, öppnas dörren till ett liv. Ett av dessa tillhör mr Ting. Han har två problem. Ogift dotter som hunnit bli 33 år och kräver uppbackning hemifrån.

– Hoppet är rimligtvis ute, suckar mr Ting.

– För inte kan väl du tänka dig … nej, det var inget, säger han och går över till problem nummer två: taxibilen är inhyrd till en daglig börda, som inklusive bensin uppgår till 130 Singaporedollar. Något som mer konkret betyder: 14 timmars jobb per dygn, sju dagar i veckan.

– Jo, jag är lite trött, säger mr Ting, som är i 70-årsåldern.

– Men jag tjänar folket och nationen, och det gör mig glad. För detta är mitt hem, platsen där jag trivs och alla får ett bra liv.